Jockes Tankar

Det duger inte att bara vilja peta i jorden om man ska anlägga en trädgård

2011-05-24T23:32:00.000-07:00

Det finns ett sökande inom det socialdemokratiska partiet. Ett sökande efter ett budksap som vinner människors förtroende.
En del i detta sökande handlar om att formulera ett budskap som tilltalar väljarna för att de åter ska röst på oss. Naturligtvis vill varje parti att man ska vinna medborgarnas förtroende så man får inneha den politiska makten. Men denna del i sökandet har fått för stor betydelse.

Att vinna val för att bara inneha makten duger inte för ett parti som i längden vill få medborgarnas förtroende. Makten är bara ett medel för att uppnå mål om nödvändiga förändringar.

Jag vill ge en del kritiker delvis rätt i att socialdemokratin har bilivit för upptagen med makten. Vi har styrt och reformerat landet under en mycket lång tid och det har till slut lett till att vi blivit lite för konservativa, som en trädgårdsmästare som blivit allt för förälskad i sin egen trädgård.
Låt mig fortsätta denna trädgårsliknelse en stund.
Som goda trädgårdsmästare har vi beskurit buskar som inte blivit snygga längre och planterat lite nya när det behövdes vattnat och gödslat när så har behövts och trädgården har varit fin och välmående. Men precis som med trädgårdar så växlar önskemålen på samhället över tid.

Medborgarna har börjat efterfråga en annan stil av trädgård eller åtminstone en förnyelse. Moderaterna erbjöd sina tjänster och drog in i trädgården och radikalbeskar både den ena och den andra busken och drog ner på budgeten för både gödsel och vatten i någon snävt darwinistisk iver att de starkaste plantorna klarar sig nog. En vattnad och gödslad planta blir bara bortskämd!
Det där tilltalade en hel del, inte för det blev vackert i trädgården utan för att det börjades göras förändringar.
Precis som husägaren kan ha tolerans för att trädgården ser eländig ut när man precis anlagt den så hade man förhoppningar om något bättre när det väl växt upp och den nye trädgårdskreatören utlovade en mycket bättre trädgård när väl dennes rensning hade fått verka och under tiden kunde man ju glädjas åt insparade pengar på gödsel och vatten.

Nu har trädgårdsrensningen pågått en längre tid och det ser rätt anskrämligt ut i trädgården. Medborgaren börjar bli lite orolig över vad som ska bli resultatet av den nya trädgården. Funkar verkligen radikalbeskärningarna? Var inte skuggan från den numer radikalbeskurna busken ändå inte rätt uppskattad och de insparade pengarna på gödsel och vatten har ju ändå gått åt till det nya parasollet som ska ge skugga istället för busken.
Det har dessutom dykt upp en ny trädgårdsmästare i stan som förmedlar ett budskap om att en vacker trädgård inte uppstår genom att man slutar vattna och radikalbeskär alla buskar, det blir bara fult och dyrt i längden.

På det viset är Juholt en bra start på ett digert arbete inom socialdemokratin. Han har ett tilltal som väcker förhoppning och intresse. Men det räcker inte med bara ett bra tilltal. Det måste finnas en rejäl verktygslåda som backar upp vad som sägs.
Här återstår det en hel del att göra, för socialdemokratin behöver formulera en politik som gör att vi har goda skäl till att få människors förtroende att inneha makten.

Vi kommer inte att få tillbaka jobbet som trädgårdsmästare med att säga att vi ska återskapa den trädgård du hade tidigare för den vill inte de flesta ha tillbaka, i alla fall inte helt likadan. Men lika lite får vi tillbaka jobbet om vi utlovar samma trädgårdslösning som den nuvarande säger sig vilja skapa.

Människor vill naturligtvis ha en trädgård som känns modern och med i sin tid men som också tar med sig traditioner som fungerat väl. Att ta med sig traditioner handlar mycket om att ta med sig de delar som handlar om en stark offentlig sektor som en garant för att hela trädgården kommer att fungera och inte bli ett elände i tre hörn men prunkande i alla regnbågens färger i det fjärde hörnet. I den delen är socialdemokratin på hemmaplan om man törs lämna en del nya inslag i trädgårdsläran om konkurrens och marknadslösningar mellan växterna och hålla sig till lite mer traditionella värden.
Förnyelsen är däremot lite mer outforskat territorium.
Här handlar det sannolikt om ovana idéer om mer ekologiskt inriktade reformer. Plantera nya träd och buskar som vi aldrig tidigare skött om och kanske helt nya trädgårdselement som vi aldrig haft i vår trädgård tidigare.

Dessa förändringar kommer naturligtvis inte av sig själv men några principer måste ändå vara gällande. Ingen ska lämnas åt sitt öde och slås ut om den inte är tillräckligt livkraftig, i alla fall inte utan rejäla möjligheter att växa sig stark. Idéerna ska bära för en ganska lång tid och vi tar inte in system som riskerar att slå ut det som redan finns.

Jag tror på en radikalisering av samhället. Fler gemensamma lösningar och mindre marknad. Samhället måste byggas i samklang med den natur vi lever i på ett helt annat sätt än idag men det ska bygga på hög kunskap och teknologi snarare än återgång till ett mer primitivt samhälle. Vi måste fundera över globaliseringen så att nödvändigt och önskvärt samarbetat mellan samhällen inte leder till kollaps.
Vi måste använda alla de mänskliga resurser vi har i samhället istället för att låta människor förpassas ut i sysslolöshet och passivt beroende av andra.
Jag är övertygad om att demokratiska stater på ett helt annat sätt måste agera gentemot diktaturer inte bara för att det är ett oacceptabelt styrelseskick men också för att vi inte kan hantera konsekvenserna av väldigt olika spelregler i olika samhällen. Olikheter som leder till oacceptabel skillnad i förutsättningar för produktion men också i sina mer extrema former till ohanterlig migration.

Med en trädgårdsmästare med ett tilltal som väcker intresse och kanske rentutav entusiasm och en tydlig mission att förändra samhället till något bättre men också annorlunda än vad som är idag så är jag rätt säker på att många medborgare är intresserade av att anlita våra tjänster.

Ett fösta steg är att få med sig trädgårdsarbetarna så de känner att vi har en idé som bär, bra verktyg och en plan som faktisk går att tala sig varm för, först då kan det bli något gjort i trädgården. Vi vill sköta trädgården för vi är övertygade om att vi kan göra något nytt, bättre och intressantare av den och inte bara för att vi tycker om att peta i jorden.

Oskadlig migration

2011-05-17T10:53:00.000-07:00

Det pågår en kontinuerlig diskussion om invandringen ska minska eller om den kan vara som nu eller till och med öka något. Den diskussionen har intensifierats av SDs intåg i rikspolitiken.

Jag har i tidigare inlägg intagit en något oroad hållning till migrationen i världen och jag har ingen anledning att vara mindre oroad nu än tidigare. Väldigt stora grupper av människor är på flykt och det är både ett problem i sig men också ett symptom på att en del av världens länder har svårt att skapa en rimlig livssituation för sina invånare.

Något som förvånar mig något är att att det inte verkar finnas någon riktigt välgrundad uppfattning om hur stor invandring ett visst land kan klara av utan att det får negativa konsekvenser för samhället.

De senaste två åren har invandringen brutto varit ca 100 000 en del tycker att det är väldigt mycket och andra säger att vi kan ta emot fler. Men rimligen finns det någon form av gräns för hur många människor som kan invandra i en befolkningsgrupp givet en viss kulturell konstitution och ekonomiska förutsättningar.

Ingen vill väl på allvar påstå att världens ca 34 miljoner flyktingar alla skulle kunna invandra i Sverige utan att det skulle få väldigt negativ påverkan på samhället. Men samtidigt är det oseriöst att påstå att noll invandring är det enda som kan fungera.

Om 34 miljoner är för många och noll är färre än vad som är skadligt så finns det alltså ett mått på vad som är oskadlig invandring i ett samhälle som vårt. Den nivån borde ur ett samhällspolitiskt perspektiv vara väldigt angelägen att känna till.

Vill man göra det hela betydligt mer komplicerat så kanske man också skulle vilja veta var gränsen går för invandring som har en positiv inverkan på samhället. Här kan det teoretiskt vara en negativ invandring som är målet men det kan också mycket väl vara en positiv invandring.

Vilket som än är fallet så borde den som har samhällets bästa för ögonen vilja veta var denna nivå ligger för att kunna ta rätt beslut för framtiden.

Jag har aldrig hört någon som kunnat peka på var dessa gränsvärden befinner sig och det är sannolikt en ganska svår beräkningsmodell att ta fram för det är väldigt många parametrar som påverkar. Men bara för det är svårt så kan det inte varken vara omöjligt eller oönskat.

Med den ökningstakt som andelen invandrare har ökat i Sverige de senaste tre åren kommer personer med utländsk bakgrund att vara i majoritet om lite drygt 50 år räknar man på ökningstakten de åtta senaste åren tar det knappt 80 år. Det betyder inte att det behöver blir ett sämre samhälle men det är ändå rimligt att påstå att det på väldigt många områden kommer att vara väldigt annorlunda. Det är också rimligt att det kommer att innebära ökade risker för etniska konflikter och mer förändrade och mer divergerade värderingar än med ett mer etniskt homogent samhälle.

Vilka nivåer det är som gäller åt det ena eller andra hållet så borde det ligga i vårt intresse att ha en bättre uppfattning om hur samhället förändras av ökad andel befolkning med utländsk bakgrund. Att ta fram modeller för konsekvenser av olika nivåer på invandring borde vara lika självklara att ta fram som modeller för hur samhällsekonomin påverkas av olika ekonomiska förändringar.

När det gäller invandringen finns det tyvärr ett strutsbeteende som huvudsakligen gynnar kraftigt främlingsfientliga krafter.

Tröttsam regering utan kreativitet

2011-04-15T05:28:00.000-07:00

Att den nuvarande svenska moderatledda regeringen redan verkar har regerat sönder sig är väl ingen större hemlighet. Arbetslösheten är hög, barnfattigdomen ökar och Sverige dras isär. I inledningen på en högkonjunktur säger allt fler svenska företagare att de inte kan få tag i kompetens arbetskraft trots att vi har drygt 400 000 arbetsslösa. I det läget avfärdar regeringen alla former av arbetsmarknadsutbildningar!? Istället ska allt fler skattemiljarder plöjas ner i höjda jobbskatteavdrag och minskade skatter för de som tjänar allra bäst. Antingen kör man sin ideologiska race utan att bry sig om konsekvenserna eller så är man dum på riktigt, jag vet inte vad som är värst. Det är inte de som har jobb som behöver mer för att barnfattigdomen ska minska. Det är inte de som har jobb som borde jobba mer för att företagen ska få tag i kompetens och det är inte genom att de som redan har mest får mer som klyftorna i Sverige minskar. Det borde vara ganska enkel logik. Det är de som har fel kompetens och som är utan jobb som behöver omskolas så de kan ta de jobb som finns. Det är genom att arbetslösa får jobb som klyftorna i landet minskar. Det är arbetslösheten som skapar barnfattigdom. Trots att behoven av kreativ politik är större än på länge så har vi en finansminister som i spetsen för sin regering krampaktigt klamrar sig fast vid skattesänkningar som den enda vägens politik. Det börjar blir riktigt tröttsamt med den här regeringen, jag hoppas att medborgarna i allmänhet är klokare än regeringen, det torde inte vara så svårt så jag tror att min förhoppning besannas.

Produktivitet i offentlig sektor

2011-03-12T22:06:00.000-08:00

Häromdagen hade jag en diskussion med en god kamrat om produktivitetsutveckling i offentlig verksamhet hade lite olika syn på vilka möjligheter som finns. Den diskussionen känns som den förtjänar lite mer formulerande och efterforskning jag ger mig här på ett inledande resonemang.

Vad är då produktivitet?

I sin enklaste form är det kvoten mellan resultat och insatta resurser. Vilket innebär att produktiviteten ökar om resultatet är högre med samma insats eller om insatsen minskas med samma resultat.

Socialstyrelsen har i ett inlägg på sin hemsida definitionen att det är att göra saker på rätt sätt och lyfter in detta i en beskrivning av effektivitet där effektivitet är att göra saker på rätt sätt och att göra rätt saker. Det är ett lite annorlunda förhållningssätt tycker jag än det klassiska begreppet.

Om man ska ha en positiv produktitvitetsutveckling i offentlig verksamhet enligt den klassiska beskrivningen så kräver det att man får ut ex. mer vård för varje insatt krona.

Låt oss hålla oss kvar här en stund och fundera över vad det innebär.

Vård är i huvudsak en kombination av behandling och omvårdnad.

På behandlingssidan har vi haft en rasande utveckling med nya mediciner och ingrepp som gör att vi idag kan återställa många fler till ett friskt liv men också rädda många kvar i livet och minska besvären.

Man kan nog med fog säga att kunskapsutvecklingen inom behandlingsområdet har inneburit en kraftig produktivitetsutveckling.

Men hur ser det ut på omvårdnadssidan?

Nya material och tekniker har förbättrat produktitiviteten i kringverksamhet som ex tvätt och städ. Inte så mycket kanske men ändå en hel del, framför allt är jobbet i sig inte så slitsamt.

Men i själva kärntjänsten har det inte hänt särskilt mycket.

Att mata, tvätta, bädda och låta patienten utföra sina behov fungerar i stort sätt på samma sätt idag som för hundra år sedan. Bättre lokaler gör att det är enklare idag än för hundra år sedan men sedan 80-talet får man nog säga att dessa aktiviteter utförs på ungefär samma sätt och ungefär samma förutsättningar.

Omvårdnad är den vårdverksamhet som kommunerna i huvudsak håller på med. Här finns det alltså små produktivitetsvinster att göra med ny teknik.

Det kokar ner till att för att bli mer produktiv inom dessa verksamheter så måste man göra mer med mindre.

Det handlar i realiteten om att tvätta, mata, städa, bädda och hjälpa vårdtagaren med sina kroppsliga behov fortare. Är det verkligen möjligt?

I viss mån är det naturligtvis det. Det har sannolikt funnits och finns kanske fortfarande kvar lite marginaler hos personalen där de idag inte jobbar till 100% med kärnverksamheten och kanske tom. sitter ner och dricker lite kaffe.

I ett lite större perspektiv så avsätts en hel del resurser för ledning och styrning och om man skulle kunna ha en helt självstyrande vårdpersonal och automatiserade administrativa system så går det att få ut lika mycket för mindre insatta resurser.

Jag tror att den produktivitetsförbättring som många önskar inom offentlig verksamhet endast är möjlig om den sker i ledning och styrningsledet.

Att tro att det skulle gå att få ut mer omvårdnad på varje anställd i någon högre utsträckning tror jag är utsiktslös snarare finns det en påtaglig risk att det fungerar ungefär som en fiolsträng. Det går att skruva åt den så den blir hårdare spänd, i början kan man vrida många varv utan att något annat händer än att det blir en renare ton. När strängen väl är spänd så går det inte längre att enkelt skruva flera varv men det går att skruva lite till och lite till men till slut så brister strängen och då blir det ingen ton alls.

Om vi fortsätter att kräva mer resultat av personalen hela tiden utan att göra förändringar i metod eller förutsättning så kommer de till slut att haverera och inte leverera alls eller leverera betydligt sämre.

Produktivitetsutveckling inom industri fungerar på samma sätt. Det går till en viss gräns att få ut mer produktion av personalen med organisations- och/eller insitamentsförändringar men för att göra verkligt stora förbättringar krävs ofta ett teknikskifte.

Produktivitetsförbättringar inom tjänstesektorn följer samma regler men vi glömmer ofta bort att där finns en prismekanism med i bilden som gör att man tar betalt betydligt högre än vad insatsen kräver därmed har man stora marginaler att ta in fler jobb med samma personal.

Ta cafét som exempel. Har man 50 platser och öppet 8 timmar per dag och 2 anställda så kan man lite grovt räkna med att verksamheten går runt på 200-250 gäster om det handlar för 30 kr i snitt. Teoretiskt så har man utrymme för att ta emot 50x2x8=800 gäster om man tänker sig att man fikar i 30 minuter.

Man kan säkert klara av 4-500 gäster på två personal om de inte alla kommer samtidigt alltså finns det här utrymme för produktivitetsutveckling genom ex marknadsföring.

Så ser det inte ut inom äldreomsorgen. Det finns mycket få lediga plaster för fler gäster och personalen är anpassad till precis det jobb man har. Personalstaten är så hårt anpassad att man ex inte ens jobbar heltider utan delar av tjänster som 83% eller 62,5%. Det finns helt enkelt inte utrymme för att öka produktiviteten mer om inte tjänsten får ändras.

Förändringen av tjänsten går dessutom snarare i riktning mot mer personalkrävande insatser än tvärt om.

För att jämföra med cafét där vi gått från bordsservering till självservering så går vi i äldreomsorgen från bordsservering i cafélokal till bordsservering i egen kupe´

Så här ser det ut inom många områden inom offentlig verksamhet och när privata aktörer ger sig in i detta så gör de det genom att skära på kvalitén på tjänsten. Ännu lägre bemanning, sämre utbildad personal och minskad administration för den måste ändå kommunen ha kvar för att kunna ge rapporter till statliga organ. Resultatet har vi sett i media mer än få gånger med vanvård, betygsinflation och dålig personalpolitik.

Produktivitetsförbättringar är därför enligt min mening inte så lätt att uppnå i offentlig verksamhet utan att riskera att få stora problem med kvalitén på verksamheten.

Jag tror därför att det mer handlar om vad vi ska göra än att försöka göra det vi gör så mycket mer effektivt. Det betyder inte att viinte alltid ska jobba med att vara resurseffektiv för det är viktigt men om vi fokuserar enbart där så gör vi inte rätt saker utan blir överdrivet intresserade av att saker görs på rätt sätt.

Diskussionen borde handla om vilket åtagande samhället ska ha och vad som lämnas till den enskilde. När vi valt vad vi ska göra gemensamt så kommer det att kosta pengar. Om mängden som vi ska göra gemensamt är stor så blir också prislappen hög.

I Sverige har vi valt att ha ett stort mått av tjänster som utförs gemensamt därför har vi höga skatter. Om vi vill fortsätta att sköta stora åtaganden gemensamt och antalet som behöver dessa tjänster ökar så kommer prislappen att gå upp. Om löneutvecklingen inte är snabbare än ökningen av kostnaden för de gemensamma tjänsterna så kommer vi att få avstå en större andel i skatt. Det är i grunden busenkel matematik.

Just nu pågår någon form av märklig diskussion som bygger på att vi ska kunna få ut mer för mindre pengar genom att låta privata aktörer göra jobbet eller att större åtaganden för samhället ska rymmas inom de resurser man redan har.

Om det verkligen är på det viset så finns det en tro att människor som jobbar i vård, skola och omsorg har väldigt lite att göra.

Jag har haft förmånen att jobba inom båda områdena och jag vill nog påstå att det är hårdare tryck på arbetsuppgifter inom offentlig verksamhet än inom privat. Däremot har det funnits många gånger när jag inom offentlig verksamhet frågat mig om jag gör rätt saker. Men till skillnad från privat verksamhet så kan man ofta inte förändra detta snabbt och enkelt (det är förvisso inte alltid så snabbt och enkelt där heller) för det är fastslaget i lagar, regler och direktiv som är till för att säkerställa att verksamheten sköts på ett visst sätt oavsett om det är effektivt eller inte.

Jag har ägnat väldigt många arbetstimmar åt att skriva planer som varken jag eller den planen var till för hade någon större nytta av i just den situation som den klienten befann sig i just då men det skulle skrivas planer i alla fall för det hade regeringen och riksdagen fastställt att alla skulle ha, dessutom med ett visst tidsintervall även om inget väsentligt hade förändrats.

Jag räknade ut vid det tillfället att över halva min disponibla arbetstid behövde ägnas åt detta och det var nytta med det i kanske 10-20% av fallen.

Den ineffektivitet som finns i offentlig sektor hänger ofta ihop med den här typen av regelringar. Vad man ska göra är extremt styrt och för att få tid och resurser att räcka till så blir det ett osunt fokus på att pressa in mer och mer på färre och färre.

När mål sätts upp och metoderna dessutom bestäms och resurserna begränsas och dessa inte stämmer överens då blir det stora problem.

Jag tror därför att vi i offentlig sektor måste ha flera parallella processer igång samtidigt som kan beskrivas med nedanstående frågor:

1.Vad ska vi göra och gör vi rätt saker?

2. Går det vi gör att göra på ett smartare sätt?

3. Om vi gör rätt saker och på ett tillräckligt bra sätt hur förklarar vi det för medborgarna så att de är beredda att betala för det?

4. Vad gör vi om förutsättningarna ändras? Vad slutar vi med och/eller när begär vi mer pengar?

Det känns faktiskt riktigt bra

2011-03-11T03:36:00.000-08:00

Rätt tjatigt att säga något om Juholt ellet Jämtin, känns det som. Jag kan inte säga att jag känner någon av dem men känner till dem båda sedan SSU-tiden och de har givit ett gott intryck båda två. Jag har stora förhoppningar att det ska fungera väl och är ganska övertygad om att det blir så. Framförallt är det bra att vi nu har kommit fram till ett skarpt förslag.

Jag har kollat lite kommentarer på nätet och kan skönja en viss förhoppning om att socialdemokratin ska distansera sig mer från borgerligheten nu med ny ledning. Jag delar den förhoppningen.
Sverige och världen behöver mer demokrati och mindre marknad. Vi behöver politik som angriper de verkligt viktiga frågorna och där är fördelning en av dem. Världen blir inte med automatik bättre för att marknaden gör större vinster och tillväxten stiger. Om världen och Sverige ska bli en bättre plats att leva i så handlar det i hög grad om hur dessa resurser används och fördelas.

Ett samhälle där de framgångsrika och lyckosamma får en allt större del av kakan är att vrida samhället bakåt mot ett samhälle före 1900-talets början.
Det är den förändringen som sker i snabb takt i Sverige med den nuvarande regeringen men den har inte kraftfullt motverkats av socialdemokratin sedan 90-tals krisen.

Jag är ingen stor företrädare för bidrag och subventioner utan fördelningen måste istället bygga på att alla som kan får arbete och att arbete värderas på ett sätt som ger en rimlig fördelning i samhället.
Detta kombinerat med en stark offentlig sektor som fördelar gemensamma nyttigheter till alla medborgare efter behov och inte efter betalningsförmåga tror jag är framgångskoncept även i morgondagens samhälle.
Den mixen har varit soacialdemokratins paradgren och gjort att vi som nation rört oss från en relativt fattig randstat i europas utkant till en välmående nation i det absoluta toppskitet i världen.

De senaste årens avregleringar och marknadslösningar visar sig på område efter område bli både dyra och dåliga och samtidigt pågår en omvälvande process att omdana Sverige från en demokratisk nation med starka gemensamma stödsystem till en marknadsstyrd stat med enorma skillnader mellan medborgarna och med ett gemensamt system som bara täcker det absolut nödvändigaste och knappt det.

Hade det inte varit för att kommunerna med näbbar och klor slåss för att ha vård, skola och omsorg som ger möjlighet för människor att känna trygghet och möjlighet att växa hade vi redan nu varit ett mycket sämre samhälle för staten har genom regringens agerande tagit sin hand ifrån att ge medborgarna tryghet och möjlighet för nästa generation att överträffa den föregående.

Här har Juholt och Jämtin en stor utmaning i att leda ett parti som kan visa på möjligheten att tillsammans kan vi så mycket mer än vad var och en av oss kan åstadkomma.
Det handlar om att förklara solidaritet och jämlikhet på ett konkret och relevant sätt och höja oss över någon form av tycka synd om mentalitet.

Att visa på att friheten blir faktiskt större för alla när inte den individuella friheten får härja fritt.

Att låta rättvisa återigen vara något som handlar om något mycket större än att jag ska ha mer.

Jag hoppas och tror att de faktisk kan påbörja en process där vi som rörelse vill skapa ett samhälle som är mer än summan av delarna och att bli en bättre version av samhälle.
Jag är övertygad om att det finns möjlighet att vinna människors förtroende och engagemang för ett sådant samhälle, jag tror tom. att det finns hos många en längtan efter politik som erbjuder den utvecklingen istället för den orgie i egoism och marknad som varit rådande en allt för lång tid.

Lycka till att ta ledartröjan i det arbetet, nu kör vi!

Att försämra verksamheten smartast

2011-02-23T06:10:00.000-08:00

Jag blir så trött när jag tänker på friskolereformen.
Hur naiva var dådtidens politiker och en del är kvar där än?

- Vi låter alla som vill det få öppna en skola och kommunerna måste betala om skolverket tycker att den som vill öppna skola har rimliga förutsättningar att driva skolan.
Det är jättebra för människor att de kan få välja skola till sina barn!

Nu sitter vi här ett tiotal år senare och kan titta på hur det blev.

Religiösa extremister, pedofiler och profitörer har fått en ny tummelplats att agera på.
Miljarder av skattekronor rullar ner i utlandsbaserade riskkapitalbolag.
Flera skolor har så undermålig verksamhet att eleverna där inte kommer att få en anständig utbildning.
Friskolorna har lägre andel behöriga lärare än kommunala skolor.
Det blev inte mycket med alternativa pedagogiker eller personalkooperativa skolor utan istället har vi multinationella utbildningskoncerner som driver skola för att tjäna pengar till sina ägare.
Ökad segregering både social och kulturellt.
Försämrade skolresultat.

Nu börjar tom. borgerliga företrädare inse att det gått helt över styr och ändrar nu lagen så att det blir mer likvärdiga spelregler för privata och kommunala skolor.

Det vore väldigt enkelt att säga: Vad var det vi sa.
Men det är faktiskt en betydligt viktigare läxa i detta att lära.

Avregleringar av tidigare samhällsdrivna eller hårt reglerade verksamheter visar sig nästan på alla områden bli sämre när man släpper in marknaden. Servicen blir sämre och priset blir högre i något enstaka fal har det bara blivit dumt fast fungerar ändå som mobiltelefonin.

Elmarknaden
Elpriset har blivit rejält dyrare. Vattenmagasinen töms på sommaren för att sälja el till kontinenten och när den sedan behövs i landet är det en brsitvara och då kan man ta ännu mer betalt. Det är inte bara dåligt det skulle inom andra områden kallas utpressning och bedrägeri.
Lösning: Förstatliga all energiproduktion i landet.

Friskolorna
Det var dumt tänkt, det blev dumt och eleverna verkar dessutom ha blivit dummare sedan avregleringen. Allt vett och omdömme var som bortblåst när valfriheten skulle göras till den högsta av alla dygder.
Lösning: Kommunerna ska bara betala till friskolor om man upphandlat platser där och det står varje kommun fritt att själv välja om man vill upphandla några platser.

Mobiltelefonin
Har väl funkat hyffsat men det kommer inte att gå till historien som den smartatset användningen av begränsade resurser att flera bolag sätter upp master bredvid varandra.
Lösning: Förstatliga nätet men låt flera operatörer slåss om kunderna

Taxi
Verkar vara en av de få avregleringar som funkat om man bortser ifrån att man numer inte kan vara säker på att taxichaffören hittar ens till de vanligaste platserna. Tur att det finns GPS

Apoteket
Medicinen blev dyrare utan att vi fick något för det annat än fler Apotek som har ett sämre utbud av mediciner. Motivet till avregleringen var att man ville ha ökad tillgänglighet. Kanske hade varit lite smartare i så fall om regeringen som ägde hela Apoteket bestämde att man skulle ha öppet längre och ha fler butiker. Den viktigaste tillgängligheten är kanske att det finns medicin i apoteket, det är ingen garanti längre och inte kan de ringa till grannen längre för de är ett annat bolag.
Lösning: Återreglera apoteksväsendet men låt för all del vanliga affärer sälja receptfria läkemedel. Motståndet mot den förändringen var oklok

Järnvägen
Förseningarna talar för sig självt. Naturligtvis skulle staten har behållt hela tågsystemet i sin egen ägo och byggt ut detta system som är både snabbt och klimatsmart. Nu sitter vi här med en svartepetterlek som gör att allt fler väljer bilen framför tåget för att man vill komma fram i tid eller åtminstone fram.
Lösning: Ta tillbaka hela paketet i statlig ägo och gör en rejäl omstart med investeringar för en bättre miljö och fler jobb. Tåg är framtidens kommunikationsmedel om det sköts rätt.

Vården
Skattepengar kastas ut till privata aktörer som gör allt de kan för att öppna upp för försäkringslösningar. I äldreomsorgen har det varit gott om exempel på stora brister inom omvårdnaden i de privata bolagen.
Lösning: Sluta larva med valfrihetsreformer i offentliga verksamheter. Lägg istället fokus på att förbättra den verksamhet som bedrivs av samhället. Kompetens ledarskap och flexibla organisationer vore mer intressant än lyxvårdcentraler i rikemanskvarteren. När vi ändå är igång så ta bort landstingen och lägg all specialistsjukvård i statens ägo och vårdcentralen och distriktsköterskor i kommunens.

Vi kan inte fortsätta att ha det på det här viset. Vi har begränsade resurser som vi förfogar gemensamt över. Låt oss därfölr vara försiktiga med dessa och använda dem så klokt vi kan i offentlig verksamhet. Det har funnits problem med ledarskap och ineffektiva organisationer i offentlig verksamhet och finns fortfarande men det är något som man kan förändra. Marknaden är rent ut sagt usel på att se till samhällets bästa utan har ett enda perspektiv: Vinst!

I det system som vi valt att skapa uppstår vinsten genom att försämra verksamheten på det smartatste sättet. Det känns inte riktigt bra.

Att planera är inte att ha en allmän uppfattning

2011-02-11T00:38:00.000-08:00

Häromdagen var jag på möte om en kommande kommunplan. Ett första utkast presenterades. Det som var skrivet liknade ett valprogram med allmänt hållna formuleringar om vad man vill göra. Mycket riktigt var det mesta kapat från partiprogram.

Jag hade invändningen att detta är ingen plan då den inte talar om hur vi ska ta oss från A till B vilket är hela idéen med planer. Det var tydligt att det inte fanns någon större vilja att reflektera över detta utan ett dokument med politiska formuleringar var det man önskade.

Det är möjligt att det finns ett behov att göra en form av avsiktsförklaring i kommunfullmäktige men då ska man inte kalla det plan för planer är något mycket konkretare än så. En plan ska man kunna ta fram och använda som stöd för vilka aktiviteter som ska genomföras. Det förelagda dokumentet har deffinitivt inte de kvalitéerna! Därmed kommer det inte att kunna användas som plan och då är det i bästa fall en terapeutisk verksamhet att upprätta den.

Det är inte lätt att göra planer. Jag har bla. jobbat med militära planer för krigsförband och jag vet hur svårt det är att göra begripliga och genomförbara planer. Dessutom vet man att när de väl smäller så gäller de troligen inte längre. Trots detta är planer viktiga då de skapar en mental beredskap för vad som komma skall och man kan därigenom förbereda sig. I kommunplanens fall så ska den ju förhoppningsvis genomföras vilket inte gäller för krigsplaner vilket gör att den faktiskt är skarp redan från början. Därmed är det inte bara en mental förberedelse utan faktiskt ett mycket viktigt styrdokument.

Vad är då en plan?
Planer kan se ut på många sätt men genomgående så är de ett "...genomtänkt handlingsprogram för att nå ett visst mål."(NE).
Planen ska alltså beskriva, på ett förhoppningsvis klokt sätt, hur man tar sig från där man är nu och till en plats eller vanligare ett läge som man önskar befinnna sig i.

I modern militär planering pratar man om Målbild och Genomförandeidé dessa bildar tillsammans ett Beslut I Stort dvs chefens uppfattning om hur man i grova drag ska nå målet genom ett visst agerande. Utifrån dessa utverkas sedan order och i civilit språkbruk skulle det bli uppdrag och budgetar.

Det är genomförandeidén som är den aktiva delen i planen och den delas vanligen upp i skeden. I militärt språk talar man om inledningsvis, därefter, senare och slutligen. Detta känns kanske lite styltigt och därför funkar det lika bra med någon form av ordningstal eller liknande. Men det viktiga här är att man först gör något för att sen göra något annat. Det uppstår alltså en kronologi. I och med att man gör en kronologi så skapar man också en prioriteringsordning som ger möjlighet att ordna insatser i en viss ordning.

Om man inte i en plan skapar en kronologi så ska allt göras samtidigt vilket antingen leder till extrema kostnader eller att inget blir gjort alls eller kanske mer troligt att någon annan (dvs inte den som utfärdat planen) börjar styra processen och skapar en egen plan. Det senare kanske är önskvärt om man själv inte vet hur eller inte vill styra verksamheten men man kan då inte längre påverka flödet. Dvs man har kastat in handuken som ledare. När man sen vill ta tillbaka handduken får man antingen leva med det som någon annan planerat eller så måste man stoppa hela verksamheten för att själv skapa en annan plan. Det senare riskerar att skapa kaos i organisationen och troligen bli kostsamt. Det förstnämnda är att göra sig till gisslan där man tar ansvar för vad någon annan hittat på hur tokigt det än är.

Häromveckan hade jag förmånen att lyssna på Stig-Björn Ljunggren som pratade om ideologier och han tog upp ideologins tre delar:varat, börat och görat. Dvs hur det är, hur det borde vara och hur vi gör för att det ska bli som det borde. Det är görat som är planen.

Låt mig ta ett exempel på hur detta borde kunna formuleras och jag beskriver de tre delarna utifrån tre olika planeringsbegrepp (Klassisk planeringsmodell/Ljunggrenska uttrycket/Militär terminologi).

Analys/Varat/Orientering
Många människor är arbetslösa. Det beror på att efterfrågan på arbetsmarknaden inte motsvarar deras kompetenser och omställningen till nya kompetenser tar lång tid. Det finns indikationer på att utbudet av arbetskraft är större än efterfrågan totalt sett.Samhället ska trygga rätten till arbete (Se Regeringsformen 1. Kap §2 st 2).

Mål/Börat/Målbild
Alla ska ha arbete. Arbetsmarknaden ska präglas av i huvudsak högt kompetensinnehåll i arbetet för att därigenom kunna nå en hög ersättningsnivå. Detta ska vara uppnått senast 2015-12-31

Medel/Görat/Genomförandeidé
Först ska utbildningsinsatser skapas som motsvarar kompetensefterfrågan på den reguljära arbetsmarknaden (finns i huvudsak men ytterligare resurser kan behövas) . Därefter ska offentliga sk välfördsjobb skapas inom offentlig sektor för den som inte finner ett reguljärt arbete eller kompetensutveckling inom 6-12 månader. Slutligen ska en utredning initeras som på ett djupgående sätt ska studera arbetsmarknadens förväntade utveckling de närmaste 25-50 åren för att på så sätt visa på behov av kompetensutveckling och efterfrågestimmulerande insatser för att nå full sysselsättning. Vidare ska denna utredning beakta internationell utveckling och folkomflyttningar och föreslå åtgärder för att trots detta eller tack vare detta kunna bibehålla full sysselsättning över tid.
Finansieringen ska i första hand ske genom omdisponering av nu insatta medel för arbetsmarknadsåtgärder (inklusive kommunernas insatser för försörjningsstöd och andra insatser inom området) men om så behövs kommer jobbskatteavdraget att användas för finansieringen.

