The big five

Jag har tidigare skrivit om PLUS som en metod att angripa problem och jag har i några andra inlägg försökt belysa vilka problem jag tycker är mest besvärliga att hantera.

Jag vill drista mig till att göra en ny lista som ett sätt för mig själv och möjligen andra att fundera över vilka utmaningar har vi framför oss. Socialdemokratin verkar just nu mer vilsen än någonsin där det både skriks efter en förnyelse av politiken och också kanske på ledargarnityret. Det första kan nog vara värt att resonera kring om inte annat för att fundera över vad det verkligen är för förnyelse som krävs. När det gäller personfrågan så tycker jag nog att problemet ligger i att lite för många är för intresserade av att promota sig själva och för lite intresserade av att verkligen lyfta fram samhällsproblemen.

Nu till problemorienteringen.
Arbetslösheten
Det är väl inte så mycket att snacka om egentligen. 8% arbetslöshet är 8% för mycket och arbetslösheten för mer sig så många andra problem. Ökade ekonomiska klyftor, social utslagning, kriminalitet, missbruk, ohälsa och främlingsfientlighet. Det måste formuleras idéer om hur vi radikalt annorlunda ska kunna få ner arbetslösheten. Nu har vi provat lite olika stimmulanser sedan början av 90-talet och endast under några månader av brinnande högkonjunktur kunde vi få ner arbetslösheten till ca 4%. Det finns en del som talar för att det skedde med finanskris som följd. Inte att vi orsakde den själva men den höga efterfrågan i världen skedde till stor del genom vansinniga lån i USA. När det blev uppdagat tvärdog ekonomin och fick startas upp igen med startkablar i form av omfattande statliga interventioner.

Klimathotet
Vi kan stoppa huvudet i sanden hur mycket vi vill men vi måste hitta ett sätt att sluta bränna fossilbränslen. Helst ska det ske utan akut död i hela den internationella ekonomin och med en likvärdig välfärdsnivå. När vi ändå ställer om så behöver vi reducera användningen av farliga kemikalier till nivåer som är långsiktigt uthålliga alternativt så måste vi kunan rena bort dem från att sippra ut i vår livsmiljö.

Den globala konkurrensen
Det kommer förr eller senare att bli problem att upprätthålla vår välfärd om vi ska konkurrera med arbetskraft som tjänar väsentligt mycket mindre än vad vi behöver för att klara oss. Förr kunde tillväxten ske genom användning av olja och andra råvaror men det finns inte så det räcker till för alla på jordklotet. Därmed sker tillväxten på bekostnad av någon annan om vi totalt sätt inte gör av med mer råvaror.
Det är inget roligt val vi står inför: Antingen så måste vi börja skydda vår ekonomi för att den ska kunna hållas uppe på nuvarande nivå eller annars får vi börja anpassa oss till att ha en levnadsstandard som närmar sig snittet i världen vilket är betydligt sämre än idag. Åtminstone om levnadsstandarden ska bygga på i huvudsak materiell tillgång. Det kommer inte handla om 100-tals år framåt utan snarare 10-tals år som denna omställning kommer att ske på.

Omfattande folkomflyttningar
Det går inte i ett längre perspektiv att människor från fattigare områden flyttar till rikare utan att de kan bidra med minst det de kostar. Vi har nu omfattande folkomflyttningar från mellanöstern och afrika till Europa och delvis USA. De som kommer därifrån har vanligtvis väldigt svårt att försörja sig vilket inte är så konstigt då man i snitt har en väsentligt sämre utbildning än genomsnittet i Europa, saknar erfarenhet av industrisamhället och har en helt annan kulturell referensram. Många av Europas stater har välfärdssytem som är generella, generösa och skattefinansierade. Dessa system klarar inte att bära bördan av mer än den egna befolkningens behov över tid. Det blir i längden omöjligt att kräva att den inhemska befolkningen ska ständigt öka sin prestation för att klara den globala konkurrensen för att sedan behöva avstå allt mer till grupper som kommer utifrån och inte kan bidra i någon högre grad.
Det är i grunden inte rasim utan handlar snarare om egen överlevnad men det är inte orimligt att det kan manifestera sig i brutal rasism och våldsam främlingsfientlighet.

