PLUS kan vara ett sätt att bli bättre

Orsakerna till valförlusten börjar klarna även om analysgrupperna har precis startat.
Vår politik var för tam.
Människor förtroende för vår förmåga att leda landet var för låg.
Vi tog stryk för vårt fasta samarbete med V och Mp.

Samarbetet med V och Mp ska naturligtvis ändras om det är så att det omöjliggör att vi får människors förtroende. Kanske är det då bättre att vi inför budgetar och andra större beslut förhandlar med de som är villiga att ge oss stöd. I regeringsfrågan kanske det är klokt att låta folk välja bland de partier som finns och sedan söka en majoritet utefter valresultatet. Det är väl troligt att V och Mp kommer att tillfrågas i ett sådant arbete men kanske även Fp och C och inte den borgerliga alliansen vinner en majoritet.

Om vi inte får förtroende för att leda landet så kan inte det ligga annat än hos våra företrädare. Om vi har företrädare som bedöms som sämre på att leda landet som kommer det att vara oerhört viktigt vid medborgarens val,särskilt om det är lite ostadigt i världen. Individernas eventuellt svaga utstrålning kan i hög grad kompenseras med en bra politik men i det här valet blev vår politik inte tillräckligt vass för att väga upp medborgarnas negativa uppfattning om bla. Mona Sahlin. Hon är dock inte ensamt ansvarig men laget runt henne kunde inte uppväga den massiva kampanj som fördes av media för att sänka hennes trovärdighet. Möjligen uppfattas sossepolitiker lite allmänt som buffliga, maktfullkomliga, tröga och initiativlösa och det gör ju inte saken bättre. Den TV-serie som SVT kör som jag tror heter Starke man förbättrar inte bilden. Det hjälps inte att det är komik och att allt är skruvat men genom att göra honom till sosse så blir det en bild som sätter sig hos tittaren.
Jag är mycket tveksam kring lämpligheten att låta ett faktiskt existerande parti kopplas ihop med en sån nidbild av politiker och politik. Det skulle kunna vara ok om vi satt i regeringsmakten för det är på något sätt mer rimligt att häckla makten men nu är vi faktiskt i minoritet även om så inte är fallet i alla kommuner men ändå.

Att vår politik var för tam är mer bekymmersamt. Jag känner själv att det fanns för lite framtidstro i det vi gick till val på. Vi bibehöll orättvis skattepolitik. Gav lite godis till pensionärerna Ville låta villaägare betala mer i skatt. Höja bensinpriset och bygga järnvägar mellan storstäderna. Hade ingen idé om hur arbetslösheten skulle fås ner till noll.
På det hela taget rätt svårt att se att det skulle leda till ett rättvisare, friare och mer solidariskt samhälle. Nu förenklare jag grovt och vår politik var i mina ögon betydligt bättre än nuvarande regerings men inte tillräckligt bra för att jag skulle känna; Yes we can!

Här måste vi bli bättre. Starkare visioner. Mer offensiv politik. Se de verkliga problemen och angripa dem skoningslöst. Bättre analyser. Politik som hänger ihop hela vägen och politik som bär för längre perioder än en mandatperiod. Jag tror också att vi måste bli bättre på lyfta upp problemen som finns i samhället för ibland kan vi kännas lite nöjda.

I all enkelhet skulle jag vilja leverera ett tips hur man kan angripa problem.
En enkel modell att följa är PLUS.

Problem: Vad är det för problem som vi vill lösa? Finns det inget problem ska vi inte ändra på något och finns det många problem så måste man börja med ett det kan sedan sättas ihop med andra men vi klarar oftast bara av att hantera ett problem i taget.

Lösning: Hur ser lösningen ut på problemet? Hur är det när problemet är borta? Vad känner vi då? Vad tycker andra? En ganska detaljerad målbild gör det tydligare att fokusera på det önskvärda tillståndet och vi vet också när vi kommit dit. Inget flum om en rättvis värld eller andra floskler utan vad lägger vi i så fall i det.

Undantag: Vad har vi gjort eller upplevt som gjort att vi löst problemet förut? Hur har det varit då? Vad gjorde vi för att uppnå det? Ett utforskande av undantag från problemen ger oss kanske uppslag till hur vi kan nå lösningen. Men tidigare undantag kanske också visar sig inte vara möjliga idag och då ger de oss information om vad som har förändrats kanske är det det verkliga problemet.

Steg/Skala: Man kan vara revolutionär men då lyckas man sällan. Bättre är istället att ta ett första steg i rätt riktning. Om man bara tar ett litet steg i rätt riktning så brukar det vara lättare att ta ett till och ett till... Ofta finns det lite som ändå är löst och inte bara problem. Det är därför bra att fundera lite över var man befinner sig i förhållandet till lösningen. En skala från 1-10 kan användas där 10 är att problemet är helt löst. Om man tycker att man är på en fyra så är det bra att veta varför man inte är på en trea och steget man ska ta är inte för att ta sig till tio utan för att komma till fem.

Den här relativt enkla metoden används i lösningsfokuserad samtalsteknik för att hjälpa människor att lösa sina egna problem som ofta är av mer social karraktär. Men jag tycker att den kan användas rätt väl även i att jobba med politiska problem. Trots allt så sitter mycket av problemen i oss själva och om vi har en gemensam bild av lösningen så handlar det i hög grad att börja gå dit och då är det enklare om man vet vilket som är det första steget.
Likaså är det en metod att faktiskt jobba med människors uppfattning om vad som är problem och vilka lösningar man vill ha och det kan användas både intern och extern i den politiska dialogen.
Politik i den form som vi eftersträvar bygger ju på en dialog om gemensamma problem och vilka uppoffringar vi är beredda att göra för att livet ska bli bättre för oss alla. Att sätta ord på problem och lösningar men också på det som varit bra är ett sätt att fokusera och att kunna få grepp på det som måste ändras. Att irra planlöst i livet med mål att nå någon form av allmän lycka är svårt och i väldigt liten grad något som leder till någon verklig förändring. Om vi inte för oss själva att formulera mål som är lite större men ändå konkreta blir agerandet istället inriktat på det som är nära och konkret ex. mer pengar i plånboken och då blir inte solidariteten, friheten eller jämlikheten så särskilt viktiga om man inte upplever sig tillhöra de som är begränsad i dessa delar.

Vi kan behöva ändra vårt jämlikhets begrepp om vi ska vara ett alternativ

Jag sitter och kollar några av de bloggar jag följer och halkar in på Marika Lindgren-Åsbrinks blogg Storstad. Marika skriver oftast mycket intressant och även denna gång i sitt inlägg Arbetarpartiet utan arbetande.

Jag ser att hon hänvisar till Johan Sjölanders blogg och surfar in där och läser två mycket (1 & 2) intressanta inlägg som på ett intressant sätt analyserar socialdemokratins valförlust.

Bla. resonerar Johan om att Socialdemokratin måste jobba med att öka jämlikheten och jag tror att han har rätt där. Till viss förvåning kan jag dock konstatera att i Socialdemokraternas partiprogram är definitionen av jämlikhet i den inledande texten den definition som används av liberalerna.

"Jämlikhet innebär att alla människor trots olika förutsättningar ges samma möjlighet att forma sitt eget liv och påverka samhället."

Läser man NEs artikel om jämlikhet så framgår det där att socialismens definition av jämlikhet handlar om allas lika möjlighet att ta del av matriella och kulturella värden. Det är också den jämlikhet som för mig är definitionen av jämlikhet den liberala definitionen av jämlikhet tycker jag mer handlar om frihet.

Här uppstår då frågan vad är det för jämlikhet Sjölander vill att Socialdemokratin ska verka för att öka. Jag vet inte och frågan är om det kan vara här som Socialdemokratin har bekymmer. Vi har vridit in oss till ett jämlikhetsbegrepp som är liberalt men många av våra medlemmar och kanske också presumtiva väljare hoppas på ökad jämlikhet a la socialismen. Vi säger ju oss trots allt vara ett parti vilande på den demokratiska socialismen.

Jag tycker att det finns all anledning att bena vidar i denna definitionsfråga för den jämlikhet som vi idag bekänner oss till är på många sätt uppnådd men inte är väl världen så bra som den kunde vara, eller?
Det känns som om Sjölander åtminstone sniffar på socialismens jämlikhetsbegrepp vilket glädjer mig. Men om det är det han menar så kan vi ta varandra i hand och konstatera att vi verkar i ett parti som har en annan jämlikhetssyn än vad vi hoppas på.