När man leverar ett sånt här underlag kan sedan hela organisationen börja rikta in sig på att detta kommer att ske. Ansvarig högsta chef inom området utformar utifrån detta uppdrag till organisationen. Sen blir det upp till underlydande enheter att bryta ner detta till uppdrag för deras verksamhet.
Som underlydande chef måste man sen använda en bedömningsmodel som ex. MMR (Mål, Metod, Resurs). Målet är givet. Metoderna kanske jag har eller så får jag utarbeta nya och vilka resurser behöver jag för att göra detta. Har jag både metoder och resurser så är det bara att köra. Saknar jag metoder eller resusrer måste jag anmäla uppåt så att högre chef tilldelar nya resurser eller ger tillåtelse att omdisponera resurser och utveckla nya metoder.

Nu var detta ett exempel från ett nationellt perspektiv kanske det är klokt att också ha ett lokalt exempel:

Analys/Varat/Orientering
Kommunens elever har betydligt sämre resultat i matematik i årskurs 9 än genomsnittet.
Trots hänsynstagande till socioekonomiska faktorer är resultatet sämre än snittet i riket.
Kommunen avsätter resurser till skolan som motsvarar eller överstiger snittet i riket.

Mål/Börat/Målbild
Kommunens grundskoleelever ska samma resultat som snittet i riket (hänsyn taget till socioekonomiska faktorer) eller bättre i matematik. Detta sa vara uppnåt senast till VT 2014.

Medel/Görat/Genomförandeidé
Omedelbart startas en särskild mattesatsning på högstadiet där särskilt lämpliga matematikpedagoger jobbar med att få upp resultaten i matematik.
Därefter fördjupad analys av eleverna i årskurs 7-9 med resultat under godkännt görs för att söka efter eventuella mönster.
Inventering och askultering genomförs hos samtliga matematiklärare i grundskolan för att utvärdera om det finns behov av kompletterande utbildning eller i värsta fall andra arbetsuppgifter.
Resurser motsvarande två heltidstjänster tillförs under 3 år övriga insatser tas inom förvaltningens egna resurser.
Terminsvis återrapporteras resultat eller förväntade resultat i matematik för elever i åk 7-9 samt motsvarande resultat på nationella prov där det är tillgängligt.

Så här skulle en kommunal plan inom området Utbildning se ut, naturligtvis är det inte bara en fråga utan varje område har sannolikt en mängd frågor.
Det kan också finnas områden där man inte gör bedömningen att det finns några problem att rätta till. Då är naturligtvis planen väldigt enkel. Fortsätt verksamheten enligt tidigare!

Det är inte alltid som det handlar om att starta nya verksamheter utan ibland kan problemet ligga utanför den egna kompetensen.
Om ex kommunen uppfattar att det är ett problem att vi är med i EU så kan man inte ändra på det i kommunen. Däremot finns det inget som säger att man inte kan försöka påverka i olika frågor.

Det finns alltså planer för egen verksamhet och planer för påverkan av andra att skapa förändring. Båda är viktiga men väldigt olika. När det handlar om att påverka andra är agerandet mer att skapa ett underlag för att det finns ett problem en analys mao.
Därefter skapa tryck att det är viktigt (mobilisering) och slutligen skapa situationer där man kan påverka den som faktiskt kan förändra och i ett sådant läge kan det ibland vara framgångsrikt att faktiskt presentera hur denne skulle kunna göra för att förändra dvs en plan för någon annan. Detta är inget nytt uta handlar om att uppvakta makthavare av olika sort.

Det är viktigt att klargöra vilka problem man äger själv och vilka man endast kan påverka andra. Om man blandar detta i en salig röra så blir det bara misslyckanden och kritik.

Därför är planer och planerande något helt annat än allmänna uppfattningar och löst tyckande. Jag hoppas att de som jobbar med kommunplanen förstår detta och justerar dokumenten annars ser jag framför mig en hyllvärmare i bästa fall men det riskerar att bli ett ok att släpa på som bara är föremål för kritik och frustration.

Om kommunplanen nu är ett viktigt dokument vill säga.

Det kan ju vara så att den bara formuleras för att ge sken av handlingskraft i vissa frågor men i själva verket så finns det en helt annan agenda där styrningen sker via direkt kommandostyrning från ledaren och nedåt.

Jag hoppas att det inte är detta som är sanningen, men den vaga formuleringen i utkastet till kommunplan undanröjer inte sådana funderingar.

Från ord till handling

2011-01-28T04:35:00.000-08:00

När det gäller arbetslösheten börjar det nu formera sig en allt tydligare bild av vad som är rimligt och möjligt.

Sverige behöver behålla sin tätposition när det gäller kvalificerad arbetskraft.
Det innebär att vi för att klara det på lång sikt måste ha en bra skola som redan börjar i tidig ålder där eleverna får lära sig relevanta kunskaper och med mycket goda pedagoger. I gymnasiet måste skolan antingen ge mycket goda yrkeskunskaper med teoretiska grunder som gör att det relativt enkelt går att uppgradera yrkeskunskaperna eller en god förberedelse inför högskolestudier. Högskolan måste hålla mycket hög internationell nivå.

I det lite närmare perspektivet behövs ett utbildningssystem som dels kan omskola vid strukturförändringar och dels kan fylla på nya kunskaper när förutsättningarna förändras.

Detta innebär att vi måste öka våra insatser inom utbildningspolitiken och inte minst på grundskolenivå. Jag tror inte det är möjligt i kommunal regi utan jag tror att skolan behöver förstatligas för att inte ställas mot andra intressen i kommunerna. Ex en kraftfull ökning av behov inom äldreomsorg när 40-talisterna blir äldre kommer att vara svårt att balansera mot behov av nya skollokaler och fler pedagoger. Det är oerhört svårt att prioritera rätt när man å ena sidan har åldringar som inte får plats inom äldreomsorgen och å andra sidan har elever vars bristande utbildning inte ger effekt förrän 15-20 år senare. Ska man vinna val då, som kommunpolitiker, så finns det en oerhörd risk att man prioriterar äldreomsorg på skolans bekostnad. Staten har vanligtvis ett lite bättre perspektiv än så och kan vara tuffare i sin argumentation
Jag tror också att staten oavsett regering kommer att hantera privatskolorna på ett effektivare sätt. Det har varit djupt olyckligt att regeringen kunnat driva igenom valfrihetsreformer inom skolområdet men inte behövt ta ansvar för finansiering och optimering av resurserna. Nu har det på många sett bara blivit dyrt och dåligt. Hade staten haft hela ansvaret tror jag att vi sett en utveckling som mer hade gynnat mångfald i innehållet än mångfald i huvudmän.

Vi måste också skapa att arbetsmarknadsutbildningssytem som är kraftfullt nog att omskola och spetsutbilda arbetskraften vartefter samhället utvecklas. AMU var ett sådant system och det var klokt tänkt men det var för oflexibelt för att hänga med i de förändringar som sker på arbetsmarknaden. Det som varit lösningen nu under några år har varit rena vilda västern där olika utbildningar köpts in lite hur som helst utan att egentligen har någon riktig förankring i behoven.
Jag skulle vilja se en riktig yrkeshögskola med ganska små fasta resurser som är paraplyorganisation för både omskolning och påbyggnad och som verkar i nära samarbete med näringslivet och understödda av prognoser om framtida behov. I den institutionen skulle sedan olika aktörer kunna plockas in utifrån att de har något intressant att erbjuda.
Det skulle ge bättre kontinuitet och mätbarhet och möjlighet att införa ett valideringssystem som saknas på svensk arbetsmarknad.

Från bidrag till jobb
Marknadsekonomi har ett inbyggt problem att den skapar utslagning när marknaden förändras. I den rena marknadsekonomin slås människor ut och om de inte snabbt kan hitta ett nytt sätt att finansiera sin tillvaro så överlever de inte och på det sättet blir det bara de framgångsrika kvar.
I utvecklade samhällen är detta inte acceptabelt och dessutom leder den typen av brutalekonomier till stora förluster i konflikter och skydd mot stöld. Vi har därför skapat system som skyddar den som slås ut mot alltför omfattande förluster. De allra flesta anser att det är rimligt och nödvändigt.

I Sverige och de flesta andra välfärdsstater har dessa system byggts upp som bidrag till den som blir sjuk eller arbetslös. Detta funkade väl när arbetslösheten var låg och det fanns många jobb som kunde utföras trots lite brister i förmåga.
Idag ser arbetsmarknaden annorlunda ut. Specialisering och fler globala aktörer innebär att arbetslösheten hos oss har ökat och kraven på vad som krävs för att få ett jobb dramatiskt höjts. Effekten har blivit hög arbetslöshet och stora grupper som pga av ohälsa inte kan få ett arbete. Samtidigt finns det mer ekonomiska resurser än någonsin hos befolkningen. Det är alltså ont om jobb men gott om pengar. Kostnaderna för ersättningar för de som är sjuka och arbetslösa börjar dock bli så stora att de börjar bli ett problem i samhällsfinanserna och framförallt så är det väldigt improduktiva kostnader.

De hundratals miljarder som läggs på ersättningar genererar ingen annan samhällsnytta än den ekonomiska rundgång som sker genom att pengarna går tillbaka i form av handel mm men för samma mängd pengar som sätts in i den offentliga sektorn får man ut betydande arbetsinsatser från personal inom ex. vård skola och omsorg.
Paradoxalt nog så ropas på mer personella resurser inom samma områden men där måste man hålla nere personalstaten pga bristande resurser. Här finns en tydlig brist i systemet.

SNS har nyligen presenterat en rapport "Reformer för sysselsättning" som jag resonerat kring i ett tidigare inlägg och där kommer flera professorer fram till att det är rimligt att instifta det de kallar Välfärdsjobb. Idén är enkel att istället för att få bidrag när man varit arbetslös eller inte jätteallvarligt sjuk en längre tid så omvandlas ersättningen till ersättning för utfört arbete inom huvudsakligen gemensam sektor.

SNS och dessa professorer kan rimligen inte anklagas för att vara några stödtrupper till socialdemokratin och därför blir det extra intressant när de lägger fram idéer som Sossar brukar tycka är alltför vänsterradikala. Deras rapport öppnar upp för en diskussion på bred front om vad vi verkligen behöver göra för att komma åt arbetslöshetsgisslet. Det är mycket bra. Nu finns det en större tyngd i argumentationen än när vi bara var ett fåtal tyckare som skissade på samma idé.

Det är allt mer uppenbart att den ekonomiska modell som vi har i västvärlden trots sina ekonomiska framgångar inte är kapabel att omfördela resurser från de som har till de som behöver i form av jobb på ett socialt acceptabelt sätt och så snabbt att inte mycket långa perioder av arbetslöshet uppstår.
För den arbetslöse är naturligtvis pengarna man får i ersättning en förutsättning för att överleva men att överleva är inte det samma som att leva. Att leva ett gott liv innebär så mycket mer än att bara ha tak över huvudet och mat för dagen. Vi har alla ett behov av att bli sedda och få ingå i ett större sammanhang. När vi inte får de behoven tillgodosedda försämras vår psykiska hälsa och sakta bryts vi ner till en nivå där vi också förlorar mycket av den förmåga till arbete som kanske en gång fanns. Lång arbetslöshet leder därför till sjukdom om man inte hittar ett annat socialt sammanhang och då blir istället problemet att, ska vi kalla det viljan till arbete reduceras.
Nu har vi sedan den stora arbetslösheten i Sverige startade ca 1992 provat att erbjuda ersättning till den som är arbetslöshet utan att koppla den till någon riktig prestation. Vi har också provat med olika former av utbildningsinsatser. Dessutom har vi under senare tid provat med ekonomiska stimulanser och man kan nog säga att vi kan dra en del slutsaster.
Ekonomiska stimulanser ger väldigt få arbetstillfällen i förhållande till vad de kostar.
Arbetsmarknadsutbildning är väldigt effektiv om den motsvarar vad arbetsmarknaden efterfrågar om inte så är det att kasta pengarna i sjön.
Ersättning utan sysselsättning leder till passivisering och försämrad psykisk hälsa

Slutsatsen borde därför vara att införa ett system som ut som följande:
Ett a-kassesystem som hög ersättning (90% av faktisk lön) under de tre första månaderna och sänkt nivån efter tre månader och fram till sex månader till 75% av faktisk lön (Ombytesförsäkring).
Efter sex månader avslutas a-kassan (en bortre parentes) och ersätts istället av Välfärdsanställning med en lön som motsvarar ca 15-16000 kr/månaden oavsett tidigare inkomst.
Anställningen omfattas inte av anställningsskydd om det skulle finnas ett annat reguljärt arbete som man kan få och i anställningen ingår det ett par timmar i veckan jobbsökeri.
Parallellt med Välfärdsanställningar kan den bytas ut mot yrkesutbildning som erbjuds utifrån behov och den aktuelles förutsättningar.
För personer utan uppfyllda a-kassevillkor så gäller att försörjningsstöd kan ges under sex månader sedan går man in i en Välfärdsanställning under samma förutsättning som de som haft a-kassa.
Sjuk- och aktivitetsersättning finns kvar men prövas mot möjligheten att ingå i en välfärdsanställning efter sex månader. Ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringssystemet harmoniseras mot a-kassa och Välfärdsanställningslön.
Staten, Landstingen och Kommunerna är de enda som kan ta emot välfärdsanställningar där Kommunerna får det yttersta ansvaret för organisering och ansvarar också för verksamhet för Välfärdsanställda som väntar på en placering i annan verksamhet.
Arbetsförmedlingen får ett statligt tillsyns- och utvecklingsansvar av de som ingår i Välfärdsanställningar.
Ideella organisationer kan efter noggrann prövning tilldelas Välfärdsanställda från kommunen om deras verksamhet inte konkurerar med kommersiell verksamhet.

Ett system som detta skulle kosta obetydligt mer pengar än vad som idag läggs på a-kassa, sjukersättning, försörjningsstöd, arbetsmarknadsåtgärder och andra insatser. Även om det skulle kosta något mer så skulle vinsterna för samhället vara betydande både på strukturell nivå och individuell nivå.

Meningslös och ibland nedvärderande aktiviteter som genomförs för att organiesera arbetslöshet och sjukskrivningar kunde minskas betydligt.

En ökad trygghet i samhället inträder när man vet att man kan bli arbetslös och få en hygglig ersättning om man snabbt kan ställa om och man vet också att man kommer att få ett jobb oavsett hur marknaden ser ut för tillfället.

Det finns till och ifrån snack om att arbetslösa, sjukskrivna och försörjningsstödstagare inte vill jobba utan är nöjda med att få en arbetsfri inkomst. Efter mina drygt 13 år inom arbetsförmedlingen vill jag påstå att ja, det finns men de är få. Men tillräckligt många för att det ska vara irriterande. Det här systemet skulle effektivt lösa det problemet.

För tro inget annat, det handlar om att jobba och jobba med rimlig effektivitet för att man ska kunna få någon ersättning. Ogiltig frånvaro, maskning eller betydande samarbetssvårigheter ska naturligtvis innebära högst kännbara sanktioner. Det ska på intet sätt kännas förmånligt att ha en Välfärdsanställning jämfört med att ha ett reguljärt jobb. Men det ska vara ett jobb med anständiga villkor och med riktig lön, ett riktigt jobb helt enkelt.

Jag hävdar att det här är ett system som skulle fungera, vara kostnadseffektivt och öka välfärden. Det har nu också stöd i forskningen.
Nu är det en fråga om ansvariga politiker klarar av att sluta snacka om en bättre arbetsmarknadspolitik och istället börjar införa något bra på riktigt.
Jag hoppas att socialdemokratin ska till sig en sån här förändring då det ligger väl i linje med vad vi tror på, vad vi gjort tidigare och vad vi vill uppnå med våra skyddsnät.

Från ord till handling!

SNS lanserar Välfärdsjobb

2011-01-27T06:46:00.000-08:00

Har läst delar av SNS rapport Reformer för högre sysselsättning. Det är intressant läsning på flera sätt.
Dels tycker jag att det är spännande att de kommer fram till att det är bra för både samhällsekonomin och för individen att arbetslösa istället för passiva ersättningar ska erbjudas möjligheten till ersättning mot arbete i form av det de kallar för Välfärdsjobb. Jag har i fler inlägg på denna blog pekat på samma sak och det är ju trevligt att få stöd av ett gäng professorer i nationalekonomi.

Vad de skriver kommer att ha påverkan på ledande politiker och det är därför viktigt att de pekar på det nu gällande systemet kanske inte är så bra.

Lite märkligt är det dock att konstatera att när de gör sin analys kring koppling mellan sysselsättning och ersättningssystem vid arbetlöshet inte väger in att det inte finns ett så enkelt samband som de gör gällande att om man har ett generöst ersättningssystem blir man mindre benägen att arbete.
Det vore riktigt om det var ett oreglerat system som innebar att individen kunde välja. Precis på samma sätt som det finns odelbarheter i arbetstid så är ersättningsystemet vid arbetlöshet behäftat med en rad digitala spärrar. Om du inte vill ta ett jobb så får du omdelbart betydligt mindre i ersättning och om det upprepas till slut ingen ersättning alls. Du har inte möjlighet att säga nej pga av att du tycker det är för långt utan dag och veckopendling ingår i kraven men som alternativ kan du naturligtvis flytta.

Det är dock så att för att detta ska kunna användas i praktiken så måste det finnas arbeten att testa den arbetssökandes arbetsvilja emot. Därför är det så oerhört viktigt att det finns ett utbud av arbeten att erbjuda den arbetssökande annars är det en ganska riskfri inställning att inte vilja arbeta eftersom man får ersättning ändå.
Eftersom det är fråga om en sanktion så har man också behäftat prövningen med en mängs rekvisit som ex att arbetsgivaren som har det erbjudna jobbet kan medverka i bevisningen att den arbetsssökande inte ville ha jobbet eller inte ens sökte.
Många arbetsgivare vill inte medverka i denna process vilket innebär att den arbetslöses vilja till att ta arbete inte kan prövas. Förutom detta finns det en rad administrativa krav på den som ifrågasätter så ibland är det helt enkelt för lätt att strunta i att pröva den arbetssökande vilja.

Jag har märkt den här felaktiga antagelsen förut och jag tror tyvärr att den är så etablerad att den ibland ligger till grund för beslut om a-kassenivåernas storlek.

Det är inte ett stort problem att ha generösa ersättningsnivåer i a-kassesystemet men det förutsätter att det finns jobb att erbjuda den arbetslöse och att om man inte är beredd att ta de jobb som finns omedelbart straffas hårt och skoningslöst.
Så var a-kassesystemet en gång utformat men samhället har förändrats. Okunniga och ibland konflikträdda makthavare har inte förmått att justera systemet så det anpassades till samhället utan istället gjorde man det väldigt enkelt för sig och lät bara kostnaden sjunka.
Ett bättre sätt hade varit att skapa låt oss kalla dem Välfärdsjobb som den arbetssökande kunde anvisas och dessutom följt upp det med en fungerande kontrollapparat som ovillkårligen slog ner på de som inte var beredd att jobba när de var arbetslösa.

I vilket fall som helst är det bra att tanken på att skapa jobb som alternativ till arbetslöshet kommer upp på dagordningen.

Jag blir lite bekymmrad över resonemanget kring kopplingen mellan skatter och sysselsättning och löneläge och sysselsättning. Trots att man hänvisar till en rad etablerade teorier och flera Nobelpristagare så känns det som det är väldigt "lätta" samband som man lutar sina förslag på i dessa delar. Sambnden förutsätter en rad saker som inte nödvändigtvis är så.
Ex skulle det bli fler sysselsatta om ungdomslöner var lägre hävdar man. Det är klart att om priset är väldigt lågt för att anställa en ungdom så skulle jag välja en ungdom framför en äldre även om den äldre kanske producerar mer men inte så mer som skilnaden i lön. Däremot så finns det ingen anledning att anställa fler än vad som behövs i låt säga kafét som jag driver. Jag säljer inte mer kaffe för att det jobbar fler i kafét utan då måste jag i så fall också sänka priset.
Det skapar en negativ inkomstspiral vilket i slutänden kan sluta med att jag bara byter ut äldre arbetskraft mot yngre och arbetslösheten migrerar då till andra åldersgrupper.

Nu finns det naturligtvis en obalans i vissa brascher mellan vad man skulle kunna utföra och vad man prioriterar att göra för att kostanden annars blir för hög. Men sänkningen av kostnaden för ungdomar har ju faktiskt genomförts utan märkbara effekter på sysselsättningen. Däremot har McDonalds tjänat 200 miljoner på att de redan tidigare huvudsakligen anställde ungdomar.

Sänkning av allas löner har ju provats förr (devalvering av kronan på 80-talet) och det vet vi funkar men det får också andra effekter som inte är så bra.

Jag är övertygad om att jobb kan bara marginellt skapas genom förändrade lönerstrukturer och skattejusteringar om man inte samtidigt vill ha en massa andra negativa effekter som utslagning och svårighet att klara försörjningen trots heltidsarbete. Vi kan skapa fler exportorienterade jobb om vi gör vårt arbete relativt billigare jämfört med andra länder men då får vi andra bekymmer på halsen.
Om vi verkligen vill skapa jobb i samhället så är det genom att med tvång kanalisera mer av våra gemensamma resurser till arbetsintensiva områden isamhället som huvudsakligen är för allas bästa. Vår samhällsmodell är väl rustad för att göra detta genom att ta ut skatter tillräckligt öga för att finasiera fler jobb i vård, skola och omsorg och en del andra sektorer som är gemensamma nyttigheter.
Även om det kommer att gnällas så kommer folk inte att sluta att jobba för att vi tar bort en del eller hela jobbskatteavdraget. Kommunerna har skrikande behov av mer resurser för kommande vård och omsorgsbehov och skolan har inte för mycket personal utan för lite.

Men det kommer att krävas politiker som har mod och argument att ta diskussionen om ett samhälle där fler jobbar istället som nu en hoper partier som tävlar om vem som kan sänka skatten eller öka bidragen mest.

Rapporten gör en reflektion över regeringens politik med jobbsakatta avdraget men här gör man i min mening en falaktig analys där man återigen utgår ifrån att jobba får man om man bara är tillräckligt villig att ta jobbet. Det är inte helt sant om inte samtidigt förutsättningarna att få jobb ändras. Löneläget eller kompetenskraven har ju inte förändrats bara för att man gjorde det mindre fördelaktigt att leva på a-kassa.
Sedan räddar man upp sig själva med att säga att effekterna blivit bättre om vi inte hade haft en ekonomisk kris, jasså minsann om inte om fanns.

Regeringens förda politik har misslyckats. Sveriges statsfinanser är kraftfullt försämrade och inte har det blivit särskilt fler job. Däremot har fler slagits ut och klyftorna ökar.
Nu får man ta fram de smartaste för att formulerar ny politik som i delvis är traditionell socialistpolitik med skapade jobb. Sen vill man smyga in sänkningarna av lönerna så det blir ännu större skillnader mellan de som har och de som inte har.
När det gäller ideérna om att Välfärdsjobb så har de absolut en poäng men det andra om skatter och minimilöner har prövats och verkar faktiskt inte fungera utan för de ekonomiska modellernas värld.

Gör vi rätt prioriteringar i skolan?

2011-01-20T06:12:00.000-08:00

När jag gick i grundskolan på 70- och 80-talet ansågs det vara viktigt att kunna språk. Själv läste jag tyska vilket jag inte tyckte var särskilt kul.
Förutom att jag hjälpligt kunnat beställa mat på någon tysk krog så har jag haft nytta av min tyska en gång när jag blev stoppad av polisen i Tyskland för att trappsteget till vår hyrda husbil inte var infällt. Jag har med andra ord haft en väldigt begränsad nytta av min tyska.

När jag gick i skolan var tyskarnas engelskautbildning begränsad och i Frankrike var det inte självklart att man lärde sig engelska. Så är det inte nu.
Men fortfarande verkar vi tycka att det är väldigt viktigt att svenska elever lär sig tyska, franska eller spanska. Så viktigt att de ska starta med det redan i årskurs sex.

De unga idag som växer upp i Europa lär sig nästan alla engelska i skolan. Den engelska jag lärt mig har jag haft oerhörd nytta av både yrkesmässigt såväl som privat och det finns ingen anledning att inte tro att dagens unga kommer att ha nytta av sina engelskakunskaper.

Frågan är om de kommer att använda sin tyska när de träffar sina kollegor/kompisar från Tyskland eller om man väljer att prata engelska? Jag vet av egen erfarenhet vilket underläge man är i om man ska föra en diskussion på motpartens modersmål om man inte själv är helt säker på detta språk. Så det verkar klokt att använda ett språk där man är lite mer på samma nivå. Jag använder alltid engelskan om det går i Tyskland för då ökar mina möjligheter att bli förstådd och att förstå.

Är det verkligen en klokt prioritering i grundskolan att alla helst ska läsa ett ytterligare språk?
Jag är inte så säker på det. Kanske är det en bättre prioritering att man förbättrar sin engelska eller om man ska titta på skoljämförelserna, sin svenska.

Om vi ändå tycker att det är klokt att barnen ska lära sig fler språk än två så kanske vi i alla fall skulle fundera på vilka språk som är klokast att lära sig. Är verkligen tyska, franska och spanska de språkområden där vi har svårast att klara oss med engelskan? Nej, så är det naturligtvis inte utan om tanken med språkundervisningen är att möjliggöra kommunikation med så många i världen som möjligt så vore det klokare att lära sig arabiska, kinesiska och ryska. Deras engelskakunskaper är i snitt sämre än tyskarnas.

Nu är ju inte skolan känd för att vara särskilt progressiv och särskilt inte under ledning av borgerliga skolpolitiker. Sedan Britt Mogård (M) skrev under läroplan 80 för 30 år sedan så har den svenska skolan präglats av borgerligt tänkande. Även om Björklund nu vill bortse från detta faktum och gärna vill skylla alla problem i skolan på tidigare sosseregeringar så är det ändå det som är fakta i målet. Skolan är präglad av borgerliga värderingar förmedlade genom läroplaner underskrivna av Britt Mogård (M) och senare Beatrice Ask (M). Nu är det folkpartisten Björklund som skriver under och inte blir det bättre med progressiviteten av det inte, tvärt om.

Tänk om vi skulle få en diskussion om skolan som tog sin utgångspunkt i vad som är viktigt att kunna. Det sägs ju vara så viktigt att vara kunskapsinriktad. Ja men bli det då!
Jag tror att språkundervisningen är ett område som skulle behöva genomlysas förutsättningslöst och ordentligt. Både vad gäller inriktning såväl som metod.

Borgerligheten som Tunisens avsatte president

2011-01-20T05:53:00.000-08:00

Likt enväldiga furstar strör borgerligheten skattemedel omkring sig för att framstå som framgångsrika. Likt Tunisens avsatte president har borgerligheten gött de sina och fortsätter att skyffla än mer av våra gemensamma tillgångar till de redan rika.

Skatterna sänks, mest för de rika.
Välfärden privatiseras och drivs av multinationella koncerner som inte ens skattar i Sverige.
Nu senast säljer man ut affärscentrum till oseriösa företag utan att skriva avtal om den utveckling som bolagen skulle stå för.

När ska det ta slut?
Hur mycket ska borgerligheten komma undan med innan befolkningen får nog?
Det är faktiskt inte politikernas pengar eller tillgångar som lättvindigt överlåts till det privata näringslivet utan det är faktiskt våra gemensamma tillgångar som var tänkta att användas för allas vår välfärd.

Att ge miljardertill de allra rikaste verkar vara helt ok men att en sjukskriven, arbetslös eller pensionär ska få några kronor mer i månaden att leva för det hotar visst hela världsekonomin. För att inte tala om att man skulle tänka den banala tanken att istället för att betala över en miljon för varje nytt jobb som skapas genom skattesänkningar (i bästa fall) så skulle man använda de pengarna till att anställa personal inom vård, skola och omsorg eller någon annanstans där de behövs i välfärdsbygget. Då får tre personer jobb för varje miljon. Men det är naturligtvis alldeles för enkelt och skulle ju faktiskt kunna leda till att vi fick ner arbetslösheten, ökade tryggheten och på riktigt inrättade en arbetslinje i Sverige.

Det finns bara en sak att säga: Fy fan!

Hur många jobbskatteavdrag till?

2011-01-11T07:06:00.000-08:00

Statsminister Reinfeldt har nu aviserat att det troligen kommer ett jobbskatteavdrag till årskiftet 2012 och ev ett till under mandatperioden. Nu finns det alltså 4 genomförda avdrag och ytterligare två planerade. Succesivt vill regeringen sänka skatterna ännu mer för de som arbetar och mest för dem som tjänar mest.

Klyftan mellan de som arbetar och de som inte kan få ett jobb eller inte kan jobba ökar. Värdet av arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring minskar därmed. Någonstans finns det en gräns när värdet är så lågt att vilken lön som helst är bättre än a-kassa och därmed ges möjlighet att inleda nästa fas; lönesänkningar.

Alla ekonomer är överens om att för att sänkningar av löneskatter ska leda till fler jobb så måste det också innebära sänkningar av lönenivåerna. Alltså det blir fler jobb om lönerna blir lägre framförallt för enklare servicejobb och de som har högre inkomster får behålla mer som de kan köpa tjänster för. Det är inget konstig i det för det är klart att fler skulle köpa ex. hushållsnära tjänster om de kostade betydligt mindre och man hade betydligt mer pengar.

Men det är ett väldigt dyrt sätt att skapa jobb för inte köper du arbetsintensiva tjänster för varje krona som du får mer i plånboken. Kanske betalar du av ett lån. Några kronor sparas till sämre tider eller till en kommande pension. För att inte tala om alla saker som kanske finns på önskelistan. Få av dessa val att använda dina ökade inkomster till skapar fler jobb och särskilt inte i Sverige.

Om det starkaste motivet verkligen var att skapa jobb vore det betydligt effektivare att använda överskottet i statens finanser till att anställa fler personer inom offentlig sektor, särskilt i de mest arbetsintensiva delarna. Där är lönerna relativt låga och nästan varje krona går direkt till utfört arbete. Offentlig sektor är arbetsintensiv och behovet av arbetskraft tydligt.

Nu är naturligtvis inte syftet med jobbskatteavdragen i första rummet att skapa fler jobb trots att man säger så, även om det inte är något som man har något emot om det skulle bli så. Viktigare är att skapa ökade klyftor i samhället för det ökar möjligheten att befästa en borgerlig heggemoni i samhället. Den ekonomiskt starke ökar sina möjligheter och den ekonomiskt svage minskar sina möjligheter att stå upp mot orättvisor och utnyttjande. Drivet tillräckligt långt så slutar de ekonomiskt svagare att tro på samhället eller att bry sig om att delta i det politiska samtalet. USA är ett exempel på den typen av utveckling. Inte mycket mer än hälften röstar och inte är det den välbeställde, högutbildade framgångsrike amerikanen som avstår utan naturligtvis de fattigaste, med lägst utbildning och som hamnat i samhällets skuggsida.
Även om Obama får anses vara radikal i amerikanska mått mätt så är han ändå i hög grad marknadsliberal. Han får dessutom otroligt tufft motstånd av en konservativ senat.

För att dra ut utvecklingslinjen något decenium så kan man säga att ännu fler jobbskatteavdrag leder till fler personer som lever på väldigt små ekonomiska resurser, minskat valdeltagande och ett permanentande av borgerlig politik.
Den moderata partiledningen består inte längre av halvt misslyckade näringslivs- eller adelsbrats med ambitioner om ett återinförande av adelssystem och rikemansklubbar. Istället är det välutbildade nyliberaler som vill skapa ett samhälle där det är stora skillnader mellan de som lyckas och de som inte lyckas så bra. Där det inte är titlar eller anor som räknas utan hur mycket pengar du har på kontot. De har insett att för att nå dit måste en majoritet ges möjligheter att växa lite för att en liten elit ska kunna växa enormt. Däremot vill man inte bära de som inte varit så framgångsrika och därför offras de arbetslösa och de sjuka på marknadsliberalismens altare.

Det är märkligt att inte de reformer som genomförts och planeras granskats hårdare utifrån ett mer långsiktigt perspektiv men det är problemet med just denna smarta strategi att små förändringar märks inte så mycket och när man väl märker vart det dragit iväg är det redan för sent. Inte heller sällan har det varit personligt trevligt för de som ändå haft möjlighet att säga i från med kraft att få lite mer i plånboken varje månad. Själv har jag med en ganska hög inkomst fått ökade ekonomiska ramar som motsvarar en rejäl utlandssemester för hela familjen under flera veckor.

Nu börjar det vara dags att vakna upp ur det ekonomiska ruset och ställa oss frågan om det är så att vi vill ha ett samhälle där stora grupper (ca 10-20%) ska ha inkomster som gör att de nätt och jämnt klarar sig och ytterligare 5-10% som är utan jobb och som inte sällan till och ifrån tvingas till att välja lite mer ljusskygga aktiviteter (svarta affärer, bidragsfusk och traditionell kriminalitet) för att klara sin försörjning.
Parallellt med detta får vi en sämre skola för de som inte har råd att lägga till pengar och en sämre vård för de som inte har råd att teckna tilläggsförsäkringar. På så vis blir fattigdomen på sikt ärftlig precis som den är i USA. Trots att många tror att det är lättare att bli en "self made man" i USA än det är i Sverige så är det faktiskt tvärt om, hitills. Den som föds fattig kommer i högre grad än i Sverige också att dö fattig.

Det första steget mot ett annat samhälle än det som den Moderatledda regeringen i Sverige vill skapa är att sätta jobben före skattesänkningar. Innan arbetslösheten är nära nog lika med noll är det inte rimligt att sänka skatten och de pengar som redan nu överförts i privat ägo skulle räcka till att skapa jobb för mer än 250 000 arbetslösa och då har jag inte räknat med några dynamiska effekter på ökade skatteinkomster på utbetalad lön, på minskade a-kassakostnader, minskade aktivitetstsstödskostnader, minskade socialbidrag eller ökad köpkraft hos arbetande framför arbetslösa. Det skulle innebära att de skattesänkningar man nu har genomföt skulle istället kunnat mer än halvera arbetslösheten. Räknar man med de dynamiska effekterna skulle arbetslösheten nära nog ha raderats bort. dessutom hade vi fått ett enormt resurstillskott i offentlig sektor som skulle ha förbättrat omvårdnaden, minskat sociala problem i ex. skolan, minskat risken för utslagning till följd av arbetslöshet och på det hela taget skapat en ökad trygghet för den som växer upp i kungariket Sverige.

För mig är det helt klart att Sveriges regering inte vill sätta folk i jobb oavsett vad de säger. En lögn är alltid en lögn hur snyggt den än berättas.
Vi behöver inga fler jobbskatteavdrag, tvärtom!

