Det duger inte att bara vilja peta i jorden om man ska anlägga en trädgård

Det finns ett sökande inom det socialdemokratiska partiet. Ett sökande efter ett budksap som vinner människors förtroende.
En del i detta sökande handlar om att formulera ett budskap som tilltalar väljarna för att de åter ska röst på oss. Naturligtvis vill varje parti att man ska vinna medborgarnas förtroende så man får inneha den politiska makten. Men denna del i sökandet har fått för stor betydelse.

Att vinna val för att bara inneha makten duger inte för ett parti som i längden vill få medborgarnas förtroende. Makten är bara ett medel för att uppnå mål om nödvändiga förändringar.

Jag vill ge en del kritiker delvis rätt i att socialdemokratin har bilivit för upptagen med makten. Vi har styrt och reformerat landet under en mycket lång tid och det har till slut lett till att vi blivit lite för konservativa, som en trädgårdsmästare som blivit allt för förälskad i sin egen trädgård.
Låt mig fortsätta denna trädgårsliknelse en stund.
Som goda trädgårdsmästare har vi beskurit buskar som inte blivit snygga längre och planterat lite nya när det behövdes vattnat och gödslat när så har behövts och trädgården har varit fin och välmående. Men precis som med trädgårdar så växlar önskemålen på samhället över tid.

Medborgarna har börjat efterfråga en annan stil av trädgård eller åtminstone en förnyelse. Moderaterna erbjöd sina tjänster och drog in i trädgården och radikalbeskar både den ena och den andra busken och drog ner på budgeten för både gödsel och vatten i någon snävt darwinistisk iver att de starkaste plantorna klarar sig nog. En vattnad och gödslad planta blir bara bortskämd!
Det där tilltalade en hel del, inte för det blev vackert i trädgården utan för att det börjades göras förändringar.
Precis som husägaren kan ha tolerans för att trädgården ser eländig ut när man precis anlagt den så hade man förhoppningar om något bättre när det väl växt upp och den nye trädgårdskreatören utlovade en mycket bättre trädgård när väl dennes rensning hade fått verka och under tiden kunde man ju glädjas åt insparade pengar på gödsel och vatten.

Nu har trädgårdsrensningen pågått en längre tid och det ser rätt anskrämligt ut i trädgården. Medborgaren börjar bli lite orolig över vad som ska bli resultatet av den nya trädgården. Funkar verkligen radikalbeskärningarna? Var inte skuggan från den numer radikalbeskurna busken ändå inte rätt uppskattad och de insparade pengarna på gödsel och vatten har ju ändå gått åt till det nya parasollet som ska ge skugga istället för busken.
Det har dessutom dykt upp en ny trädgårdsmästare i stan som förmedlar ett budskap om att en vacker trädgård inte uppstår genom att man slutar vattna och radikalbeskär alla buskar, det blir bara fult och dyrt i längden.

På det viset är Juholt en bra start på ett digert arbete inom socialdemokratin. Han har ett tilltal som väcker förhoppning och intresse. Men det räcker inte med bara ett bra tilltal. Det måste finnas en rejäl verktygslåda som backar upp vad som sägs.
Här återstår det en hel del att göra, för socialdemokratin behöver formulera en politik som gör att vi har goda skäl till att få människors förtroende att inneha makten.

Vi kommer inte att få tillbaka jobbet som trädgårdsmästare med att säga att vi ska återskapa den trädgård du hade tidigare för den vill inte de flesta ha tillbaka, i alla fall inte helt likadan. Men lika lite får vi tillbaka jobbet om vi utlovar samma trädgårdslösning som den nuvarande säger sig vilja skapa.

Människor vill naturligtvis ha en trädgård som känns modern och med i sin tid men som också tar med sig traditioner som fungerat väl. Att ta med sig traditioner handlar mycket om att ta med sig de delar som handlar om en stark offentlig sektor som en garant för att hela trädgården kommer att fungera och inte bli ett elände i tre hörn men prunkande i alla regnbågens färger i det fjärde hörnet. I den delen är socialdemokratin på hemmaplan om man törs lämna en del nya inslag i trädgårdsläran om konkurrens och marknadslösningar mellan växterna och hålla sig till lite mer traditionella värden.
Förnyelsen är däremot lite mer outforskat territorium.
Här handlar det sannolikt om ovana idéer om mer ekologiskt inriktade reformer. Plantera nya träd och buskar som vi aldrig tidigare skött om och kanske helt nya trädgårdselement som vi aldrig haft i vår trädgård tidigare.