Jag undrar om den definition vi använder är känd att den huvudsakligen är liberal? Det kanske är ett beskrivningsfel som bara glidit igenom. I vilket fall som helst tror jag att den politiska kraften inom Socialdemokratin skulle öka om vi faktiskt med jämlikhet menade lika rätt till del av materiella och kulturella värden. Då finns det ett stort utrymme för reformer och social ingenjörskonst att gå loss på och intressanta samhällsförändringar att se fram emot.

Vi behöver nog skriva om den delen av den inledande texten.

Ska verkligen religionsfrihet alltid vara skyddat?

Det har aktualiserats att förbjuda bärandet av Burka. Det känns som ett lite märkligt agerande att förbjuda en religiös/kulturell symbol men låta andra vara kvar.

Borde det inte istället vara rimligare att begränsa diskrimineringslagen till att inte omfatta bärandet och utövandent av religion och religiösa symboler på jobb eller i utbildning.

Jag som djupt övertygad icketroende irriterar mig på att troende personer tillåts manifestera sin tro i sina yken eller i skolan. Särskilt irriterande är det om man innehar en offentlig anställning. Olika religiösa symboler pryder folk som ska i sin tjänst iakta objektivitet och behandla alla lika. Jag som inte tror eller de som inte delar bärarens tro blir ju då tydligt upplysta om tjänstemannens verkliga uppfattning.

Hade det varit politiska symboler hade vi tyckte att det var orimligt men religiös tillhörighet är ett minst lika tydligt ställningstagande. För mig som djupt icketroende är det dessutom irriterande att bli mött av en offentlig tjänsteman som förlitar sig till övernaturliga krafter. I mina ögon sjunker den i trovärdighet när den ska hantera högst påtagliga omständigheter.

I ett fritt samhälle är det rimligt att man får ha vilken tro eller uppfattning som helst men det är lika rimligt att andra ska ha rätt att slippa. Vilka ideér jag tror är bäst för samhället är min ensak men jag ska också ha rätt att torgföra dem under ordnande former för att övertyga andra men den rätten sträcker sig inte till att göra det på jobbet, i skolan eller som programledare i statlig media, om jag inte särskilt har blivit ombedd att göra just detta eller fått tillstånd till det.

Detta förhållningssätt är helt fungerande för politiska åsikter och borde rimligen kunna fungera även för religiösa åsikter. I en demokrati är det dessutom mer rimligt att ge utrymme för politisk diskussion än för religiösa fantasier om omnipotenta envåldshärskare benämnda gud.

Alltför länge har den fria demokratiska världen låtit religiösa uppfattningar få torgföras utan att mötas och ställas till svars. Trots att religiösa uppfattningar dagligen direkt dödar betydligt fler än någon politisk ideologi. Det finns ingen moralisk grund för att religiösa åsikter eller utövanden ska skyddas mer än en politiska. Knäppa åsikter är knäppa oavsett om de är religiöst, politiskt eller kulturellt grundade. Om en religiös åskådning har uppfattningar som går i strid med de grundläggande värderingar vi har i vårt samhälle då förtjänar de inte att skyddas lika lite som andra extrema ideologiska uppfattningar.

Den som har ett diskriminerande agerande ska rimligen inte skyddas av diskrimineringslagen. Att bära Burka är ett uttryck för uppfattningen att män är djur som inte kan tygla sin lustar. Det är i grunden en djupt diskriminerande uppfattning om män. En kvinna eller möjligen en man som har den uppfattningen kan inte påräkna sig rätt att skyddas under flagg att det är en del av hennes eller hans tro. Alternativt lider denna kvinna av ett så djupt trauma att hon behöver ha medicinsk hjälp för att få tillbaka sin tillit till vanliga män.

Varje religiös symbol är laddade med hela uppsättningen av åsikter som den aktuella religionen bär på. Kristendomen är inte utan mängder av ganska vidriga uppfattningar om både männsikor och rättssamhällen dessutom är alla monoteistiska religioner förespråkare av diktaturer då man anser att en varelse kan ha all rätt och dessutom har rätten att avgöra vad som är rätt och fel och göra med människors liv som den vill.