The big five

2010-11-12T03:56:00.000-08:00

Jag har tidigare skrivit om PLUS som en metod att angripa problem och jag har i några andra inlägg försökt belysa vilka problem jag tycker är mest besvärliga att hantera.

Jag vill drista mig till att göra en ny lista som ett sätt för mig själv och möjligen andra att fundera över vilka utmaningar har vi framför oss. Socialdemokratin verkar just nu mer vilsen än någonsin där det både skriks efter en förnyelse av politiken och också kanske på ledargarnityret. Det första kan nog vara värt att resonera kring om inte annat för att fundera över vad det verkligen är för förnyelse som krävs. När det gäller personfrågan så tycker jag nog att problemet ligger i att lite för många är för intresserade av att promota sig själva och för lite intresserade av att verkligen lyfta fram samhällsproblemen.

Nu till problemorienteringen.
Arbetslösheten
Det är väl inte så mycket att snacka om egentligen. 8% arbetslöshet är 8% för mycket och arbetslösheten för mer sig så många andra problem. Ökade ekonomiska klyftor, social utslagning, kriminalitet, missbruk, ohälsa och främlingsfientlighet. Det måste formuleras idéer om hur vi radikalt annorlunda ska kunna få ner arbetslösheten. Nu har vi provat lite olika stimmulanser sedan början av 90-talet och endast under några månader av brinnande högkonjunktur kunde vi få ner arbetslösheten till ca 4%. Det finns en del som talar för att det skedde med finanskris som följd. Inte att vi orsakde den själva men den höga efterfrågan i världen skedde till stor del genom vansinniga lån i USA. När det blev uppdagat tvärdog ekonomin och fick startas upp igen med startkablar i form av omfattande statliga interventioner.

Klimathotet
Vi kan stoppa huvudet i sanden hur mycket vi vill men vi måste hitta ett sätt att sluta bränna fossilbränslen. Helst ska det ske utan akut död i hela den internationella ekonomin och med en likvärdig välfärdsnivå. När vi ändå ställer om så behöver vi reducera användningen av farliga kemikalier till nivåer som är långsiktigt uthålliga alternativt så måste vi kunan rena bort dem från att sippra ut i vår livsmiljö.

Den globala konkurrensen
Det kommer förr eller senare att bli problem att upprätthålla vår välfärd om vi ska konkurrera med arbetskraft som tjänar väsentligt mycket mindre än vad vi behöver för att klara oss. Förr kunde tillväxten ske genom användning av olja och andra råvaror men det finns inte så det räcker till för alla på jordklotet. Därmed sker tillväxten på bekostnad av någon annan om vi totalt sätt inte gör av med mer råvaror.
Det är inget roligt val vi står inför: Antingen så måste vi börja skydda vår ekonomi för att den ska kunna hållas uppe på nuvarande nivå eller annars får vi börja anpassa oss till att ha en levnadsstandard som närmar sig snittet i världen vilket är betydligt sämre än idag. Åtminstone om levnadsstandarden ska bygga på i huvudsak materiell tillgång. Det kommer inte handla om 100-tals år framåt utan snarare 10-tals år som denna omställning kommer att ske på.

Omfattande folkomflyttningar
Det går inte i ett längre perspektiv att människor från fattigare områden flyttar till rikare utan att de kan bidra med minst det de kostar. Vi har nu omfattande folkomflyttningar från mellanöstern och afrika till Europa och delvis USA. De som kommer därifrån har vanligtvis väldigt svårt att försörja sig vilket inte är så konstigt då man i snitt har en väsentligt sämre utbildning än genomsnittet i Europa, saknar erfarenhet av industrisamhället och har en helt annan kulturell referensram. Många av Europas stater har välfärdssytem som är generella, generösa och skattefinansierade. Dessa system klarar inte att bära bördan av mer än den egna befolkningens behov över tid. Det blir i längden omöjligt att kräva att den inhemska befolkningen ska ständigt öka sin prestation för att klara den globala konkurrensen för att sedan behöva avstå allt mer till grupper som kommer utifrån och inte kan bidra i någon högre grad.
Det är i grunden inte rasim utan handlar snarare om egen överlevnad men det är inte orimligt att det kan manifestera sig i brutal rasism och våldsam främlingsfientlighet.

Energikrisen
Klimatproblematiken är också en energikris. Det finns en omfattande energibrist om vi tar bort den fossila energiproduktionen. Stor del av vårt välstånd bygger på tillgång på billig och lättillgänglig energi. Inte minst gäller det hela transportsektorn som är helt beroende av fossila bränslen. Här saknas det verkliga alternativ men också handlingskraft att införa de möjligheter som ändå finns.

Kan vi hitta lösningar på dessa fem områden tror jag att en hel del av andra problem kommer att lösa sig självt eller om inte annat framstå som rätt hanterbara.
Nu gäller det att ta fram verktygslådan och börja snickra på lösningar och de sker naturligtvis inte bara här i Sverige men vi måste vara med och gå så långt vi bara kan.
Jag tror att den förändring som skett i samhället ligger i att problemen har blivit större och internationella vilket gör att nationella lösningar inte räcker till.
På den globala arenan tror jag dock att samma motsättningar och ideologiska fackverk kan vara användbara. Jag tror dessutom att de idéer som definerar socialismen är de enda som egentligen kan hantera hela problematiken utan omfattande konflikter.

Jämlik fördelning, reglerad marknad och gemensamt ansvar kommer absolut att krävas om vi ska nå framgång.
Andra alternativ är annars att hoppas på att man till hör de lyckliga få eller att vänja sig vid ständiga våldsamma konflikter kring de få tillgångar som finns.

Nobelpristagaren har fel

2010-11-10T05:55:00.000-08:00

Såg ekonomipristagaren Pissarides i TV häromdagen. Han menade att vi får vänja oss vid arbetslöshet på ca 6%. Vi kan definitivt glömma nivåer som på 80-talet om 3-4%.
Han har fått pris för teorier om att arbetslösheten minskar om man sänker a-kassan och sägs vara populär i nuvarande svenska regering inte föga förvånande.

Nu har inte jag läst hans teorier men jag utgår ifrån att de är något mer utvecklade än vad som belysts i media annars borde han inte ha något pris till Nobels minne. Det är föga revolutionerande att om du ger mindre pengar till en människa så kommer den vara mer benägen att jobba. Det kommer som en logisk följd av att annars kommer du ju inte att klara dig.

Om vi inte hade ett a-kassesystem så skulle ju folk vara tvungna att försörja sig på vilket sätt som helst om det så innebär att de plockar tomburkar, samlar tobak från fimpar eller vad det nu är. Så ser det ut i väldigt många utvecklingsländer. Det blir ett liv i bästa fall i utslagning och i värsta fall blir det inget liv alls.

Att det skulle finnas ett direkt samband mellan storleken på a-kassan och arbetslösheten betvivlar jag starkt i alla fall med den konstruktion av a-kassa vi har i Sverige.
Om det gör det så skulle det innebära att en sänkning av a-kassan med 10% skulle sänka arbetslösheten med 10% och det är bevisligen falskt.

Taket i a-kassan har varit still under väldigt många år vilket innebär att fler och fler slår i taket på a-kassesystemet och indirekt har det inneburit att a-kassenivån har sänkts varje år. Inte har arbetslösheten minskat för det. Tvärtom har arbetslösheten ökat. Den har dessutom ökat mest hos de som inte har någon a-kassa alls dvs ex. ungdomar.

Det svenska a-kassesystemet har dessutom krav kopplade till sig att du måste vara beredd att ta jobb som ger 10% under vad du har i a-kassa och då är vi nere under vad de flesta avtal säger är minimilön. För att kunna verkställa det kravet måste det dock finnas något jobb att pröva det emot och det är här det faktiskt finns en brist i teorin (åtminstone populärversionen och den som tillämpas av regeringen).

Det är inte så att det med automatik blir fler jobb bara för att folk har sämre ersättning. Tvärtom så blir det faktiskt färre jobb om folk har sämre ersättning därför deras köpkraft reduceras och därmed efterfrågas inte varor och tjänster samma grad.

A-kassesystemet i Sverige är konstruerat så att det i princip inte går att säga nej till att ta erbjudna jobb om man uppfyller kraven som arbetsgivaren har utan att förlora väldigt stor del av ersättningen och vid upprepade nekanden förloras ersättningen helt. Man är tvungen att acceptera 12 timmars bortovaro från hemmet och om man inte har ensam vårdnad av minderårigt barn kan veckopendling krävas alternativt kan man vara tvungen att flytta.

LO ekonomerna har vi d några tillfällen pekat på att ifrågasättandet av a-kasserätten har minskat drastiskt sedan 60- och 70-talen. Det är samma fenomen, det är jobben som saknas. Dvs jobb där kravprofilen stämmer överens med vad de arbetslösa rimligen kan klara av.

Det är djupt olyckligt att man får pris för att komma med teorier som populärt kan tolkas på ett sätt som är helt knasigt. Att dessutom toppa det med att vi kan glömma så låg arbetslöshet som 3-4% gör det inte bättre.

Om han menade att NAIRU har flyttats uppåt så skulle jag vara beredd att hålla med honom men det är klart att ett samhälle av vår sort skulle kunna bestämma sig för att vi inte ska ha någon arbetslöshet alls. Det förutsätter dock att man är beredd att skapa jobb som inte är helt nödvändiga eller som alltid går att räkna hem rent företagsekonomiskt.

Om det blev olagligt för kommunerna att ha någon som mot sin vilja var arbetslös och man kopplade den lagen till ett vitesföreläggande på 100-tusen kr/månad för varje person som var ofrivilligt arbetslös så skulle arbetslösheten försvinna omedelbart. Skulle man dessutom koppla lagen till en stöd på låt säga 22000 kr/månad och person som man satte i arbete utöver de man hade anställda samma dag som lagen infördes så skulle det dessutom inte vara en stor ansträngning för kommunekonomin. Accepterade man dessutom att dessa skapade anställningar var kringgärdade med speciella regler som liknade a-kassans så man inte kunde vara kvar i denna typ av anställning om det fanns en annan att gå till så skulle man inte heller få inlåsningseffekter. Slutligen skulle man behöva tvinga kommunerna att låsa sin ordinarie personalstat till befolkningsstorleken eller liknande för att inte få en smygande utfasning av vanliga anställningar till förmån för de betydligt billigare.

Det skulle naturligtvis krävas en hel del fixande i kommunerna men det skulle gå om man ville. Plusjobben visade på att det gick även om det var segt men det berodde i hög grad på facklig rädsla för undanträngningseffekter och att det inte finns ett tydligt incitament om man inte gjorde något. Men när man väl kom till skott så fungerade det i de flesta fall riktigt bra och i en del fall betydligt bättre än vad arbetsgivaren trodde var möjligt.

Jag är övertygad om att arbetslöshet är ett problem som går att lösa om man faktiskt vill. Det finns dock en hel del kapitalistiska argument mot att försöka göra något åt arbetslösheten. Utifrån det perspektivet är det bättre att sänka a-kassan och försämra skyddssystemen för då blir arbetskraft ännu billigare för kapitalisten.

Varje gång du hör någon säga att arbetslösheten inte går att ta bort helt ska du fråga dig vem som betalar dennes lön.
Samtidigt så ska man vara skeptisk till den som säger att vi ska höja ersättningarna för de som är arbetslösa om den inte samtidigt säger att vi ska skapa jobb. För den vill uppenbarligen att folk ska få betalt utan att behöva göra något för det och det är heller inte något bra.
Det är alltid bättre att människor gör något för att få något oavsett hur lite de gör så är det bättre än inget.
Under mina ca 14 år som arbetsförmedlare har jag sett det gång på gång hur människor hamnar i en negativ spiral för att de inte har något jobb att gå till. Hur självkänslan successivt sjunker för att till slut vara så låg att man inte ens klarar av att komma ut i jobb. Hur man för att mentalt överleva skapar sig en subkultur med olika aktiviteter som till slut blir viktigare än att få ett jobb. Hur människor med kraft och förmåga tvingas till sysslolöshet.
Arbetslöshet är ett gissel och grunden för en hel del andra problem som kriminalitet, missbruk och främlingsfientlighet.

Varje makthavare som inte har full sysselsättning på sin agenda borde skämmas och snarast fråntas makten för att ersättas av någon som törs tro på ett samhälle där alla deltar.

PLUS kan vara ett sätt att bli bättre

2010-10-26T02:48:00.001-07:00

Orsakerna till valförlusten börjar klarna även om analysgrupperna har precis startat.
Vår politik var för tam.
Människor förtroende för vår förmåga att leda landet var för låg.
Vi tog stryk för vårt fasta samarbete med V och Mp.

Samarbetet med V och Mp ska naturligtvis ändras om det är så att det omöjliggör att vi får människors förtroende. Kanske är det då bättre att vi inför budgetar och andra större beslut förhandlar med de som är villiga att ge oss stöd. I regeringsfrågan kanske det är klokt att låta folk välja bland de partier som finns och sedan söka en majoritet utefter valresultatet. Det är väl troligt att V och Mp kommer att tillfrågas i ett sådant arbete men kanske även Fp och C och inte den borgerliga alliansen vinner en majoritet.

Om vi inte får förtroende för att leda landet så kan inte det ligga annat än hos våra företrädare. Om vi har företrädare som bedöms som sämre på att leda landet som kommer det att vara oerhört viktigt vid medborgarens val,särskilt om det är lite ostadigt i världen. Individernas eventuellt svaga utstrålning kan i hög grad kompenseras med en bra politik men i det här valet blev vår politik inte tillräckligt vass för att väga upp medborgarnas negativa uppfattning om bla. Mona Sahlin. Hon är dock inte ensamt ansvarig men laget runt henne kunde inte uppväga den massiva kampanj som fördes av media för att sänka hennes trovärdighet. Möjligen uppfattas sossepolitiker lite allmänt som buffliga, maktfullkomliga, tröga och initiativlösa och det gör ju inte saken bättre. Den TV-serie som SVT kör som jag tror heter Starke man förbättrar inte bilden. Det hjälps inte att det är komik och att allt är skruvat men genom att göra honom till sosse så blir det en bild som sätter sig hos tittaren.
Jag är mycket tveksam kring lämpligheten att låta ett faktiskt existerande parti kopplas ihop med en sån nidbild av politiker och politik. Det skulle kunna vara ok om vi satt i regeringsmakten för det är på något sätt mer rimligt att häckla makten men nu är vi faktiskt i minoritet även om så inte är fallet i alla kommuner men ändå.

Att vår politik var för tam är mer bekymmersamt. Jag känner själv att det fanns för lite framtidstro i det vi gick till val på. Vi bibehöll orättvis skattepolitik. Gav lite godis till pensionärerna Ville låta villaägare betala mer i skatt. Höja bensinpriset och bygga järnvägar mellan storstäderna. Hade ingen idé om hur arbetslösheten skulle fås ner till noll.
På det hela taget rätt svårt att se att det skulle leda till ett rättvisare, friare och mer solidariskt samhälle. Nu förenklare jag grovt och vår politik var i mina ögon betydligt bättre än nuvarande regerings men inte tillräckligt bra för att jag skulle känna; Yes we can!

Här måste vi bli bättre. Starkare visioner. Mer offensiv politik. Se de verkliga problemen och angripa dem skoningslöst. Bättre analyser. Politik som hänger ihop hela vägen och politik som bär för längre perioder än en mandatperiod. Jag tror också att vi måste bli bättre på lyfta upp problemen som finns i samhället för ibland kan vi kännas lite nöjda.

I all enkelhet skulle jag vilja leverera ett tips hur man kan angripa problem.
En enkel modell att följa är PLUS.

Problem: Vad är det för problem som vi vill lösa? Finns det inget problem ska vi inte ändra på något och finns det många problem så måste man börja med ett det kan sedan sättas ihop med andra men vi klarar oftast bara av att hantera ett problem i taget.

Lösning: Hur ser lösningen ut på problemet? Hur är det när problemet är borta? Vad känner vi då? Vad tycker andra? En ganska detaljerad målbild gör det tydligare att fokusera på det önskvärda tillståndet och vi vet också när vi kommit dit. Inget flum om en rättvis värld eller andra floskler utan vad lägger vi i så fall i det.

Undantag: Vad har vi gjort eller upplevt som gjort att vi löst problemet förut? Hur har det varit då? Vad gjorde vi för att uppnå det? Ett utforskande av undantag från problemen ger oss kanske uppslag till hur vi kan nå lösningen. Men tidigare undantag kanske också visar sig inte vara möjliga idag och då ger de oss information om vad som har förändrats kanske är det det verkliga problemet.

Steg/Skala: Man kan vara revolutionär men då lyckas man sällan. Bättre är istället att ta ett första steg i rätt riktning. Om man bara tar ett litet steg i rätt riktning så brukar det vara lättare att ta ett till och ett till... Ofta finns det lite som ändå är löst och inte bara problem. Det är därför bra att fundera lite över var man befinner sig i förhållandet till lösningen. En skala från 1-10 kan användas där 10 är att problemet är helt löst. Om man tycker att man är på en fyra så är det bra att veta varför man inte är på en trea och steget man ska ta är inte för att ta sig till tio utan för att komma till fem.

Den här relativt enkla metoden används i lösningsfokuserad samtalsteknik för att hjälpa människor att lösa sina egna problem som ofta är av mer social karraktär. Men jag tycker att den kan användas rätt väl även i att jobba med politiska problem. Trots allt så sitter mycket av problemen i oss själva och om vi har en gemensam bild av lösningen så handlar det i hög grad att börja gå dit och då är det enklare om man vet vilket som är det första steget.
Likaså är det en metod att faktiskt jobba med människors uppfattning om vad som är problem och vilka lösningar man vill ha och det kan användas både intern och extern i den politiska dialogen.
Politik i den form som vi eftersträvar bygger ju på en dialog om gemensamma problem och vilka uppoffringar vi är beredda att göra för att livet ska bli bättre för oss alla. Att sätta ord på problem och lösningar men också på det som varit bra är ett sätt att fokusera och att kunna få grepp på det som måste ändras. Att irra planlöst i livet med mål att nå någon form av allmän lycka är svårt och i väldigt liten grad något som leder till någon verklig förändring. Om vi inte för oss själva att formulera mål som är lite större men ändå konkreta blir agerandet istället inriktat på det som är nära och konkret ex. mer pengar i plånboken och då blir inte solidariteten, friheten eller jämlikheten så särskilt viktiga om man inte upplever sig tillhöra de som är begränsad i dessa delar.

Vi kan behöva ändra vårt jämlikhets begrepp om vi ska vara ett alternativ

2010-10-22T03:08:00.000-07:00

Jag sitter och kollar några av de bloggar jag följer och halkar in på Marika Lindgren-Åsbrinks blogg Storstad. Marika skriver oftast mycket intressant och även denna gång i sitt inlägg Arbetarpartiet utan arbetande.

Jag ser att hon hänvisar till Johan Sjölanders blogg och surfar in där och läser två mycket (1 & 2) intressanta inlägg som på ett intressant sätt analyserar socialdemokratins valförlust.

Bla. resonerar Johan om att Socialdemokratin måste jobba med att öka jämlikheten och jag tror att han har rätt där. Till viss förvåning kan jag dock konstatera att i Socialdemokraternas partiprogram är definitionen av jämlikhet i den inledande texten den definition som används av liberalerna.

"Jämlikhet innebär att alla människor trots olika förutsättningar ges samma möjlighet att forma sitt eget liv och påverka samhället."

Läser man NEs artikel om jämlikhet så framgår det där att socialismens definition av jämlikhet handlar om allas lika möjlighet att ta del av matriella och kulturella värden. Det är också den jämlikhet som för mig är definitionen av jämlikhet den liberala definitionen av jämlikhet tycker jag mer handlar om frihet.

Här uppstår då frågan vad är det för jämlikhet Sjölander vill att Socialdemokratin ska verka för att öka. Jag vet inte och frågan är om det kan vara här som Socialdemokratin har bekymmer. Vi har vridit in oss till ett jämlikhetsbegrepp som är liberalt men många av våra medlemmar och kanske också presumtiva väljare hoppas på ökad jämlikhet a la socialismen. Vi säger ju oss trots allt vara ett parti vilande på den demokratiska socialismen.

Jag tycker att det finns all anledning att bena vidar i denna definitionsfråga för den jämlikhet som vi idag bekänner oss till är på många sätt uppnådd men inte är väl världen så bra som den kunde vara, eller?
Det känns som om Sjölander åtminstone sniffar på socialismens jämlikhetsbegrepp vilket glädjer mig. Men om det är det han menar så kan vi ta varandra i hand och konstatera att vi verkar i ett parti som har en annan jämlikhetssyn än vad vi hoppas på.

Jag undrar om den definition vi använder är känd att den huvudsakligen är liberal? Det kanske är ett beskrivningsfel som bara glidit igenom. I vilket fall som helst tror jag att den politiska kraften inom Socialdemokratin skulle öka om vi faktiskt med jämlikhet menade lika rätt till del av materiella och kulturella värden. Då finns det ett stort utrymme för reformer och social ingenjörskonst att gå loss på och intressanta samhällsförändringar att se fram emot.

Vi behöver nog skriva om den delen av den inledande texten.

Ska verkligen religionsfrihet alltid vara skyddat?

2010-10-21T01:42:00.000-07:00

Det har aktualiserats att förbjuda bärandet av Burka. Det känns som ett lite märkligt agerande att förbjuda en religiös/kulturell symbol men låta andra vara kvar.

Borde det inte istället vara rimligare att begränsa diskrimineringslagen till att inte omfatta bärandet och utövandent av religion och religiösa symboler på jobb eller i utbildning.

Jag som djupt övertygad icketroende irriterar mig på att troende personer tillåts manifestera sin tro i sina yken eller i skolan. Särskilt irriterande är det om man innehar en offentlig anställning. Olika religiösa symboler pryder folk som ska i sin tjänst iakta objektivitet och behandla alla lika. Jag som inte tror eller de som inte delar bärarens tro blir ju då tydligt upplysta om tjänstemannens verkliga uppfattning.

Hade det varit politiska symboler hade vi tyckte att det var orimligt men religiös tillhörighet är ett minst lika tydligt ställningstagande. För mig som djupt icketroende är det dessutom irriterande att bli mött av en offentlig tjänsteman som förlitar sig till övernaturliga krafter. I mina ögon sjunker den i trovärdighet när den ska hantera högst påtagliga omständigheter.

I ett fritt samhälle är det rimligt att man får ha vilken tro eller uppfattning som helst men det är lika rimligt att andra ska ha rätt att slippa. Vilka ideér jag tror är bäst för samhället är min ensak men jag ska också ha rätt att torgföra dem under ordnande former för att övertyga andra men den rätten sträcker sig inte till att göra det på jobbet, i skolan eller som programledare i statlig media, om jag inte särskilt har blivit ombedd att göra just detta eller fått tillstånd till det.

Detta förhållningssätt är helt fungerande för politiska åsikter och borde rimligen kunna fungera även för religiösa åsikter. I en demokrati är det dessutom mer rimligt att ge utrymme för politisk diskussion än för religiösa fantasier om omnipotenta envåldshärskare benämnda gud.

Alltför länge har den fria demokratiska världen låtit religiösa uppfattningar få torgföras utan att mötas och ställas till svars. Trots att religiösa uppfattningar dagligen direkt dödar betydligt fler än någon politisk ideologi. Det finns ingen moralisk grund för att religiösa åsikter eller utövanden ska skyddas mer än en politiska. Knäppa åsikter är knäppa oavsett om de är religiöst, politiskt eller kulturellt grundade. Om en religiös åskådning har uppfattningar som går i strid med de grundläggande värderingar vi har i vårt samhälle då förtjänar de inte att skyddas lika lite som andra extrema ideologiska uppfattningar.

Den som har ett diskriminerande agerande ska rimligen inte skyddas av diskrimineringslagen. Att bära Burka är ett uttryck för uppfattningen att män är djur som inte kan tygla sin lustar. Det är i grunden en djupt diskriminerande uppfattning om män. En kvinna eller möjligen en man som har den uppfattningen kan inte påräkna sig rätt att skyddas under flagg att det är en del av hennes eller hans tro. Alternativt lider denna kvinna av ett så djupt trauma att hon behöver ha medicinsk hjälp för att få tillbaka sin tillit till vanliga män.

Varje religiös symbol är laddade med hela uppsättningen av åsikter som den aktuella religionen bär på. Kristendomen är inte utan mängder av ganska vidriga uppfattningar om både männsikor och rättssamhällen dessutom är alla monoteistiska religioner förespråkare av diktaturer då man anser att en varelse kan ha all rätt och dessutom har rätten att avgöra vad som är rätt och fel och göra med människors liv som den vill.

Få politiska ideologier är så historiskt fläckade som religionerna. De enda som kommer nära är extrema diktaturer och våldsideologier och en del av dessa har dessutom använt sig av religion som grund för sitt agerande.

Om man dagligen utför ritualer, ikläder sig särskilda kläder eller smyckar sig med speciella symboler för att hedra och be om hjälp av övernaturliga krafter brukar detta av läkarvetenskapen kallas för tvångstankar och vanföretställningar. Om du byter ut övernaturliga krafter till gud så kallas det religion och skyddas i lag och konventioner runt om i världen.
Det är förunderligt att vi tillmäter en viss form av fantasi sånt enormt värde.

Jag tycker att vi ska skydda indivders rätt att ha åsikter men jag är inte övertygad om att religion ska ha en särställning bland åsikter. Religiösa åsikter är till skillnad från de andra diskrimineringsgrunderna per definition något självvalt. Därmed borde de betraktas som en åsikt och skyddas på samma sätt.

Minskad främlingsfientlighet kräver höjda skatter

2010-10-11T07:27:00.000-07:00

Under den tid som varit sedan valet har det skrivits spaltkilometrar om Sverigedemokraterna. Vem är de, hur är de, vad tycker de, hur ska man kunna umgås med dem mm. mm.
Man skulle nästan kunna tro att de är en ny grupp invandrare som just kommit till Sverige som vi inte känner till och som beter sig högst anorlunda än vi gör.

Förvånatsvärt lite har det skrivits och funderats kring hur det kommer sig att närmare 6% av befolkningen tycker att invandringen i Sverige är så problematisk att de är beredda att lägga sin röst på ett så pass extremt parti som SD. På den tiden när vi hade möjlighet att stryka oönskade politiker på valsedeln sa en del statsvetare att 5% strykningar är en mycket tydlig markering att man saknar förtroende hos väljarna för det är fler som tycker än som agerar. Redan vid 1% borde man ta sig en funderare över hur man uppfattades.

Rimligen är det alltså betydligt fler som tycker att invandringen i Sverige är problematisk än de knappa 6% som röstade på SD till riksdagen. De medborgare som inte röstade men ändå tycker är mer nyanserade så de gör sitt politiska val utifrån fler kriterier än endast en fråga. Likafullt kan de dock dela SDs huvuduppfattning helt eller delvis.

I kommuner där invandringen varit högre än genomsnittet har det inte sällan också fått utslag i ännu högre röstetal på SD.

Det kommer nu att startas kampanjer och upprop som på olika sätt vill manifestera en gemenskap med de som kommit till Sverige som invandrare och det finns mycket gott i detta men hur bra det än är att man manifesterar sin samhörighet så är det att angripa symptomen och inte problemet.

I grund och botten bygger den nuvarande politiska situationen i Sveriges Riksdag på att en stor grupp människor upplever att invandringen i Sverige innebär mindre gott än den ger fördelar. Den uppfattningen delas av långt större grupper än de som röstat på SD och de finns i alla politiska partier. Ingen kampanj eller manifestation kommer i grunden att ändra på den uppfattningen.

Endast en förändring av den omedelbara upplevelsen kan ändra en sådan uppfattning eftersom den bygger på våra mest djupa och basala reaktioner nämligen rädsla för det okända och hot mot vår egen existens. Det är mänskliga reaktioner som är skapade för att frigöra oanade krafter hos oss och hindra oss från att hamna i omöjliga situationer och det går inte att resonera bort dessa reaktioner om man ofta upplever dem på ett eller annat sätt.

Trots att ekonomin i samhället i stort är bättre och samhällsinstitutionerna levererar mer service än någonsin så upplever många det som att det är sämre. Den stora förändringen idag mot låt säga 1985 är bla. väsentligt större grupper invandrare. I vissa städer kan det folkliga inslaget i gatubilden kännas mer exotiskt än när man befinner sig utomlands. Så var det inte annat än på ett fåtal ställen i Sverige för 25 år sedan. Det är rimligt att koppla ihop den omedelbara upplevelsen med upplevelsen av hur samhällsutvecklingen blivit. Samhällsutvecklingen har blivit sämre och invandringen har ökat därmed borde invandringen vara orsaken till den försämrade samhällsutvecklingen. Om man dessutom inte har någon emotionell koppling till invandrarna så blir de enkla att förknippa med problemen.

Frågan är inte om invandringen ökat eller om samhället blivit sämre för båda dessa saker är sanna. I alla fall om man anser att det är sämre i samhället om klyftorna ökat. Frågan är istället om det finns ett samband mellan dessa två faktum och om det inte gör det är vi då beredda att göra något åt det som verkligen är orsaken till att det blivit sämre?

Jag kan inte se att det finns ett omedelbart samband mellan dessa två faktum. Däremot kan jag se att omfördelningen mellan de som har och de som inte har har minskat och att samhället är mindre aktivt i att ingripa i människors liv för att det ska bli bättre.

Om vi inte är beredda att omfördela resurser från de som har till de som saknar i större omfattning så kommer kakan för de som har minst att minska och krav kommer då att ställa på att färre ska vara med och dela på kakan. Det kan vi se redan idag på förändringen av sjukförsäkringssystemet. Det är då också rimligt att krav kommer att ställas på att inte släppa in fler i samhället som inte bidrar till sin egen försörjning och även det ser vi exempel på i begränsningar i anhöriginvandring och inval av SD i Riksdagen och utredningar om försämrade villkor för handikappade.

Om räddsla för det okända ska kunna bytas till nyfikenhet på det nya så måste hotet mot min egen överlevnad först undanröjas. Min egen eller min avkommas möjligheter till arbete och försörjning måste garanteras för att jag ska kunna närma mig det som är okänt och främmande. Det är därför inte så konstigt att lågutbildade, socialt marginaliserade och ungdomar är de som verkar dras till SD, deras möjlighet till egen försörjning är ju ständigt hotad av minskad omfördelning i samhället och hårdnande krav. De andra väljer istället att skydda sina inkomster och röstar på Moderaterna.

Här har socialdemokratin kört i diket genom att vi verkar ha sällat oss till högerns analys att skatter (läs omfördelning) är skadligt för samhällsutvecklingen. Istället borde vi argumentera för att omfördelningar från de som har till det som behövs är det sätt som gör samhället blir bättre för alla. Just nu behövs fler arbeten inte minst för de som är invandrare och de som röstade på SD, mer omsorg för de sköraste, mer utbildning av vår framtid och satsningar för en hållbar utveckling. Inte något av detta kommer marknaden att klara på egen hand så då återstår bara skattevägen.

Vill vi minska främlingsfientligheten så kommer vi att behöva höja skatterna och garantera alla ett arbete, så enkelt är det. Det är tråkigt att vi inte verkar se denna uppenbara lösning.
Istället diskuterar vi om Sverigedemokraterna är rasister eller bara nationalister eller oavsett vad de är hur man får ut dem ur politiken som om det på något vis skulle minska främlingsfientligheten eller på något annat sätt förbättra samhället.

Återerövra politiken som förändringskraft

2010-10-01T03:57:00.000-07:00

Den svenska valmanskåren tenderar att dra åt höger och du kan i mitt tidigare inlägg läsa om varför jag tror att vi förlorade valet denna gång.

Problemet är dock lite djupare än så. Inom vänsterblocket har vi för vana att se politiken som en möjlighet att förverkliga ett bättre samhälle.

Många av de som är ledande politiker i dag i Sverige har varit med sedan 70-talet och då var politiken ett redskap att förbättra världen.

Sedan början av 90-talet har detta delvis förändrats. Idag är mycket av det politiska vardagsarbetet en fråga om att dra ner på kostnader, omfördela medel från en verksamhet till en annan och att formulera politiska beslut som förhåller sig till en mängd regler och förordningar inte minst de som är gemensamma för den Europeiska unionen.

Man skulle kunna säga att utifrån ett medborgarperspektiv tenderar den politiska processen snarare vara ett hinder för förändring än en möjlighet. I ett sådant läge är det egentligen inte så märkligt om människor väljer att rösta på partier som vill minska politikens inflytande (läs Moderaterna). Det är heller inte så konstigt att relativt kapitalstarka storstadsbor vill se ett ökat inslag av privata lösningar för då kan de med en "affär" nå förändring.

Det här är en utveckling som ur ett vänsterperspektiv är synnerligen bekymmersam. Om politiken inte kan skapa människors frigörelse och ett bättre samhälle för alla så faller också politikens legitimitet. Politiken blir då ett förtryckarinstrument att hålla de svagaste i schack precis som tidigare monarkier och kyrkan var maktkomplex som ville omkullkastas av vänstern.

Man skulle kunna säg att vänstern måste återerövra politiken som verktyg. Det måste formuleras agendor som på allvar tar tag i de problem som finns i samhället och inte bara halvdant bekämpar en del av symptomen.

Jag kan se flera frågor som många människor är oroliga över och därför upplevs som problem:

1. Arbetslösheten (främst gäller det unga men i grunden hela arbetslösheten)

2. Miljön (många är oroliga för klimatförändringar och hur det ska påverka oss och våra barn)

3. Globaliseringen (kommer vi att kunna producera något här till de priser som vi behöver ta ut för att få de löner vi vill ha eller är vår ekonomiska storhetstid över?)

4. Kriminalitet( en hel del är bekymrade över ett grövre våld och få är nog de föräldrar till tonårsdöttrar som inte är oroliga för dottern när hon är ute en kväll)

5. Invandring (många i Sverige har en positiv syn på människor från andra länder men tillströmningen är så stor att även den mest tolerante funderar över hur detta ska bli)

Arbetslösheten är delvis nyckeln till allt detta. Om få är arbetslösa är det inte så många som ororar sig för globaliseringen, invandringen ses inte som ett allvarligt problem och kriminaliteten minskar. Om dessutom arbetet är inriktat på att förbättra miljön så påverkas även denna faktor.

Vid några tillfällen har jag diskuterat politik i grupper där värderingarna kanske inte nödvändigtvis är lika som mina men gruppen är ändå personer som har funderat på samhällsfrågor. Ofta kommer arbetslösheten upp som ett stort problem och alla brukar vara överens om att den borde minskas.

Jag har vid några tillfällen dristat mig till att säga att det är inget problem om jag får disponera de miljarder som skatterna sänkts med de senaste fyra åren och dessutom vi plockar in de pengar som används till arbetsmarknadsåtgärder och a-kassa, försörjningsstöd till de som inte har jobb och integrationsstöd till invandrare som nyligen kommit hit. Jag behöver inte mer än ca 135 miljarder vilket är mindre än vad detta blir summerat.