Dessa förändringar kommer naturligtvis inte av sig själv men några principer måste ändå vara gällande. Ingen ska lämnas åt sitt öde och slås ut om den inte är tillräckligt livkraftig, i alla fall inte utan rejäla möjligheter att växa sig stark. Idéerna ska bära för en ganska lång tid och vi tar inte in system som riskerar att slå ut det som redan finns.

Jag tror på en radikalisering av samhället. Fler gemensamma lösningar och mindre marknad. Samhället måste byggas i samklang med den natur vi lever i på ett helt annat sätt än idag men det ska bygga på hög kunskap och teknologi snarare än återgång till ett mer primitivt samhälle. Vi måste fundera över globaliseringen så att nödvändigt och önskvärt samarbetat mellan samhällen inte leder till kollaps.
Vi måste använda alla de mänskliga resurser vi har i samhället istället för att låta människor förpassas ut i sysslolöshet och passivt beroende av andra.
Jag är övertygad om att demokratiska stater på ett helt annat sätt måste agera gentemot diktaturer inte bara för att det är ett oacceptabelt styrelseskick men också för att vi inte kan hantera konsekvenserna av väldigt olika spelregler i olika samhällen. Olikheter som leder till oacceptabel skillnad i förutsättningar för produktion men också i sina mer extrema former till ohanterlig migration.

Med en trädgårdsmästare med ett tilltal som väcker intresse och kanske rentutav entusiasm och en tydlig mission att förändra samhället till något bättre men också annorlunda än vad som är idag så är jag rätt säker på att många medborgare är intresserade av att anlita våra tjänster.

Ett fösta steg är att få med sig trädgårdsarbetarna så de känner att vi har en idé som bär, bra verktyg och en plan som faktisk går att tala sig varm för, först då kan det bli något gjort i trädgården. Vi vill sköta trädgården för vi är övertygade om att vi kan göra något nytt, bättre och intressantare av den och inte bara för att vi tycker om att peta i jorden.

Oskadlig migration

Det pågår en kontinuerlig diskussion om invandringen ska minska eller om den kan vara som nu eller till och med öka något. Den diskussionen har intensifierats av SDs intåg i rikspolitiken.

Jag har i tidigare inlägg intagit en något oroad hållning till migrationen i världen och jag har ingen anledning att vara mindre oroad nu än tidigare. Väldigt stora grupper av människor är på flykt och det är både ett problem i sig men också ett symptom på att en del av världens länder har svårt att skapa en rimlig livssituation för sina invånare.

Något som förvånar mig något är att att det inte verkar finnas någon riktigt välgrundad uppfattning om hur stor invandring ett visst land kan klara av utan att det får negativa konsekvenser för samhället.

De senaste två åren har invandringen brutto varit ca 100 000 en del tycker att det är väldigt mycket och andra säger att vi kan ta emot fler. Men rimligen finns det någon form av gräns för hur många människor som kan invandra i en befolkningsgrupp givet en viss kulturell konstitution och ekonomiska förutsättningar.

Ingen vill väl på allvar påstå att världens ca 34 miljoner flyktingar alla skulle kunna invandra i Sverige utan att det skulle få väldigt negativ påverkan på samhället. Men samtidigt är det oseriöst att påstå att noll invandring är det enda som kan fungera.

Om 34 miljoner är för många och noll är färre än vad som är skadligt så finns det alltså ett mått på vad som är oskadlig invandring i ett samhälle som vårt. Den nivån borde ur ett samhällspolitiskt perspektiv vara väldigt angelägen att känna till.

Vill man göra det hela betydligt mer komplicerat så kanske man också skulle vilja veta var gränsen går för invandring som har en positiv inverkan på samhället. Här kan det teoretiskt vara en negativ invandring som är målet men det kan också mycket väl vara en positiv invandring.

Vilket som än är fallet så borde den som har samhällets bästa för ögonen vilja veta var denna nivå ligger för att kunna ta rätt beslut för framtiden.

Jag har aldrig hört någon som kunnat peka på var dessa gränsvärden befinner sig och det är sannolikt en ganska svår beräkningsmodell att ta fram för det är väldigt många parametrar som påverkar. Men bara för det är svårt så kan det inte varken vara omöjligt eller oönskat.