Få politiska ideologier är så historiskt fläckade som religionerna. De enda som kommer nära är extrema diktaturer och våldsideologier och en del av dessa har dessutom använt sig av religion som grund för sitt agerande.

Om man dagligen utför ritualer, ikläder sig särskilda kläder eller smyckar sig med speciella symboler för att hedra och be om hjälp av övernaturliga krafter brukar detta av läkarvetenskapen kallas för tvångstankar och vanföretställningar. Om du byter ut övernaturliga krafter till gud så kallas det religion och skyddas i lag och konventioner runt om i världen.
Det är förunderligt att vi tillmäter en viss form av fantasi sånt enormt värde.

Jag tycker att vi ska skydda indivders rätt att ha åsikter men jag är inte övertygad om att religion ska ha en särställning bland åsikter. Religiösa åsikter är till skillnad från de andra diskrimineringsgrunderna per definition något självvalt. Därmed borde de betraktas som en åsikt och skyddas på samma sätt.

Minskad främlingsfientlighet kräver höjda skatter

Under den tid som varit sedan valet har det skrivits spaltkilometrar om Sverigedemokraterna. Vem är de, hur är de, vad tycker de, hur ska man kunna umgås med dem mm. mm.
Man skulle nästan kunna tro att de är en ny grupp invandrare som just kommit till Sverige som vi inte känner till och som beter sig högst anorlunda än vi gör.

Förvånatsvärt lite har det skrivits och funderats kring hur det kommer sig att närmare 6% av befolkningen tycker att invandringen i Sverige är så problematisk att de är beredda att lägga sin röst på ett så pass extremt parti som SD. På den tiden när vi hade möjlighet att stryka oönskade politiker på valsedeln sa en del statsvetare att 5% strykningar är en mycket tydlig markering att man saknar förtroende hos väljarna för det är fler som tycker än som agerar. Redan vid 1% borde man ta sig en funderare över hur man uppfattades.

Rimligen är det alltså betydligt fler som tycker att invandringen i Sverige är problematisk än de knappa 6% som röstade på SD till riksdagen. De medborgare som inte röstade men ändå tycker är mer nyanserade så de gör sitt politiska val utifrån fler kriterier än endast en fråga. Likafullt kan de dock dela SDs huvuduppfattning helt eller delvis.

I kommuner där invandringen varit högre än genomsnittet har det inte sällan också fått utslag i ännu högre röstetal på SD.

Det kommer nu att startas kampanjer och upprop som på olika sätt vill manifestera en gemenskap med de som kommit till Sverige som invandrare och det finns mycket gott i detta men hur bra det än är att man manifesterar sin samhörighet så är det att angripa symptomen och inte problemet.

I grund och botten bygger den nuvarande politiska situationen i Sveriges Riksdag på att en stor grupp människor upplever att invandringen i Sverige innebär mindre gott än den ger fördelar. Den uppfattningen delas av långt större grupper än de som röstat på SD och de finns i alla politiska partier. Ingen kampanj eller manifestation kommer i grunden att ändra på den uppfattningen.

Endast en förändring av den omedelbara upplevelsen kan ändra en sådan uppfattning eftersom den bygger på våra mest djupa och basala reaktioner nämligen rädsla för det okända och hot mot vår egen existens. Det är mänskliga reaktioner som är skapade för att frigöra oanade krafter hos oss och hindra oss från att hamna i omöjliga situationer och det går inte att resonera bort dessa reaktioner om man ofta upplever dem på ett eller annat sätt.

Trots att ekonomin i samhället i stort är bättre och samhällsinstitutionerna levererar mer service än någonsin så upplever många det som att det är sämre. Den stora förändringen idag mot låt säga 1985 är bla. väsentligt större grupper invandrare. I vissa städer kan det folkliga inslaget i gatubilden kännas mer exotiskt än när man befinner sig utomlands. Så var det inte annat än på ett fåtal ställen i Sverige för 25 år sedan. Det är rimligt att koppla ihop den omedelbara upplevelsen med upplevelsen av hur samhällsutvecklingen blivit. Samhällsutvecklingen har blivit sämre och invandringen har ökat därmed borde invandringen vara orsaken till den försämrade samhällsutvecklingen. Om man dessutom inte har någon emotionell koppling till invandrarna så blir de enkla att förknippa med problemen.