Med den påsen pengar skulle vi kunna skapa 428 000 jobb med en lön på 20 000 kr/månaden i offentlig sektor. Då har jag inte räknat med de pengar som kommer tillbaka i form av skatt från dessa men låt oss inte krångla till det för oss.

När jag säger det så så brukar det först bli lite tyst och sedan kommer det invändningar att så vill man inte göra.

Här blir det lite knepigt tycker jag. Alla verkar vilja få bort arbetslösheten men det får inte ske genom att skapa jobb i den offentliga sektorn. Hur kommer det sig?

Tror vi att det kommer att skapas 400-tusen industrijobb? Glöm det! Det kommer inte att ske för det finns inte så stor efterfrågan av produkter till det pris som vi kan tillverka dem.

Tror vi att servicesektorn ska svälja 400-tusen människor som ska förmedla service till andra? Glöm det! Vi är inte beredda att lägga så stor del av våra pengar på olika typer av tjänster. Det är vi helt enkelt för snåla för.

Jag är djupt övertygad om att det endast är med tvång (läs skatt) som vi kan ta pengar från folk i sådan omfattning att vi kan skapa jobb för alla. Det finns helt enklet inte en verklig efterfrågan på allt det arbete som kan utföras av den stora gruppen arbetslösa till det pris som vi vanligtvis är beredda att jobba för. Delvis för att vissa saker är felaktigt prissatta ex. miljön men också för att det sker en överproduktion i låglöneländer utan tillräckliga importbegränsningar som ger billigare alternativ för oss att välja på.

Nu tillbaka till vänsterns utmaning. Att vinna medborgarnas samtycke till att av oss alla ta en del av vårt konsumtionsutrymme och omvandla det till arbete för alla är den absolut största utmaningen för vänstern i Sverige, Europa och världen. Här ligger nyckeln till framgång men också risk för totalt katastrof och utradering från kartan.

Kan vi visa på att en omfördelning på detta sätt minskar en hel del andra problem och skapar också ett önskvärt mervärde som kan det innebära en framgångssaga utan motstycke för vänstern. Det finns en pyrande oro för att arbetslösheten drabbar fler och fler och snart även mig. Skulle vi däremot misslyckas med att få med oss medborgarna på detta så försvinner vår legitimitet och vi blir ointressanta som politisk kraft och kan möjligen hålla oss kvar genom karismatiska ledare eller ren populism.

Det är inte helt lätt och måste sannolikt också kombineras med lite andra uppfattningar.

Kriminaliteten ex. har vänstern en tendens att möta med vård och stöd. Det verkar inte vara en särskilt framgångsrik metod.Våldet blir råare och mer organiserat och buset verkar ha ett taktiskt försprång mot rättsväsendet. Det är kanske inte så konstigt i ett sådant läge att folk väljer de som säger hårdare straff och fler poliser framför den som säger mildare straff och trevligare poliser. Här kan det vara så att den politiska vänstern har gått lite fel.

Hur kan den som tror på demokrati, likhet inför lagen och alla människors rätt acceptera att andra medvetet och brutalt bryter mot detta och om de blir påkomna ska mötas med förståelse? Jag tror att samhällets acceptans för den som brukar olagligt våld behöver sänkas. Misshandlar man grovt, hotar synnerligen brutalt och utstuderat, våldtar (enligt den något mer konservativa tolkningen tvingande sex utan medgivande) eller mördar ska man tas ur trafik för väldigt lång tid kanske för gott. Det kan aldrig vara acceptabelt att man kan åka dit för ett brutalt brott och ha möjlighet att utföra det igen om det finns risk för detta.

Det handlar i grunden om att det ska vara samma spelregler för alla. Även brott som stöld, rån och förskingring behöver mötas med påtagliga påföljder.

Det får aldrig vara så att det känns värt att ta straffet för det brott man begått.

Jag är väl medveten om att hårdare straff kan leda till ytterligare brutalisering men det verkar inte finnas något sätt att motverka denna utveckling och då kan jag inte se annat än att låsa in de grova brotslingarna för mycket lång tid är det som återstår att göra.

En sådan skärpning av förhållningssättet kan dock inte ske utan att samtidigt införa möjligheter till en anständig försörjning genom hederligt arbete, det finns inte idag.

Globaliseringen är ett annat område som vi behöver fundera över. Är det verkligen helt bekymmersfritt att ha nära nog fri försäljning av varor över världen? Borde inte transporterna som ofta är en miljöbov slå igenom på priset vid långa transporter av massproducerade produkter? Är det verkligen ok att företags läggs ner i Europa för att flyttas till Asien med en outsinlig källa av billig arbetskraft?

Konkurrensen borde väl inte stå mellan folk i olika länder som jobbar i samma företag utan mellan företag som växer upp i samma eller möjligen olika länder? I sin förlängning flyttar annars alla företag till länder där produktionskostanden är låg och då finns det ingen som har råd att betala för varan. Kan det vara så att finanskrisen i världen var ett första tecken på att den utvecklade världens valutor är extremt övervärderade då det egentligen inte finns några substantiella värden kvar eller det håller åtminstone på att snabbt försvinna.

Klimatfrågan har inte försvunnit. Vi kommer att bli tvugna att lägga om rodret för samhällsutvecklingen till ett samhälle som förbrukar mindre energi framför allt energi producerad av kol, olja eller kärnkraft. Har finns mängder med arbetstillfällen och stora behov av investeringar. Kollektiva trafikmedel för långa distanser som är miljövänliga, isolering av hus, nya fordon som inte drivs av fossila bränslen eller förbrukar mängder av fossila bränslen vid tillverkningen, matproduktion som är klimatneutral och kraftproduktion som är förnyelsebar. En hel del av dessa satningar kan inte bäras av den enskilde själv utan måste genomföras som gemensamma satsningar. Sannolikt behöver vi också inrikta oss på produktion som går att underhålla under långa perioder. Modulärt uppgraderbart och lång livslängd ska vara ledorden.

Dessa och många fler områeden kräver mer politik, ordentliga omprioriteringar och gör att politiken blir ett sätt att förbättra världen. Alternativet är en sakta tynande tillvaro som livas upp av ett och annat krig om det lilla som finns kvar. Jag vet vilken väg jag vill gå, jag hoppas att den politiska vänstern också vet det.

Vi måste förlänga vår politik

2010-09-20T01:16:00.000-07:00

Det ser ut som om svenska folket tycker att vi ska fortsätta fyra år med fler skattesänkningar för de som har det bäst och färre satsningar på välfärden.

Dessutom har det nationalistiska partiet SD kommit in i riksdagen. Jag läste Aftonbladets artikel om varför SD nått framgångar som jag tycker på ett hyggligt sätt förklarar den bakomliggande processen.

Det är faktiskt korrekt att säga att både Socialdemokratin men framförallt Moderaterna har skapat denna situation. Genom att låta välfärdsproblem bestå eller växa samtidigt som man sänker skatterna för de som har det hyggligt och därtill inte gör något radikalt åt en bestående hög arbetslöshet så bygger man upp en känsla av att det finns stora problem att vänta för den som befinner sig i en utsatt situation.

Om man samtidigt tar emot stora grupper människor som har en väsentligt annorlunda kultur än vad den infödde svensken har och dessa har små om ens några möjligheter att finna sig en försörjning så ger man en signal till de människor som har det tuffast att du är inte värd att satsa på men däremot så är vi beredda att satsa på de som kommer hit från andra länder och som du inte kan identifiera dig i.

Om inte en sådan signalering ger utslag i extremnationalism så bör man bli förvånad. Mao. så är SDs intåg i Riksdagen en naturlig konsekvens av dåliga politikiska prioriteringar och inte nödvändigtvis ett tecken på växande rasism/islamofobi/främlingsfientlighet.

Om inte det politiska etablisemanget bryr sig om de som är mest utsatta kan man inte förvänta sig att de ska bry sig om det politiska etablisemanget. Det enda som då återstår i en demokrati är att rösta med fötterna.

Jag tror dessutom att den ökning som skett för Moderaterna kan ha samma grund men paradoxalt nog så väljer de som tycker att signalerna är fel att gå till de som vill göra än mindre åt problemet. Men jag tror att det är en medveten eller undermedveten signal att man inte är nöjd med prioritetsordningen i befolkningsgrupperna.

Det skulle kunna uttryckas ungefär som:
Gärna solidaritet med människor från andra länder som är utsatta men först solidaritet med våra egna som är utsatta, om inte samhället prioriterar tydligt på det viset så vill jag inte betala mer till samhället.

Alliansen i Sverige har egentligen inget koncept som bryter detta och har heller inget skäl att ha det för en fortsatt utveckling i nuvarande riktning kommer att leda till att fler och fler vill skydda sin egen situation och då kommer man om man har det någorlunda bra att rösta på den som ger mig själv mer kvar, vilket vanligtvis är Moderaterna. Alla vet att folk kan bli sjuka eller arbetslösa men det händer andra och inte mig själv. Gammal kommer man dock att bli själv och då vill man ha pengar kvarför att kunna ha så kul som möjligt. Du kan uppleva dig tvingad att bli din egen lyckas smed.

De rödgröna har däremot ett koncept som skulle kunna angripa problemet men som jag ser det så var problemet i denna valrörelse att vi inte levererade en lösning som höll ihop hela vägen.

Låt oss ta något exempel:

Vi har drygt 400-tusen arbetslösa och vi rödgröna ville skapa 100-tusen jobb och praktikplatser. Tycker vi att det är ok att 300-tusen fortsätter att vara utan jobb? Solidaritet kräver att man tror att det löser ett problem inte att det hjälper folk att svälta lite långsammare. Naturligtvis skulle vi haft en idé om hur vi ska skapa 500-tusen jobb så att ingen behöver vara arbetslös även om det kan innebära lite mindre kvar i plånboken för de som redan har jobb.

Vi om några borde haft det som ett tydligt uttalat mål och pekat på hur vi ska ta oss dit. Nu blev alliansens skattesänkningar lösningen även om alla som funderar lite mer över politik än vanligt folk inser att sänkta skatter i sig inte skapar så många nya jobb utan det är kraftiga lönesänkningar som möjligen skulle kunan leda till fler jobb men effekten av det är också ytterligare fördjupade klyftor och en kraftigt försämrad välfärd för stora grupper i samhället, långt fler än de 400-tusen arbetslösa.

Vi pratade om de 25-33 000 jobben som försvunnit i välfärdssektorn som vi ville få tillbaka genom att stoppa in mer statliga medel. Men det är ju bara att komma tillbaka till en nivå som väldigt många tyckte var för dålig och som man i många fall ville förbättra genom privatiseringar. Vi skulle ha målat upp en bild av vår vision av vård, skola och omsorg där vi ska skapa världens bästa skola, en vård som kan möta de behov som finns med vård i världsklass och en omsorg som både ger brukaren tryghet men också deras anhöriga och andra ro. För detta skulle vi begära medborgarnas mandat att föra en politik som leder oss dit även om det innebär skattehöjningar. Om du tycker att produkten är väldigt bra är du beredd att betala men om du tycker produkten bara är halvbra så vill du inte betala alls utan behåller hellre pengarna själv och väntar på en bättre affär.

Miljöpolitiken lyckades vi inte föra in i den politiska debatten vilket var synd men jag tror att det beror på att vi var lite för återhållsamma. Höghastighetståg och höjning av skatten på bensin med 49 öre blev för tunnt. Vi lyckades inte förmedla ett hopp om att vi kunde bygga ett bättre Sverige. Supermiljöbilspremie blev betydligt konkretare som en metod att få till fler miljövänliga bilar på de svenska vägarna.

När det gäller integrationsfrågan hade vi egentligen inget svar för vi hade inte jobb åt alla att erbjuda. Vi vet att integrationen sker bäst i skolan och på jobbet (sker nästa bara där om man ska vara riktigt korrekt). Skolan gör ett mycket bra jobb även om det kan vara besvärligt när koncentrationen av barn med utländsk bakgrund blir för stor. Men integrationen på jobbet är nära nog obefintlig då få invandrare kan få jobb och de jobb de får ofta är på arbetsplatser där det redan jobbar väldigt hög andel invandrare. Här lyckades vi inte skapa ett hopp om att invandrarna ska kunna integreras i det svenska samhället utan bilden som blev oemotsagd är att allt större grupper av invandrare ska dra runt på stan utan jobb och försörjda av samhället utan att behöva göra något. Vår ideologi säger att då blir människor allienerade, socialt utslagna och hamnar i högre grad i kriminalitet. Alltså precis det som SD säger har skett och kommer att ske i allt högre grad. Självmål skulle man kunna säga.

Vi lyckades helt enkelt inte förmedla bilden av att vi kan skapa ett bättre Sverige för alla därför att vi inte visade på hur vi vill lösa samhällets problem helt och hållet. Vår förslag blev bara startskott och ansatser men det saknades fullföljande och avslut.

Sammantaget ledde detta till att grupper som delvis sympatiserar med våra idéer valde att gå till SD eller något av de borgerliga partierna eller möjligen miljöpartiet. Helt enkelt för att man inte tyckte att vi hade en färdig lösning.

Vi får därför skylla oss själva att högern växer sig starka men det beror inte huvudsakligen på att vi gjort en dålig valrörelse, haft dålig politik eller ens att våra företrädare varit dåliga utan istället handlade det om att vi hade för otydliga visioner och inte politik som löser hela dagens problem.

Lärdomen av detta borde nu vara att fundera på hur vi ska berätta om våra politiska visioner så att folk i allmänhet förstår dem och ser att vår politik kan förverkliga dem. Det innebär naturligtvis en del förändringar av politiken framförallt på hur den ska fullföljas och avslutas.

Sannolikt borde det innebära en viss radikalisering i val av politiska metoder men jag tror att det skapar ett större engagemang i både våra medlems- och väljarkårer. Då kommer samtalet igång på fikarasten, då snackar man om våra idéer på släktträffen och då blir våra idéer det som borgerligheten måste förhålla sig till och våra visioner är mycket mer bärkraftiga än både Moderaters och Sverigedemokraters.

Ställ krav på unga att ta ansvar

2010-09-17T06:20:00.000-07:00

Något som har irriterat mig under en längre tid är att vi tar alltför lättsinningt på att ungdomar har försvunnit från politiken.

Många konstaterar att det är för få unga som är aktiva i politiken och de politiska ungdomsförbunden har blivit väldigt små mot vad det än gång var även om de verkar växa något nu igen.

Samtidigt provas det lite olika sättatt försöka involvera unga i beslut. Det är ungdomsfullmäktige och andra påhitt där unga människor ska ges möjlighet att delta i någon form av skendemokrati.

Låt oss vara hederliga mot varandra. Samhället styrs av två maktsfärer; Marknaden och Politiken och media försöker dessutom påverka opinionsläget främst inom den politiska sfären men ibland också kring marknaden.

Varje gång vi har val kan vi välja vilket flingpaket vi vill ha men påverka innehållet kan man bara göra om man är politiskt aktiv eller möjligen framgångsrik lobbyist. Det senare är ett sätt för marknaden (i vid bemärkelse) att påverka politiken.

Om vi verkligen vill att unga människor ska vara mer delaktiga i den politiska sfären så ska vi väl sträva efter att de ska vara med på riktigt och inte skapa någon forma av låtsas demokrati som de ska delta i.

Som jag ser det finns det bara ett riktigt bra sätt att få in unga i politiken och det är genom de politiska ungdomsförbunden. Där får de skolning, skapar en trygghet bland likasinnade och där sållas också ofta de bort som har extrema uppfattningar eller egentligen inte är intresserade av politik i betydelsen ta ansvar för helheten och vara med och förändra samhället för det allmännas bästa.

Istället för att satsa resurser på låtsasdemokrati så borde samhället sätta in mer resurser i de politiska ungdomsförbunden. Det krävs betydligt mer resurser idag än för 30 år sedan då man nu måste igenom det brus som finns från media och alla kommersiella utbud.

Låt ungdomar förstå att demokrati bygger på att man resonerar, argumenterar och jämkar ihop dig med andra om hur något ska göras. Man måste i varje tillfälle skapa sig makt för att förändra och den makten kommer aldrig att ges från någon utan alltid tas från den som just nu har den.

Unga människor som får i uppdrag av någon, ex. kommunen, att tycka till om något som uppdragsgivaren tycker är bra att unga tycker till om kommer ovillkorligen att bli bara ett demokratiskt alibi för att fortsätta att förvägra unga riktigt inflytande.

Här måste vi som är politiska företrädare idag bli tuffare både mot oss själva och mot ungdomarna.

Våga öppna upp de politiska partierna för öppna förutsättningslösa diskussioner om framtiden där de unga kan ta initiativ men också mötas av kloka argument där vi ömsesidigt lyssanr på varandra och försöker finna kloka lösningar.

Men ställ också krav på ungdomar att om de verkligen vill påverka en fråga så kräver det att de ger sig in i det politiska livet antingen direkt i de politiska partierna eller via deras ungdomsförbund.

Det ska inte finnas några gräddfiler in till makten för det urholkar demokratin. Det är inte ok att man ska få påverka bara för att man är ung lika lite som man ska kunan påverka bara för att man är vit, svart, sjuk, kvinna, man eller någon annan ettikettering. Påverka ska man kunna göra genom att blir aktiv, ta ställning, ta ansvar för helheten och får medborgarnas förtroende i demokratiska val där man också kan ställas till svars för de beslut man tagit.

På så sätt blir demokratin levande och viktig och kan fungera som en motvikt mot marknaden som ytterst bara gynnar egenintresset.

Jag är orolig över landets försvar

2010-09-05T02:48:00.000-07:00

I försvarspolitiken harborgerligheten gjort en egen lösning utan att hitta blocköverskridande lösningar. Värnpliktsförsvaret skrotas och istället satsar vi på en yrkesarmé som ska kunna skickas ut på allehanda missioner utomlands.

Borta är tanken om folkförankring av försvaret.

Borta är det svenska försvarets adelsmärke i utlandstjänst "Våra soldater kan så mycket mer än bara att strida, i en värnpliktsarmé finns det rörmokare, fritidsledare, ingenjörer, barnskötare och snickare." Nu blir det unga män ock kvinnor som är toppklass på att bekämpa fiender men har begränsad förmåga att förstå och hantera vanliga människors vardag.

Borta är de militärekonomiska analyserna som säger att fienden vill ha minst tre gånger så många soldater som vi för att våga sig på ett anfall. Om vi då kan mönstra 750-tusen soldater i händelse av krig behöver motståndaren 2,2 miljoner vilket är svårt att få ihop även för en stormakt som ex Ryssland. När vi nu kan mönstar ca 40-tusen behövs bara 120-tusen för vår motståndare, det är ca 1/6 av de värnpliktiga män som Ryssland har tillgång till varje år.

Den förändrade försvarspolitiken försämrar Sveriges möjligheter att vara en signifikant aktör i FN missioner och blottar vårt land för invasion om någon stat skulle komma på den tanken även om det idag synes osannolikt. Dessutom raderar man ut den folkliga förankringen av försvaret hos befolkningen.

Det sistnämnd är särskilt oroväckande då det alltid finns skäl att ha ett litet öga på de som hanterar de yttersta våldsmedlen. Ett väl fungerande värnpliktssystem gör att landets försvar och användande av militärt våld inte blir en angelägenhet för några få utan något som på ett eller annat sätt angår alla.

Nu får vi en liten militär styrka om 10-20000 soldater som har det som sitt yrke. En del under en kortare tid om 3-4 år och andra som en karriär på många år kanske rentutav hela sitt yrkesliv. Det kommer naturligtvis skapas en kåranda inom denna grupp precis som det idag finns detta hos landets yrkesofficerare. Men tidigare har detta uppvägts av att det funnits en mycket stor grupp medborgare som har en viss militär erfarenhet.

I framtiden kommer vi bara ha soldater med yrkesmilitär bakgrund.

Men hemvärnet då säger någon. Jovisst det finns ju kvar och står för ungefär halva vårt militära försvar. Idag är det bemannat av huvudsakligen värnpliktiga som sedan frivilligt ägnar sig åt att upprätthålla en militär förmåga främst avsedd för bevakning.

I framtiden kommer detta inte att se likadant ut då det inte spottas ut npågra värnpliktiga som kan gå med i Hemvärnet utan rekryteringen kommer att ske från de som varit yrkesmilitärer och som vill fortsätta med militär verksamhet på sin fritid.

Några kommer också att utbildas direkt till hemvärnet med en form av kort utbildning. Det är dock ingen vild gissning att de med yrkeserfarenhet kommer att vara befäl och utgöra majoriteten medans de helt frivilliga kommer att vara soldater och i minoritet.

Efter något tiotal år kommer det alltså inte att finnas någon folklig förankring av försvaret. Det finns då en risk att de som fattar beslut inte egentligen vet vad de fattar beslut om (svårt att förstå militär verksamhet om du aldrig praktiskt deltagit i något som ens liknar väpnad konflikt) vilket gör att man kanske inte använder militära medel när det är rimligt eller använder militära medel när det inte är lämpligt. Det räcker inte med att ha militära rådgivare för dessa har endast det militära perspektivet. Se på USA, de använder militära medel ganska frekvent och det är inte ovanligt att höga militära ledare sedan blir politiker. Det blir helt enklet ganska svartvitt i användandet av olika medel.

Ett något mer osannolikt men trots det möjligt scenario är att den militära yrkeskåren kan tänkas utveckla politiska ambitioner. I sin enklaste form leder det till ökande militära utgifter för att hålla lugn på generalerna och i sin värsta form kan det leda till politisk utpressning från militären som i sin extrem kan innebära militärkupp.

Jag tror inte att det senare är särskilt sannolikt men däremot det förstnämnda tror jag mycket väl kan bli en realitet.

Återigen kan vi gå till USA, där pumpas det in enorma summor pengar i militärkomplexet och de är absolut en maktfaktor då inte obetydlig del av USAs ekonomi är relaterad till militär verksamhet.

När man skrev sin konstitution 1776 så insåg man problemet med att kontrollera militära makthavare. För att säkerställa att den som förfogade över försvaret inte skulle bara kunna marschera in och bestämma vad som gällde skrev man in i konstitutionen rätten för alla medborgare att äga skjutvapen.

På så vis skapade man en motkraft mot militärt maktövertagande.

I grunden ett sunt tänkande men som också har en baksida med skjutvapen som cirkulerar i samhället och används i brott och skapar olyckor.

Vi har inte samma fria vapenlagstiftning i Sverige trots detta finns det ca 2 miljoner vapen i Sverige hos 600 000 personer men det minskar något. Till det kommer illigala vapen som bedöms vara 30-40 000 st.

Möjligen kan vi fästa vår förhoppning till landets jägare för att vara en motvikt till en militärapparat med maktambitioner men det känns möjligen lite tunnt.

Jag skulle mycket hellre se att vi hade en allmän värnplikt för alla landets ungdomar som var lite kortare låt säga 3 månader. Därefter placerades man antingen i hemvärnet i två år eller så kan man om man vill satsa på en militär yrkeskarriär.

Hemvärnet är en egen myndighet parallellt med försvarsmakten

Efter två år som pliktplacerad i Hemvärnet så frigörs man från detta avtal men om man vill så kan man frivilligt fortsätta i Hemvärnet om man bedöms lämplig. Man kvitterar då ut vapen och annan utrustning förutom uniform som man har med sig från sin värnplikt.

På så vis skulle vi få en omfattande militär förmåga som kan göra motstånd över hela landet med stor numerär om än med begränsad förmåga. Hemvärnet skulle bli en tydlig moståndsarmé och dessutom hade vi förmåga till mer offensiva insatser som även kan ske utomlands.

Vi får en motkraft till yrkesförsvaret och yrkesförsvaret blir en motkraft till Hemvärnet.

Hemvärnet blir en egen myndighet vars uppgifter och utrustning regleras av deras behov och inte vad som blir över från försvaret.

Hemvärnet skulle då också tydligare kunna hantera civil beredskap om man samtidigt kopplar viss plikttjänstgöring till de som är pliktskrivna.

Låt säga att vi skulle få ca 150 000 pliktskriva över tid och ca 50 000 frivilliga så innebär det en väpnat styrka på 200 000 soldater som kan mobiliseras på kort tid. Militärekonomiskt innebär det att motståndaren då behöver ca 600 000 soldater för ett lyckat väpnat angrepp vilket är en rejäl styrka även för en stormakt. Till det kommer avancerade väpnade styrkor på ca 10-20- tusen som tekniskt och utbildningsmässigt ska kunna mäta sig med vilken stormakt som helst.

Ett sådant försvar skulle både vara folkförankrat och ha betydande effekt och sannolikt inte så särskilt dyrt heller.

Det kan finnas anledning att ändra den inslagna vägen mot ett yrkesförsvar.

Det är svårt att tävla mot sig själv

2010-08-29T08:41:00.001-07:00

Moderaterna ägnar sig åt snyltning på Socialdemokraternas begrepp och värdeord.

Man använder några olika slagord som ex:

Framåt tillsammans

Bara ett arbetarparti kan fixa jobben

Tillsammans gör vi Sverige till ett föregångsland

Där framåt tillsammans är huvudbudskapet

Det är begrepp Socialdemokraterna använde bla. i valrörelsen 2002. Socialdemokraternas formella namn är Arbetarepartiet Socialdemokraterna och det är det som står på våra valsedlar.

Genom att använda begrepp som Socialdemokraterna laddat med goodwill förvirras väljarna och det blir lätt att man lägger in Socialdemokratiska värden i Moderaternas begrepp och därmed tror att Moderaterna står för samma sak som Socialdemokraterna. På så vis får man medborgarnas förtroende för att föra politik som väljaren tror är sossepolitik men som i verkligheten är något annat. Dessutom blir man också förbannad på sossarna för att det inte blivit bra i samhället trots att det är Moderaterna som faktiskt bestämmer.

Låter det förvirrat? Javisst men det är ju precis det som är hela poängen. Vi tänker associativt och inte absolut. Exempelvis om jag säger att tänk inte på en rosa ko på en grön äng så är det precis det du tänker på trots att instruktionen var tydlig att du inte skulle tänka på någon rosa ko.

Genom att använda begrepp som Socialdemokratin använt under lång tid så associerar väljaren till upplevelser och tankar som man har kopplade till det Socialdemokratin utfört. Det är utan tvekan så att Socialdemokratin har skapat mycket av det som är det moderna välfärdssamhället Sverige. Det är mycket i detta samhällsbygge som många tycker är positivt och därmed är det klokt att försöka associera sig till detta (Sverige är ju trots allt än så länge ett väldigt bra land att leva i även om det skulle kunna vara ännu bättre.). Kan man sedan få väljaren att tänka att någon annan kanske kan göra dessa saker och ting bättre så kan man skifta väljarens val.

Det är naturligtvis en mycket genomtänkt strategi av Moderaterna att välja begrepp som är positivt laddade som använts av Socialdemokraterna. Att inte prata om stora systemförändringar. Att inte provocera de fackliga organisationerna. Att prata om rättvisa, arbete och ordning i statsfinanserna. För i Sverige så har en stor majoritet av medborgarna Socialdemokratiska värderingar.

Problemet med detta är att medborgarna blir lurade. Det är inte Socialdemokratisk politik som Moderaterna genomför utan det är i allra högsta grad klassisk borgerlig politik. Klyftorna ökar i Sverige, de som är rikast blir ännu rikare på bekostnad av de som har det sämre. Välfärdssektorn styckas sönder och läggs ut till marknaden vilket gör att politikens möjlighet att styra resurserna minskar. De fackliga möjligheterna beskärs successivt genom att inte säga nej till gradvisa försämringar initierade av den dominerande högern i EU. En konflikt skapas mellan de som arbetar och de som av olika skäl inte kan få jobb vilket skapar ett vi och dom. När vi och dom är etablerat blir det väldigt svårt att föra en politik som bygger på gemensamt ansvar och därmed är grunden för borgerlig värdehegemoni etablerad.

När sjukhusen, skolorna och äldreboendena är utlämnade till marknaden och statens företag är sålda och ingen längre är beredd att ta ansvar för de som inte har det så bra då kommer nästa steg i den moderatledda förändringen av Sverige. Då börjar välfärdssystemet delas upp i olika nivåer beroende på vad du är beredd att betala och därmed har man skapat det liberala paradiset med fattiga som passar upp på de framgångsrika och som får finna sig i smulorna från de rikas bord. Arbetslöshet, sjukdom eller fattigdom blir ett individuellt problem som bara berör dig själv och något som beror på din brist av ansträngning

Det är den här händelsekedjan man måste förstå för att man ska reagera på det som borgerligheten gör, sannolikt är det få, vanligtvis måttligt politiskt intresserade, medborgare som funderar i dessa banor. Om man inte ser denna kedja så kan man tro att alla partier vill ungefär samma sak. Att det är bra med alliansens politik och att Moderaterna är ett parti för arbetare. Då kan man få för sig att det är bra för vanliga löntagare med Moderat politik eller så ser man inte vitsen med att rösta alls.

Socialdemokratin och andra krafter på vänsterkanten har också problem då man inte gärna kan kritisera begreppen som man själv står för och att förklara skillnaden i innehållet i begreppen tar så lång tid att förklara att ytterst få vanliga medborgare är beredda att ta sig tid att reflektera över sambanden. Ett ytterst besvärligt läge för vänstern alltså. På sätt och vis så försöker man tävla med sig själv.

Jag hoppas att folk verkligen tar sig tiden och reflekterar över hur saker och ting hänger ihop och funderar en stund över hur samhället blir när demokratin har små eller inga möjligheter att påverka välfärden eller någonting över huvud taget. Det brukar ibland beskrivas som diktatur.

Hägglund kanske är smartare än han vet

2010-08-19T04:48:00.000-07:00

Jag är naturligtvis ohyggligt partisk men jag tycker faktiskt att Socialdemokraterna har en hygglig politik för alla.

- Vi vill inte straffbeskatta någon även om vi anser att de som har mest också kan bidra lite mer.

- Vi lämnar ingen i sticket vare sig sjuka, arbetslösa eller någon annan.

- Vi har en tillåtande inställning till privatiseringar inom välfärdssektorn (alltför tillåtande enligt min mening) även om vi inte vill att det ska ske inom alla områden och helt utan kontoll.

- Vi ser företagens behov och är beredda att medverka till att det ska vara så enkelt som möjligt att driva företag.

- Vi vill satsa stora belopp på forskning och utveckling.

- Vi medverkar inte till extrema skattehöjningar på bensin utan istället låser vi fast våra samarbetspartners med att skattehöjningarna på bensin ska stanna på max 50 öre under mandatperioden (miljöpartiet vill gärna se betydligt högre skatter än så).

- Vi är inga påhejare av extrem beskattning av den finansiella sektorn.

Vi har på det hela taget en politik som funkar för alla och lämnar ingen i sticket.

Vi hade en slogan valet 2006 som hetter "Alla ska med" och det stämmer väldigt väl överens med vad vi står för. Vi lämnar ingen i sticket och vi låter inte någon åka gräddfil på andras bekostnad, vi tror att samhället blir bättre om vi hjälps åt. Ett samhälle blir inte bättre om klyftorna ökar.

I ett resonemang med en normalsvensk så brukar man komma fram till att detta sätt att resonera är ganska rimligt. Trots detta så har socialdemokratin mycket lågt förtroende i de opinionsundersökningar som görs.

Jag undrar över hur det kan komma sig att ett politiskt parti som driver en politik som funkar för alla och inte låter någon lämnas i sticket inte får medborgarnas förtroende då en väldigt stor majoritet värderingsmässigt symaptiserar med de idéerna?

Istället tenderar majoriteten att rösta på politiska företrädare som huvudsakligen har den motsatta värderingen och istället tror att samhället blir bättre om klyftorna ökar och att om vi gynnar de som är rikast, snyggast, starkast, vackrast eller framgångsrikast så kommer det att gynna samhället mest som helhet. Trots att all kunskap vi har visar på att samhällen som satsar på bredden är mer framgångsrika än de som satsar på spetsen.

Kan det vara så att vi som tillhör majoriteten av befolkningen har det så materiellt bra att vi börjar bli väldigt oroliga för vad vi kan förlora och därför vänder oss till dem som lovar mer till oss som redan har?

Har vi blivit en nation befolkad av egoister som skiter i hur grannen har det och hellre bygger en mur eller byter skola till sina barn än att jag vill att alla ska ha en rimlig chans?

Har vi blivit mindre medvetna om hur samhällets olika skeenden hänger ihop så vi inte ser samband mellan politiska vägval och utvecklingen i samhället och i synnerhet har vi svårt att dra ut konsekvenserna i framtiden?

Har det blivit så att de grupper som har det tuffast i samhället på så många sätt skiljer sig från de som har det bra att vi har svårt att identifiera oss i de som har det tuffast?

Jag tror att det senare är en starkt bidragande orsak. Vilka är det som tillhör de 70% som har det bäst? Jo, i huvudsak är det svenska män och kvinnor (flest män) i ålder 40-60 år som sällan eller aldrig varken varit arbetslös eller sjuk, i alla fall inte någon längre tid.
Vilka tillhör de 30% som har har det ekonomiskt sämst? Jo, personer i åldern 20-30 år, unga ensamstående kvinnor, invandrare, sjuka och arbetslösa.

Det finns ett uppenbart identifikationsproblem här.

Det är svårt för en man i åldern 50 år som har jobbat hela sitt liv att identifiera sig med en ung invandrarkvinna som varit arbetslös i 5 år (hon har sannolikt svårt att identifiera sig i honom också, men kanske inte riktigt lika svårt). De har inte vuxit upp i samma samhälle, de har inte mött samma problem, de har inte samma kultur och de umgås inte med samma typ av människor.

Det är i ett sådant läge inte så konstigt kanske att den 50 åriga mannen då börjar bli aningen tveksam att avstå en del av de han skulle kunna få för att den unga kvinnan ska få en chans. Han värnar sannolikt främst att hans egna dotter ska få ett jobb och ett hyggligt liv framför att han ska avstå till någon som han inte känner till eller förstår och kanske rent av inte tycker att hon borde vara här.

Här uppstår alltså ett val mellan att intellektuellt förstå och tycka att det är viktigt att dela med sig och att hjälpa andra och inte lämna någon i sticket med vetskap om att det blir ett bättre samhälle även för mig själv och att instinktivt skydda det som är mig närmast i en orolig värld.

Det blir en kamp mellan högre abstrakt tänkande och reptilhjärnans skyddsfunktioner och i en stressad situation så är det reptilhjärnan som tar över.

Hur flyttar man sig då över till en situation där man kan uppnå en mer högfungerande situation? Jo det handlar helt enkelt om att man inte får känna sig hotad, det är först då man kan resonera inom sin fulla potential.

När väldigt många människor känner sig stressade och nyheterna ständigt tar upp nya hot som klimathotet, finanskrisen, terroristhotet och hot om att vi inte är konkurrenskraftiga så går vi omkring hela tiden med en underliggande stress. I den politiska diskussionen så ökar främst borgerligeheten oron med att säga att de rödgröna ska chockhöja skatterna, minska din valfrihet, låta folk snylta på dina hårt förvärvade slantar och införa en flumskola som gör att dina barn inte kan konkurera om jobben.