Med den ökningstakt som andelen invandrare har ökat i Sverige de senaste tre åren kommer personer med utländsk bakgrund att vara i majoritet om lite drygt 50 år räknar man på ökningstakten de åtta senaste åren tar det knappt 80 år. Det betyder inte att det behöver blir ett sämre samhälle men det är ändå rimligt att påstå att det på väldigt många områden kommer att vara väldigt annorlunda. Det är också rimligt att det kommer att innebära ökade risker för etniska konflikter och mer förändrade och mer divergerade värderingar än med ett mer etniskt homogent samhälle.

Vilka nivåer det är som gäller åt det ena eller andra hållet så borde det ligga i vårt intresse att ha en bättre uppfattning om hur samhället förändras av ökad andel befolkning med utländsk bakgrund. Att ta fram modeller för konsekvenser av olika nivåer på invandring borde vara lika självklara att ta fram som modeller för hur samhällsekonomin påverkas av olika ekonomiska förändringar.

När det gäller invandringen finns det tyvärr ett strutsbeteende som huvudsakligen gynnar kraftigt främlingsfientliga krafter.

Tröttsam regering utan kreativitet

Att den nuvarande svenska moderatledda regeringen redan verkar har regerat sönder sig är väl ingen större hemlighet. Arbetslösheten är hög, barnfattigdomen ökar och Sverige dras isär. I inledningen på en högkonjunktur säger allt fler svenska företagare att de inte kan få tag i kompetens arbetskraft trots att vi har drygt 400 000 arbetsslösa. I det läget avfärdar regeringen alla former av arbetsmarknadsutbildningar!? Istället ska allt fler skattemiljarder plöjas ner i höjda jobbskatteavdrag och minskade skatter för de som tjänar allra bäst. Antingen kör man sin ideologiska race utan att bry sig om konsekvenserna eller så är man dum på riktigt, jag vet inte vad som är värst. Det är inte de som har jobb som behöver mer för att barnfattigdomen ska minska. Det är inte de som har jobb som borde jobba mer för att företagen ska få tag i kompetens och det är inte genom att de som redan har mest får mer som klyftorna i Sverige minskar. Det borde vara ganska enkel logik. Det är de som har fel kompetens och som är utan jobb som behöver omskolas så de kan ta de jobb som finns. Det är genom att arbetslösa får jobb som klyftorna i landet minskar. Det är arbetslösheten som skapar barnfattigdom. Trots att behoven av kreativ politik är större än på länge så har vi en finansminister som i spetsen för sin regering krampaktigt klamrar sig fast vid skattesänkningar som den enda vägens politik. Det börjar blir riktigt tröttsamt med den här regeringen, jag hoppas att medborgarna i allmänhet är klokare än regeringen, det torde inte vara så svårt så jag tror att min förhoppning besannas.

Produktivitet i offentlig sektor

Häromdagen hade jag en diskussion med en god kamrat om produktivitetsutveckling i offentlig verksamhet hade lite olika syn på vilka möjligheter som finns. Den diskussionen känns som den förtjänar lite mer formulerande och efterforskning jag ger mig här på ett inledande resonemang.

Vad är då produktivitet?

I sin enklaste form är det kvoten mellan resultat och insatta resurser. Vilket innebär att produktiviteten ökar om resultatet är högre med samma insats eller om insatsen minskas med samma resultat.

Socialstyrelsen har i ett inlägg på sin hemsida definitionen att det är att göra saker på rätt sätt och lyfter in detta i en beskrivning av effektivitet där effektivitet är att göra saker på rätt sätt och att göra rätt saker. Det är ett lite annorlunda förhållningssätt tycker jag än det klassiska begreppet.

Om man ska ha en positiv produktitvitetsutveckling i offentlig verksamhet enligt den klassiska beskrivningen så kräver det att man får ut ex. mer vård för varje insatt krona.

Låt oss hålla oss kvar här en stund och fundera över vad det innebär.

Vård är i huvudsak en kombination av behandling och omvårdnad.

På behandlingssidan har vi haft en rasande utveckling med nya mediciner och ingrepp som gör att vi idag kan återställa många fler till ett friskt liv men också rädda många kvar i livet och minska besvären.

Man kan nog med fog säga att kunskapsutvecklingen inom behandlingsområdet har inneburit en kraftig produktivitetsutveckling.