Frågan är inte om invandringen ökat eller om samhället blivit sämre för båda dessa saker är sanna. I alla fall om man anser att det är sämre i samhället om klyftorna ökat. Frågan är istället om det finns ett samband mellan dessa två faktum och om det inte gör det är vi då beredda att göra något åt det som verkligen är orsaken till att det blivit sämre?

Jag kan inte se att det finns ett omedelbart samband mellan dessa två faktum. Däremot kan jag se att omfördelningen mellan de som har och de som inte har har minskat och att samhället är mindre aktivt i att ingripa i människors liv för att det ska bli bättre.

Om vi inte är beredda att omfördela resurser från de som har till de som saknar i större omfattning så kommer kakan för de som har minst att minska och krav kommer då att ställa på att färre ska vara med och dela på kakan. Det kan vi se redan idag på förändringen av sjukförsäkringssystemet. Det är då också rimligt att krav kommer att ställas på att inte släppa in fler i samhället som inte bidrar till sin egen försörjning och även det ser vi exempel på i begränsningar i anhöriginvandring och inval av SD i Riksdagen och utredningar om försämrade villkor för handikappade.

Om räddsla för det okända ska kunna bytas till nyfikenhet på det nya så måste hotet mot min egen överlevnad först undanröjas. Min egen eller min avkommas möjligheter till arbete och försörjning måste garanteras för att jag ska kunna närma mig det som är okänt och främmande. Det är därför inte så konstigt att lågutbildade, socialt marginaliserade och ungdomar är de som verkar dras till SD, deras möjlighet till egen försörjning är ju ständigt hotad av minskad omfördelning i samhället och hårdnande krav. De andra väljer istället att skydda sina inkomster och röstar på Moderaterna.

Här har socialdemokratin kört i diket genom att vi verkar ha sällat oss till högerns analys att skatter (läs omfördelning) är skadligt för samhällsutvecklingen. Istället borde vi argumentera för att omfördelningar från de som har till det som behövs är det sätt som gör samhället blir bättre för alla. Just nu behövs fler arbeten inte minst för de som är invandrare och de som röstade på SD, mer omsorg för de sköraste, mer utbildning av vår framtid och satsningar för en hållbar utveckling. Inte något av detta kommer marknaden att klara på egen hand så då återstår bara skattevägen.

Vill vi minska främlingsfientligheten så kommer vi att behöva höja skatterna och garantera alla ett arbete, så enkelt är det. Det är tråkigt att vi inte verkar se denna uppenbara lösning.
Istället diskuterar vi om Sverigedemokraterna är rasister eller bara nationalister eller oavsett vad de är hur man får ut dem ur politiken som om det på något vis skulle minska främlingsfientligheten eller på något annat sätt förbättra samhället.

Återerövra politiken som förändringskraft

Den svenska valmanskåren tenderar att dra åt höger och du kan i mitt tidigare inlägg läsa om varför jag tror att vi förlorade valet denna gång.

Problemet är dock lite djupare än så. Inom vänsterblocket har vi för vana att se politiken som en möjlighet att förverkliga ett bättre samhälle.

Många av de som är ledande politiker i dag i Sverige har varit med sedan 70-talet och då var politiken ett redskap att förbättra världen.

Sedan början av 90-talet har detta delvis förändrats. Idag är mycket av det politiska vardagsarbetet en fråga om att dra ner på kostnader, omfördela medel från en verksamhet till en annan och att formulera politiska beslut som förhåller sig till en mängd regler och förordningar inte minst de som är gemensamma för den Europeiska unionen.

Man skulle kunna säga att utifrån ett medborgarperspektiv tenderar den politiska processen snarare vara ett hinder för förändring än en möjlighet. I ett sådant läge är det egentligen inte så märkligt om människor väljer att rösta på partier som vill minska politikens inflytande (läs Moderaterna). Det är heller inte så konstigt att relativt kapitalstarka storstadsbor vill se ett ökat inslag av privata lösningar för då kan de med en "affär" nå förändring.

Det här är en utveckling som ur ett vänsterperspektiv är synnerligen bekymmersam. Om politiken inte kan skapa människors frigörelse och ett bättre samhälle för alla så faller också politikens legitimitet. Politiken blir då ett förtryckarinstrument att hålla de svagaste i schack precis som tidigare monarkier och kyrkan var maktkomplex som ville omkullkastas av vänstern.