Det är naturligtvis medvetet med kunskap om att om du är orolig så kopplar din reptilhjärna in och då väljer du lättare lösningar som de borgerliga partierna står för.

Göran Hägglund kanske var smartare än vad han själv förstod när han ställs mot de vilda djuren i Kristdemokraternas valaffischer. För just i de situationerna fungerar människan på ett sätt som gör att hon attraheras av borgerliga lösningar. När vi slutar att vara det som är definitionen av att vara männsika och blir djuriska då har borgerligheten sin triumf.

Är verkligen friskolor så smart?

2010-08-11T00:45:00.000-07:00

Privat kontra offentligt verkar vara den stora vattendelaren mellan Högeralliansen och de Röd-Gröna, åtminstone på kommunal nivå. Om man inte räknar med storstäderna för där verkar de lokala partierna allihopa tycka att privata lösningar är bra.

Jag har som du säkert förstått om du läst några av mina andra inlägg väldigt svårt att förstå varför offentligt finansierad verksamhet driven i privat regi är något som ska accepteras och än mindre stimuleras

När det började inom skolan med sk. friskolor (missvisande namn för egentligen är det privatskolor) så fanns det många som talade om alternativa pedagogiker, frigörande av personalens kreativitet och ett friare sätt att organisera undervisningen för att den skulle bli effektivare. Det här var tongångar som attraherade en hel del på vänsterkanten. Särskilt miljöpartister tilltalas av dessa kriterier vilket inte är så konstigt eftersom man gärna vurmar för småskaliga lösningar och väldigt stort lokalt inflytande.

Det är svårt utifrån ett vänsterperspektiv att argumentera mot dessa argument. Det ligger i vänsterns själ att vilja hitta möjligheter för de som alternativa pedagogiker skulle kunna hjälpa, personalens kreativitet vill vänstern alltid lyfta fram och lokalt inflytande ligger väl i linje med ambitioner om ett deltagande samhälle.

Det något märkliga i denna process var att ingen verkade ställa sig frågan om varför en grupp i samhället ska ha oinskränkt rätt att få resurser av samhället för att ägna sig åt något som inte var tydligt definierat utifrån ett behov eller ens bevisat att det faktiskt löste de problem som man möjligen kunde konstatera. Fanns det ett behov av alternativa pedagogiker? Löste de de ev. problem som fanns? Kunde de inte inlemmas i den "vanliga" skolan? Var personalens kreativitet begränsad? Om så, var det acceptabelt i den "vanliga" skolan? Var verkligen inflytande lokalt ytterst begränsat?

Jag tror att det fanns en underliggande oro i vänsterkretsar att man skulle upplevas negativt om man inte bejakade varje tanke om förändringar som kunde uppfattas som positiva. Det är lite samma resonemang som ligger bakom ett ständigt tjat om förnyelse inom vänstern.

Förnyelse är bra, men bara om det angriper problem som man tidigare inte kunnat få grepp om. Förnyelse är dåligt om det innebär att man lämnar ett system som förändrar i en positiv riktning för att istället förändra i en negativ riktning.

Om det inte fungerar, prova något annat. Om det fungerar gör mer.

Det är dags nu att stanna upp en stund och fråga oss om det verkligen ledde till det vi önskade oss, fungerar det?

Nu drivs skolorna i hög grad av utbildningskoncerner en del tom. ägda av amerikanska riskkapitalbolag.

Den pedagogiska modellen verkar mer handla om "Billigt men ball".
En del av värderingarna som förmedlas direkt eller indirekt är minst sagt uppseendeväckande.
I någon religiös friskola lär eller åtminstone lärde man ut tills någon kom på dem att den bibliska skapelseberättelsen är en biologisk sanning och evolutionsteorin är en alternativ teori och i Engelska skolan är det krav att kvinnliga lärare ska ha högklackade skor om de inte har medicinska skäl?!

Andelen obehöriga lärare är betydligt högre i friskolor än i kommunala skolor.

Friskolorna är har ökat segregeringen och det finns en tendens som pekar på att friskolorna ger generellt högre betyg som inte nödvändigtvis motsvarar den verkliga prestationen.

Mattekunskaperna verkar ha sjunkit överlag hos svenska elever.

Ständigt ropas det på mer ordning och reda. Mest från de som inte är i skolan, vilket är ju något märkligt.

Läraryrket är inte längre ett högstatus yrke.

Skollokaler runt om i Sverige är i stort behov av upprustning.

Blev det här verkligen ett lyft för skolan?

Är verkligen en möjlighet att välja vilken skolan mitt barn ska gå i värt konsekvenserna?

Skulle ett val av skola inte kunna vara tillräckligt inom den kommunala skolan?

Kan inte den kommunala skolan tillåtas att ha lite olika inriktningar om vi ser att det kan finnas ett behov av detta? Borde inte skolans resurser användas till att förbättra utbildningen istället för att ge vinst till multinationella koncerner?

Jag tror att det finns möjligheter att utveckla skolan men som det är idag är friskolorna delvis ett hinder för detta.

Ett första steg är att låta kommunerna ha det naturliga vetot för etableringar av friskolor Vi behöver bättre skolor inte nödvändigtvis fler. Det är rimligtvis den som betalar för skolan som ska kunna bestämma om det behövs fler skolor, inte den som vill starta en skola.

I ett nästa steg kan det inte vara rimligt att privata skolor gör stora vinster, det är ju rent slöseri med skattemedel. Idén om att bara tillåta en privat huvudman äga och driva en skola är inte så tokig den bör man titta närmare på för det förhindrar ju stordriftstänkande för de privata aktörerna men möjliggör att släppa fram entusiasterna

Tillåt friare organisation inom den kommunala ramen med ex. alternativa etablerade pedagogiker men också möjlighet till stimulanser för personal som gör att de vill göra det där lilla extra som privat verksamhet ibland är bättre på än offentlig, men det innebär också att medborgarna får acceptera att alla pengar inte bara används till det som är huvuduppgiften.

På sikt behöver friskolesystemet avskaffas men det positiva som möjligen kommit fram i dessa verksamheter ska naturligtvis tas tillvara (nu är det tyvärr inte så mycket positivt nytt som framkommit, men ändå).

Det du och jag kan göra rent konkret är faktiskt att börja ifrågasätta om friskolor är ett klokt sätt att använda våra skolpengar till. Jag är övertygad om att så inte är fallet. Problemet är dock att om inte vi får stopp på friskolorna kommer den kommunala skolan att bli så dålig att ingen vill gå i den och då har vi ingen valfrihet alls utan då gäller bara marknadens lag inom skolans område.

Alliansen politik fungerar inte

2010-08-09T01:23:00.001-07:00

I valet 2006 lovade den Moderatledda alliansen att jobben skulle bli fler med deras politik. Detta budskap gav dem medborgarnas förtroende.

Vi ser nu fascit med fler arbetslösa och fler i utanförskap.

Regeringen skyller nu på att de fick en finanskris som de inte kunde förutspå.

Jo, det är riktigt att de fått hantera en finanskris och genom att den förra Socialdemokratsiska regeringen byggt upp starka statsfinanser så har man kunnat hantera finanskrisen, hyggligt.

- Men man har lyckats sämre än jämförbara länder i EU.

- Trots att förre finansministern Thomas Östros varnade för en kommande finanskris flera månader innan den var här så gjorde regeringen ingenting.

- Nya förutsättningar brukar innebära att man också anpassar sig efter dessa, men inte den här regiringen inte. Sänkta skatter, försämrade trygghetssystem och minskade arbetsmarknadsåtgärder tyckte man var det som skulle genomföras trots att man borde förstå att finanskrisen kommer att skapa arbetslöshet, utanförskap och behov att ställa om till andra jobb.

- För att riktigt visa på sin oförmåga och rigida inställning så fortsätter man att sänka skatterna utan att finansiera detta och tvingas därmed låna till driften av Svenska statens verksamhet. Lånade pengar måste någon gång betalas tillbaka och nu planerar man sälja ut statens tillgångar för att betala för för höga skattesänkningar.

Hur än regeringen försöker skylla sin felaktiga politik på omständigheter utanför deras kontroll kan vi åtminstone vara helt säkra på att den Modretaledda regeringen inte har en fungeranade politik för lågkonjunkturer.

Vän av ordning kanske då tror att deras politik kanske är bra i en kommande högkonjunktur (vi kan i alla fall hoppas att det kommer en snart).

Året innan valet 2006 när vi hade en Socialdemokratisk regering och det var högkonjunktur så skapades det fler jobb än året efter valet när vi hade en Moderatledd regering men fortfarande högkonjunktur.

Alltså deras politik fungerar sämre än den Socialdemokratiska även i högkonjunkturer. I alla fall om man med bra menar att fler människor byter bidrag mot jobb och att utanförskapet minskar.

Om man med bra menar att de allra rikaste blir ännu rikare, att fler blir arbetslösa, att svårt sjuka inte tillåts vara sjuka, att utanförskapet ökar och klyftorna blir större. Ja då fungerar naturligtvis Moderatledd politik bättre än Socialdemokratisk.

Politik handlar i grunden om att organisera samhällets resurser på ett så klokt sätt som möjligt utifrån de styrandes värderingar. Det är viktigt att observera att det handlar om klokt agerande utifrån värderingar. Det ha på de senaste åren smugits sig in ett resonemang om att alla vill samma sak med politiken. Om så vore fallet skulle vi inte ha olika politiska partier. Det finns tydliga skillnader i värderingar och de påverkar vilka beslut man tar. På kort sikt kanske det inte märks någon större skillnad men på lite längre sikt (några år) så blir skillnaden högst påtaglig.

Att styra ett samhälle där alla kurvor pekar uppåt och tillgångarna bara ökar, dvs i en högkonjunktur, är lätt. Resurserna blir bara fler och förnuftiga politiker ägnar sig i ett sådant läge för att lägga i ladorna och bromsa så att det inte blir överhettning. Det kommer medborgarna att klaga på men den klagan är betydligt bättre än den som kommer om man inte bromsar när man måste hantera en kommande lågkonjunktur.

För det är just det, det är inte alltid solsken och vackert väder, det regnar också. Högkonjunkturer och lågkonjunkturer avlöser varandra och förståndiga politiker har politik både för regn och solsken. Den nuvarande regeringen har ingen politik för regn och en förödande sådan för solsken. För när det var högkonjunktur så sänkte man skatterna och när det sedan blev lågkonjunktur så sänkte man skatterna igen trots att sänkta skatter i högkonjunkturen inte gav så många fler jobb. Teorierna fungerade helt enkelt inte.

Borgerliga regeringar klarar helt enkelt inte av att hantera lågkonjunkturer och de är för optimistiska i högkonjunkturer.

Det har de visat 1976-82, 1991-94 och 2006-10. Moderaterna har inte bytt politiskt uppfattning på över hundra år, deras överordnade politiska målsättning har varit och är att sänka skatterna och därmed radera ut det generella välfärdssystemet. Det har de gjort så fort de fått chansen och det kommer de att göra igen om de får en ny chans.

Skatt på det sätt vi vanligtvis tar ut den i Sverige är hur man än vrider och vänder på det det bästa sättet att betala för gemensamma behov på ett sätt som är mest rimligt utifrån vilka möjligheter man. Minskade skatter, om man inte samtidigt har motsvarande ökande lönetillväxt, leder till besparingar på gemensamma behov som vård, skola och omsorg och allt annat som vi använder tillsammans ibland eller ofta.

För det finns inga gratis luncher. Om vi vill ha en utmärkt skola, sjukvård i toppklass och en fungerande omsorg för de som för tillfället behöver den så kommer det att kosta pengar. Antingen betalar vi gemensamt där de som har mest också får bidra med mest eller så blir det höjda avgifter och då blir det allra dyrast för den som har minst (om man ens har råd).

Sen är det ju inte kul att betala skatt men alternativet är så väldigt mycket sämre, jag tycker inte det är kul att betala räkningar heller men det ingår i att leva i samhället.

Detta är nästan barnsligt enkelt och naturligtvis förstår även den Moderata eliten hur det hänger ihop. Det är bara det att de är egentligen inte intresserade av ett bättre samhälle för alla utan de är intresserade av ett mycket bättre samhälle för några få och det gör inget om det är på bekostnad av den stora massan.

Det är, har varit och kommer att vara den stora skillnaden mellan vänster och höger.

Det är i motgångar som politikens styrka prövas. Den Moderatledda regeringen fick lite motgångar men klarade inte av eller ville inte anpassa sig och nu står vi här med hög arbetslöshet, ökande klyftor och budgetunderskott.
Vilken tur att vi lever i en demokrati så vi kan byta regering!

Välj jobben, minska klyftorna, byt regering

2010-08-06T01:07:00.000-07:00

Det är tydligt, klokt och begripligt.

Fler måste få jobb istället för bidrag.

Skillnaden mellan de som har och de som inte har behöver minska.

Nuvarande regering är ett hinder för ett bättre samhälle.

Arbetslösheten har ökat och ökat mer än hos jämförbara länder.

Skillnaderna mellan olika grupper i samhället har ökat.

Den moderatledda regeringen har inga nya förslag hur det ska möta samhällets problem, efter fyra år har de redan förlorat kraft, ambition och initiativ.

Fredrik Reinfeldt synes vara slut som statsminister och har nu resignerat och låter sina stödpartier agera i debatten med allehanda marginella frågor. Samtidigt har vi massarbetslöshet bland landets unga, straffskatt på pensionärer och arbetslösa och klyftorna ökar mellan de som har mycket och de som har lite.
Det är möjligt att statsministern ger ett sympatiskt intryck i TV men han har inte visat på någon större talang inom det område som är viktigast för statsministern nämligen att välja duktiga ministrar.
Flera fick sluta innan de ens hann börja, en del av dem har medvetet struntat i att betala skatt eller avgifter, en kanske har köpt sex av en prostituerad och utrikesministern kan faktiskt vara skyldig till folkrättsbrott. Flera ministrar ger uttryck för märkliga uppfattningar. Den senaste jag hörde var att biståndsministern anser att det är rimligt attbekosta ambassaden på Island med biståndspengar?!

Skolpolitiken håller på att förändras utan att i en så viktig och långsiktig fråga finna blocköverskridande uppgörelser. Allt som inte regeringen tycker fungerar i skolan skylls på Socialdemokraterna trots att det är moderata ministrar som varit ansvariga för grundskolans och gymnasiets läroplaner (Britt Mogård och Beatrice Ask). Ansvarig minister pratar om flumskola som är oklart vad det står för och vill förbjuda burkor i skolan och skriva in skolk i betygen. Men att minska klassernas storlek eller höja kvalitén på utbildningen med ytterligare resurser är inget som verkar vara viktigt för skolan. Kraften ägnas istället åt subfrågor och billig retorik.

Avdrag och skattesänkningar visade sig inte ge så många jobb och några andra idéer hur vi ska sätta fler i arbete saknar regeringen. Misslyckandet med skattesänkningar är så totalt att Moderaterna nu själva vill avstå från skattesänkningar under ett år (observera 1 år). Istället är det stödpartierna som ropar på sänkta arbetsgivaravgifter. Arbetsmarknadsministern har under en längre tid mått psykiskt dåligt vilket sägs bero på en uppslitande familjetvist. Det må så vara men inte främjar det psykiskt välbefinnande att vara ansvarig minister för en politikerområde där hela den moderata teoribildningen visar sig att vara fel. Moderaterna lovade fler jobb och det har bara blivit färre.

Men de redan välbärgade har fått det bättre, det måste ju vara en merit för det nya arbetarepartiet.

Centern sviker sina ideal om ett grönt samhälle utan kärnkraft och satsar på mer kärnkraft och sämre skydd och rättigheter för de som är anställda. Grodorna hoppar ur mun på Maud Olofsson. Men hon har ju flotta kläder på galamiddagarna, alltid något.

Kristdemokraterna vill vrida familjepolitiken tillbaka till 1800-talet och ser framför sig en romantiserad bild av lyckliga kärnfamiljer som hämtade ut Jehovas vittnens skrifter.

Att barnfattigdomen ökar och att sjuka kastas ut i ovisshet och administrativa system verkar inte bekymra Göran Hägglund utan istället så varumärkesskyddar man Verklighetens folk och går till storms mot kultur som enligt Kristdemokratisk norm inte är viktig.

Försvarspolitiken har man även där gjort en egen lösning utan att hitta blocköverskridande lösningar. Värnpliktsförsvaret skrotas och istället satsar vi på en yrkesarmé som ska kunna skickas ut på allehanda missioner utomlands.

Borta är tanken om folkförankring av försvaret.

Det är tur att det snart är val, hoppas bara medborgarna förstår att Sverige kan så mycket bättre och att det finns möjligheter med en annan regering.

Har borgerligheten nått vägs ände?

2010-06-29T07:01:00.000-07:00

I politiken går idag den idelogiska skillnaden mellan blocken nästan alltid mellan mer marknadslösningar inom välfärdssektorn eller att ha det ungefär som nu med en dominans av offentligt drivna välfärdstjänster och naturligtvis handlar det också om att sänka skatten för borgerligheten.

Det senare är inte så konstigt då det enligt liberal och delvis konservativ ideologi skatter är en form av bestraffning som begränsar människors frihet (enligt liberalerna) eller omfördelar från de förtjänta till de mindre förtjänta (enligt konservatismen).

Just nu är den starkaste trenden inom borgeligheten inom detta område att sjuka, arbetslösa och pensionärer behöver bestraffas lite extra trots allt. Lite oklart vad de gjort som gör att borgerligheten tycker att de ska bestraffas, kanske är det att de inte bidrar till bra statistik för alliansregeringen.

Jag förundras över hur kloka människor inom borgerligheten både kan argumentera för mer gemensam välfärd och samtidigt tycka att det är viktigt med sänkta skatter och mer marknad inom välfärdssektorn.

Sänkta skatter innebär hur man än vänder och vrider på det att man minskar förmågan till ökad välfärd och ökade inslag av marknadskrafter kommer att innebära att en del av resurserna kommer att användas till övervinster till ägarna.

I teorin och i praktiken får man alltså mindre välfärd och mindre effektivitet på de välfärdsresurser man avsätter.

Kanske är det så att borgerligheten har kommit till vägs ände och dess sympatisörer har fastnat i retoriken och endast har kvar tanken om ett bättre samhälle genom mer marknad och mindre skatter.

För allvarligt talat inte kan väl så många kloka borgerliga symaptisörer verkligen tro att samhällets problem löses bara det blir fler frikolor, privata vårdhem eller privata sjukhus och de redan hyggligt välbeställda får några ytterligare 100-lappar i plånboken.

För i verkligheten är det nog snarare så att världen står inför en rad bekymmer som måste lösas med gemensamma lösningar utanför marknaden och troligen måste kostnaden betalas gemensamt (läs: via höjda skatter) om det ska vara möjligt att nå en finansiering.

Hur ska vi annars lösa klimatpåverkan, fattigdomsklyftan och överbefolkningen för ingen tror väl på allvar att marknaden kan lösa detta humant eller att det inte kommer att kosta något?

Istället för sin iver över ökad marknad inom välfärdssektorn och minskade skatter borde borgerligheten ägna sin politiska kraft åt vad som inte fungerar i samhället och hur det ska lösas på bästa sätt. För inte nog med att de slösar bort sin egen intelektuella förmåga på ett i längden utsiktslöst projekt så låser de också upp motparten i en argumentation kring samma meningslösa diskussion.

Om jag ska vara lite konspiratoriskt så kanske det är hela poängen för i bakgrunden finns de riktigt rika och mäktiga och de har allt att vinna på att diskussionen fortsätter att föras kring hur de stora massorna ska "slåss" smulorna. För så länge den kampen pågår kommer ingen att ge sig på de som verkligen sitter på alldeles för stora tillgångar. En verklig omfördelning av resurserna så att det gynnar alla blir då inte möjlig och de redan oförskämt rika kan fortsätta att styra världen.

Möjligen är det därför som de riktigt rika accepterar en popularisering av moderaterna...

Hur många bevis behövs

2010-06-16T00:26:00.001-07:00

I Rapport 15/6 visar det sig återigen att utförsäljningen av offentlig verksamhet har blivit en bra affär, inte för folket utan för riskkapitalbolag.

Marie Reinius (vd Svenska riskkapitalföreningen) pekar på de offentliga verksamheternas fördelar som stabila, med stor kundmassa och inte konjunkturkänsliga.

Risken att man fokuserar på vinsten istället för verksamheten viftar hon bort med att man måste bygga upp företaget för att man ska kunna tjäna pengar på det när man säljer det.

Låt oss fundera lite över det hon säger och hur det är:

Att offentliga verksamheter är stabila är inte så konstigt. De är uppbyggda under samhällets kontroll, kraftigt reglerade, utsatta för ständig kontroll och att tjäna pengar har aldrig varit syftet med dem utan verksamhetens innehåll har varit målet. Man skulle nog med fog kunna säga att stabiliteten har skapats genom frånvaro av marknadskrafter.

Att man har en stor kundmassa är kanske inte så konstigt eftersom vi har haft en form av monopol på offentliga verksamheter. Verksamheten är uppbyggd efter behovet och medborgarna har i princip hänvisats till den enhet som finns närmast. Återigen är orsaken till fördelen en frånvaro av marknadskrafter

Verksamheten är inte konjunkturkänslig, nej det är klart sjuk blir man oavsett om det är hög eller låg konjunktur och utbildning eller omsorg behöver man hela tiden.

Nu vill kapitalet tjäna storkovan på att vi med kloka reformer byggt upp en väl fungerande verksamhet där man har en dominerande ställning på marknaden och där man inte behöver vara orolig för vikande konjunkturer. Det låter som paradiset för en kapitalist, inte konstigt att de är intresserade.

Behovet inom verksamheten är inte konjunkturkänsligt men det är faktiskt kassakistan som betalar. Nu öppnar vi upp för att vi i svikande ekonomi ska betala allt mer till kapitalister som är ute efter att bygga upp värden i företaget så att de kan sälja det och tjäna ännu mer pengar.

Reinius avfärdar risken med minskat fokus på verksamheten med att man måste bygga upp företaget så det blir mer värt så man kan tjäna pengar på försäljningen.

Men hur ökar man värdet i ett företag? Jo, genom att göra verksamheten mer lönsam. Dvs i det här fallet innebär det att antingen ta mer betalt för samma verksamhet eller minska kostnaderna för samma verksamhet vilket i offentliga verksamheter alltid innebär att minska antalet anställda.

Om minskningen av kostnaden för verksamheten inte påverkar innehållet i verksamheten så kan man möjligen tycka att det är rimligt men då borde vi använda de resurser som frigörs till andra områden inom samhället, istället för dyrare herrgård till riskkapitalisterna. Men om det innebär någon försämring av verksamheten , vilket är högst troligt för personalen sitter inte och rullar tummarna, så innebär det krasst att vi betalar lika mycket eller mer för en sämre tjänst.

Det finns alltså tryck både på att tunna ur och därmed destabilisera verksamheten för att få ner kostnaden och det finns en ambition att ta mer betalt för samma tjänst.

En fri etablering gör också att kunderna kommer att sprida ut sig på fler producenter vilket minskar möjligheten till stordriftsfördelar och långsiktiga investeringar.
Dessutom blir verksamheten driven av riskkapitalister som i allra högsta grad agerar efter konjunkturerna. Om det blir lönsammare att satsa sina pengar på någon annan bransch kommer snabbt intresset att flyttas dit.

I slutänden får vi medborgare betala mer för en instabil, fragmenterad och konjunkturkänslig offentlig service som sannolikt inte leverar bättre service än idag.

Men vi kan å andra sidan glädjas åt ännu rikare miljonärer...

Jag undrar hur många bevis och indikationer måste svenska folket få innan man inser att privatisering av offentlig verksamhet är ett mycket riskabelt socialt experiment som om det går väl skapar ett samhälle som blir lite sämre än nu (möjligen lite enklare för politikerna som slipper ta ansvar, det kanske är därför som så många politiker oavsett färg är så välvilligt inställda till privatiseringar) och om det går dåligt leder till stora välfärdsförluster och kraftigt ökade klyftor.

Det är dumt att spela rysk roulette med den svenska välfärden.

Håller världsekonomin på att kolappsa?

2010-06-09T01:29:00.000-07:00

Från land efter land rapporteras om statsfinanser som är i kraftigt utförslut. Nu senast Japan som har en statsskuld som är 200% av BNP. Grekland har väl ingen missat och det ser inte så lysande ut för Portugal, Spanien, Irland, Storbrittanien och USA heller för att nämna några.

Sverige och de övriga nordiska länderna klarar sig bra än så länge. 12 år med en socialdemokratisk statsminister som la ett kraftigt fokus på att ha ordning i statsfinanserna och tom uttalade bevingade ord som " den som är satt i skuld är icke fri" har gett resultat. Sveriges statsfinanser är starka men sånt kan förändras det visar ex både USA och Japan.

Tyvärr är mina kunskaper om Japansk politik ytterst begränsade (ett utvecklingsområde möjligen) men för USA är det uppenbart att många års krigande och en fanatisk inställning till skatter från främst republikanerna har lett till att man har stora underskott.

Det verkar vara ett genomgående tema att högerorienterade regeringar sänker skatter så till den grad att man skapar underskott som gör att man får låna till statens utgifter vilket skapar grund för krav på miskade utgifter vilket innebär att minska välfärdssektorn. Knappast en tillfällighet, jag tror tom Milton Friedman formulerat en teroi om detta för att knäcka välfärdsstater.

I vissa fall inser folk att det håller på att gå över styr och röstar in en något mer vänsterorienterad regering som i Grekland men sen får de skit för att de försöker rensa upp i träsket. I mindre volatila förhållanden så blir folk sura på att de inte får mer i plånboken och så röstar de återigen in skattesänkarpartier som i Sverige.

Nu kan man fundera över om det inte är en väldigt farlig lek som högerkrafterna håller på med för fanatismen är så långt driven att man inte ser risken att hela det statsfinansiella systemet faller ihop. Den stora finanskrisen som vi kanske börjar återhämta oss ifrån var bara en förvarning. För vad skulle hända om staterna inte kan hantera svåra kriser i ekonomin? När pengarna tar slut så är det bara nävarna som är kvar och då finns det uppenbar risk att konflikter blommar upp på många ställen i världen.

Det är kanske inte en slump att USA har världens kraftfullaste krigsmakt och samtidigt inte verkar oroa sig alltför mycket över kraftiga underskott. Men vad händer när Kina eller Ryssland har byggt upp sin militära kapacitet och Kina vill ha tillbaka sina lån till USA?

En klok hantering av ekonomin, sunda statsfinanser finansierade av skatter som täcker de välfärdsåtaganden man behöver och en välfärdssektor som jämnar ut klyftorna och bidrar till att skapa ett rikt liv för alla det gör att man slipper krig, kris och andra samhällskatastrofer. Skulle man förenkla lite så skulle man kunna säga att det helt enkelt är socialdemokratisk politik när den är som bäst. Det borde man kanske fundera en stund över och det gäller naturligtvis även vänsterorienterade grupper runt om i världen som inte förstår att långsiktiga stasningar måste finansieras även om det ibland kortsiktigt kan vara klokt att låna till investeringar.

Jag är bekymmrad över att högerregeringar runt om i världen har kört ländernas ekonomi i botten och min oro blir inte mindre av att den moderatledda regeringen i Sverige börjar ta efter.

Marknadsekonomin har kanske segrat ihjäl sig men vad kommer att hända i dödsryckningarna?

Finns det en beredskap hos människor att med sans och förnuft se att det inte funkar att roffa åt sig så mycket som möjligt och strunta i att andra inte fick något eller är det bara kaos och elände som är att vänta?

Jag är övertygad om att det går att skapa ett bättre samhälle men det kräver uppoffringar och ett starkt fokus på att få med alla. Tidigare civilisationers uppgång och fall borde vara en lärdom för oss idag så vi inte kör på tills stupet är precis framför oss.

Ett första litet steg är att välja rätt i valet den 19:e september men mycket mer än så kommer at krävas.

Nazismens illdåd och Israel

2010-06-01T05:02:00.000-07:00

Vid det här laget har det sannolikt skrivits spaltkilometrar om Israels attack på konvojen Ship to Gaza och det är bara att konstatera att det Israel gjort är övergrepp men däremot är jag inte helt säker på att det kommer att kunna sägas att det är olagligt.

Jag kan inte internationell lagstiftning kring bordning av fartyg men genom att läsa på IMOs hemsida kan jag se att det åtminstone finns möjligheter att borda fartyg och tom bruka våld vid sådan bordning. Nu vet jag inte om denna bordning uppfyller de rekvisit som måste till, därtill är mina kunskaper i internationell sjöfartsrätt alltför begränsade. Det skulle dock inte förvåna mig om Isarelerna redan har förbertt sig på en juridisk diskussion och jurister verkar inte vara någon bristvara i den judiska befolkningen så det finns säkert en räcka jurister som är beredda att dra lans för Israels rättighet att borda fartyg och skjuta hjälparbetare, särskilt om de kan med fog hävda att de blev anfallna vid bordningen.

Därmed kan man möjligen dra slutsatsen att med vapenmakt och många advokater kan man ta sig ganska stora friheter. Frågan är var den moraliska acceptansen går gentemot den judiska staten Israel.

Att det just är en judisk stat har en del betydelse i detta sammanhang efter som judendomen tillämpar mosaisk lagstiftning dvs öga för öga, mao hämd som rättskippningsprincip, så är det inte att förvänta sig annat än att de kommer att krossa palestinierna så länge de kan så fort de bara gör minsta aktion som stör Israel och eftersom palestinerna är muslimer som också tillämpar ett liknande förhållningssätt så lär det hålla på till den ena parten är utplånad eller de inte längre orkar slå ihjäl varandra.

Då kommer vi till oss i västvärlden som i grunden har ett kristet förhållningssätt till lag och rätt och där finns det tankar om förlåtelse som inte är lika framträdande i judendomen eller islam. Man kan väl säga att efter andra världskriget har vi i skam över att vi inte uppmärksammade nazisternas oförätter mot judarna ägnat oss åt förlåtelse mot det judiska folkets övergrepp på sina grannar och att vända andra sidan till (den blinda sidan) gentemot det palistinska folket. Det har dessutom underlättats av att Israel, åtminstone i jämförelse med många arabländer, varit en lojal anförvant till USA.

Men hur länge kan detta fortgå? Kan Israel accepteras att ta rätten att bruka våld mot utländska medborgare på internationellt vatten för att dessa inte vill bidra till Israels svältpolitik av Palestina. Palestina som har all laglig rätt att existera som egen stat även om det delvis styrs av Hamas som uppenbarligen allt för ofta är våldsinriktade galningar.

Västvärlden har nu igen en möjlighet att välja väg, ska vi förlåta Israelerna och låta dem utan vidare får diktera vilkoren i sin intressesfär eller är det dags att dra ett sträck och säga det är nog nu!
Vi gör inte affärer med en stat som brukar våld mot civila.

Vi umgås inte med stater som ockuperar och förtrycker andra stater efter eget välbefinnande.

Vi fördömer stater som tar landområden från andra stater och gör till sitt eget.

Vi vill inte ha något utbyte med stater som inte bryr sig om otaliga FN resolutioner.

Det räcker nu!

Isarel behöver få sitta i skamvrån i total ensamhet tills dess folk inser att våldets väg har tagit slut och nu återstår försoning, kompromisser och oändlig ödmjukhet.

Vågar västvärldens ledare att säga ifrån eller ska skammen från nazisternas illdåd få begränsa ännu en generation från att göra det som är riktigt och säga det som är rätt?

Det borgerliga experimentets misslyckande

2010-05-06T08:43:00.000-07:00

Så var det ännu en gång visat att privata lösningar i offentlig sektor inte är utan bekymmer. Nu konstaterar Stockholms Läns Landsting att troligen har deras privata läkare fuskat till sig 50 miljoner av skattebetalarnas pengar.

Jag är inte särskilt förvånad för tillfället gör tjuven och här fanns det uppenbarligen en möjlighet att grabba åt sig pengar utan risk att åka dit. Landstinget har inte ens någon möjlighet att upphäva avtalat?!

Filippa Reinfeldt (M) verkar inte vara särskilt upprörd utan ska tillsätta en utredning för att se till att läkarna förstår vilka regler som gäller?! Man tar sig för pannan. Skulle Sveriges intellektuella elit inte förstå att man inte får fakturera för sånt man inte har utfört?

Så lät det inte riktigt när sjukskrivna och arbetslösa skulle få indragen a-kassa men det är klart det är naturligtvis inte paret Reinfeldts middagssällskap...

DN som inte direkt är kända för att vara motståndare till privata aktörer inom offentlig sektor har faktiskt vaknat till och insett att det krävs regleringar och kontroller av de privata aktörerna och man går tom. så långt att man konstaterar att borgerligheten har förblindats i sin dogmatiska strävan att privatisera vården, skolan och omsorgen.

Nu kan man möjligen konstatera att de fortfarande välkomnar privata inslag i den offentliga sektorn men ingen är ju perfekt...

Det borde vara uppenbart att de effektivitetsvinster som de privata aktörerna hämtat hem har hamnat i deras egna fickor. Men uppenbarligen var inte det tillräckligt utan man var tvungen att bedra sin kund för att öka sina vinster ytterligare.

Offentlig sektorn har en del bekymmer att jobba med som bla handlar om överreglerade system, bristande ledarskap och för dåliga stimulanser att utveckla verksamheten och effektivisera den.

Lösningen för borgerligheten och en del inom vänsterblocket har varit att privatisera. Det är ju en synnerligen dålig lösning eftersom man därigenom inte kommer åt de effektivitetsvinster som kan uppnås genom ett bättre management. Vinsterna hamnar istället i privata fickor, insynen minskar, fusket ökar och verksamheten blev ofta inte ett dugg bättre, tvärtom. Mycket talar dessutom för att på sikt så kommer kostnaden att öka.

Ett bättre sätt hade varit att se över vilka regler som verkligen behövs och om all administration och dokumentation verkligen är nödvändig, utveckla ledarskapet och kanske i vissa fall styra upp vad som gäller på en arbetsplats (skyddet för den som beter sig illa är tyvärr ibland lite för starkt i offentlig sektor) samt införa system som stimulerar den enskilde såväl som verksamheten att jobba smartare och effektivare.

Hade vi valt den senare lösningen hade vi kunnat använda delar av de resurser som nu rinner ner i privata fickor till en bättre vård, skola och omsorg.

Det är dags att utarbeta en plan för hur vi ska återvinna en väl fungerande offentlig vård utan mängder av halvskumma privata aktörer.
Det kommer att krävas stort politiskt mod, jag hoppas att Sahlin vågar anta den utmaningen.

Briljant analys av Lindgren

2010-04-29T08:41:00.000-07:00

Ann-Marie Lindgren tar upp i sin analys borgerlighetens negativa kampanjande mot socialdemokratin i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet.

