Under den tid som varit sedan valet har det skrivits spaltkilometrar om Sverigedemokraterna. Vem är de, hur är de, vad tycker de, hur ska man kunna umgås med dem mm. mm.
Man skulle nästan kunna tro att de är en ny grupp invandrare som just kommit till Sverige som vi inte känner till och som beter sig högst anorlunda än vi gör.
Förvånatsvärt lite har det skrivits och funderats kring hur det kommer sig att närmare 6% av befolkningen tycker att invandringen i Sverige är så problematisk att de är beredda att lägga sin röst på ett så pass extremt parti som SD. På den tiden när vi hade möjlighet att stryka oönskade politiker på valsedeln sa en del statsvetare att 5% strykningar är en mycket tydlig markering att man saknar förtroende hos väljarna för det är fler som tycker än som agerar. Redan vid 1% borde man ta sig en funderare över hur man uppfattades.
Rimligen är det alltså betydligt fler som tycker att invandringen i Sverige är problematisk än de knappa 6% som röstade på SD till riksdagen. De medborgare som inte röstade men ändå tycker är mer nyanserade så de gör sitt politiska val utifrån fler kriterier än endast en fråga. Likafullt kan de dock dela SDs huvuduppfattning helt eller delvis.
I kommuner där invandringen varit högre än genomsnittet har det inte sällan också fått utslag i ännu högre röstetal på SD.
Det kommer nu att startas kampanjer och upprop som på olika sätt vill manifestera en gemenskap med de som kommit till Sverige som invandrare och det finns mycket gott i detta men hur bra det än är att man manifesterar sin samhörighet så är det att angripa symptomen och inte problemet.
I grund och botten bygger den nuvarande politiska situationen i Sveriges Riksdag på att en stor grupp människor upplever att invandringen i Sverige innebär mindre gott än den ger fördelar. Den uppfattningen delas av långt större grupper än de som röstat på SD och de finns i alla politiska partier. Ingen kampanj eller manifestation kommer i grunden att ändra på den uppfattningen.
Endast en förändring av den omedelbara upplevelsen kan ändra en sådan uppfattning eftersom den bygger på våra mest djupa och basala reaktioner nämligen rädsla för det okända och hot mot vår egen existens. Det är mänskliga reaktioner som är skapade för att frigöra oanade krafter hos oss och hindra oss från att hamna i omöjliga situationer och det går inte att resonera bort dessa reaktioner om man ofta upplever dem på ett eller annat sätt.
Trots att ekonomin i samhället i stort är bättre och samhällsinstitutionerna levererar mer service än någonsin så upplever många det som att det är sämre. Den stora förändringen idag mot låt säga 1985 är bla. väsentligt större grupper invandrare. I vissa städer kan det folkliga inslaget i gatubilden kännas mer exotiskt än när man befinner sig utomlands. Så var det inte annat än på ett fåtal ställen i Sverige för 25 år sedan. Det är rimligt att koppla ihop den omedelbara upplevelsen med upplevelsen av hur samhällsutvecklingen blivit. Samhällsutvecklingen har blivit sämre och invandringen har ökat därmed borde invandringen vara orsaken till den försämrade samhällsutvecklingen. Om man dessutom inte har någon emotionell koppling till invandrarna så blir de enkla att förknippa med problemen.
Frågan är inte om invandringen ökat eller om samhället blivit sämre för båda dessa saker är sanna. I alla fall om man anser att det är sämre i samhället om klyftorna ökat. Frågan är istället om det finns ett samband mellan dessa två faktum och om det inte gör det är vi då beredda att göra något åt det som verkligen är orsaken till att det blivit sämre?
Jag kan inte se att det finns ett omedelbart samband mellan dessa två faktum. Däremot kan jag se att omfördelningen mellan de som har och de som inte har har minskat och att samhället är mindre aktivt i att ingripa i människors liv för att det ska bli bättre.
Om vi inte är beredda att omfördela resurser från de som har till de som saknar i större omfattning så kommer kakan för de som har minst att minska och krav kommer då att ställa på att färre ska vara med och dela på kakan. Det kan vi se redan idag på förändringen av sjukförsäkringssystemet. Det är då också rimligt att krav kommer att ställas på att inte släppa in fler i samhället som inte bidrar till sin egen försörjning och även det ser vi exempel på i begränsningar i anhöriginvandring och inval av SD i Riksdagen och utredningar om försämrade villkor för handikappade.
Om räddsla för det okända ska kunna bytas till nyfikenhet på det nya så måste hotet mot min egen överlevnad först undanröjas. Min egen eller min avkommas möjligheter till arbete och försörjning måste garanteras för att jag ska kunna närma mig det som är okänt och främmande. Det är därför inte så konstigt att lågutbildade, socialt marginaliserade och ungdomar är de som verkar dras till SD, deras möjlighet till egen försörjning är ju ständigt hotad av minskad omfördelning i samhället och hårdnande krav. De andra väljer istället att skydda sina inkomster och röstar på Moderaterna.
Här har socialdemokratin kört i diket genom att vi verkar ha sällat oss till högerns analys att skatter (läs omfördelning) är skadligt för samhällsutvecklingen. Istället borde vi argumentera för att omfördelningar från de som har till det som behövs är det sätt som gör samhället blir bättre för alla. Just nu behövs fler arbeten inte minst för de som är invandrare och de som röstade på SD, mer omsorg för de sköraste, mer utbildning av vår framtid och satsningar för en hållbar utveckling. Inte något av detta kommer marknaden att klara på egen hand så då återstår bara skattevägen.
Vill vi minska främlingsfientligheten så kommer vi att behöva höja skatterna och garantera alla ett arbete, så enkelt är det. Det är tråkigt att vi inte verkar se denna uppenbara lösning.
Istället diskuterar vi om Sverigedemokraterna är rasister eller bara nationalister eller oavsett vad de är hur man får ut dem ur politiken som om det på något vis skulle minska främlingsfientligheten eller på något annat sätt förbättra samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar