Från ord till handling

När det gäller arbetslösheten börjar det nu formera sig en allt tydligare bild av vad som är rimligt och möjligt.

Sverige behöver behålla sin tätposition när det gäller kvalificerad arbetskraft.
Det innebär att vi för att klara det på lång sikt måste ha en bra skola som redan börjar i tidig ålder där eleverna får lära sig relevanta kunskaper och med mycket goda pedagoger. I gymnasiet måste skolan antingen ge mycket goda yrkeskunskaper med teoretiska grunder som gör att det relativt enkelt går att uppgradera yrkeskunskaperna eller en god förberedelse inför högskolestudier. Högskolan måste hålla mycket hög internationell nivå.

I det lite närmare perspektivet behövs ett utbildningssystem som dels kan omskola vid strukturförändringar och dels kan fylla på nya kunskaper när förutsättningarna förändras.

Detta innebär att vi måste öka våra insatser inom utbildningspolitiken och inte minst på grundskolenivå. Jag tror inte det är möjligt i kommunal regi utan jag tror att skolan behöver förstatligas för att inte ställas mot andra intressen i kommunerna. Ex en kraftfull ökning av behov inom äldreomsorg när 40-talisterna blir äldre kommer att vara svårt att balansera mot behov av nya skollokaler och fler pedagoger. Det är oerhört svårt att prioritera rätt när man å ena sidan har åldringar som inte får plats inom äldreomsorgen och å andra sidan har elever vars bristande utbildning inte ger effekt förrän 15-20 år senare. Ska man vinna val då, som kommunpolitiker, så finns det en oerhörd risk att man prioriterar äldreomsorg på skolans bekostnad. Staten har vanligtvis ett lite bättre perspektiv än så och kan vara tuffare i sin argumentation
Jag tror också att staten oavsett regering kommer att hantera privatskolorna på ett effektivare sätt. Det har varit djupt olyckligt att regeringen kunnat driva igenom valfrihetsreformer inom skolområdet men inte behövt ta ansvar för finansiering och optimering av resurserna. Nu har det på många sett bara blivit dyrt och dåligt. Hade staten haft hela ansvaret tror jag att vi sett en utveckling som mer hade gynnat mångfald i innehållet än mångfald i huvudmän.

Vi måste också skapa att arbetsmarknadsutbildningssytem som är kraftfullt nog att omskola och spetsutbilda arbetskraften vartefter samhället utvecklas. AMU var ett sådant system och det var klokt tänkt men det var för oflexibelt för att hänga med i de förändringar som sker på arbetsmarknaden. Det som varit lösningen nu under några år har varit rena vilda västern där olika utbildningar köpts in lite hur som helst utan att egentligen har någon riktig förankring i behoven.
Jag skulle vilja se en riktig yrkeshögskola med ganska små fasta resurser som är paraplyorganisation för både omskolning och påbyggnad och som verkar i nära samarbete med näringslivet och understödda av prognoser om framtida behov. I den institutionen skulle sedan olika aktörer kunna plockas in utifrån att de har något intressant att erbjuda.
Det skulle ge bättre kontinuitet och mätbarhet och möjlighet att införa ett valideringssystem som saknas på svensk arbetsmarknad.

Från bidrag till jobb
Marknadsekonomi har ett inbyggt problem att den skapar utslagning när marknaden förändras. I den rena marknadsekonomin slås människor ut och om de inte snabbt kan hitta ett nytt sätt att finansiera sin tillvaro så överlever de inte och på det sättet blir det bara de framgångsrika kvar.
I utvecklade samhällen är detta inte acceptabelt och dessutom leder den typen av brutalekonomier till stora förluster i konflikter och skydd mot stöld. Vi har därför skapat system som skyddar den som slås ut mot alltför omfattande förluster. De allra flesta anser att det är rimligt och nödvändigt.