Med saklighet och finess redogör hon för fakta kring Tobleroneaffären och visar på unkna försök från borgerligheten att flytta fokus i debatten.

Hoppas att medborgarna får upp ögonen för vad som sker så valrörelsen blir en diskussion om hur vi ska skapa ett bättre samhälle och inte en orgie i smutskastning

Jag hoppas men är inte helt övertygad...

Rika banker och döda barn

2010-04-28T05:15:00.000-07:00

Läser i Aftonbladet om att Google är världens dyraste varumärke vid samma artikel har man två bildspel. Ett om de dyraste varumärkena och ett om de tio största företagen.
Värdet på varumärken kan man ju alltid diskutera men hur stort ett företag är, är på något vis lite mer konkret.

Jag kan konstaltera att av de tio största företagen är sex banker! Ett är ett varuproducerande företag som också har banktjänster (GE) och övriga tre är oljebolag.
För knappt två år sedan vräkte världens regeringar in pengar i den finansiella sektorn för att rädda bankerna från ruin, det verkar ju ha gått bra.
I alla fall för bankerna...

Marika Lindgren Åström beskriver i ett blogginlägg finanskrisen i siffror och det ger en otäck eftersmak.
20 miljoner förlorade jobb och 30-50 000 döda barn i Afrika pga alltför vidlyftiga bankaffärer .

Allt för få banker har fått tagit sitt ansvar uppenbarligen!

Folkpartiet prioriterar livstestamente framför vård

2010-04-27T12:10:00.000-07:00

Folkpartiet vill att samhället ska ta ansvar för Livstestamenten samtidigt så vill man att primärvården ska tillåtas privatiseras. En något märklig prioritering kan tyckas.

Så långt har den ideologiska dogmatismen gått i Folkpartiet att man medverkar till att sälja ut välfärden trots att man samtidigt vill att samhället ska ta ansvar för den enskildes privata önskemål. Tomas af Bjur argumenterar för Livstestamenten i en debattartikel i Katrinholms Kuriren.

Samtidigt så finns det privata organisationer som faktiskt redan erbjuder en tjänst som inte är långt ifrån det Folkpartiet vill att skattepengar ska fianansiera. FONUS erbjuder idag att man kan lagra sitt Vita Arkiv hos dem för att det ska aktualiseras när man avlider. I det Vita Arkivet kan man idag ange önskemål kring sin begravning och önskemål kring organdonation.

Det skulle naturligtvis vara enkelt för FONUS att utöka det Vita Arkivet med information om vem man vill ska företräda sig om man är ur stånd att företräda sig själv och hur man vill att vården ska organiseras mm. allt i enlighet med Folkpartiets intentioner.

Om man ville så skulle kommunens Överförmyndare kunna få tillgång till denna information i den händelse man hamnar i en situation där man inte längre är i stånd att företräda sig själv. Överförmyndaren blir i alla fall oftast inblandad i dessa situationer då det juridiskt ofta behövs en god man när man inte längre kan företräda sig själv. Det vore en enkel sak att i rutinen inför begäran om förordnande av god man kolla av med FONUS eller möjligen någon annan organisation som erbjuder denna tjänst.

Poängen med detta är att dena form at privat arkiv är en angelägenhet för individen som den får betala för om den har så tydliga önskemål om sin omvårdnad efter det att den inte längre själv kan företräda sig.

Det blir lite märkligt när Folkpartiet vill att samhället ska sköta privata arkiv och privata organisationer ska sköta den allmänna vården. Någonstans har liberalismen spårat ur eller är det just det att det folkrörelseägda FONUS som kommit på det fiffiga systemet med arkivering av personers önskan kring livets avslut?

Stadens barn får betala friskoleexpansionen

2010-04-23T03:15:00.001-07:00

Den fria etableringsrätten inom skolsektorn gör att kloka prioriteringar inom skolan är omöjliga. Det är djupt olyckligt för medborgarnas folkvalda företrädare måste rimligen ha rätten att få prioritera de insatser man vill använda sina skattemedel till.

I små och medelstora orter har det blivit så att om man ser att en kommunal skola saknar elevunderlag för att kostnaden per elev ska bli rimlig eller ännu värre att man ser att de pedagogiska förutsättningarna börjar svikta beroende på för få elever så kan man inrte göra något åt det. Om man bara överväger tanken att lägga ner en skola som har några få elever så kommer friskolor som ett brev på posten.

Eftersom friskolor har frí rätt att etablera sig och få betalt från den kommunala kassan så blir effekten av en omorganisation för ett bättre resursutnyttjande bara att man ökar kostnaden. De som får betala är de barn som råkar bo där det bor många andra barn. Rent krasst innebär det att barn i stan får betala för barn på landsbyggden.

Vilka barn bor i stan? Jo vanligtvis barn till föräldrar med lite lägre inkomster och barn med invandrarbakgrund. Naturligtvis bor det barn till välbärgade och etablerade föräldrar också men de är inte den stora majoriteten.
Effekten blir att barn som beroende på sin sociala bakgrund skulle behöva ett starkare stöd i skolan får avstå för att barn till ofta väletablerade familjer ska kunna få gå kvar i sin lilla skola på landet med kostnader per elev som ofta är mycket högre än i stan. Med andra ord ökar det klyftorna i samhället.

Med någon form av rättviseargument att de minsann har rätt till en skola där de bor går landsbyggdsskolornas försvarare till attack mot alla former av omprioriteringar utan att reflektera över att de ofta har valt att bosätta sig på landet för att de ville komma bort från staden. Någonstans borde man kanske då ha reflekterat över att det har sina konsekvenser att bo i glest befolkade områden och då inte bara de positiva förmånerna som billigare boende, gott om utrymme, nära till naturen och bättre luft.

Inne i staden får vi som bor där finna oss i att våra barn går i skolor med mer än 30 elever, att det inte finns pengar till att bygga nya skolor där eleverna faktiskt bor, vilket ofta innebär förflyttning genom kraftigt trafikerade områden för att ta sig från befolkningsområdet till skolområdet, och att barn med extra behov inte kan få det i den omfattning de behöver.

Det är dags att vi som bor i stan börjar säga ifrån och påtala att våra barns behov inte får bli negligerade pga av svårigheten att lägag ner små landsbyggdsskolor.
Ett första steg är att låta kommunerna bestämma över sina pengar till utbildning, sen stoppa friskolorna och på sikt göra skolan till ett statligt ansvar.

Centerns ledarskribent har tappat greppet

2010-04-21T12:26:00.000-07:00

Centerpartistiska SNs ledarskribent Lars Kriss har uppenbarligen helt tappat förmågan att argumentera när han jämför vanliga socaldemokratiska politiker med Kim Jong Il bara för att de låter sitt barn svara på några frågor om moderaterna som hon helt reflexmässigt svarar nej på, filmar det och lägger ut det på Youtube.
Du kan se klippet här

Men det är klart att när han inser att det är så tydligt att borgerligheten totalt havererat att han blir stressad av en ettåring som skämtsamt fås att svara på några frågor så måste man naturligtvis ta till det tunga artileriet.

Det visar på brist på humor hos skribenten, patetisk panik över att någon törs driva med makten och ångest över centerns uppenbara risk att förlora den lilla makt de har i politiken.

I det Sverige där vanliga människor lever är 710 000 inskrivna på arbetsförmedlingen (97 000 fler än förra året), sjuka kastas ut i arbetslöshet och socialbidragstagande och Centerns partiordförande tycker att välbärgade ska få göra skatteavdrag för att andra ska kunna gå ut med deras hund. Det i det land där Centern sitter i regeringen.
Lars Kriss jämför då Katrineholm med Nord Korea och socialdemokratiska politiker med Kim Jong Il?!
Det diktaturer brukar vara kända för, Nord Korea inget undantag, är kraftiga överdrifter och totalt vansinniga prioriteringar. Det är inte utan att jag undrar om jämförelsen med Nord Korea inte passar bättre för ledarskribenten och Centerpartiet...

Skydda demokratin och stoppa föräderiet

2010-04-16T02:28:00.000-07:00

I en del kommuner och landsting har vi under mandatperioden sett att en och annan politiker lämnar sitt parti och stödjer motståndarna. Ibland har det fått till följd att man fått ändrade majoriteter. Det här kan inte vara en utveckling som är rimlg utifrån ett demokratiskt medborgarperspektiv.

Förutom att man verkligen kan fundera över de valdas värderingar om man kan hoppa från moderat till socialdemokrat eller från vänsterpartiet till moderaterna eller någon annan ideologiskt halsbrytande förändring av partisympati så finns det ju rent demokratiska problem.

När jag går och röstar i allmänna val så väljer jag först och främst vilket parti som jag tycker bäst står för det jag tror är bäst för samhället. Numer kryssar jag också någon av kandidaterna som jag tycker ska uppmärksammas. Men jag vill vara väldigt tydlig med att jag tycker inte att kandidaten är viktigare än partiet, det är ju vanligtvis partiets uppfattning som jag som väljare kan få information om. Trots att jag är partipolitiskt aktiv så vet jag faktiskt inte vad var och en av kandidaterna har för personilg uppfattning i olika frågor och jag tycker inte egentligen det är jätteviktigt så länge som de företräder den politik som partiet företräder.

Jag tror faktiskt att vanliga väljare resonerar på ungefär samma sätt även om de kanske inte dagligdags funderar över sitt val. Jag tycker tex att Anders Borg verkar vara en skicklig politiker men jag skulle aldrig rösta på honom så länge han står på moderaternas lista för hans förmåga används ju till att driva en dålig politik.
Nu känner jag inte Anders Borg men troligen så tycker han att moderaternas politik är bra politik så därför är han som person inget bra val heller även om han uttrycker sig väl.

Nu vet jag att det finns folk som röstar utifrån helt befängda kriterier som ex. vad politikern har för yrke, hur de ser ut eller om de tillhör någon minoritetsgrupp i samhället men det är få som resonerar så, tack och lov. För hur skulle det se ut om alla började rösta efter hur folk såg ut? Vi skulle riskera att få en riksdag befolkad av fotomodeller och filmstjärnor eller kommunfullmäktige som bara hade snygga människor och jag är övertygad att det vore inte en bra utgångspunkt för att skapa ett bättre samhälle för alla även om det kanske ibland skulle göra sig bättre i media...

Om man nu som politisk kandidat kan ställa upp på en lista för ett visst parti och sedan när valet har förrättats och man lyckades komma in i den beslutande församlingen så kan man byta politisk inriktning och använda sitt mandat till att ge stöd åt ett helt annat parti så kan ju väljaren aldrig ha en anning om vad de får. De kan heller inte ställa någon till svars för partiet som de röstade på kanske fortfarande står för det de sagt men en av deras kandidater valde att hoppa i säng med en helt motsatt uppfattning det kan inte vara rimligt.

I krig när man som individ gör en liknande manöver så är man landsförädare och åker i Sverige i fängelse medans andra länder ser inte mellan fingrarna med ett sådant beteende utan man radas upp och arkebuseras. Jag förordar inte sådana brutala lösningar men jag tror att de flesta håller med om att man inte ska agera under falsk flagg. Det finns faktiskt flera lagar som reglerar när du agerar under falskt namn. Du får inte utge dig för att vara någon du inte är. Du får inte uppge en tjänsteställning som du inte har mm. mm.

Jag tycker att lagstiftningen här borde ändras så att partierna borde ha någon form av möjlighet att stoppa personer som personligen föråder sitt parti vid tillsättande av majoriteter. Märk väl att det är vid tillsättandet av majoriteter som detta är viktigt. Att enstaka frågor kan få en annan utgång än majoritetens förslag är rimligt och tom viktigt i en demokrati.

Kanske ska kvalificerad majoritet inom partiet vara det som styr hela mandatfördelningen så att om man har 30 mandat så det som 20 tycker när man ska välja styrelser och nämnder det är partiets linje och därmed har man 30 mandat i den beslutande församlingen. Det finns säkert någon klyftigare lösning men på något sätt så borde det vara reglerat att väljarna får den konstellation i den utförande delen av det politiska systemet som man röstat fram baserat på val av parti och inte enskilda personers agerande.

Sen kan jag tycka att om man kraftfullt motsätter sig sitt partis politik och man har blivit vald som företrädare för dessa så hör det till vanlig hyffs och förnuft att man lämnar sin plats till förfogande för att återkomma och bli vald för något man faktiskt företräder. I enstaka frågor kan det ibland hända att man frånvarar när man ska ta beslut om sådant man inte delar men som partiet står för men handlar det om att motsätta sig hela den politiska ledningen så ska man avgå, allt annat är föräderi och hyckleri.

Försäkringskassan & Pensionsmyndigheten använd tekniken!

2010-04-15T05:21:00.000-07:00

I Sverige finns det drygt 77 000 människor som har god man eller förvaltare. För dessa ska det redovisas ekonomi som ska granskas av överförmyndaren.

I väldigt många av dessa ärenden har huvudmannen (den som har god man eller förvaltare) ersättning från pensionsmyndigheten/försäkringskassan i form av aktivitetsersätting, handikappersättning och bostadstillägg.

Varje år skickar försäkringskassan ut kontrolluppgift där den beskattningsbara delen tas upp dvs aktivitetsersättningen.

Man skulle kunna tycka att det vore praktiskt att alla ersättningar som försäkringskassan och pensionsmyndigheten har betalat ut under året kunde tas med alltså även de som inte är beskattningsbara. Det skulle ge en bättre upplysning till alla och särskilt till gode män och förvaltare som sedan ska redovisa inkomster och utgifter.

Här skulle man kunna använda tekniken lite bättre än vad man gör idag för att underlätta för alla. Ibland undrar man varför det ska vara så svårt att göra saker enklare...

Vågar du dra din gräns mot den privata egoismen?

2010-04-14T03:17:00.000-07:00

Vad är egentligen privat företagande?

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det är ett organisatoriskt försök att samordna resurser för att uppnå mervärde.

Mervärdet är oftast ekonomiskt men kan också vara i form av frihet eller möjlighet att göra det man tycker om. Men någonstans i botten kommer det alltid att handla om att skapa ekonomiska resurser genom ett smart organiserande av resurser som skapar ett mervärde.

Det som skiljer privat företagande från offentligt är att makten över företagandet och ev vinst ges till ett begränsat antal människor.

Privat företagande är därför rent principiellt egoistiskt medans offentligt är altruistisk (osjälviskt). Av den anledningen har det varit en genomgående tanke att verksamheter som är väldigt viktiga för samhället och som finansieras gemensamt via skatter ska utföras i offentligt företagande eller som vi oftare benämner det offentlig verksamhet eftersom vi inte alltid organiserar det offentliga företagandet i bolagsform.

Under en rad av år har olika verksamheter inom många områden flyttats över från offentligt ägande till privat. Resonemanget har byggt på att så länge som vi har kontroll över pengarna så kan vi styra verksamheten. Ibland har man också sett det som små inslag i en stor offentlig verksamhet där ett lite annorlunda förhållningssätt kan vara berikande för den huvudsakliga verksamheten. Det har också funnits ett resonemang om att samhället ska ägna sig åt kärnverksamheter, vilket ska sägas att vad det betyder beror väldigt mycket på den ideologiska inriktningen. Det har nog i huvudsak varit ett korrekt resonemang men nu har denna process fortsatt så länge att det börjat förändra maktförhållandena.

Friskolor (borde egentligen heta privatskolor för det är vad de är) börjar nu bli så många att de kommunala skolorna måsta dra ner sin verksamhet för att så stora delar av de ekonomiska resurserna går till privata skolor att kommunen inte har råd att upprätthålla en stor egen skolverksamhet.
Lagstiftningen har också skrivits så att privatskolorna har större rättigheter och mindre skyldigheter än de kommunala. Inom primärvården sätter bristen på läkare landstingen i en utpressningssituation där de har att välja på att privatisera eller inte få någon vård alls. En situation som också understötts av en läkarkår som vill skapa sig en marknad och en moderatledd regering som vill bryta ner det offentliga ägandet för att ge marknaden ökat utrymme.

Den tidigare ekonomiska makten har förbytts i en skyldighet att finansiera privata aktörers aldrig sinande törst efter pengar. Tillgången till skattepengar gör att offentligt finnasierade verksamheter är en kassaskåpsäker affärsidé där efterfrågan alltid är större än tillgången och där medborgarna kommer att kräva att politikeran prioriterar ökade utgifter trots att det inte nödvändigtvis går till behovsrelaterade förbättringar av verksamheten.

De tidigare intressanta alternativa sätten att organisera verksamhet har förbytts i koncerner som minimerar innehållet och optimerar marknadsföringen för att dra till sig fler medborgare och därmed deras skatteunderlag. Att resultatet sedan blir undermåligt eller fuskas till tar man inget ansvar för utan vältras ansvarslöst över på samhället. Koncernerna är inte ovanligtvis större än medelstora kommuner på att driva verksamheter och stordriftstänkandet är uppenbart. Jag kanske ska tillägga att de ägs ibland av riskkapitalbolag vars intresse ligger i att maximera vinsterna inom nya områden?!

Naturligtvis var det flera som varnade för den här utvecklingen men då viftades de bort som bakåtsträvande, dogmatiska och omorderna. Inte ens nu när effekten är tydlig vill få makthavare se de uppenbara riskerna.
I sin iver att få medborgarnas uppskattning agerar fortfarande, i andra fall kloka, politiker för ökade inslag av privata aktörer.
Än så länge är helig mark de stora sjukhusen men sannolikt kommer det bara vara en tidsfråga innan även dessa anses kunna drivas bra eller bättre av privata aktörer. Den moderatledda regeringen har redan förberett sig på att under nästa mandatperiod ge sig på sjukhusen.

För marknaden finns det ingen gräns att expandera där det finns ekonomiska vinster att hämta hem. Marknaden har ingen moral eller känner ingen empati utan vill bara uppnå ett jämviktsläge mellan utbud och efterfrågan.

När det gäller sjukvård, omvårdnad eller utbildning har vi som människor en väldigt hög efterfrågan. För vem vill inte bli frisk om man är sjuk eller att ens barn ska få den bästa av utbildningar eller de närmaste omvårdnad när de inte klarar sig själva?

På marknaden reduceras medborgaren till kund och dess värde mäts efter dess förmåga att betala, så ökar klyftorna och de svagaste sjunker ner i armod och de starka får förutsättningar att skapa dynastier av maktbärare.

Man kan tro att den lagstiftande makten är det verkliga vapnet men i slutänden är det alltid den som äger produktionsmedlen som kommer att avgöra färdriktningen.

Därför är driftformen inom offentlig sektor avgörande för utvecklingen av välfärden, tro inget annat. Den som inte vill att alla väsentliga områden inom välfärden ska drivas i egen regi har antingen ambitionen att öka klyftorna eller har inte insett hur marknaden fungerar. En och annan tror också i övermod att det ska kunan tämja marknadskrafterna och betvinga dem att tjäna medborgarna. De senare tillhör ett utdöende släkte för marknadsmekanismerna är väldigt starka och inte ens de starkaste av kämpar kan stå emot.

Här går den ideologiska skiljelinjen mellan höger och vänster. Det är dags att dra gränsen och börja återta positionerna, innan det är för sent. Det är ingen enkel strid för det finns många som ser en chans att få det bättre genom att få agera på marknaden och att ta ansvar för verksamheten kommer att kräva kompetens, mod och styrka. Men striden är värda att ta för vinsten ger möjlighet att skapa ett bättre samhälle för alla där människor är fria medborgare och inte offer på marknadens altare.

Tidningarnas kris

2010-04-01T04:33:00.000-07:00

Dagstidningarna är i kris prenumeranterna sviker och annonsintäkterna sjunker. Många läser tidningarna på nätet och nu börjar tidningarna dra ner på sin närvaro på nätet.

Jag förstår att man inte kan leverera nyheter helt gratis om man ska kunna ha reportrar, fotografer mfl. anställda så måste man ha intäkter. Men det jag däremot inte förstår är varför man inte erbjuder alternativa tjänster till dagstidningen hemburen.

DN kan man prenumerera på och få dagstidningen hem i brevlådan och samtidigt få en pdf fil via mail med samma innehåll. Men går det att bara prenumerera på pdf filen? Nej.

Idag produceras alla tidningar digitalt. Att trycka dem på papper, köra ut dem med flyg, tåg och bil för att läsa dem och sedan transportera dem med bil till återvinning känns väldigt onödigt. Förutom att jag tycker innehållet är klent i den lokala dagstidningen så är ett av skälen till att jag inte prenumererar på någon tidning att jag inte vill bygga upp berg av returpapper i mitt hem.
Varför kan jag inte prenumerera på dem enbart digital så jag istället kan ladda ner dem i en läsplatta?

Här känns det som om tidningsbraschen biter sig fast i en kvarleva och inte inser att tekniken har utvecklats.
Rimligtvis borde kostnaden för produktion och distribution bli försumbar om man gick över till digital leverans och då kanske minskade prenumerationspriser skulle bli möjligt för det är för dyrt att prenumerera på en dagstidning för 200 kr/månaden som innehåller väldigt lite när det intressantaste levereras omedelbart utan extra kostnad på nätet av redan skattefinansierade media som ex lokalradion eller regional TV.

Jag förväntar mig en kaskad av alternativ från tidningsbranschen innan jag kommer att bekymra mig över att de har det skralt med intäkter.

Själva brukar den helt dominerande liberala pressen vara snabba med att klaga på att den offentliga sektor, som ofta har svårt med finansiering, ska moderniseras och därför inte behöver mer resurser. Kanske en titt i spegeln är att rekommendera.
De i princip (finns lite sponsring vid stora evenemang) helt skatte- och avgiftsfinansierade medierna SVT & SR verkar vara mer på hugget än den kommersiella marknaden och levererar nya tjänster hela tiden.

Var inte marknaden det bästa sättet att utveckla samhället? Jasså, inte den här gången heller...

Var är långsiktigheten?

2010-03-31T02:29:00.000-07:00

Förändrat elevunderlag leder till att kommunerna skär i lärarkåren. Några sägs upp på gymnasieskolor och högstadiet för att andra ska kunna anställas på lågstadiet.
Vid en första analys verkar väl det rimligt om kullarna varierar över tid, men är det verkligen så enkelt?

Skolans absolut viktigaste resurs är dess lärare. Det har det alltid varit och kommer säkert att så vara under lång tid framöver. Lärarens ämneskunskap, pedagogiska förmåga, personlighet, engagemang och arsenal av utbildningsmetoder avgör om utbildningen kommer att bli framgångsrik givet att eleven är mottaglig.

För att bli behörig som lärare idag krävs förutom 9 års grundskola, 3 års gymnasie dessutom 3-5 års högskoleutbildning. Det innebär att leveranstiden på en behörig lärare är mellan 15-17 år.
Sannolikt är det så att situationen i skolan idag påverkar vilka som väljer att utbilda sig till lärare för att vara behöriga om 3-5 år och med förändringarna i intagningskraven kommer valen att behöva göras i stor utsträckning redan grundkolans 6 årskurs alltså redan 12 år innan man ska leverera. I grundskolans högre stadier och gymnasiet är utbildningskravet 4,5-5 år på högskola. Det är där vi skär idag.

Läraryrket är högt specialiserat. Den som är behörig att undervisa på gymnasiet är inte behörig att undervisa på högstadiet och tvärtom. Om man förståss inte har en äldre utbildning för då kan man vara på både nivåerna men då har man å andra sidan grundare ämneskunskap. Dessutom kan ämneskombinationerna hos läraren variera så att turordningskretsar blir absurda med bara något fåtal lärare i varje krets i en kår av flera hundra.

Ska man få kompetenta, engagerade och lämpliga lärare så måste man räkna med mycket lång framförhållning i sina rekryteringar. Det går helt enkelt inte att nu sparka ut lärare som jobbat 5-10 år för att tro att man ska få tag i bra lärare igen om 5-10 år. För det som sker i skolan idag påverkar vilka som finns tillgängliga om 5-10 år. Vilka högpresterande, engagerade och ambitiösa unga människor kommer att satsa 5 år av sitt liv på en utbildning där det ser ganska mörkt ut när de kommer ut och där de dessutom kanske ska tävla med andra som har 5-10 års erfarenhet med sig och som har tvingats övervintrat i arbetslöshet eller timvikariat under flera år.

Utbildningsväsendet är mycket speciellt. Här krävs det långsiktighet och eftertanke när man disponerar sina resurser. Det är en mycket lång och specialiserad utbildning, det finns nästan ingen alternativ arbetsmarknad, löneläget har inte särskilt hög dragningskraft, med de förändringar som arbetsgivaren vill göra så finns det få andra förmåner och förväntningarna på deras resultat är enorm. Om man vill ha rätt sorts resurser i denna sektor måste man vara väldigt försiktig när man börjar röra om i grytan.

Just nu är kommunerna mycket oförsiktiga och skapar stor osäkerhet vilken arbetsmarknad som kommer att finnas i framtiden för den som är lärare. Det leder inte bara till att de som är anställda känner stor osäkerhet för om de har jobbet kvar och därmed inte presterar på topp men det finns också stora risker till att vi om 20-25 år får ut elever som har fått en väsentligt sämre utbildning.

När de ska möta en allt hårdare konkurrens från utbildningsgiganter som Kina och Indien så är det för sent att se vilka fel man gjorde 25 år tidigare.

Det finns mig veterligen bara ett område som är så långsiktigt som forskning och utbildning och det är klimatpåverkan och där kan vi ju se hur smart vi agerat.

Kanske skulle vi försöka oss på ett lite mer begåvat agerande nu, men det kanske är för mycket begärt.

Ekonomin viktigare än genus

2010-03-25T07:37:00.000-07:00

Läser på jämställ.nu om genussystem och intersektionalitet.
Jag vet inte om jag hittar så mycket nytt där egentligen.

Jag tycker att det verkar rätt troligt att genus, sexualitet, ålder, klass och nationalitet påverkar hur jag ser på livet och hur jag förhåller mig till detsamma. Säkert påverkar även utbildning, jobb, fritidsintressen, resor mm. också.

Genusteorier och Queerteorier känns som de är ganska bra på att förklara varför det har blivit som det är men de verkar inte ha så goda förutsättningar att förklara vad som behöver ske för att det ska bli annorlunda. Det formella kan man förvisso ändra på men det verkar väsentligt svårare att ändra på människors uppfattning.

Jag tror fortfarande att de ekonomiska faktorerna har störst betydelse. Om du har absolut ekonomisk frihet kan du också välja tankemönster lättare. Men så länge som du är ekonomiskt berorende så måste du anpassa dig till de som har ekonomin i sin hand. Där spelar det ingen roll om man är man eller kvinna.

Det är ekonomiskt klokt att vara så "normal" som möjligt för då har jag störts chanser att kunna överleva. I en värld där ingen riskerar att dö av svält, ex. större delen av västvärlden, kan man lättare välja att gå utanför normen.

I en strikt form av ekonomisk effektivitetsanalys så vore det mest fördelaktigt om alla var exakt lika under förutsättning att var och en besitter alla de förmågot som behövs för gruppens behov och så verkar det ju faktiskt vara. Alla friska människor besitter tillräcklig förmåga att uppnå det mesta som behövs för artens fortlevnad och utvecklng.

Därför är den viktigaste faktorn för frigörelse från normativa förhållningssätt som ex. genusperspektivet att frigöras ekonomiskt.

Marx hade nog inte så fel ändå.

Skolan behöver satsningar - inte sparkrav!

2010-03-19T01:27:00.001-07:00

Runt om i Sverige drar nu kommunerna ner på personalen inom skolan och då främst gymnasiet. Motivet är att barnkullarna minskar.

Något märkligt blir det dock när vi samtidigt säger att Sverige ska konkurrera med kompetens och inte med låga löner. Men ingen verkar reflektera över var en del av denna kompetens uppstår, nämligen i skolan.

Att göra nedskärningar i skolan för att elevunderlaget minskar kan ju tyckas rimligt men konsekvensen är faktiskt att vi säger att utbildningen inte ska bli bättre än vad den varit. Stora klasser och ökad undervisningstid har varit det främsta sättet att hantera stora årskullar som nu rullar igenom gymnasiet. När nu årskullarna minskar för att om 4-5 år öka igen så kunde det varit klokt att använda denna minskade belastning till att minska klasserna, ge tid för kompetensutveckling för lärarna och kanske rusta/bygga nya skollokaler.

Det hade kunnat innebära att de eleverkullar som nu kommer skulle få ännu bättre utbildning och lärarna skulle kunna vässa sig ytterligare för att kunna fortsättat att leverera utbildning i världsklass.

Tyvärr verkar inte det vara den väg vi vill gå. Antalet lärare ska minskas till nivåer som ligger under den lärartäthet vi hade innan de stora barnkullarna rullade in och skolledarna tar strid för att kunna ta ut mer undervisningstid av lärarna (det är sannolikt ett måste för att kunna få ihop undervisningen efter alla nerdragningar). Effekten blir fortsatt stora klasser och ett läraryrke som ger små möjligheter till reflektion, fördjupning och kompetensutveckling. Dessutom vill skolledarna ge sig på den kanske främsta löneförmånen som lärare har nämligen de långa loven.

Är det verkligen den skolan vi vill ha? En skola där det är stora klasser med ibland över trettio elever, min egen grabb går i en klass med 33 elever i åk 5. Lärare som har liten tid att förbereda sig för utbildningsinsatsen och där tiden för rättning och efterarbete minimeras vilket innebär att proven tvingas bli av krysskaraktär. Den typen av prov har man i USA och där har man nu de första generationerna som kan mindre än sina föräldrar.

Läraryrket som den nuvarande minsistern ville höja statusen på riskerar att bli ett yrke för de som inte kan få något annat med i förhållande till den långa utbildningstiden låg lön, ofta omodern arbetsmiljö, sociala konfrontationer med elever och föräldrar och ytterst få andra löneförmåner.

Skolan behöver istället behålla de lärare som nu riskerar att få sluta för att göra ett generationsbyte i skolan där äldre lärare med kortare utbildning och mindre fördjupad ämneskunskap växlas ut mot yngre lärare med högre kompetens.
Klasserna behöver bli mindre så att varje elev ges mer tid till dialog med läraren och stöd i sitt lärande.
Gamla skollokaler rivas och ersättas av skollokaler anpassade till det postindustriella samhällets krav.
De sociala friktionerna i skolan mötas med insatser från beteendevetare och socionomer inte oftast av ämneskunniga pedagoger.
Lärarnas kompetens kontinuerligt utvecklas och fördjupas både vad gäller ämneskunskaper såväl som pedagogik och metodik.
Lärarna ges tid till och krävas på att jobba med ordentlig förberedelse inför varje utbildningsinsats. En stressad, dåligt förberedd lärare är ingen bra pedagog.
Kontinuerligt kontroll av att lärarna tillämpar medtoder som främjar lärande så vi inte får en lärarkår som inte motsvarar kraven som kan ställas på världens bästa skola.

Det finns andra konsekvenser som en besparing på skolan innebär och det är en brsitande framtidstro och ökad arbetslösahet. Skolan är ofta av central betydelse för hur ett samhälle fungerar och utvecklas. Där man inte satsar på skolan där vill ingen verka och bo.

Att i en tid av hög arbetslöshet och begynnande akademikerkris minska arbetstillfällena i skolan verkar inte så genomtänkt men tyvärr har ju plus i boksluten och låga skatter blivit viktigare än välfärdsförbättringar, låg arbetslöshet och ökad konkurrenskraft.

Det är dags att tänka om!

När snön faller kallas försvaret in

2010-02-24T04:12:00.000-08:00

Det har nu snöat mer än vanligt under en längre tid och som följd därav har tågen slutat att gå. Nu börjar Banverket att få panik och begär militär hjälp med att skotta snö.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för vad är detta för dumheter?
Om man kallar in Hemvärnet som i verkligheten är det enda försvar vi har kvar i landet som skulle kunna lösa denna uppgift så innebär det att människor som i hög grad har jobb ska ta ledigt för att skotta snö åt Banverket.

Samtidigt har vi 437 916 personer arbetslösa eller i arbetsmarknadsprogram.

Kanske borde någon komma på den, möjligen något banala, idén att anställa snöskottare, men nej inte i Sverige inte.

Att skotta snö är sannolikt en av de uppgifter som kräver minst kompetens på arbetsmarknaden. Du behöver varken erfarenhet eller utbildning för att klara uppgiften även om det underlättar om du är i någorlunda fysisk form. Troligen skulle 60-70% av de arbetslösa omedelbart kunna lösa uppgiften och bland de som nyligen kommit till Sverige och har särskilt svårt att få jobb pga för höga kompetenskrav skulle detta sannolikt vara en önskvärd möjlighet att få visa att man vill och kan arbeta.

Vad är det som gör att ministrarna tror att Hemvärn och övriga soldater skulle vara särkilt lämpade för denna uppgift. Är det deras redan utdelade kängor som är bevekelsegrunden?

Det enkla svaret är att en total mental härdsmälta har inträffat i regeringskansliet, vem blir förvånad?

Vad innebär det för det Svenska samhället?

2010-01-22T02:54:00.000-08:00

Tittade på lite statistik över andelen personer i Sverige med utländsk bakgrund. Enligt SCB så är det just nu 17,9%. Jag tog fram räknemaskinen och kollade hur det skulle se ut om ökningen av andelen skulle fortsätta som den gjort de senaste tre åren.
Jag blev en aning paff när jag konstaterade att med nuvarande ökning av andelen personer i Sverige med utländsk bakgrund så kommer personer med svensk bakgrund vara i minoritet om 53 år (om man tar snittet de senaste åtta åren, vilket var så långt tillbaka det redovisades statistik för, så tar det 75 år).
Sannolikt är det lågt räknat för andelen äldre är rimligen betydligt högre bland de som har svensk bakgrund än de med utländsk.
Nu kanske inte invandringen fortsätter i dagens höga takt men det kan faktiskt vara så att jag tillhör den sista generation svenskar med svensk bakgrund som vid sin död är i majoritet i Sverige.

Nästa fråga som infinner sig är ju då vad kommer detta ha för inverkan på samhällsutvecklingen?
En väldigt snabb förändring av människors bakgrund bör också rimligen innebära införsel av nya värderingar, traditioner och synsätt och hur kommer det att påverka vårt sätt att utvecklas? De människor som just nu kommer hit kommer ju från samhällen som avsevärt skiljer sig från det svenska och därmed sannolikt en helt annan uppsättning av värderingar hur man ska förhålla sig till olika saker.

Jag känner inte till så många exempel på så kraftiga förändringar i befolkningsbakgrund. USA är det jag kommer på och det exemplet är ju inte särskilt trevligt att tänka på, nu gick det sannolikt väldigt mycket fortare och kanske var man mer barbarisk på den tiden men frågan är om det finns några andra exempel? Vad kan man i så fall lära av dessa länders utveckling? Det kanske inte blir någon större förändring annat än att en del namn och vissa traditioner blir vanligare. Å andra sidan kan förändringarna bli fundamentala.

