Återerövra politiken som förändringskraft

Den svenska valmanskåren tenderar att dra åt höger och du kan i mitt tidigare inlägg läsa om varför jag tror att vi förlorade valet denna gång.

Problemet är dock lite djupare än så. Inom vänsterblocket har vi för vana att se politiken som en möjlighet att förverkliga ett bättre samhälle.

Många av de som är ledande politiker i dag i Sverige har varit med sedan 70-talet och då var politiken ett redskap att förbättra världen.

Sedan början av 90-talet har detta delvis förändrats. Idag är mycket av det politiska vardagsarbetet en fråga om att dra ner på kostnader, omfördela medel från en verksamhet till en annan och att formulera politiska beslut som förhåller sig till en mängd regler och förordningar inte minst de som är gemensamma för den Europeiska unionen.

Man skulle kunna säga att utifrån ett medborgarperspektiv tenderar den politiska processen snarare vara ett hinder för förändring än en möjlighet. I ett sådant läge är det egentligen inte så märkligt om människor väljer att rösta på partier som vill minska politikens inflytande (läs Moderaterna). Det är heller inte så konstigt att relativt kapitalstarka storstadsbor vill se ett ökat inslag av privata lösningar för då kan de med en "affär" nå förändring.

Det här är en utveckling som ur ett vänsterperspektiv är synnerligen bekymmersam. Om politiken inte kan skapa människors frigörelse och ett bättre samhälle för alla så faller också politikens legitimitet. Politiken blir då ett förtryckarinstrument att hålla de svagaste i schack precis som tidigare monarkier och kyrkan var maktkomplex som ville omkullkastas av vänstern.

Man skulle kunna säg att vänstern måste återerövra politiken som verktyg. Det måste formuleras agendor som på allvar tar tag i de problem som finns i samhället och inte bara halvdant bekämpar en del av symptomen.

Jag kan se flera frågor som många människor är oroliga över och därför upplevs som problem:

1. Arbetslösheten (främst gäller det unga men i grunden hela arbetslösheten)

2. Miljön (många är oroliga för klimatförändringar och hur det ska påverka oss och våra barn)

3. Globaliseringen (kommer vi att kunna producera något här till de priser som vi behöver ta ut för att få de löner vi vill ha eller är vår ekonomiska storhetstid över?)

4. Kriminalitet( en hel del är bekymrade över ett grövre våld och få är nog de föräldrar till tonårsdöttrar som inte är oroliga för dottern när hon är ute en kväll)

5. Invandring (många i Sverige har en positiv syn på människor från andra länder men tillströmningen är så stor att även den mest tolerante funderar över hur detta ska bli)

Arbetslösheten är delvis nyckeln till allt detta. Om få är arbetslösa är det inte så många som ororar sig för globaliseringen, invandringen ses inte som ett allvarligt problem och kriminaliteten minskar. Om dessutom arbetet är inriktat på att förbättra miljön så påverkas även denna faktor.

Vid några tillfällen har jag diskuterat politik i grupper där värderingarna kanske inte nödvändigtvis är lika som mina men gruppen är ändå personer som har funderat på samhällsfrågor. Ofta kommer arbetslösheten upp som ett stort problem och alla brukar vara överens om att den borde minskas.

Jag har vid några tillfällen dristat mig till att säga att det är inget problem om jag får disponera de miljarder som skatterna sänkts med de senaste fyra åren och dessutom vi plockar in de pengar som används till arbetsmarknadsåtgärder och a-kassa, försörjningsstöd till de som inte har jobb och integrationsstöd till invandrare som nyligen kommit hit. Jag behöver inte mer än ca 135 miljarder vilket är mindre än vad detta blir summerat.

Med den påsen pengar skulle vi kunna skapa 428 000 jobb med en lön på 20 000 kr/månaden i offentlig sektor. Då har jag inte räknat med de pengar som kommer tillbaka i form av skatt från dessa men låt oss inte krångla till det för oss.

När jag säger det så så brukar det först bli lite tyst och sedan kommer det invändningar att så vill man inte göra.

Här blir det lite knepigt tycker jag. Alla verkar vilja få bort arbetslösheten men det får inte ske genom att skapa jobb i den offentliga sektorn. Hur kommer det sig?

Tror vi att det kommer att skapas 400-tusen industrijobb? Glöm det! Det kommer inte att ske för det finns inte så stor efterfrågan av produkter till det pris som vi kan tillverka dem.

Tror vi att servicesektorn ska svälja 400-tusen människor som ska förmedla service till andra? Glöm det! Vi är inte beredda att lägga så stor del av våra pengar på olika typer av tjänster. Det är vi helt enkelt för snåla för.

Jag är djupt övertygad om att det endast är med tvång (läs skatt) som vi kan ta pengar från folk i sådan omfattning att vi kan skapa jobb för alla. Det finns helt enklet inte en verklig efterfrågan på allt det arbete som kan utföras av den stora gruppen arbetslösa till det pris som vi vanligtvis är beredda att jobba för. Delvis för att vissa saker är felaktigt prissatta ex. miljön men också för att det sker en överproduktion i låglöneländer utan tillräckliga importbegränsningar som ger billigare alternativ för oss att välja på.