I Sverige och de flesta andra välfärdsstater har dessa system byggts upp som bidrag till den som blir sjuk eller arbetslös. Detta funkade väl när arbetslösheten var låg och det fanns många jobb som kunde utföras trots lite brister i förmåga.
Idag ser arbetsmarknaden annorlunda ut. Specialisering och fler globala aktörer innebär att arbetslösheten hos oss har ökat och kraven på vad som krävs för att få ett jobb dramatiskt höjts. Effekten har blivit hög arbetslöshet och stora grupper som pga av ohälsa inte kan få ett arbete. Samtidigt finns det mer ekonomiska resurser än någonsin hos befolkningen. Det är alltså ont om jobb men gott om pengar. Kostnaderna för ersättningar för de som är sjuka och arbetslösa börjar dock bli så stora att de börjar bli ett problem i samhällsfinanserna och framförallt så är det väldigt improduktiva kostnader.

De hundratals miljarder som läggs på ersättningar genererar ingen annan samhällsnytta än den ekonomiska rundgång som sker genom att pengarna går tillbaka i form av handel mm men för samma mängd pengar som sätts in i den offentliga sektorn får man ut betydande arbetsinsatser från personal inom ex. vård skola och omsorg.
Paradoxalt nog så ropas på mer personella resurser inom samma områden men där måste man hålla nere personalstaten pga bristande resurser. Här finns en tydlig brist i systemet.

SNS har nyligen presenterat en rapport "Reformer för sysselsättning" som jag resonerat kring i ett tidigare inlägg och där kommer flera professorer fram till att det är rimligt att instifta det de kallar Välfärdsjobb. Idén är enkel att istället för att få bidrag när man varit arbetslös eller inte jätteallvarligt sjuk en längre tid så omvandlas ersättningen till ersättning för utfört arbete inom huvudsakligen gemensam sektor.

SNS och dessa professorer kan rimligen inte anklagas för att vara några stödtrupper till socialdemokratin och därför blir det extra intressant när de lägger fram idéer som Sossar brukar tycka är alltför vänsterradikala. Deras rapport öppnar upp för en diskussion på bred front om vad vi verkligen behöver göra för att komma åt arbetslöshetsgisslet. Det är mycket bra. Nu finns det en större tyngd i argumentationen än när vi bara var ett fåtal tyckare som skissade på samma idé.

Det är allt mer uppenbart att den ekonomiska modell som vi har i västvärlden trots sina ekonomiska framgångar inte är kapabel att omfördela resurser från de som har till de som behöver i form av jobb på ett socialt acceptabelt sätt och så snabbt att inte mycket långa perioder av arbetslöshet uppstår.
För den arbetslöse är naturligtvis pengarna man får i ersättning en förutsättning för att överleva men att överleva är inte det samma som att leva. Att leva ett gott liv innebär så mycket mer än att bara ha tak över huvudet och mat för dagen. Vi har alla ett behov av att bli sedda och få ingå i ett större sammanhang. När vi inte får de behoven tillgodosedda försämras vår psykiska hälsa och sakta bryts vi ner till en nivå där vi också förlorar mycket av den förmåga till arbete som kanske en gång fanns. Lång arbetslöshet leder därför till sjukdom om man inte hittar ett annat socialt sammanhang och då blir istället problemet att, ska vi kalla det viljan till arbete reduceras.
Nu har vi sedan den stora arbetslösheten i Sverige startade ca 1992 provat att erbjuda ersättning till den som är arbetslöshet utan att koppla den till någon riktig prestation. Vi har också provat med olika former av utbildningsinsatser. Dessutom har vi under senare tid provat med ekonomiska stimulanser och man kan nog säga att vi kan dra en del slutsaster.
Ekonomiska stimulanser ger väldigt få arbetstillfällen i förhållande till vad de kostar.
Arbetsmarknadsutbildning är väldigt effektiv om den motsvarar vad arbetsmarknaden efterfrågar om inte så är det att kasta pengarna i sjön.
Ersättning utan sysselsättning leder till passivisering och försämrad psykisk hälsa