I vilket fall som helst känns det som om den snabba befolkningsbakgrundsförändringen borde vara föremål för en hel del diskussioner bland sociologer och kanske även i den politiska debatten. Det känns inte riktigt som den är det.

Är det bara jag som inte tror på odödlighet?

2009-12-04T00:12:00.000-08:00

Jag är 43 år och rimligen har jag levt ungefär halva mitt liv. Mycket har hänt under min livstid och på många sätt är det mycket bättre nu än när jag föddes men det är långt ifrån bra.

Materiellt har jag och de flesta svenskar det betydligt bättre nu än på mitten av 60-talet. Men tryggheten är mindre, den sociala oron större och risken för försämrade levnadsvillkor ökande dels genom miljöpåverkan men också genom kraftiga förändringar i världsekonomin.

Fortfarande svälter miljontals människor. Krigen är inte färre och interna väpnade konflikter vanligare och dessutom har vi fått global terrorism. Råvaror håller på att ta slut och vi förstör vår miljö i en allt snabbare takt. Befolkningen ökar ohämmat och klyftorna mellan de rika och fattiga ökar.

Jag drivs av önskan att skapa en bättre värld med högre trygghet, rättvisare fördelning och ett samhälle i harmoni med naturen. Jag skulle gärna vilja se en utveckling i den riktningen under min livstid och då måste det ske något nu och det ganska ordentligt också.

Jag är inte odödlig så jag kan inte vänta i det oändliga och dessutom har jag ingen religös tro så något paradis eller annat efterliv tror jag inte väntar. Möjligen är det det senare som gör att det görs så lite. Eftersom 95% av världens befolkning är troende så kanske de inte tycker att det är något större problem att inget händer för det blir bättre sedan efter detta liv.

Tänk vad spännande det skulle vara om världen samlades för att försöka få ordning på miljön, hungern, krigen, arbetslösheten och orättvisorna.

Jag tror på människans förmåga och jag tror faktiskt att det går att skapa ett paradis i detta liv om vi bara anstränger oss.
Vad tror du - är du med eller mot?

Regeringsmakten måste återvinnas av folket

2009-12-03T23:15:00.000-08:00

Den moderatledda alliansens skattesänkningar på 70 miljarder säger de ska skapa 70-tusen jobb. Det är ju bara en from förhoppning och även om det skulle bli så så har varje nytt jobb kostat en miljon?!
Om målet verkligen var att skapa jobb så skulle 70-tusen jobb bara vara hälften så dyrt att skapa inom vilken verksamhet som helst om man inte gick omvägen genom fickorna på de redan ekonomiskt starka.

Dessa kapitalets lakejer har naturligtvis inget att vinna på att de arbetslösa allmänt får arbete men desto mer att vinna på att lågbetalda tjänstejobb uppstår så de kan få ökad service, billigare arbetskraft och mer pengar i sina egna fickor.

Nästa år går vi till val då handlar det om att ta tillbaka makten till folket för att skapa förändring som leder till ett tryggare, rättvisare och bättre Sverige.

Jag blir förbannad när man skuldsätter nationen för att stoppa mer pengar i fickorna på de som redan har och låter sjuka och arbetslösa betala kalaset. I bland kan man fundera på om Hinke Berggren inte hade en poäng, men nej det hade han inte men frustrationen finns där.

Ensamkommande barn behöver ökad proffesionalitet

2009-12-03T04:17:00.000-08:00

I år räknar Migrationsverket med att det ska komma 2400 ensamkommande barn till Sverige som söker uppehållstillstånd. Det är nästan 7 ggr fler än vad som kom år 2000.
När ett barn kommer själv till Sverige och söker uppehållstillstånd så förordnas en god man dessa barn som ska ikläda sig förälderns juridiska roll.

Uppdraget är ganska komplext med skolkontakter, kontakter med Migrationsverket, kontakter med socialtjänsten och troligen också en del kontakter med vården. Dessutom ska man interagera med boendet för barnet som ibland kan vara hos en familj som inte ens är utredd av socialtjänsten om de är lämpliga. Mycket av dessa uppdrag måste utföras på dagtid för att kunna interagera med olika myndigheter.

God man är enligt definitionen ett ideellt uppdrag som i och för sig berättigar till ersättning men det bygger ändå på en medmänniskas vilja att göra en insats för en annan människa på sin fritid. Den form av godmanskap som gäller för ensamkommande barn ställer helt andra krav både på förmågan att ställa upp på dag tid men också ifråga om kompetens. Det är ju inte direkt vardagskunskaper att kunna medverka i en asylprocess, vilket i och för sig är bra.

Jag tror att det är orimligt att förvänta sig att det ska gå att hitta så många frivilliag i längden för att lösa dessa uppdrag och många överförmyndare har redan stora problem att hitta lämpliga gode män. Dessutom är uppdraget ganska kortvarigt där det ofta är avslutat inom ett år ifrån det att det påbörjades vilket gör tillsynsprocessen lite besvärlig. För om den gode mannen inte gjort det som skulle gjort är det kanske redan för sent när överförmyndaren får kännedom om det.

Enligt uppgift så använder Holland socialsekreterare till denna typ av uppgifter och jag tror att det är en rimlig väg att gå. Ett alternativ är att inget barn får komma ut i ett boende som inte är kontrollerat av socialtjänsten och den som förestår boendet borde då också kunna företräda barnet. Socialtjänsten borde då ha rätten att utse en tillfällig vårdnadshavare som vanligtvis är den barnet bor hos om det är ett familje hem eller ett eget boende eller någon lämplig anställd om det handlar om ett gruppboende.

Den nuvarande ordningen är inte tillfredställande även om det ska sägas att de allra flesta gode män gör en fantatstiskt bra insats. Men det är inte rimligt att överlämna en så komplex process till lekmän. Varken för barnet eller för den gode mannen. Här behöver vi tänka om och det är därför bra att en utredning har tillsats i frågan.

En politik för full sysselsättning - på riktigt

2009-11-27T00:14:00.000-08:00

Jag började jobba på Arbetsförmedlingen 1994 då fick vi lära oss att den svenska arbetsmarknadspolitiken var designad för en arbetslöshet på max 3%. Jag minns inte vad den var då men en bra bit över 3% var den. Nu har vi en arbetslöshet på över 8%. Arbetslösheten ser ut att ha parkerat på nivåer runt 5-6% dvs ca 320-tusen människor är helt eller delvis utan arbete konstant och just nu är det nära 500-tusen.

Under de år jag jobbat på Arbetsförmedlingen har jag sett en hel del olika åtgärder från både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Ingen har varit riktigt dålig men en del av dem har varit krångligt utformade eller kanske fel i tid. Men tyvärr kan jag konstatera att de flesta har bara haft fokus på symtomen och inte på själva problemet.

Problemet på den svenska arbetsmarknaden som jag ser det är att det finns ingen efterfrågan på arbetskraft där det finns pengar och inga pengar där det finns efterfrågan. Det låter rätt banalt men det är egentligen grunden till den höga arbetslösheten. Den senaste ekonomiska krisen har visat på detta samband återigen.

När efterfrågan på produkter sjunker finns det naturligtvis inte heller någon efterfrågan på arbetskraft som producerar dessa produkter. Effekten blir arbetslöshet inom industrisektorn och minskad produktion som i sin tur innebär minskad efterfrågan i andra sektorer.

Detta samband gäller inte för välfärdssektorn. Efterfrågan där beror inte på världsekonomin utan är konstant stigande. Bara för att man inte köper en bil så slutar man inte gå i skolan eller slutar bli sjuk. Här styrs istället utbudet av vilken mängd pengar som finns att betala välfärd för. Delvis är resurserna beroende av vad som produceras i den varuproducerade sektorn men också styrd av politiska viljeinriktningar. Det är faktiskt inte så att man måste sluta med utbildning eller sjukvård bara för man har en liten varuproduktion även om sättet att kanaliserar resurserna förändras i ett sådant läge. Vi tillämpar i huvudsak marknadsekonomi och då använder vi pengar som styrmedel.

Ska man göra det enkelt så borde skatten gå upp så fort antalet arbetande minskar. Tyvärr finns det politiska och nationalekonomiska idéer som bygger på det precis motsatta. När ekonomin går ner så ska man istället sänka skatten för att därigenom få igång konsumtionen igen.

I teorin funkar detta men i en globaliserad värld leder inte ökad varukonsumtion nödvändigtvis till minskad arbetslöshet i landet eftersom det lika gärna kan vara utländska varor som man köper (vilket är högst troligt eftersom svensk produktion inte är inriktad på konsumentvaror). I bästa fall kan det på sikt leda till efterfrågan i vår industri som då börjar sysselsätta fler.

Men svensk industri jobbar under hård press att hålla nere kostnaderna eftersom vi har höga löner och därmed hög välfärd. Det innebär att man ständigt har produktivitetsutveckling som alltid syftar till att ta bort kostsam produktion (läs arbetskraft) för att ersätta med effektivare produktion (läs automatisering).

Vilket innebär att när ekonomin går ner och man säger upp arbetskraft slutar man inte med produktivitetsutvecklingen och när sedan ekonomin åter går upp så har man reducerat behovet av arbetskraft under tiden och bestående arbetslöshet är ett faktum.
Det här är inte bara dåligt för det innebär att man fortsätter att kunna sälja sina produkter trots ett högt kostnadsläge för arbetskraft, problemet är istället att vi inte utnyttjar den lediga arbetskraften.

Ibland funderar jag på om vi har svårt att acceptera tanken att vi kanske inte behöver arbeta så mycket i framtiden genom att vi hela tiden utvecklar vår produktion.
Historiskt så har jordbruksproduktion använt en majoritet av arbetskraften men utveckling har lett till att vi idag använder endast 2-3% av arbetskraften till livsmedelsproduktion som ändå är större än tidigare. Samma utveckling har skett och sker inom industrin. Effekten är att arbetskraft frigörs för att användas i nya sektorer eller där produktivitetsutveckling inte är lika enkel. Dit hör välfärdssektorn men också upplevelsesektorn.

Konsekvensen av denna utvecklingstrend är att vi borde överförra mer resurser från varuproduktion till välfärdsproduktion. Ett effektivt sätt att göra detta med bibehållen rättvisa och en planerad distribution är att göra det genom skatter som sedan finansierar välfärdsproduktion. Jag är dessutom övertygad om att denna produktion ska ske inom gemensam ägo för att motverka överproduktion av lyxtjänster eller ojämn fördelning av utbudet.

Tänk dig ett samhälle, på global nivå, där alla livsmedel vi använder produceras av ca 5% av befolkningen och alla saker vi behöver produceras av 5% av befolkningen och ca 10% av befolkningen behövs för att distribuera och leda produktionen av varor och livsmedel. Vad ska de andra 80% göra då? Svaret blir naturligtvis att vårda, utbilda och utveckla dvs välfärdssektorn, upplevelsesektorn och forskning.

Jag vill påstå att västvärlden står på randen till ett post produktions samhälle och det är därför vi ser begynnande massarbetslöshet i hela västvärlden dvs överskott av arbetskraft. Samtidigt ser vi att alla länder i västvärlden kämpar med otillräckliga resuser (främst brist på arbetskraft)inom skola, vård, omsorg och forskning är inte det konstigt?

Konkret skulle Sverige kunna göra så här:
Istället för att låta 399 662 (samt ytterligare ca 100000 i deltidsjobb) människor gå arbetslösa och få betalt för detta så skulle man kunna låta dessa människor jobba i välfärdssektorn och få betalt för det istället. Staten har budgeterar kostnader för a-kassa och aktivitetsstöd med 53 miljarder för 2010 om man skulle räkna om det till skapade jobb i välfärdssektor skulle man kunna tänka så här.
Efter sex månader med a-kassa erbjuds man en anställning i offentlig sektor med en lön på 15000 kr/månader, utan anställningstrygghet och utan rätt att säga nej till ett reguljärt arbete men däremot är arbetstiden endast 7 timmar/dag. Kostnaden för en anställd skulle då vara 19717 kr/månad. 53 miljader skulle då räcka till 211 366 jobb om man dessutom tog de skattesänkningar på 70 miljarder som regeringen säger ska leda till 70000 jobb och istället stoppar in dessa i offentlig sektor så skapar det ytterligare 295 913 jobb totalt alltså 507 279 jobb. Med andra ord genom att avstå från en skattesänkning och använda pengarna som redan finns i statsbugetens för a-kassa och aktivitetsstöd skulle vi kunna utrota arbetslösheten!
Av dessa pengar skulle staten få tillbaka 38 miljarder i arbetsgivaravgifter och kommunerna skulle få ca 37 miljarder i kommunalskatter ca 56% av dessa pengar är nya pengar som kommer från skattesänkningen som istället blir lönemedel som beskattas igen.

Jag måste säga att jag är både besviken och förvånad att Socialdemokratin inte lägger sådana radikala förslag om man nu menar allvar med att vi vill nå full sysselsättning. Förutom att det skulle innebära att folk fick en inkomst och därmed en viss trygghet så skulle det skapa en lyft i välfärdssektorn som saknar historiskt motstycke.

Men det är väl en illusion att tro att vi skulle ha modet att angripa problemet utan politiken fortsätter att angripa symtomen på mer eller mindre begåvade sätt, just nu rätt obegåvat må jag säga.

Statsmakten måste ta det fulla ansvaret för invandringen

2009-11-26T23:37:00.000-08:00

Förra året var ett rekordår när det gäller invandring. Över 100 tusen människor invadrade till Sverige, åren innan var något lägre men ändå över 90 tusen per år. Den största delen invandrare är anhöriga och asylsökande. Tyvärr har dessa personer begränsade ekonomiska möjligheter och dessutom också väldigt svårt att snabbt få jobb i det svenska samhället.

I Sverige gäller fri bosättningsort för invandrare och det är i teorin ett högst rimligt förhållningssätt men i praktiken leder det till att de flesta bosätter sig på ungefär samma ställe. Det blir i större orter, i orter nära större orter där det finns lägenheter och där man har landsmän redan boende.

Nyligen har aktualiserats frågan om att kommunerna måste ta ett större ansvar och framför allt att kommunerna behöver bära ansvaret likvärdigt. Detta resonemang visar i grunden på att invandringen är ett problem för den mottagande kommunen vilket inte riktigt går i takt med centralmaktens uttalade åsikt.

En del kommuner som min egen vill inte skriva avtal om att ta emot fler flyktingar med motivation att man redan tar emot så många att man inte orkar med fler och tycker att andra borde kunna ta ett lika stort ansvar. Andra kommuner som ex Vellinge verkar ha något mer grumliga motiv. Oavsett varför man inte vill öka sitt åtagande så bygger det på att man inte vill ta på sig mer kostnader eller möjligen andra bekymmer.

Det här sättet att hantera frågan liknar ett svartepetterspel där egentligen ingen vill ta på sig något ansvar. Staten kräver mer ansvar från kommunerna och kommunerna tycker att det är för dålig ersättning eller tycker att andra också borde hjälpa till.

Rimligen måste den som äger möjligheten att styra invandringen också ta det fulla ansvaret. Det kan rimligen inte fungera på något annat sätt än att staten som äger möjlighet att strypa inflödet eller öka det också tar det fullständiga ansvaret för sina egna beslut. Om Sveriges riksdag säger att vi ska acceptera en invandring som är på en viss nivå så måste man betala kostnaden för densamma och då handlar det inte om tre år eller fem år utan det handlar om hela tiden fram tills att den invandrade är självförsörjande.

Om kommunerna fick fullständig kostnadskompensation tills dess att den invandrade är självförsörjande så är jag övertygad om att kommunerna inte skulle ha några större problem med att ta emot invandrare, tvärtom så skulle invandringen kunna vara en ekonomisk tillgång i den ansträngda kommunala ekonomin.

Staten å sin sida skulle få ett insitament att faktiskt få till en integration som leder till självförsörjning. Jag är övertygad om att det skulle innebära möjligheter att starta helt andra aktiviteter än idag för man kan då räkna med alternativkostnader.

Alternativt så skulle staten bli ytterst restriktiv med hur många som kan komma till Sverige. Det senare känns inte riktigt så bra i magtrakten men det är ju en rimlig konsekvens om vi ser att vi inte kan nå självförsörjning hos invandrare på en rimlig tid. För att uttrycka det krasst så är det inte möjlighet över tid att importera bidragstagare om vi samtidigt konstaterar att vi måste jobba längre för att behålla nuvarande välfärd.
Detta resonemang får väl anses vara ett skräcksenario men kommunernas klagosång och en del medborgares attraktion av Sveridemokrater tyder på en viss oro i dessa riktningar.

Jag tror att Sverige har en förmåga att hantera en viss invandring, kanske inte riktigt i den omfattning som är nu men sannolikt klarar vi en nettoinvandring på ca 20-25 tusen vilket är ungefär hälften mot idag. Men en invandring i storlek med en mellanstor svensk stad kräver planering, system, struktur och genomtänkta metoder. Det finns inte riktigt på plats idag. Det kräver också att man inte ställer invandrare mot infödda i kampen om välfärdsresurserna och det enda sättet att ta bort det senare är att staten ta det fulla ekonomiska ansvaret.

Staten måste ta det fulla ansvaret för beslut som styrs av riksdag och regering. Kommunerna är i huvudsak välfärds- och serviceproducenter och ska inte göras ansvariga för det världspolitiska tillkortakommanden som en flyktingdriven invandring är effekten av.

Förstatliga skolan och ta därmed bort friskolorna

2009-11-12T23:53:00.000-08:00

Läste Ann-Marie Lindgrens analys på Arbetarrörelsens Tankesmedja om statlig eller kommunal skola. Jag tycker att hon gör en intressant reflektion men jag saknar dock någon form av slutsats men det kanske också är meningen så att läsaren själv ska fundera aöver vad den tycker.

Jag är en ivrig anhängare av förstatligande av skolan då jag kan se att kommunerna har avsevärda problem med att hitta rätt i ledningen och styrningen av skolan.
Det är alldeles för stora skillnader mellan skolorna i landet både vad det gäller lärarresurser men också tekninsk utrustning och skollokaler. En statlig styrning skulle sannolikt på lite sikt jämna ut dessa skilnader.

En statlig skola skule innebära en ökad enhetlighet i krav och resurser. Nationella prioriteringar skulle slå igenom betydligt snabbare och inte ställas mot andra viktiga angelägenheter i kommunerna.
En statlig skola skulle dessutom på ett bättre sätt kunna hantera friskolorna. Helst skulle de försvinna helt men åtminstone skulle lagstiftaren få ta konsekvenserna av sina egna beslut och då skule man naturligtvis inte acceptera dagens ordning med veto för friskolorna över kommunerna vid etablering.

En statlig skola skulle dessutom inte behöva lägga lika mycket resurser på att mäta och registrera för att kunna kontrolleras mellan olika kommuner. Fokus kunde då istället ägnas mer åt resultat än åt organisation.

Sannolikt skulle en statlig skola dessutom på lite sikt börja skala bort uppdrag som idag lagstiftaren snabbt ålägger skolan som många gånger inte har med skolans huvuduppgift att göra ex. skulle sannolikt en del av de sociala och kurrativa insatserna i skolan flyttas till områden i samhället där de bättre hör hemma ex. socialtjänsten eller psykvården.

Stordriftsfördelarna skull vara betydande vid en statlig skola med enhetlighet i läromedel och teknisk utrustning.
Hur kommer det sig att vilket läromedel man använder i skolan idag beror inte på vad man läser utan vem man har som lärare?
Hur kommer det sig att den tekniska standarden i skolan är kraftigt varierande mellan kommuner och inom kommunerna?
Borde inte den tekniska standarden följa arbetssättet i skolan och är det då verkligen så att i en skola som använder alla lärare datorer och OH kanoner men i en annan skola så vill ingen göra det.
Jag tror inte det är så utan det handlar om bristande ekonomi som gör att kommunerna inte har råd att satsa lika mycket på alla vilket i sig är tveksam utifrån likställighetsprincipen i kommunallagen.
Min erfarenhet av staten är att teknikstandard eller förhållningssätt som införs i staten genomförs i hela verksamhetsområdet samtidigt även om det rent praktiskt kan ta några månader innan men fått ut det i systemet men man duttar inte i staten som kommunerna tyvärr är ganska duktiga på.

Mycket tyder på att statusen för lärarna skulle öka vilket på sikt leder till att fler vill bli lärare och att urvalet blir ännu bättre. Lärarnas status och därmed löneläge varkar ha sjunkit sedan kommunaliseringen. Lärare är förvånnansvärt lågt betalda med tanke på sin mycket långa utbildning och som det ser ut så har lärare som varit anställda på den statliga tiden högre löneläge än de enbart kommunala lärarna och detta trots att vi ska ha lönesystem som ska ge lön efter prestation och inte efter år i tjänst.

Jag kan egentligen inte se någon fördel med kommunala skolor som inte kan lika bra eller bättre uppnås med en statlig skola.

Förstatliga skolan nu!

Det är något lurt med byggmarknaden

2009-11-06T00:26:00.000-08:00

Jag läste ett pressmedelande från SCB om produktionskostnader inom byggsektorn 2007 (det verkar vara de senaste siffrorna som finns just nu) och då blir jag lite fundersam.

Om man tittar på kvadratmeterpriset så är det i alla jämförelser billigare att bygga gruppbyggda småhus än lägenheter (22985 kr mot 28183 kr). När man sedan tittar på lägenhetskostnad så kostar villan 2 979 000 och lägenheten i flerfamiljshuset 2 172 000. Den skillnaden kan rimligen förklaras med att villorna är större än lägenheterna.

De regionala skillnaderna är dessutom väldigt stora där lägenheten i Norrland kostar 17231 kr/kvm och i Stor-Stockholm 31517 kr/kvm. Motsvarande skillnader i småhus följer mönstret med Norrlandspris på 16979 kr/kvm och i Stor-Göteborg 26649 kr/kvm.

En del i skillnaden förklaras naturligtvis med skillnader i markpriser där det i norr kostar 1039 kr/kvm medans i Stor-Stockholm är priset 6195 för att bygga flerfamiljshus och motsvarande priser för villor är 2738 kr/kvm i norr och 5551 kr/kvm i Stor-Göteborg men inte hela skillnaden. Sannolikt är alla kringkostnader och löner väsentligt högre i storstäderna än i norr men kanske också möjligheten att lägga på högre avanser som driver upp produktionskostnaden.

Om det nu är så pass stora skillnader hur kommer det sig då att man inte bygger fler hyresvillor? Rimligtvis skulle många tycka att det vore ganska ok att bo i en mindre villa till samma pris som en lika stor lägenhet. Särskilt om man kunde erbjuda villor utan stor tomt.

Jag funderar också lite hur det kommer sig att kostnadsutvecklingen på flerfamiljshus har varit snabbare än på villor. Sedan 1968 har produktionspriset ökat med 17 gånger på flerfamiljshus men bara med 14 gånger för villor (snittlönerna under samma period har ökat till ca 15 gånger det man hade i lön 1968).

Är det verkligen rimilgt att det ska behöva kosta 2 miljoner att bygga ett enklare småhus på knappt 90 kvm?

Är det verkligen fungerande konkurrens inom byggmarknaden när det gäller byggproduktion eller är det kanske så att de ofta väldigt stora byggbolagen inte har något att vinna på att slåss om jobben?

Inom banksektorn skapade staten en bank (SBAB) för att sätta press på bankernas räntor för boende. Är det möjligen så att staten eller rent av SABO skulle skapa ett byggbolag som kunde sätta press på byggbolagen. Det verkar finnas en del kostnader att kapa genom stora uppköp av byggmaterial på en internationell marknad och rimligen borde det gå att ta fram ett huskoncept som kan användas många gånger om utan alltför stora skillnader vilket borde kunna innebära standardiserad byggteknik och många standardkomponenter.

Det verkar finnas nya sätt att tänka inom byggsektorn som borde kunna kapa kostnaderna där ex. Inwall verkar ha ett modulärt system för badrum som både ger snyggt resultat och går snabbt att bygga. Deras system verkar främst vara avsett för renovering men det eller liknande system borde gå att anpassa till nyproduktion.

Jag har inget emot att vi med samhällsmedel subventionerar byggandet av bostäder men kanske är inte den effektivaste metoden att subventionera produktionen utan kanske ska subventionerna läggas på att sänka markkostnaden och istället rikta in si på produktivitetsutveckling inom byggsektorn så att produktionspriserna sänks utan avkall på en rimlig kvalité.

Det är rätt länge sedan bilindustrin lämnade handbygget av bilar till förmån för industriell produktion och det kanske är dags för byggindustrin att göra samma tekniksprång så att en nyproducerad lägenhet kan bli möjlig för de allra flesta.

För visst är det något konstigt med att man kan köpa en hygglig villa och och få samma eller lägre boendekostnad som om man hyr en betydligt mindre lägenhet och det är om man räknar med en ränta på 5%.

SD kan vinna på WO

2009-10-20T08:01:00.000-07:00

Har med intresse läst Jimmie Åkessons artikel om Sveriges värderingsförskjutning pga Islam. Han har överdrivit en hel del och dragit ganska långtgående slutsatser. I en del religiösa frågor har han dessutom helt fel.

Att Åkessson är en kristen fundamentalist är väl ganska klart. Han är mycket angelägen om att kristna värderingar i Sverige på intet sätt ska äventyras. Som många av hans radikala systrar och bröder inom kristendomen så är Islam det värsta hotet. Det är pinsamt för honom att han inte har bättre koll på Islam när han nu ger sig på dem. Ingen general direkt för då hade han vetat att man ska ha sina vänner nära och sina fiender ännu närmare och att man måste känna sin fiende.

Aftonbladet har försökt att sabla ner hans debattinlägg med en motartikel där man benar ut varje påstående och sedan belägger det med fel. Men jag är ledsen att konstatera de lyckas inte särskilt bra. I många av de områden som de försöker motbevisa är det enda beviset att det inte finns någon forskning eller att man inte säkert kan dra de slutsatserna.

Det funkar inte särskilt bra med den typen av debattknep om man inte har klockrena argument för att motståndaren har fel. Istället blir effekten att man skapar ökad trovärdighet för motståndarens argument.

Jag har under en längre tid funderat över om det inte är dags att vi på allvar börjar diskutera invandringen i Sverige. Sedan 1930-talet har vi med två undantag (72 och 73) haft en positiv nettoinvandring till Sverige. Snart 80 år av invandring kanske innebär att frågan måste belysas på många sätt. 2008 nådde invandringen ett nytt rekord med över 100-tusen invandrare, knappt hälften så många utvandrade. Sedan 1930 har nettoinvandringen varit drygt 1,2 miljoner människor. Ökningstakten är kraftigt stigande och invandringen har ändrats från invandring från Europa till invandring från Asien och Afrika.

Jag tror att man kan säga med visst stöd att integrationspolitiken de senaste ca 20 åren inte har varit helt framgångsrik. Arbetslösheten hos utomnordiska invandrare är högre än snittet och inte bara lite högre utan väldigt mycket högre. Segregationen är betydande både i boende och i inkomster. Det finns en del tecken på att invandrare erbjuds en sämre vård än svenskar och risk finns för att skillnaderna blir ännu sämre om den fria etableringsrätten får slå igenom. I korthet kan man säga att invandrare får ett sämre liv i Sverige än vad svenskar får.

Det är inte särskilt roligt att se att välfärdssystemet i Sverige inte omfattar alla men samtidigt är det en logisk konsekvens av stort inflöde av invandrare utan en fungerande integrationsprocess.

Det finns då bara två vägar att gå om man vill att välfärdssystemet ska fungera för alla:

1. Minska invandringen till en nivå som fungerar

2. Skapa en invandringspolitik som fungerar

Det första alternativet är det absolut enklaste det är bara att stänga gränsen och upprätta benhård bevakning. Men jag tror allvarligt talat inte att det är rimligt. Vi vill inte bli en totalitär stat där människor inte kan skapa familjer över nationsgränserna eller där invandrare utmålas som problemet med stort P. Det har inget starkt stöd hos stora grupper av befolkningen och skulle sannolikt inte ses med blida ögon av våra affärspartners runt om i världen som vi faktiskt är beroende av för vår höga välfärd.

Det andra alternativet är mer tilltalande och skulle troligen också innebära att vi fick upp ögonen för en del andra problem som vi brottas med. Hur gör vi för att få en nyanländ invandrare (och med invandrar avser jag då främst personer som kommer från ett icke nordiskt land och i synnerhet från länder utanför Europa) att snabbt komma in i det svenska samhället?

Hur kan vi lära personen vårt språk, vår livsstil och de outtalade koder som är så viktiga för att integreras? Hur får vi in personen på arbetsmarknaden, den frågan omfattar inte bara invandrare utan även unga, utslagna, sjuka och andra grupper som har svårt att nå en egen försörjning. Hur formulerar vi en integrationspolitik som majoriteten av medborgare kan ställa sig bakom och vara beredda att finansiera? Hur motverkar vi segregation i boendet? Hur långtgående ska vårt åtagande vara för alla de miljoner som vill komma bort från sitt eget land för att bygga en bättre framtid någon annanstans?

Jag tror att en ny och fungerande invandringspolitik behöver börja med en analys av dagsläget. Det är problematiskt att vi inte har riktigt alla fakta på bordet när det gäller invandringen.

Vi verkar inte riktigt veta vad bra integration är. Vi vet inte riktigt vilka kostnader invandringen för med sig. Vi vet inte hur vi lär ut svenska och andra nödvändiga samhällskunskaper på ett optimalt sätt och särskilt inte till personer som är analfabeter och allmänt lågt medvetna om världen. Vi har inte någon riktigt bra idé om hur vi ska möta människor som har sin livsåskådning vilande på religion på ett sätt som vi sedan hundratalet år inte sett hos större grupper i Sverige. Vi har inte någon riktigt bra bild av vad som är svenska värden som är viktiga för vår livsstil och som vi inte är beredda att rucka på. Sammantaget är vår kunskap på många områden begränsad och i andra delar väldigt fragmentarisk.

En svensk politisk tradition är att tillsätta utredningar kring frågor som är svåra. Jag tycker det vore en klok idé kring invandringen. Sätt samman de experter som finns i landet inom olika områden och börja med att reda ut hur det är och låt dem sedan försöka formulera en fungerande strategi. Ge dem ett par år så de hinner göra ett bra jobb och sedan har vi något att verkligen ta ställning till.

Jag tror att det skulle bli en bättre diskussion, effektivare integrering och en betydligt större acceptans för invandring i Sverige med ett sådant underlag.

Som det är nu vinner SD debatten genom brist på alternativ och då finns det ju alltid den enkla lösningen kvar, vill vi verkligen ha det så?

Klimatet väntar inte på kapitalet

2009-06-17T16:30:00.000-07:00

Det verkar finnas en tro att marknaden ska ta ansvar för en ansvarsfull klimatpolitik? Hur skulle det vara möjligt om alla incitament stödjer utsugning, exploatering och kortsiktiga vinster?

Det finns bara en väg till en bättre klimatpolitik: Regleringar.

Lagstiftaren måste vara stenhård och vi som medborgare måste acceptera omfattande förändringar i vår livsföring, främst på kort sikt men kanske också för alltid.

Glöm marknaden den kan inte hantera klimatproblemen och har ingen lösning men med rätt styrning kan marknaden naturligtvis organisera distributionen av de varor och tjänster som är acceptabla för klimatet och miljön.

Fossilbränslen måste bort och det är snabbt

Befolkningen i världen måste minska

Konsumtionen av kött reduceras

Det första är en fråga om teknikutveckling och investeringar. I mångt och mycket finns redan tekniken, det som saknas är viljan att göra något åt utvecklingen.

1000-tals miljarder kunde skrapas fram på kort tid för att stabilisera det finansiella systemet nu gäller det att stabilisera vår värld. Vill vi så går det, men det är inte gratis.

Befolkningsutvecklingen är mycket märklig för i västvärlden vill vi bli fler och i utvecklingsländerna blir man det. Religiösa föreställningar och tron att många barn är lösningen på familjens försörjning (och sannolikt är det också ibland) leder till att befolkningen i de allra fattigaste länderna växer kontinuerligt. Så kan det inte fortsätta. Fler människor kräver mer mat och mer energi vilket leder till användande av metoder som rullar utvecklingen åt fel håll.

Världssamfundet måste ta strid med religiösa och kulturella uppfattningar om att ohejdat barnafödande är något som ska uppmuntras. Preventivmedel måste bli tillgängliga i hela världen och sexualupplysning lag i alla skolor. Det är sannolikt ingen enkel uppgift men alternativet kommer annars att landa i att blodiga krig avlöser varandra för att tillskansa sig tillgång till de knappa resurser som finns.
Jag vet inte om en oerhört tuff politik för stark barnbegränsning är värre än att skapa grogrund för ändlösa konflikter med miljontals offer. Hittills har dock tongångarna varit sådana.

Vi äter mycket kött, alltför mycket kött. Tro inget annat, jag älskar kött och äter stora mängder. Men jag inser samtidigt att kött är ett väldigt ineffektivt sätt att använda odlingsareal för att producera mat. Det går åt väldigt mycket åker och dessutom producerar köttdjuren avfall av olika slag som är skadliga för vår miljö.

Ska vi klara en ökande befolkning måste vi använda mer mark till produktion av mat och då funkar det inte i längden att vi äter så stora mängder kött.

Vi måste minska ner köttkonsumtionen. Matlagningen måste gå över till mer vegetariska rätter och kött bli en lyxvara som konsumeras vid några få tillfällen per månad. Här har vi i väst mycket att lära av de länder vi kallar utvecklingsländer. Om det inte funkar med frivilliga åtaganden så varför inte införa ransoneringskort och reglerad produktion.

Byt bil till så energisnål som du kan
Skaffa inte många barn
Käka mindre kött

Om inte för din egen skull så för dina barn och barnbarn, jag ska försöka men på den sista punkten kommer jag att ha problem.

EU-parlamentet den nya Riksdagen

2009-06-08T01:02:00.000-07:00

Den ideologiska debatten i Sverige har tidigare främst förts på en nationell nivå där riksdagen varit det forum som hanterat de ideologiska vägvalen i politiken.
Med medlemskapet i EU och ett ökat inflytande för EU-parlamentet börjar det alltmer kännas som att det är den nivån som hanterar de ideologiska frågorna.

Under en alltför lång tid har den politiska debatten om de ideologiska vägvalen fokuserat på de nationella besluten men om EU påverkar alltfler beslut och direktiv från EU sedan blir lag i Sverige har den verkliga ideologiska plattformen flyttat till Bryssel.

Vänstern har alltför länge diskuterat för och emot EU vilket gett utrymme för konservativa krafter och numer också alltfler fascistiska krafter att få utrymme på Europa arenan. Detta måste få ett slut.
Det finns inte möjlighet att hantera de viktiga frågorna på ett nationellt plan ens om man är en stor nation som Tyskland eller Storbritanien. Klimatfrågorna stannar inte vid gränsen, kunskap rör sig fritt över världen, industriproduktion flyttar enkelt till länder var som helst i världen, kapitalet är sedan länge internationellt, arbetslösheten är hög i hela europa och flyktingar flyr bort från förtryck och ekonimskt armod till europas alla länder.