Man skulle kunna säg att vänstern måste återerövra politiken som verktyg. Det måste formuleras agendor som på allvar tar tag i de problem som finns i samhället och inte bara halvdant bekämpar en del av symptomen.

Jag kan se flera frågor som många människor är oroliga över och därför upplevs som problem:

1. Arbetslösheten (främst gäller det unga men i grunden hela arbetslösheten)

2. Miljön (många är oroliga för klimatförändringar och hur det ska påverka oss och våra barn)

3. Globaliseringen (kommer vi att kunna producera något här till de priser som vi behöver ta ut för att få de löner vi vill ha eller är vår ekonomiska storhetstid över?)

4. Kriminalitet( en hel del är bekymrade över ett grövre våld och få är nog de föräldrar till tonårsdöttrar som inte är oroliga för dottern när hon är ute en kväll)

5. Invandring (många i Sverige har en positiv syn på människor från andra länder men tillströmningen är så stor att även den mest tolerante funderar över hur detta ska bli)

Arbetslösheten är delvis nyckeln till allt detta. Om få är arbetslösa är det inte så många som ororar sig för globaliseringen, invandringen ses inte som ett allvarligt problem och kriminaliteten minskar. Om dessutom arbetet är inriktat på att förbättra miljön så påverkas även denna faktor.

Vid några tillfällen har jag diskuterat politik i grupper där värderingarna kanske inte nödvändigtvis är lika som mina men gruppen är ändå personer som har funderat på samhällsfrågor. Ofta kommer arbetslösheten upp som ett stort problem och alla brukar vara överens om att den borde minskas.

Jag har vid några tillfällen dristat mig till att säga att det är inget problem om jag får disponera de miljarder som skatterna sänkts med de senaste fyra åren och dessutom vi plockar in de pengar som används till arbetsmarknadsåtgärder och a-kassa, försörjningsstöd till de som inte har jobb och integrationsstöd till invandrare som nyligen kommit hit. Jag behöver inte mer än ca 135 miljarder vilket är mindre än vad detta blir summerat.

Med den påsen pengar skulle vi kunna skapa 428 000 jobb med en lön på 20 000 kr/månaden i offentlig sektor. Då har jag inte räknat med de pengar som kommer tillbaka i form av skatt från dessa men låt oss inte krångla till det för oss.

När jag säger det så så brukar det först bli lite tyst och sedan kommer det invändningar att så vill man inte göra.

Här blir det lite knepigt tycker jag. Alla verkar vilja få bort arbetslösheten men det får inte ske genom att skapa jobb i den offentliga sektorn. Hur kommer det sig?

Tror vi att det kommer att skapas 400-tusen industrijobb? Glöm det! Det kommer inte att ske för det finns inte så stor efterfrågan av produkter till det pris som vi kan tillverka dem.

Tror vi att servicesektorn ska svälja 400-tusen människor som ska förmedla service till andra? Glöm det! Vi är inte beredda att lägga så stor del av våra pengar på olika typer av tjänster. Det är vi helt enkelt för snåla för.

Jag är djupt övertygad om att det endast är med tvång (läs skatt) som vi kan ta pengar från folk i sådan omfattning att vi kan skapa jobb för alla. Det finns helt enklet inte en verklig efterfrågan på allt det arbete som kan utföras av den stora gruppen arbetslösa till det pris som vi vanligtvis är beredda att jobba för. Delvis för att vissa saker är felaktigt prissatta ex. miljön men också för att det sker en överproduktion i låglöneländer utan tillräckliga importbegränsningar som ger billigare alternativ för oss att välja på.

Nu tillbaka till vänsterns utmaning. Att vinna medborgarnas samtycke till att av oss alla ta en del av vårt konsumtionsutrymme och omvandla det till arbete för alla är den absolut största utmaningen för vänstern i Sverige, Europa och världen. Här ligger nyckeln till framgång men också risk för totalt katastrof och utradering från kartan.