Slutsatsen borde därför vara att införa ett system som ut som följande:
Ett a-kassesystem som hög ersättning (90% av faktisk lön) under de tre första månaderna och sänkt nivån efter tre månader och fram till sex månader till 75% av faktisk lön (Ombytesförsäkring).
Efter sex månader avslutas a-kassan (en bortre parentes) och ersätts istället av Välfärdsanställning med en lön som motsvarar ca 15-16000 kr/månaden oavsett tidigare inkomst.
Anställningen omfattas inte av anställningsskydd om det skulle finnas ett annat reguljärt arbete som man kan få och i anställningen ingår det ett par timmar i veckan jobbsökeri.
Parallellt med Välfärdsanställningar kan den bytas ut mot yrkesutbildning som erbjuds utifrån behov och den aktuelles förutsättningar.
För personer utan uppfyllda a-kassevillkor så gäller att försörjningsstöd kan ges under sex månader sedan går man in i en Välfärdsanställning under samma förutsättning som de som haft a-kassa.
Sjuk- och aktivitetsersättning finns kvar men prövas mot möjligheten att ingå i en välfärdsanställning efter sex månader. Ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringssystemet harmoniseras mot a-kassa och Välfärdsanställningslön.
Staten, Landstingen och Kommunerna är de enda som kan ta emot välfärdsanställningar där Kommunerna får det yttersta ansvaret för organisering och ansvarar också för verksamhet för Välfärdsanställda som väntar på en placering i annan verksamhet.
Arbetsförmedlingen får ett statligt tillsyns- och utvecklingsansvar av de som ingår i Välfärdsanställningar.
Ideella organisationer kan efter noggrann prövning tilldelas Välfärdsanställda från kommunen om deras verksamhet inte konkurerar med kommersiell verksamhet.

Ett system som detta skulle kosta obetydligt mer pengar än vad som idag läggs på a-kassa, sjukersättning, försörjningsstöd, arbetsmarknadsåtgärder och andra insatser. Även om det skulle kosta något mer så skulle vinsterna för samhället vara betydande både på strukturell nivå och individuell nivå.

Meningslös och ibland nedvärderande aktiviteter som genomförs för att organiesera arbetslöshet och sjukskrivningar kunde minskas betydligt.

En ökad trygghet i samhället inträder när man vet att man kan bli arbetslös och få en hygglig ersättning om man snabbt kan ställa om och man vet också att man kommer att få ett jobb oavsett hur marknaden ser ut för tillfället.

Det finns till och ifrån snack om att arbetslösa, sjukskrivna och försörjningsstödstagare inte vill jobba utan är nöjda med att få en arbetsfri inkomst. Efter mina drygt 13 år inom arbetsförmedlingen vill jag påstå att ja, det finns men de är få. Men tillräckligt många för att det ska vara irriterande. Det här systemet skulle effektivt lösa det problemet.

För tro inget annat, det handlar om att jobba och jobba med rimlig effektivitet för att man ska kunna få någon ersättning. Ogiltig frånvaro, maskning eller betydande samarbetssvårigheter ska naturligtvis innebära högst kännbara sanktioner. Det ska på intet sätt kännas förmånligt att ha en Välfärdsanställning jämfört med att ha ett reguljärt jobb. Men det ska vara ett jobb med anständiga villkor och med riktig lön, ett riktigt jobb helt enkelt.

Jag hävdar att det här är ett system som skulle fungera, vara kostnadseffektivt och öka välfärden. Det har nu också stöd i forskningen.
Nu är det en fråga om ansvariga politiker klarar av att sluta snacka om en bättre arbetsmarknadspolitik och istället börjar införa något bra på riktigt.
Jag hoppas att socialdemokratin ska till sig en sån här förändring då det ligger väl i linje med vad vi tror på, vad vi gjort tidigare och vad vi vill uppnå med våra skyddsnät.

Från ord till handling!

Ska verkligen religionsfrihet alltid vara skyddat?

Det har aktualiserats att förbjuda bärandet av Burka. Det känns som ett lite märkligt agerande att förbjuda en religiös/kulturell symbol men låta andra vara kvar.

Borde det inte istället vara rimligare att begränsa diskrimineringslagen till att inte omfatta bärandet och utövandent av religion och religiösa symboler på jobb eller i utbildning.