Energikrisen
Klimatproblematiken är också en energikris. Det finns en omfattande energibrist om vi tar bort den fossila energiproduktionen. Stor del av vårt välstånd bygger på tillgång på billig och lättillgänglig energi. Inte minst gäller det hela transportsektorn som är helt beroende av fossila bränslen. Här saknas det verkliga alternativ men också handlingskraft att införa de möjligheter som ändå finns.

Kan vi hitta lösningar på dessa fem områden tror jag att en hel del av andra problem kommer att lösa sig självt eller om inte annat framstå som rätt hanterbara.
Nu gäller det att ta fram verktygslådan och börja snickra på lösningar och de sker naturligtvis inte bara här i Sverige men vi måste vara med och gå så långt vi bara kan.
Jag tror att den förändring som skett i samhället ligger i att problemen har blivit större och internationella vilket gör att nationella lösningar inte räcker till.
På den globala arenan tror jag dock att samma motsättningar och ideologiska fackverk kan vara användbara. Jag tror dessutom att de idéer som definerar socialismen är de enda som egentligen kan hantera hela problematiken utan omfattande konflikter.

Jämlik fördelning, reglerad marknad och gemensamt ansvar kommer absolut att krävas om vi ska nå framgång.
Andra alternativ är annars att hoppas på att man till hör de lyckliga få eller att vänja sig vid ständiga våldsamma konflikter kring de få tillgångar som finns.

Nobelpristagaren har fel

Såg ekonomipristagaren Pissarides i TV häromdagen. Han menade att vi får vänja oss vid arbetslöshet på ca 6%. Vi kan definitivt glömma nivåer som på 80-talet om 3-4%.
Han har fått pris för teorier om att arbetslösheten minskar om man sänker a-kassan och sägs vara populär i nuvarande svenska regering inte föga förvånande.

Nu har inte jag läst hans teorier men jag utgår ifrån att de är något mer utvecklade än vad som belysts i media annars borde han inte ha något pris till Nobels minne. Det är föga revolutionerande att om du ger mindre pengar till en människa så kommer den vara mer benägen att jobba. Det kommer som en logisk följd av att annars kommer du ju inte att klara dig.

Om vi inte hade ett a-kassesystem så skulle ju folk vara tvungna att försörja sig på vilket sätt som helst om det så innebär att de plockar tomburkar, samlar tobak från fimpar eller vad det nu är. Så ser det ut i väldigt många utvecklingsländer. Det blir ett liv i bästa fall i utslagning och i värsta fall blir det inget liv alls.

Att det skulle finnas ett direkt samband mellan storleken på a-kassan och arbetslösheten betvivlar jag starkt i alla fall med den konstruktion av a-kassa vi har i Sverige.
Om det gör det så skulle det innebära att en sänkning av a-kassan med 10% skulle sänka arbetslösheten med 10% och det är bevisligen falskt.

Taket i a-kassan har varit still under väldigt många år vilket innebär att fler och fler slår i taket på a-kassesystemet och indirekt har det inneburit att a-kassenivån har sänkts varje år. Inte har arbetslösheten minskat för det. Tvärtom har arbetslösheten ökat. Den har dessutom ökat mest hos de som inte har någon a-kassa alls dvs ex. ungdomar.

Det svenska a-kassesystemet har dessutom krav kopplade till sig att du måste vara beredd att ta jobb som ger 10% under vad du har i a-kassa och då är vi nere under vad de flesta avtal säger är minimilön. För att kunna verkställa det kravet måste det dock finnas något jobb att pröva det emot och det är här det faktiskt finns en brist i teorin (åtminstone populärversionen och den som tillämpas av regeringen).

Det är inte så att det med automatik blir fler jobb bara för att folk har sämre ersättning. Tvärtom så blir det faktiskt färre jobb om folk har sämre ersättning därför deras köpkraft reduceras och därmed efterfrågas inte varor och tjänster samma grad.

A-kassesystemet i Sverige är konstruerat så att det i princip inte går att säga nej till att ta erbjudna jobb om man uppfyller kraven som arbetsgivaren har utan att förlora väldigt stor del av ersättningen och vid upprepade nekanden förloras ersättningen helt. Man är tvungen att acceptera 12 timmars bortovaro från hemmet och om man inte har ensam vårdnad av minderårigt barn kan veckopendling krävas alternativt kan man vara tvungen att flytta.