Men hur ser det ut på omvårdnadssidan?

Nya material och tekniker har förbättrat produktitiviteten i kringverksamhet som ex tvätt och städ. Inte så mycket kanske men ändå en hel del, framför allt är jobbet i sig inte så slitsamt.

Men i själva kärntjänsten har det inte hänt särskilt mycket.

Att mata, tvätta, bädda och låta patienten utföra sina behov fungerar i stort sätt på samma sätt idag som för hundra år sedan. Bättre lokaler gör att det är enklare idag än för hundra år sedan men sedan 80-talet får man nog säga att dessa aktiviteter utförs på ungefär samma sätt och ungefär samma förutsättningar.

Omvårdnad är den vårdverksamhet som kommunerna i huvudsak håller på med. Här finns det alltså små produktivitetsvinster att göra med ny teknik.

Det kokar ner till att för att bli mer produktiv inom dessa verksamheter så måste man göra mer med mindre.

Det handlar i realiteten om att tvätta, mata, städa, bädda och hjälpa vårdtagaren med sina kroppsliga behov fortare. Är det verkligen möjligt?

I viss mån är det naturligtvis det. Det har sannolikt funnits och finns kanske fortfarande kvar lite marginaler hos personalen där de idag inte jobbar till 100% med kärnverksamheten och kanske tom. sitter ner och dricker lite kaffe.

I ett lite större perspektiv så avsätts en hel del resurser för ledning och styrning och om man skulle kunna ha en helt självstyrande vårdpersonal och automatiserade administrativa system så går det att få ut lika mycket för mindre insatta resurser.

Jag tror att den produktivitetsförbättring som många önskar inom offentlig verksamhet endast är möjlig om den sker i ledning och styrningsledet.

Att tro att det skulle gå att få ut mer omvårdnad på varje anställd i någon högre utsträckning tror jag är utsiktslös snarare finns det en påtaglig risk att det fungerar ungefär som en fiolsträng. Det går att skruva åt den så den blir hårdare spänd, i början kan man vrida många varv utan att något annat händer än att det blir en renare ton. När strängen väl är spänd så går det inte längre att enkelt skruva flera varv men det går att skruva lite till och lite till men till slut så brister strängen och då blir det ingen ton alls.

Om vi fortsätter att kräva mer resultat av personalen hela tiden utan att göra förändringar i metod eller förutsättning så kommer de till slut att haverera och inte leverera alls eller leverera betydligt sämre.

Produktivitetsutveckling inom industri fungerar på samma sätt. Det går till en viss gräns att få ut mer produktion av personalen med organisations- och/eller insitamentsförändringar men för att göra verkligt stora förbättringar krävs ofta ett teknikskifte.

Produktivitetsförbättringar inom tjänstesektorn följer samma regler men vi glömmer ofta bort att där finns en prismekanism med i bilden som gör att man tar betalt betydligt högre än vad insatsen kräver därmed har man stora marginaler att ta in fler jobb med samma personal.

Ta cafét som exempel. Har man 50 platser och öppet 8 timmar per dag och 2 anställda så kan man lite grovt räkna med att verksamheten går runt på 200-250 gäster om det handlar för 30 kr i snitt. Teoretiskt så har man utrymme för att ta emot 50x2x8=800 gäster om man tänker sig att man fikar i 30 minuter.

Man kan säkert klara av 4-500 gäster på två personal om de inte alla kommer samtidigt alltså finns det här utrymme för produktivitetsutveckling genom ex marknadsföring.

Så ser det inte ut inom äldreomsorgen. Det finns mycket få lediga plaster för fler gäster och personalen är anpassad till precis det jobb man har. Personalstaten är så hårt anpassad att man ex inte ens jobbar heltider utan delar av tjänster som 83% eller 62,5%. Det finns helt enkelt inte utrymme för att öka produktiviteten mer om inte tjänsten får ändras.

Förändringen av tjänsten går dessutom snarare i riktning mot mer personalkrävande insatser än tvärt om.

För att jämföra med cafét där vi gått från bordsservering till självservering så går vi i äldreomsorgen från bordsservering i cafélokal till bordsservering i egen kupe´

Så här ser det ut inom många områden inom offentlig verksamhet och när privata aktörer ger sig in i detta så gör de det genom att skära på kvalitén på tjänsten. Ännu lägre bemanning, sämre utbildad personal och minskad administration för den måste ändå kommunen ha kvar för att kunna ge rapporter till statliga organ. Resultatet har vi sett i media mer än få gånger med vanvård, betygsinflation och dålig personalpolitik.