De sunda krafterna inom vänstern och mitten i Europa behöver nu fundera över en politik som kan få stöd för utveckling och framtidstro istället för de konservativa krafternas hot och skrämsel vision.
Det måste vara frågor som är relevanta och känns igen av det stora flertalet väljare och det måste vara ideologisk spänst som tar sikte på en bättre värld och inte bara att bevara det som finns idag. Svåra frågor måste tas upp och verkligen diskuteras och en del heliga kor behöver sannolikt offras på vägen.

EU-parlamentet är den arena där vi måste börja med formulerandet av vår politik. Om vi börjar på nationell nivå kommer vi tvingas till att hela tiden backa in i nya beslut från EU.
Precis som Riksdagen många gånger sätter ramarna för kommunernas agerande sätter nu EU ramarna för nationens agerande. EU-parlamentet är därmed den nya Riksdagen.

Några tankar om vad som måste ske

- Europa måste ställa om till ett klimatneutralt samhälle byggt på högteknologisk utveckling och inte genom återgång till ett agrarsamhälle. Det måste börja nu med målsättning att vara genomfört inom överskådlig tid. Det kommer att kosta men det finns inget alternativ om vi tror på en morgondag. Dessutom kommer det sannolikt bli ett bättre samhälle att leva i och inte bara ett sätt att överleva. Förödelsen efter andra världskrigen var inte bara av ondo det gav en

- Europas stater måste knytas närmare varandra genom gemensamma utbildnings- och forskningsprogram, vägar(för miljövänliga bilar vilket kanske kräver ett annat tänk) och järnvägar, utbyte och gemensam lagstiftning inom fler områden. Det sociala välfärdsperspektivet måste vara ledstjärnan inte konkurrens och utslagning.

- Det politiska samtalet på Europanivå måste öppnas upp och integreras i den vardagliga politiken. Det måste bli lika naturligt att diskutera välfärdsutveckling i europa mellan politisk aktiva i Flen och Florens som att diskutera kommunens äldreomsorg i den lokala partiorganisationen.

- Löntagarnas samarbete om villkor och förutsättningar måste fördjupas högst väsentligt för att inte löntagare ska ställas mot löntagare i en kamp om vem som kan erbjuda sitt arbete till minst kostnad och med störst hälsorisker. Det kommer sannolikt att innebära att både ge och ta men det måste bygga på rimliga och överenskomna förutsättningar. Den svenska modellen måste ersättas av en bra europeisk modell.

Det mesta av detta puttrar redan lite varstans runt om i Europa och i Sverige men det behandlas lite som en obskyr verksamhet vid sidan av det "viktiga" arbetet nationellt eller lokalt. Perspektivet måste nu vändas. Välfärdspolitiken i Sverige kommer att formas utifrån gemensamma europeiska ställningstaganden, löntagarfrågor kommer att utgå från ett europeisk perspektiv, den ekonomiska utvecklingen kommer att utgå från europas sammantagna kraft. Det är en naturlig utveckling av globaliseringen och kan inte stoppas men naturligtvis påverkas. Den nationella arenan är överspelad sedan årtionden nu är det dags att vi börjar förstå och hantera detta.

Många är rädda för att flytta mer makt till EU, det är jag också om EU kommer att styras av katolska fundamentalister, extrema kapitalister och brunsvarta fascister. Men ett EU styrt av värderingar från vänstern-mitten i politiken och gärna med starka gröna inslag kan skapa ett europa som är bättre att leva i för alla. Ett sånt europa välkomnar jag med öppna armar!

Nu har vi fem år på oss att formulera tankar, visioner, plattformar och koallitioner inom vänstern-mitten för att ordentligt flytta politiken åt vänster.
Den svenska blockpolitiken i Riksdagen får inte bli ett hinder för samarbete mellan mitten och vänstern i EU.
För din och min skull och för Europas skull.

Kommunalisera begravningsväsendet

2009-05-10T08:20:00.000-07:00

Med få undantag sköts begravningsväsendet i Sverige av Svenska kyrkan med rätt att ta ut begravningsavgift.
Det har varit en enkel lösning, när kyrkan tidigare hade monopol på rikets religiösa verksamheter, att låta dem fortsätta med denna verksamhet även när kyrkan skilts från staten.
I grunden är detta ett felaktigt förhållningssätt till begravningsverksamheten. Begravningar är inte en religöst betingad verksamhet utan rent krasst en hygienfråga.

De religiösa ritualerna har ingenting med behovet av begravningar att göra utan är snarare ett ramverk. Att begrava avlidna är viktigt för att vi inte skall få allvarliga sjukdomar och därför borde denna verksamhet precis som annan verksamhet som syftar till att skydda samhället mot sjukdomar och andra olägenheter bedrivas av samhället (kommunen).

En kommunalisering av begravningsväsendet skulle göra begravningsverksamheten neutral och det skulle inte finnas risk för att begravningsavgiften används till Svenska Kyrkans interna verksamhet som den i vissa fall har gjort.

Stordriftsfördelar skulle kunna uppnås i samverkan med kommunens övriga tekniska verksamhet och lokala församlingsambitioner skulle inte medföra fördyrningar för de boende i det området.
I samband med en kommunalisering skulle det också vara naturligt att omvandla idag befintliga gravvårdsavtal som är skrivna på ”evinnerliga tider” till tidsbestämda avtal vilket också skulle effektivisera begravningshanteringen.

Jag tycker:
Att begravningsväsendet i hela Sverige ska kommunaliseras

Att i samband med kommunaliseringen genomförs en reorganisation som innebär att orimliga avtal omvandlas.

När samhällets resurser inte räcker till

2009-04-22T14:00:00.000-07:00

Det finns tillfällen då samhällets vanliga resurser inte räcker till. Det kan vara vid omfattande skogsbränder, översvämningar eller svåra eftersöka av försvunna personer. Detta har varit en uppgift som Hemvärnet under en längre tid har använts för och det kan säkert kännas bra för de flesta att veta att när det blir problem så dyker det upp ett antal uniformsklädda män (och ibland kvinnor) som verkar veta vad de gör och har lätt att ta order och är utrustade för att vara ute i skog och mark.

Det finns dock en del problem med denna lösning;
-Det är helt frivilligt för Hemvärnssoldaten att delta, det innebär att man aldrig vet hur många som kommer. Den som är med i Hemvärnet har skrivit på ett avtal om att vara med och öva och med plikt delta i händelse av beredskap för att skydda landet genom väpnad strid. Att släcka skogsbränder eller mota översvämningar finns inte omnämnt i det avtal man skrivit på för. Rimligen skall man inte förväntas göra något som man inte gått med för.

-Man har ingen laglig rätt att vara ledig från jobbet för den här typen av insatser.

-Många Hemvärnssoldater som gör denna typ av insats förlorar ekonomiskt på det då ersättningen är ganska låg.

-Hemvärnet utbildas inte för dessa insatser utan löser det utifrån sunt förnuft vilket ofta räcker långt men vad händer om det går fel pga att man inte hade tillräcklig utbildning?

-Det är bara personer som fullgjort värnplikt som har möjlighet att hjälpa till vid kriser vilket inte egentligen har något med varandra att göra. Exempelvis stängs stora grupper av invandrare ute från möjligheten att hjälpa till vid kriser i samhället.

Runt om i landet har det börjat formerats Frivilliga Resurs Grupper (FRG) som har i uppgift att stödja samhället vid kris. Detta är en utmärkt lösning då det öppnar upp för fler och uppgiften är tydlig. Det är som jag ser det också bra att skilja på mindre kriser (sådana som uppstår varje år kanske flera gånger) och stora kriser när samhället står inför systemkollaps.

I det senare fallet är det rimligt att dra i stora nödbromsen och kalla in allt vi har men vid mindre kriser är det bättre att använda frivilliga resurser som för tillfället finns tillgängliga.

Det finns som jag ser det inga problem med att den som har ett Hemvärnsavtal också kan ingå i FRG. Det är mycket enkelt, till dess att beredskap är beordrad kan Hemvärnssoldaten delta i vad den vill men när beredskap eller larm är utlöst så är det Hemvärnsavtalet som gäller.

En sådan lösning skulle innebära att det blir enklare att välja hur man kan delta.Jag vill medverka i landets väpnade försvar men jag har inte tid att vara ute på eftersök eller liknande så jag väljer Hemvärnet.

Jag vill både vara med i det väpnade försvaret och har möjlighet att delta vid mindre kriser i fred så jag väljer Hemvärnet och FRG.

Jag vill eller kan inte delta i det väpnade försvaret men jag kan och vill hjälpa till vill vid kriser i samhället så jag är med i FRG.

Det har under en längre tid infunnit sig en form av konkurrensförhållande mellan Försvarsmakten och FRG då Försvarsmakten är rädd för att Hemvärnets(därmed möjligen också en del av hela Försvarsmaktens) legitimitet skulle försvinna om FRG växte sig större. Detta är en olycklig utveckling och det finns all anledning att samhället klargör att det inte handlar om antingen eller utan både och. Däremot skall man använda rätt organisation för rätt uppgift.

Därför tycker jag:

Att FRG tar över Hemvärnets roll vid stöd till samhället i kriser där samhällets vanliga resurser inte räcker till.

Att möjlighet till partiell beredskap införs för att kunna möjliggöra användande av vissa enheter eller viss utrustning från Hemvärnet men då endast vid mycket svåra kriser och genom särskilda beslut på hög nivå (ex. länsstyrelse)

En annan väg för skolan

2009-04-22T05:09:00.000-07:00

Skolan är populär att peta i och borgerliga politiker brukar vilja öka skillnaderna melan de som är duktiga och de som inte är fullt lika duktiga, få fler privata skolor, införa mer ordning och reda, större fokus på betyg och öka klyftan mellan teoretiker och praktiker.
Vi har sett det förr och vi ser det nu igen. Det finns inslag i den borgerliga politiken som jag ändå kan känna en viss sympati för och det är de delar som handlar om ökad centralisering av skolan. Jag tror att det svenska skolsytemet skulle må bra av att likriktas och det kräver med nödvändighet ökad centralisering. Sen kan man ju fråga sig på vilket sätt mer privta skolor skulle öka likriktningen den leder snarare till ökad diversifiering och större svårigheter att flytta från en skola till en annan.

Jag vill ge mig på några idéer om skolan som jag tror kan förtjäna lite eftertanke.

Betyg
Det finns mycket som talar för att betyg inte egntligen är något bra för lärandet men det är väldigt starkt etablerat som incitament och värdemätare så låt oss säga att vi ändå ska ha betyg. Jag tycker att det kan vara aktuellt från årskurs 7 då det blir en startsträcka inför årskurs 9 då det används som urvalsinstrument till gymnasiet.
Det nuvarande och kommande systemet med betyg är i min uppfattning kass, vad då icke godkänd eller ännu icke godkänd och inte blir det mycket bättre med ett F. Utbildning är inte digital utan i allra högsta grad analog man lär sig mer eller mindre och är det då helt ointressant om man lärt sig något om man inte nådde upp till godkännt? Det är ju en viss skillnad om man nästan klarade godkännt eller om man inte kan något alls, åtminstone när man skall sätta in insatser för att rätta till kunskapsbristerna.
Ett bättre system skulle vara en 100 gradig skala där man kan få betyg från 0-100 där 0 skulle ersätta det som idag kallas saknar betygsunderlag eller S. 100 är analogt då ett toppbetyg där man kan allt som man rimligen ska kunna kunna när man läst kursen/ämnet. 50 bör vara den gräns som kan användas som avskiljare om vi behöver det för att avgöra om man har tillräckliga kunskaper eller inte. Rent principiellt borde det vara tillräckligt om man har mer rätt än fel.
Denna typ av betygsystem skulle minska snacket om G+ eller VG- och alla andra konstiga resonemang som finns. Med en flytande skala med många steg blir det inte speciellt intressant att ha betyg 70 eller 75 och har heller inte så stor betydelse men kan ändå visa på att den ena personen har mer kunskaper än den andra. Dessutom är det väldigt enkelt att räkna ut snittbetyg utan att behöva gå vägen över omräkningssystem som idag. Detta betygsystem finns redan idag i vissa arabiska länder, smart tycker jag.

Friskolor
Gör det lätt. Skolan är en gemensam angelägenhet och inte något som stora företag ska tjäna pengar på. Förbjud privata skolor som vill ha skattefinansiering. Det blev inte som alla förespråkare sa att vi skulle få föräldra- och personalkooperativ. Istället fick vi en handfull stora koncerner som bedriver skola för att öka sina ägares förmögenheter. Dags att våga stå för att skattepengarna ska användas till utbildning och inte till vinst i private equity företag.

Huvudmannaskapet
Jag tycker inte skolor ska drivas av kommuner som måste välja mellan satsningar inom äldreomsorg eller skola. De lokala förutsättningarna kan variera och det är inte rimligt att man ska gå i en sämre skola bara för att man har många i behov av äldreomsorg i den kommun man bor.
Förstatliga skolan men ha lokala styrelser som kan bidra till att göra så bra lösningar som möjligt på den skola där man verkar. Det skulle innebära en rättvisare skola över landet och en möjlighet att göra tydliga nationella satsningar inom skolan som inte innebär lokala ekonomiska problem. Barnen har inte valt var deras föräldrar ha bosatt sig låt de få den bästa skola vi kan ge dem oavsett var i landet de bor. Detta ska naturligtvis inte sammanblandas med att vi ska ha en ineffektiv utbildningsverksamhet med små byskolor som kostar stora summor pengar som tas från barn som går i stan

Läromedel
Det är för mig en gåta att det inte finns någon styrning över de läromedel som används i skolans olika kurser. Även om man har kursmål och kompetenta lärare borde det vara rimligt att ha någon form av standardiserade läromedel. Jag tycker att det borde vara rimligt att om man läser Samhällskunskap A så är det samma läromedel i hela Sverige sedan ska det naturligtvis vara möjligt och uppmuntrat att läraren fyller på med material och utvikningar utanför läromedlet. Men med standardiserade läromedel skulle det vara möjligt att utveckla stödmaterial som alla ka använda. Priset borde bli lägre då det handlar om stora upphandlingar och innehållet i läromedlen lämnas inte ut till läromedelsförlagens och lärarnas godtycke. Dessutom underlättar det ju byte mellan skolor.

Utbildningsmiljön
Hur kommer det sig att vi inte har en standard för vilka pedagogiska hjälpmedel som ska finnas i skolan. Vad är det för idé med att höja datormognaden hos lärare och elever oim de inte kan använda datorerna i skolan? Rimligtvis borde varje lärosal vara utrustad med ex. en datorprojektor och kanske borde varje gymnasieelev ha en bärbar dator. Det har man i vissa skolor men inte i andra, hur kommer det sig?

Gymnasiet
Jag tycker det borde finnas två studieförberedande program och ett antal yrkesförberedande program.
De studieförberedande skulle ha antingen naturvetenskaplig inriktning eller samhällsvetenskaplig inriktning. I dessa program kan man sedan har någon valbar del som gör att du kan rikta in dig lite ytterligare för att få fördjupa dig i sådant som intresserar dig mer. ex språk, musik, teknik, ekonomi, biologi, kemi, idrott eller bild.
De yrkesinriktade programmen ska naturligtvis ge så mycket teoretisk kompetens att man klarar att följa med inom utvecklingen inom sitt yrkesområde och det innebär att man måste nå en nivå som gör att man ska kunna fortsätta att studera efter gymnasiet på ex. yrkeshögskola och vissa mindre "tunga" akademiska högskoleutbildningar. Detta är inte någon stor förändring mot idag men ändå en tydlig markering att det inte är fråga om att yrklesförberedande utbildningar ska vara utan teoretisk grund. Längden på utbildnigarna ska vara samma som idag dvs tre år.
De yrkesförberedande programmen ska dimensioneras efter förväntad efterfrågan där referensgrupper tillsammans med näringsliv och arbetsförmedlingen kan vara ett sätt att dimensionera rätt.

Är det inte märkligt?

2009-03-18T20:00:00.000-07:00

Sverige leds av en satstminister som riskerar att bli historisk.
Historisk på det sättet att han har gått från kraftigt överskott i statsbudgeten till ett underskott på 135 miljarder på mindre än ett år genom att sänka skatterna för de som har det bäst.
Försämrat a-kassan så att arbetslösa kommer att få leva på försörjningsstöd.
Dränerat kommunerna på så mycket pengar att de får skära kraftigt i välfärden så att våra unga får sämre utbildning och våra äldre en sämre omvårdnad.
Omfördelat mer pengar från de fattigaste till de allra rikaste.
I denna katastrofpolitikernas tävling är Reinfeldt snart ikapp och förbi Carl Bildt som hittills har lett tävlingen om Sveriges värsta statsminister.

När allt detta är ställt utom allt rimligt tvivel så ökar förtroendet?!
Hur kommer det sig? Vill folk ha ett hårdare och kallare samhälle där klyftorna ökar och där den som inte är framgångsrik får betala ett dyrt pris för att några få skall få sola sig i glansen.
Jag tror inte det.
Snarare är det en form av Stockholmssyndrom på nationell skala.
I sin förtvivlan över att det ser mörkt ut så tyr man sig till den som skadar en mest, det är inte logiskt men bevisligen har det skett vid flera tillfällen både på individuell nivå såväl som på kollektiv nivå.

Moderaternas Sverige är ett sämre Sverige för de allra flesta men det kanske måste gå en liten tid till för att de allra flesta ska inse detta. När förtrollningen bryts kommer fanflykten från de Moderata leden öka påtagligt.
Förhoppningsvis är det inte för sent då för våra barn och våra gamla...

Läs artikeln om Reinfeldts opinionssiffror här: DN

Ett folkligt förankrat försvar

2009-03-18T13:20:00.000-07:00

Jag passar på att publicera en motion (lite omskriven för att passa i detta forum) jag skrivit. Jag tror att Sveriges försvar kan bli bättre på ett annat sätt än regeringen föreslår. Regeringens reservbataljoner är i sig inte så tokigt tänkt men det hänger inte ihop då personalförsörjningssystemet inte finns på plast. Har försvarsministerna glömt bort att han avskaffat värnplikten?

Läs artikel på DN och SvD

Syftet med en försvarsmakt är att säkerställa nationens suveränitet och medborgarnas rätt till att behålla sin valda livsstil. Det kan tyckas ganska självklart men de senaste årens utveckling väcker en del frågetecken om det verkligen är det som Sveriges försvarsmakt utvecklas till.
Huvudinriktningen har blivit att kunna medverka i FN-liknande insatser utanför landet. Den något grumliga argumentationen har byggt på att Sveriges säkerhet kan behöva försvaras utanför landets gränser. Samtidigt har förmågan att försvara nationen minskat till en punkt när egentligen hela den nationella försvarsförmågan vilat på Hemvärnet understött av flyg och flotta.

Nästan utan folklig debatt har en högst demokratisk 100-årig tradition av ett försvar byggt på allmän värnplikt övergetts till förmån från ett yrkesförsvar med stående trupp med hög ambition att utkämpa väpnade konflikter utanför landets gränser gärna i samarbete med andra nationer och inte nödvändigtvis med FNs fulla mandat.
Den här utvecklingen behöver brytas för att försvarsmakten inte skall utvecklas till en krigsmakt med straffexpeditions ambitioner. Försvaret av nationen är dessutom alltför viktigt för att inte bygga på en folklig förankring.
Framtidens försvarsmakt bör enligt min uppfattning bygga på tre komponenter:

1. Högteknologiska förband med förmåga till internationella insatser tillsammans med andra nationers förband.

2. Ett nationellt försvar med stor volym som bidrar till en folklig förankring och tjänar som rekryteringsbas för mer utvecklade förbandsenheter

3. En frivillig försvarsorganisation motsvarande dagens Hemvärn

Internationell spets med nationell bas

Det är rimligt att Sverige skall kunna medverka i internationella insatser även om valet av insatser och syftet med vår insats kanske bör väljas med lite större eftertanke (jag har inte för avsikt att i denna motion gå närmare in på utrikespolitiska vägval utan fokuserar på ett av verktygen oavsett vilka val man gör i utrikespolitiken). Våra vassaste internationella förband kan med nödvändighet behöva ha en större stridseffekt än vad som kan uppnås med ett värnpliktsutbildade förband och därför kan det vara klokt att ha en liten stående styrka för detta ändamål. Jämte detta bör vi behålla möjligheten att sätta upp förband av frivilliga precis som vi gjort hittills även om dessa förband inte skall sättas in i de hetaste krigszonerna eller vid första insatsen i ett nytt område.

Rimligen vill vi ha så lite stående trupp som möjligt då det kostar stora summor pengar. Stående trupp är dessutom en betydligt mer offensiv militär styrka och kan ge fel signaler till omvärlden vilket på den utrikespolitiska arenan kan minska vår trovärdighet som fredssökande nationFör att klara en rimlig nivå på åtagande räcker tre mekaniserade bataljoner. En insatt, en i beredskap och i läge för avlösning och ytterligare en i reserv och/eller under fortlöpande utbildning. Av nationella skäl bör dessa förband vara baserade i Sverige med fördelning norr, mitt och syd.

De flygförband som behövs för att värna Sveriges suveränitet och att dessutom kunna medverka i internationella insatser borde kunna stanna vid åtta flygdivisioner (64 flygplan). Till detta kommer helikopterförband ytterligare än de som finns i varje mekaniserad bataljon och ett tungt flyg-transportförband för transporter inom och utom landet.

Flottans uppställning bör bestå i ett skol och ledningsfartyg, tre korvetter, 3-6 U-båtar, två minröjningsfartyg, tre stödfartyg och tre amfibiekompanier. Vilket skulle ge oss möjlighet att bevaka vårt kustområde samtidigt som vi kan medverka i någon internationell insats med flottstridskrafter.

Till detta kommer telekrigs förband, underrättelseenheter, högkvarter, sjukvårdförband och logistik.

Det är svårberäknat exakt vad detta skulle innebära i antal officerare, soldater och civilanställda men en rimlig nivå borde ligga på ca 8000 personer totalt.

Ett nationellt försvar med låg gard med möjlighet att tagga upp

Risken för en invasion synes vara liten i dagsläget. Tyvärr har historien lärt oss att när risken bedöms som minst är faran som störst och därför kan väldigt mycket ändra sig väldigt fort. För att skapa en buffert mot plötsliga förändringar, ge en rekryteringsgrund för mer avancerade delar av försvaret och göra försvaret av landet till en angelägenhet för alla behövs ett värnpliktsbaserat försvar.I en lugn period som nu kan stridseffekten på dessa förband hållas på en begränsad nivå med kort utbildning och enkla vapensystem men om omvärldsläget förändras kan dessa massförband snabbt uppgraderas med kompletteringsutbildning, längre pliktskrivning och tillförsel av mer avancerade vapensystem.

Jag föreslår ett värnpliktssystem som innebär att efter gymnasiet rycker alla in till en 70 dagars värnpliktsutbildning. Skolsystemets sommarlov skulle då vara tillräckligt vilket innebär att värnplikten inte är ett hinder för studier.Efter avslutad grundutbildning pliktskrivs man i de Nationella Skyddsstyrkorna under ett år med plikt att delta i en weekends utbildning, därefter rustar man av och kan kallas in först efter beslut av regeringen.Detta värnpliktssystem ska omfatta alla i årskullen som inte har medicinska eller sociala hinder och genomförs på annan ort än hemorten men i närområdet. Som utbildningslokaler och logement används skolorna som ändå ofta står tomma under somrarna.

Inriktningen på dessa förband skall vara att kunna utföra stationär väpnad strid i plutons ram liknande den kravspecifikation som finns på dagens Hemvärn. Fullgjord grundutbildning med goda vitsord är ett krav för att kunna ta värvning i yrkesförsvaret eller att gå med i Hemvärnet

Frivillighet med sting

Dagens Hemvärn omorganiseras till en mer avancerad form av Nationella Skyddsstyrkor som dels utvecklar förmåga att leda de plutoner som är pliktskrivna men bildar också fristående förbandsenheter med taktisk rörlighet och förmåga att samverka med de stående förbanden i händelse av angrepp mot nationen. Efter fullgjord grundutbildning kan man frivilligt välja att delta i Hemvärnet vilket innebär möjlighet till befälsutbildning, specialisering inom olika stödsystem (ex samband, logistik, stab, transport) och möjlighet att bli visstidsanställd som instruktör under sommarutbildningen av värnpliktiga.

Numerären Hemvärnssoldater/befäl minskas till ca 15 000 med möjlighet till viss flexibilitet i numerären. Hemvärnet och de pliktskrivna bildar en egen myndighet och vapengren Nationella Skyddsstyrkorna som står under ledning i kris av Högkvarteret. I samband med den omorganisation avvecklas alla övriga frivilliga försvarsorganisationers militära verksamhet och deras specialistfunktioner blir en del av Hemvärnet.

Vad kostar det här då?

Militär verksamhet tenderar att kosta en förskräcklig massa pengar mycket beroende på att man använder sig av högt specialiserad utrustning och under extrema förhållanden men eftersom det dyra försvaret skall minska och det billiga öka så blir ändå kostnaden lägre än nuvarande. En möjlig fördelning skulle kunna vara följande:

Stående styrkor (inklusive utlandsmissioner och ledning) 29,5 miljarder

De frivilliga skyddsstyrkorna (både nuvarande Hemvärn och de pliktskrivna) 2,7 miljarder

Grundutbildningssystemet 2,4 miljarderTotalkostnad 34,6 miljarder

Därför tycker jag:
Att Sverige ska införa ett värnpliktssystem omfattande alla som genomförs under en kortare tid med syfte att pliktskrivas i de Nationella Skyddsstyrkorna under en begränsad tid. Den allmänna värnplikten är också grund för rekrytering till stående styrkor och till det frivilliga Hemvärnet.

Att Hemvärnet omformas till att bli ledning och komplement till de pliktskrivna i de Nationella Skyddsstyrkorna i samma inriktning som anges i förslaget.

Att Hemvärnet blir den enda frivilliga försvarsorganisationen där all frivillig försvarsverksamhet organiseras vilket innebär att de avtalsorganisationer som idag har uppdrag att stödja försvarsmakten avvecklar sin militära verksamhet.

Att de Nationella Skyddsstyrkorna blir en egen myndighet och vapengren som står under befäl i kris av försvarsmakten.

Att Sverige inför stående styrkor i samma anda och storlek som ovan beskrivna förslag

Skydda viktiga sektorer från marknadens profithunger

2009-03-09T05:36:00.000-07:00

Det finns en tro att marknaden kan lösa nästan alla frågor men inom vissa områden borde inte marknadens överordnande ideal om ökad vinst tillåtas.

Vissa samhällsfunktioner är för viktiga för att låta vinstintressen vara den vägledande principen. Ofta för att ett misslyckande får förödande konsekvenser men framförallt för att vi måste låta behoven styra och inte efterfrågan.

Jag har tidigare på denna blog nämnt det finansiella systemet och därmed bankväsendet som nu senast har visat sig olämpligt att lämna i marknaden händer.

Sedan tidigare är det tre områden som marknaden visat sig mindre lämpad att sköta och de är:

Vård, Skola och Omsorg

Detta har varit i huvudsak fredade områden (i Sverige) till borgerlighetens stora förtret men nu har marknaden tagit plats i Rosenbad och då ändras spelet och tyvärr hänger en del på vänsterkanten med.

Dessa tre områden är just nu väldigt intressanta för marknadens aktörer att ge sig in på dels för att det finns möjligheter till att få tillgång till skattepengar (i marknadsvärlden en nästan outsinlig källa) och dels för att det är områden som medborgarna prioriterar väldigt högt och därmed finns det litet utrymme för de folkvalda att säga nej.

När försvarsmaketen nu bantas söker man nu nya lönsamma jaktmarker och med en rik kund som inte kan säga nej till säljaren, då vankas mycket lönsamma affärer. Men då måste man få kontroll över den stora kostnadsmassan dvs. kärnverksamheten för det är där det finns pengar att hämta även om man redan tjänar miljarder på mediciner och medicinteknisk utrustning.

Den erfarenhet som finns från privata aktörer inom dessa områden är högre kostnader, sämre innehåll och minskad insyn i verksamheten. Det enda som finns på plussidan, om det nu är en sådan, är att privata företag har en tuffare och rakare inställning till sina anställda vilket gör att de får ut lite mer effekt, åtminstone kortsiktigt. Är du inte lönsam så försvinner du men tjänar du pengar till företaget kan du bli belönad.

Jag skulle önska att vi kunde bestämma oss för att kärnverksamheterna inom dessa områden ställs utanför marknaden och drivs och finansieras genom det allmänna. Med kärnverksamhet menar jag huvudverksamheterna som Slutenvård, Primärvård, Undervisning och Omvårdnad.

Däremot ser jag inga större problem med att maten i skolan kan levereras av en privat restaurang eller att städningen kan skötas av ett städbolag. Här kan det vara de rent ekonomiska realiteterna som kan vara avgörande vilket som är klokast. I teorin borde det nästan alltid bli billigare att göra det i egen regi än att lägga ut det till någon som också skall lägga på vinst på priset. Bara man har en tillräckligt stor volym. Så på sikt är jag inte orolig för vem som kommer att driva verksamheten och tills detta blivit uppenbart så är det ok att det finns några privata aktörer som får prova på att leverera kringverksamhet. Ett misslyckande från marknaden får inte större konsekvenser än att barnen blir hungriga någon dag tills entrebrenören blivit utbytt. I vården skulle motsvarande misslyckande leda till förlängt lidande och i värsta fall dödsfall.

Det finns också områden inom kärnverksamheten där det inte är rationellt att bygga upp en egen kompetens som ex. plastikkirurgi där fylligare läppar och större tuttar uppenbarligen efterfrågas i en sådan omfattning att man gott och väl kan försörja sig på detta. I de fall denna typ av ingrepp behövs av medicinska skäl (ex. rekonstruktion efter olyckor eller omfattande kirugiska ingrepp) är det naturligtvis lämpligare att köpa in tjänsten för den enskilda patienten än att ha stående plastikkirurger som inte har något att göra under större delen av året.

Vissa andra områden i samhället som behöver hanteras utifrån behov är vägar och järnvägar som samhället redan äger men varför är en viss typ av transporter viktigare än andra? Idag är vi nästan helt beroende av Internet och därför borde rimligen även infrastrukturen för denna ägas av samhället och även mobiltelefonnätet. Det är ju närmast löjeväckande att flera bolag sätter upp mobilmaster på samma ställe istället för att ett verk ställer upp en mast och sedan får alla leverantörer av tjänsterna hyra in sig. På så sätt skulle vi för samma kostnad får mycket bättre täckning. Järnvägens olika aktörer skrämmer dock lite inom detta område men att öka mängden möjliga telefonlinjer är enklare än att bygga ny järnväg när många vill åka på samma sträcka.

Slutligen har vi kraftproduktionen. Här är ett område som har avreglerats och vad blev det för resultat av det? Högre priser!

Konkurrens skall ju sänka priserna enligt marknadens principer säger man ju. Eller hur, det förutsätter ju att det finns ett överskott av energi men i en globaliserad (nåja regionaliserad) elmarknad så är det ju priset på den dyraste kWh som styr priset. I verkligheten innebär det att vi i Sverige byggt upp en kraftindustri med våra naturtillgångar och sedan får vi betala priser som ligger i linje med vad man betalar i Tyskland som eldar med kol. Inte bara det att det blir dyrt för oss som har ett kallt och mörkt klimat men det leder också till något lägre priser i Tyskland vilket leder till att omställningen till bättre energikällor än fossilkraft dröjer ytterligeare lite till. Inte så smart kan man tycka.

Jag tror att det vore bra om vi hade ett verksägande av mer kraftproduktion och inte som nu i både privata bolag och i statligt ägda bolag. För att på det sättet kunna styra utvecklingen av energipriserna och produktionsutvecklingen utifrån våra egna behov och önskemål. Sen har jag inget emot att man startar företag eller föreningar som säljer förnyelsebar energi men det kanske är där vi skall låta marknaden verka i samverkan med statlig kraftproduktion. Det som är kritiskt och farligt det sköter vi i samhällets regi och det som är positivt och mindre avgörande det får marknaden pyssla med.

Går det åt pipsvängen med ett kärnkraftverk så inte är det bolaget som äger det som kommer att betala utan det kommer att ramla över på skattebetalarna när företaget gått i konkurs.

Marknaden har trots all bara ett mål: Mesta möjliga vinst till minsta möjliga kostnad.
Är det en bra princip när man skall driva ett kärnkraftverk, ett sjukhus eller en skola?
Jag tycker inte det.

Har glorian halkat på sned nu Borg

2009-03-05T13:01:00.000-08:00

Det funkar inte att säga en sak och göra en annan.
Man kan inte fördömma bonusar och sedan medverka till att de höjs då blir man inte trovärdig.

Nu sprack fasaden.

I grund och botten är Moderaterna samma högerparti som förut bara lite snyggare förpackat.
Stora budgetunderskot, försämrade villkor för de som har det tuffast och sänkta skatter för de som har det bäst känner vi igen.

Nu är det väl bara att vänta på att Riksbanken höjer räntan till 700%....

Marknaden verkar inte kunna hantera banksystemet

2009-03-04T04:00:00.000-08:00

Vi har nu under en tid sett bank efter bank som har stora problem. Det kan väl frankt sägas att banksystemet har kollapsat och stater runt om i världen får nu rycka in för att inte hela det finansiella systemet skall rasa samman.

Marknaden klarade alltså inte av att hantera marknadsekonomins grundfundament, banksystemet.
Jag är inte särskilt imponerad av något som marknaden lyckas åstadkomma annat än att det finns många saker för oss rika att köpa och dessutom i en helt otrolig mångfald.
Det är ju det enda marknaden är bra på, att möta efterfrågan på marknaden.
Men efterfrågan får inte sammanblandas med behov för det är inte nödvändigtvis samma sak.

Behovet i samhället är att ha ett finansiellt system som gör att vi kan göra investeringar för framtiden och möjliggöra aktiviteter nu som vi betalar senare som att ex. bygga hus eller köpa nya maskiner. Det finns inget verkligt behov i samhället att tjäna pengar på spekulationer och lotteriverksamhet inom bankvärlden men en efterfrågan javisst. Det är ju lättförtjänta pengar.

Om kapital är ackumulerat arbete så måste det rimligtvis ske ett arbete för det kapital som skapats men det arbetet har ännu inte skett och bubblan sprack när man började inse att det arbete som det skapade kapitalet motsvarade kommer inte att kunna utföras inom rimlig tid.
Bang och kapitalet på börsen blev 40% mindre.

Det finasiella systemet är viktigt för samhället för om inte det funkar så måste vi börja med byteshandel igen och det är inte särskilt effektivt. Min uppfattning är att det finansiella systemet är för viktigt att överlåta åt marknaden.

Det är sannolikt dags att enbart ha spar- och investeringsbanker i statens regi och förbjuda privat bankverksamhet för annat än begränsade konsumtionskrediter. Det kan i alla fall inte bli sämre än nuvarande banker.