Kan vi visa på att en omfördelning på detta sätt minskar en hel del andra problem och skapar också ett önskvärt mervärde som kan det innebära en framgångssaga utan motstycke för vänstern. Det finns en pyrande oro för att arbetslösheten drabbar fler och fler och snart även mig. Skulle vi däremot misslyckas med att få med oss medborgarna på detta så försvinner vår legitimitet och vi blir ointressanta som politisk kraft och kan möjligen hålla oss kvar genom karismatiska ledare eller ren populism.

Det är inte helt lätt och måste sannolikt också kombineras med lite andra uppfattningar.

Kriminaliteten ex. har vänstern en tendens att möta med vård och stöd. Det verkar inte vara en särskilt framgångsrik metod.Våldet blir råare och mer organiserat och buset verkar ha ett taktiskt försprång mot rättsväsendet. Det är kanske inte så konstigt i ett sådant läge att folk väljer de som säger hårdare straff och fler poliser framför den som säger mildare straff och trevligare poliser. Här kan det vara så att den politiska vänstern har gått lite fel.

Hur kan den som tror på demokrati, likhet inför lagen och alla människors rätt acceptera att andra medvetet och brutalt bryter mot detta och om de blir påkomna ska mötas med förståelse? Jag tror att samhällets acceptans för den som brukar olagligt våld behöver sänkas. Misshandlar man grovt, hotar synnerligen brutalt och utstuderat, våldtar (enligt den något mer konservativa tolkningen tvingande sex utan medgivande) eller mördar ska man tas ur trafik för väldigt lång tid kanske för gott. Det kan aldrig vara acceptabelt att man kan åka dit för ett brutalt brott och ha möjlighet att utföra det igen om det finns risk för detta.

Det handlar i grunden om att det ska vara samma spelregler för alla. Även brott som stöld, rån och förskingring behöver mötas med påtagliga påföljder.

Det får aldrig vara så att det känns värt att ta straffet för det brott man begått.

Jag är väl medveten om att hårdare straff kan leda till ytterligare brutalisering men det verkar inte finnas något sätt att motverka denna utveckling och då kan jag inte se annat än att låsa in de grova brotslingarna för mycket lång tid är det som återstår att göra.

En sådan skärpning av förhållningssättet kan dock inte ske utan att samtidigt införa möjligheter till en anständig försörjning genom hederligt arbete, det finns inte idag.

Globaliseringen är ett annat område som vi behöver fundera över. Är det verkligen helt bekymmersfritt att ha nära nog fri försäljning av varor över världen? Borde inte transporterna som ofta är en miljöbov slå igenom på priset vid långa transporter av massproducerade produkter? Är det verkligen ok att företags läggs ner i Europa för att flyttas till Asien med en outsinlig källa av billig arbetskraft?

Konkurrensen borde väl inte stå mellan folk i olika länder som jobbar i samma företag utan mellan företag som växer upp i samma eller möjligen olika länder? I sin förlängning flyttar annars alla företag till länder där produktionskostanden är låg och då finns det ingen som har råd att betala för varan. Kan det vara så att finanskrisen i världen var ett första tecken på att den utvecklade världens valutor är extremt övervärderade då det egentligen inte finns några substantiella värden kvar eller det håller åtminstone på att snabbt försvinna.

Klimatfrågan har inte försvunnit. Vi kommer att bli tvugna att lägga om rodret för samhällsutvecklingen till ett samhälle som förbrukar mindre energi framför allt energi producerad av kol, olja eller kärnkraft. Har finns mängder med arbetstillfällen och stora behov av investeringar. Kollektiva trafikmedel för långa distanser som är miljövänliga, isolering av hus, nya fordon som inte drivs av fossila bränslen eller förbrukar mängder av fossila bränslen vid tillverkningen, matproduktion som är klimatneutral och kraftproduktion som är förnyelsebar. En hel del av dessa satningar kan inte bäras av den enskilde själv utan måste genomföras som gemensamma satsningar. Sannolikt behöver vi också inrikta oss på produktion som går att underhålla under långa perioder. Modulärt uppgraderbart och lång livslängd ska vara ledorden.

Dessa och många fler områeden kräver mer politik, ordentliga omprioriteringar och gör att politiken blir ett sätt att förbättra världen. Alternativet är en sakta tynande tillvaro som livas upp av ett och annat krig om det lilla som finns kvar. Jag vet vilken väg jag vill gå, jag hoppas att den politiska vänstern också vet det.