Produktivitetsförbättringar är därför enligt min mening inte så lätt att uppnå i offentlig verksamhet utan att riskera att få stora problem med kvalitén på verksamheten.

Jag tror därför att det mer handlar om vad vi ska göra än att försöka göra det vi gör så mycket mer effektivt. Det betyder inte att viinte alltid ska jobba med att vara resurseffektiv för det är viktigt men om vi fokuserar enbart där så gör vi inte rätt saker utan blir överdrivet intresserade av att saker görs på rätt sätt.

Diskussionen borde handla om vilket åtagande samhället ska ha och vad som lämnas till den enskilde. När vi valt vad vi ska göra gemensamt så kommer det att kosta pengar. Om mängden som vi ska göra gemensamt är stor så blir också prislappen hög.

I Sverige har vi valt att ha ett stort mått av tjänster som utförs gemensamt därför har vi höga skatter. Om vi vill fortsätta att sköta stora åtaganden gemensamt och antalet som behöver dessa tjänster ökar så kommer prislappen att gå upp. Om löneutvecklingen inte är snabbare än ökningen av kostnaden för de gemensamma tjänsterna så kommer vi att få avstå en större andel i skatt. Det är i grunden busenkel matematik.

Just nu pågår någon form av märklig diskussion som bygger på att vi ska kunna få ut mer för mindre pengar genom att låta privata aktörer göra jobbet eller att större åtaganden för samhället ska rymmas inom de resurser man redan har.

Om det verkligen är på det viset så finns det en tro att människor som jobbar i vård, skola och omsorg har väldigt lite att göra.

Jag har haft förmånen att jobba inom båda områdena och jag vill nog påstå att det är hårdare tryck på arbetsuppgifter inom offentlig verksamhet än inom privat. Däremot har det funnits många gånger när jag inom offentlig verksamhet frågat mig om jag gör rätt saker. Men till skillnad från privat verksamhet så kan man ofta inte förändra detta snabbt och enkelt (det är förvisso inte alltid så snabbt och enkelt där heller) för det är fastslaget i lagar, regler och direktiv som är till för att säkerställa att verksamheten sköts på ett visst sätt oavsett om det är effektivt eller inte.

Jag har ägnat väldigt många arbetstimmar åt att skriva planer som varken jag eller den planen var till för hade någon större nytta av i just den situation som den klienten befann sig i just då men det skulle skrivas planer i alla fall för det hade regeringen och riksdagen fastställt att alla skulle ha, dessutom med ett visst tidsintervall även om inget väsentligt hade förändrats.

Jag räknade ut vid det tillfället att över halva min disponibla arbetstid behövde ägnas åt detta och det var nytta med det i kanske 10-20% av fallen.

Den ineffektivitet som finns i offentlig sektor hänger ofta ihop med den här typen av regelringar. Vad man ska göra är extremt styrt och för att få tid och resurser att räcka till så blir det ett osunt fokus på att pressa in mer och mer på färre och färre.

När mål sätts upp och metoderna dessutom bestäms och resurserna begränsas och dessa inte stämmer överens då blir det stora problem.

Jag tror därför att vi i offentlig sektor måste ha flera parallella processer igång samtidigt som kan beskrivas med nedanstående frågor:

1.Vad ska vi göra och gör vi rätt saker?

2. Går det vi gör att göra på ett smartare sätt?

3. Om vi gör rätt saker och på ett tillräckligt bra sätt hur förklarar vi det för medborgarna så att de är beredda att betala för det?

4. Vad gör vi om förutsättningarna ändras? Vad slutar vi med och/eller när begär vi mer pengar?

Det känns faktiskt riktigt bra

Rätt tjatigt att säga något om Juholt ellet Jämtin, känns det som. Jag kan inte säga att jag känner någon av dem men känner till dem båda sedan SSU-tiden och de har givit ett gott intryck båda två. Jag har stora förhoppningar att det ska fungera väl och är ganska övertygad om att det blir så. Framförallt är det bra att vi nu har kommit fram till ett skarpt förslag.