Nu tillbaka till vänsterns utmaning. Att vinna medborgarnas samtycke till att av oss alla ta en del av vårt konsumtionsutrymme och omvandla det till arbete för alla är den absolut största utmaningen för vänstern i Sverige, Europa och världen. Här ligger nyckeln till framgång men också risk för totalt katastrof och utradering från kartan.

Kan vi visa på att en omfördelning på detta sätt minskar en hel del andra problem och skapar också ett önskvärt mervärde som kan det innebära en framgångssaga utan motstycke för vänstern. Det finns en pyrande oro för att arbetslösheten drabbar fler och fler och snart även mig. Skulle vi däremot misslyckas med att få med oss medborgarna på detta så försvinner vår legitimitet och vi blir ointressanta som politisk kraft och kan möjligen hålla oss kvar genom karismatiska ledare eller ren populism.

Det är inte helt lätt och måste sannolikt också kombineras med lite andra uppfattningar.

Kriminaliteten ex. har vänstern en tendens att möta med vård och stöd. Det verkar inte vara en särskilt framgångsrik metod.Våldet blir råare och mer organiserat och buset verkar ha ett taktiskt försprång mot rättsväsendet. Det är kanske inte så konstigt i ett sådant läge att folk väljer de som säger hårdare straff och fler poliser framför den som säger mildare straff och trevligare poliser. Här kan det vara så att den politiska vänstern har gått lite fel.

Hur kan den som tror på demokrati, likhet inför lagen och alla människors rätt acceptera att andra medvetet och brutalt bryter mot detta och om de blir påkomna ska mötas med förståelse? Jag tror att samhällets acceptans för den som brukar olagligt våld behöver sänkas. Misshandlar man grovt, hotar synnerligen brutalt och utstuderat, våldtar (enligt den något mer konservativa tolkningen tvingande sex utan medgivande) eller mördar ska man tas ur trafik för väldigt lång tid kanske för gott. Det kan aldrig vara acceptabelt att man kan åka dit för ett brutalt brott och ha möjlighet att utföra det igen om det finns risk för detta.

Det handlar i grunden om att det ska vara samma spelregler för alla. Även brott som stöld, rån och förskingring behöver mötas med påtagliga påföljder.

Det får aldrig vara så att det känns värt att ta straffet för det brott man begått.

Jag är väl medveten om att hårdare straff kan leda till ytterligare brutalisering men det verkar inte finnas något sätt att motverka denna utveckling och då kan jag inte se annat än att låsa in de grova brotslingarna för mycket lång tid är det som återstår att göra.

En sådan skärpning av förhållningssättet kan dock inte ske utan att samtidigt införa möjligheter till en anständig försörjning genom hederligt arbete, det finns inte idag.

Globaliseringen är ett annat område som vi behöver fundera över. Är det verkligen helt bekymmersfritt att ha nära nog fri försäljning av varor över världen? Borde inte transporterna som ofta är en miljöbov slå igenom på priset vid långa transporter av massproducerade produkter? Är det verkligen ok att företags läggs ner i Europa för att flyttas till Asien med en outsinlig källa av billig arbetskraft?

Konkurrensen borde väl inte stå mellan folk i olika länder som jobbar i samma företag utan mellan företag som växer upp i samma eller möjligen olika länder? I sin förlängning flyttar annars alla företag till länder där produktionskostanden är låg och då finns det ingen som har råd att betala för varan. Kan det vara så att finanskrisen i världen var ett första tecken på att den utvecklade världens valutor är extremt övervärderade då det egentligen inte finns några substantiella värden kvar eller det håller åtminstone på att snabbt försvinna.

Klimatfrågan har inte försvunnit. Vi kommer att bli tvugna att lägga om rodret för samhällsutvecklingen till ett samhälle som förbrukar mindre energi framför allt energi producerad av kol, olja eller kärnkraft. Har finns mängder med arbetstillfällen och stora behov av investeringar. Kollektiva trafikmedel för långa distanser som är miljövänliga, isolering av hus, nya fordon som inte drivs av fossila bränslen eller förbrukar mängder av fossila bränslen vid tillverkningen, matproduktion som är klimatneutral och kraftproduktion som är förnyelsebar. En hel del av dessa satningar kan inte bäras av den enskilde själv utan måste genomföras som gemensamma satsningar. Sannolikt behöver vi också inrikta oss på produktion som går att underhålla under långa perioder. Modulärt uppgraderbart och lång livslängd ska vara ledorden.

Dessa och många fler områeden kräver mer politik, ordentliga omprioriteringar och gör att politiken blir ett sätt att förbättra världen. Alternativet är en sakta tynande tillvaro som livas upp av ett och annat krig om det lilla som finns kvar. Jag vet vilken väg jag vill gå, jag hoppas att den politiska vänstern också vet det.