Jag som djupt övertygad icketroende irriterar mig på att troende personer tillåts manifestera sin tro i sina yken eller i skolan. Särskilt irriterande är det om man innehar en offentlig anställning. Olika religiösa symboler pryder folk som ska i sin tjänst iakta objektivitet och behandla alla lika. Jag som inte tror eller de som inte delar bärarens tro blir ju då tydligt upplysta om tjänstemannens verkliga uppfattning.

Hade det varit politiska symboler hade vi tyckte att det var orimligt men religiös tillhörighet är ett minst lika tydligt ställningstagande. För mig som djupt icketroende är det dessutom irriterande att bli mött av en offentlig tjänsteman som förlitar sig till övernaturliga krafter. I mina ögon sjunker den i trovärdighet när den ska hantera högst påtagliga omständigheter.

I ett fritt samhälle är det rimligt att man får ha vilken tro eller uppfattning som helst men det är lika rimligt att andra ska ha rätt att slippa. Vilka ideér jag tror är bäst för samhället är min ensak men jag ska också ha rätt att torgföra dem under ordnande former för att övertyga andra men den rätten sträcker sig inte till att göra det på jobbet, i skolan eller som programledare i statlig media, om jag inte särskilt har blivit ombedd att göra just detta eller fått tillstånd till det.

Detta förhållningssätt är helt fungerande för politiska åsikter och borde rimligen kunna fungera även för religiösa åsikter. I en demokrati är det dessutom mer rimligt att ge utrymme för politisk diskussion än för religiösa fantasier om omnipotenta envåldshärskare benämnda gud.

Alltför länge har den fria demokratiska världen låtit religiösa uppfattningar få torgföras utan att mötas och ställas till svars. Trots att religiösa uppfattningar dagligen direkt dödar betydligt fler än någon politisk ideologi. Det finns ingen moralisk grund för att religiösa åsikter eller utövanden ska skyddas mer än en politiska. Knäppa åsikter är knäppa oavsett om de är religiöst, politiskt eller kulturellt grundade. Om en religiös åskådning har uppfattningar som går i strid med de grundläggande värderingar vi har i vårt samhälle då förtjänar de inte att skyddas lika lite som andra extrema ideologiska uppfattningar.

Den som har ett diskriminerande agerande ska rimligen inte skyddas av diskrimineringslagen. Att bära Burka är ett uttryck för uppfattningen att män är djur som inte kan tygla sin lustar. Det är i grunden en djupt diskriminerande uppfattning om män. En kvinna eller möjligen en man som har den uppfattningen kan inte påräkna sig rätt att skyddas under flagg att det är en del av hennes eller hans tro. Alternativt lider denna kvinna av ett så djupt trauma att hon behöver ha medicinsk hjälp för att få tillbaka sin tillit till vanliga män.

Varje religiös symbol är laddade med hela uppsättningen av åsikter som den aktuella religionen bär på. Kristendomen är inte utan mängder av ganska vidriga uppfattningar om både männsikor och rättssamhällen dessutom är alla monoteistiska religioner förespråkare av diktaturer då man anser att en varelse kan ha all rätt och dessutom har rätten att avgöra vad som är rätt och fel och göra med människors liv som den vill.

Få politiska ideologier är så historiskt fläckade som religionerna. De enda som kommer nära är extrema diktaturer och våldsideologier och en del av dessa har dessutom använt sig av religion som grund för sitt agerande.

Om man dagligen utför ritualer, ikläder sig särskilda kläder eller smyckar sig med speciella symboler för att hedra och be om hjälp av övernaturliga krafter brukar detta av läkarvetenskapen kallas för tvångstankar och vanföretställningar. Om du byter ut övernaturliga krafter till gud så kallas det religion och skyddas i lag och konventioner runt om i världen.
Det är förunderligt att vi tillmäter en viss form av fantasi sånt enormt värde.

Jag tycker att vi ska skydda indivders rätt att ha åsikter men jag är inte övertygad om att religion ska ha en särställning bland åsikter. Religiösa åsikter är till skillnad från de andra diskrimineringsgrunderna per definition något självvalt. Därmed borde de betraktas som en åsikt och skyddas på samma sätt.