Jag har kollat lite kommentarer på nätet och kan skönja en viss förhoppning om att socialdemokratin ska distansera sig mer från borgerligheten nu med ny ledning. Jag delar den förhoppningen.
Sverige och världen behöver mer demokrati och mindre marknad. Vi behöver politik som angriper de verkligt viktiga frågorna och där är fördelning en av dem. Världen blir inte med automatik bättre för att marknaden gör större vinster och tillväxten stiger. Om världen och Sverige ska bli en bättre plats att leva i så handlar det i hög grad om hur dessa resurser används och fördelas.

Ett samhälle där de framgångsrika och lyckosamma får en allt större del av kakan är att vrida samhället bakåt mot ett samhälle före 1900-talets början.
Det är den förändringen som sker i snabb takt i Sverige med den nuvarande regeringen men den har inte kraftfullt motverkats av socialdemokratin sedan 90-tals krisen.

Jag är ingen stor företrädare för bidrag och subventioner utan fördelningen måste istället bygga på att alla som kan får arbete och att arbete värderas på ett sätt som ger en rimlig fördelning i samhället.
Detta kombinerat med en stark offentlig sektor som fördelar gemensamma nyttigheter till alla medborgare efter behov och inte efter betalningsförmåga tror jag är framgångskoncept även i morgondagens samhälle.
Den mixen har varit soacialdemokratins paradgren och gjort att vi som nation rört oss från en relativt fattig randstat i europas utkant till en välmående nation i det absoluta toppskitet i världen.

De senaste årens avregleringar och marknadslösningar visar sig på område efter område bli både dyra och dåliga och samtidigt pågår en omvälvande process att omdana Sverige från en demokratisk nation med starka gemensamma stödsystem till en marknadsstyrd stat med enorma skillnader mellan medborgarna och med ett gemensamt system som bara täcker det absolut nödvändigaste och knappt det.

Hade det inte varit för att kommunerna med näbbar och klor slåss för att ha vård, skola och omsorg som ger möjlighet för människor att känna trygghet och möjlighet att växa hade vi redan nu varit ett mycket sämre samhälle för staten har genom regringens agerande tagit sin hand ifrån att ge medborgarna tryghet och möjlighet för nästa generation att överträffa den föregående.

Här har Juholt och Jämtin en stor utmaning i att leda ett parti som kan visa på möjligheten att tillsammans kan vi så mycket mer än vad var och en av oss kan åstadkomma.
Det handlar om att förklara solidaritet och jämlikhet på ett konkret och relevant sätt och höja oss över någon form av tycka synd om mentalitet.

Att visa på att friheten blir faktiskt större för alla när inte den individuella friheten får härja fritt.

Att låta rättvisa återigen vara något som handlar om något mycket större än att jag ska ha mer.

Jag hoppas och tror att de faktisk kan påbörja en process där vi som rörelse vill skapa ett samhälle som är mer än summan av delarna och att bli en bättre version av samhälle.
Jag är övertygad om att det finns möjlighet att vinna människors förtroende och engagemang för ett sådant samhälle, jag tror tom. att det finns hos många en längtan efter politik som erbjuder den utvecklingen istället för den orgie i egoism och marknad som varit rådande en allt för lång tid.

Lycka till att ta ledartröjan i det arbetet, nu kör vi!

Att försämra verksamheten smartast

Jag blir så trött när jag tänker på friskolereformen.
Hur naiva var dådtidens politiker och en del är kvar där än?

- Vi låter alla som vill det få öppna en skola och kommunerna måste betala om skolverket tycker att den som vill öppna skola har rimliga förutsättningar att driva skolan.
Det är jättebra för människor att de kan få välja skola till sina barn!

Nu sitter vi här ett tiotal år senare och kan titta på hur det blev.

Religiösa extremister, pedofiler och profitörer har fått en ny tummelplats att agera på.
Miljarder av skattekronor rullar ner i utlandsbaserade riskkapitalbolag.
Flera skolor har så undermålig verksamhet att eleverna där inte kommer att få en anständig utbildning.
Friskolorna har lägre andel behöriga lärare än kommunala skolor.
Det blev inte mycket med alternativa pedagogiker eller personalkooperativa skolor utan istället har vi multinationella utbildningskoncerner som driver skola för att tjäna pengar till sina ägare.
Ökad segregering både social och kulturellt.
Försämrade skolresultat.

Nu börjar tom. borgerliga företrädare inse att det gått helt över styr och ändrar nu lagen så att det blir mer likvärdiga spelregler för privata och kommunala skolor.