LO ekonomerna har vi d några tillfällen pekat på att ifrågasättandet av a-kasserätten har minskat drastiskt sedan 60- och 70-talen. Det är samma fenomen, det är jobben som saknas. Dvs jobb där kravprofilen stämmer överens med vad de arbetslösa rimligen kan klara av.

Det är djupt olyckligt att man får pris för att komma med teorier som populärt kan tolkas på ett sätt som är helt knasigt. Att dessutom toppa det med att vi kan glömma så låg arbetslöshet som 3-4% gör det inte bättre.

Om han menade att NAIRU har flyttats uppåt så skulle jag vara beredd att hålla med honom men det är klart att ett samhälle av vår sort skulle kunna bestämma sig för att vi inte ska ha någon arbetslöshet alls. Det förutsätter dock att man är beredd att skapa jobb som inte är helt nödvändiga eller som alltid går att räkna hem rent företagsekonomiskt.

Om det blev olagligt för kommunerna att ha någon som mot sin vilja var arbetslös och man kopplade den lagen till ett vitesföreläggande på 100-tusen kr/månad för varje person som var ofrivilligt arbetslös så skulle arbetslösheten försvinna omedelbart. Skulle man dessutom koppla lagen till en stöd på låt säga 22000 kr/månad och person som man satte i arbete utöver de man hade anställda samma dag som lagen infördes så skulle det dessutom inte vara en stor ansträngning för kommunekonomin. Accepterade man dessutom att dessa skapade anställningar var kringgärdade med speciella regler som liknade a-kassans så man inte kunde vara kvar i denna typ av anställning om det fanns en annan att gå till så skulle man inte heller få inlåsningseffekter. Slutligen skulle man behöva tvinga kommunerna att låsa sin ordinarie personalstat till befolkningsstorleken eller liknande för att inte få en smygande utfasning av vanliga anställningar till förmån för de betydligt billigare.

Det skulle naturligtvis krävas en hel del fixande i kommunerna men det skulle gå om man ville. Plusjobben visade på att det gick även om det var segt men det berodde i hög grad på facklig rädsla för undanträngningseffekter och att det inte finns ett tydligt incitament om man inte gjorde något. Men när man väl kom till skott så fungerade det i de flesta fall riktigt bra och i en del fall betydligt bättre än vad arbetsgivaren trodde var möjligt.

Jag är övertygad om att arbetslöshet är ett problem som går att lösa om man faktiskt vill. Det finns dock en hel del kapitalistiska argument mot att försöka göra något åt arbetslösheten. Utifrån det perspektivet är det bättre att sänka a-kassan och försämra skyddssystemen för då blir arbetskraft ännu billigare för kapitalisten.

Varje gång du hör någon säga att arbetslösheten inte går att ta bort helt ska du fråga dig vem som betalar dennes lön.
Samtidigt så ska man vara skeptisk till den som säger att vi ska höja ersättningarna för de som är arbetslösa om den inte samtidigt säger att vi ska skapa jobb. För den vill uppenbarligen att folk ska få betalt utan att behöva göra något för det och det är heller inte något bra.
Det är alltid bättre att människor gör något för att få något oavsett hur lite de gör så är det bättre än inget.
Under mina ca 14 år som arbetsförmedlare har jag sett det gång på gång hur människor hamnar i en negativ spiral för att de inte har något jobb att gå till. Hur självkänslan successivt sjunker för att till slut vara så låg att man inte ens klarar av att komma ut i jobb. Hur man för att mentalt överleva skapar sig en subkultur med olika aktiviteter som till slut blir viktigare än att få ett jobb. Hur människor med kraft och förmåga tvingas till sysslolöshet.
Arbetslöshet är ett gissel och grunden för en hel del andra problem som kriminalitet, missbruk och främlingsfientlighet.

Varje makthavare som inte har full sysselsättning på sin agenda borde skämmas och snarast fråntas makten för att ersättas av någon som törs tro på ett samhälle där alla deltar.