Det vore väldigt enkelt att säga: Vad var det vi sa.
Men det är faktiskt en betydligt viktigare läxa i detta att lära.

Avregleringar av tidigare samhällsdrivna eller hårt reglerade verksamheter visar sig nästan på alla områden bli sämre när man släpper in marknaden. Servicen blir sämre och priset blir högre i något enstaka fal har det bara blivit dumt fast fungerar ändå som mobiltelefonin.

Elmarknaden
Elpriset har blivit rejält dyrare. Vattenmagasinen töms på sommaren för att sälja el till kontinenten och när den sedan behövs i landet är det en brsitvara och då kan man ta ännu mer betalt. Det är inte bara dåligt det skulle inom andra områden kallas utpressning och bedrägeri.
Lösning: Förstatliga all energiproduktion i landet.

Friskolorna
Det var dumt tänkt, det blev dumt och eleverna verkar dessutom ha blivit dummare sedan avregleringen. Allt vett och omdömme var som bortblåst när valfriheten skulle göras till den högsta av alla dygder.
Lösning: Kommunerna ska bara betala till friskolor om man upphandlat platser där och det står varje kommun fritt att själv välja om man vill upphandla några platser.

Mobiltelefonin
Har väl funkat hyffsat men det kommer inte att gå till historien som den smartatset användningen av begränsade resurser att flera bolag sätter upp master bredvid varandra.
Lösning: Förstatliga nätet men låt flera operatörer slåss om kunderna

Taxi
Verkar vara en av de få avregleringar som funkat om man bortser ifrån att man numer inte kan vara säker på att taxichaffören hittar ens till de vanligaste platserna. Tur att det finns GPS

Apoteket
Medicinen blev dyrare utan att vi fick något för det annat än fler Apotek som har ett sämre utbud av mediciner. Motivet till avregleringen var att man ville ha ökad tillgänglighet. Kanske hade varit lite smartare i så fall om regeringen som ägde hela Apoteket bestämde att man skulle ha öppet längre och ha fler butiker. Den viktigaste tillgängligheten är kanske att det finns medicin i apoteket, det är ingen garanti längre och inte kan de ringa till grannen längre för de är ett annat bolag.
Lösning: Återreglera apoteksväsendet men låt för all del vanliga affärer sälja receptfria läkemedel. Motståndet mot den förändringen var oklok

Järnvägen
Förseningarna talar för sig självt. Naturligtvis skulle staten har behållt hela tågsystemet i sin egen ägo och byggt ut detta system som är både snabbt och klimatsmart. Nu sitter vi här med en svartepetterlek som gör att allt fler väljer bilen framför tåget för att man vill komma fram i tid eller åtminstone fram.
Lösning: Ta tillbaka hela paketet i statlig ägo och gör en rejäl omstart med investeringar för en bättre miljö och fler jobb. Tåg är framtidens kommunikationsmedel om det sköts rätt.

Vården
Skattepengar kastas ut till privata aktörer som gör allt de kan för att öppna upp för försäkringslösningar. I äldreomsorgen har det varit gott om exempel på stora brister inom omvårdnaden i de privata bolagen.
Lösning: Sluta larva med valfrihetsreformer i offentliga verksamheter. Lägg istället fokus på att förbättra den verksamhet som bedrivs av samhället. Kompetens ledarskap och flexibla organisationer vore mer intressant än lyxvårdcentraler i rikemanskvarteren. När vi ändå är igång så ta bort landstingen och lägg all specialistsjukvård i statens ägo och vårdcentralen och distriktsköterskor i kommunens.

Vi kan inte fortsätta att ha det på det här viset. Vi har begränsade resurser som vi förfogar gemensamt över. Låt oss därfölr vara försiktiga med dessa och använda dem så klokt vi kan i offentlig verksamhet. Det har funnits problem med ledarskap och ineffektiva organisationer i offentlig verksamhet och finns fortfarande men det är något som man kan förändra. Marknaden är rent ut sagt usel på att se till samhällets bästa utan har ett enda perspektiv: Vinst!

I det system som vi valt att skapa uppstår vinsten genom att försämra verksamheten på det smartatste sättet. Det känns inte riktigt bra.

Att planera är inte att ha en allmän uppfattning

Häromdagen var jag på möte om en kommande kommunplan. Ett första utkast presenterades. Det som var skrivet liknade ett valprogram med allmänt hållna formuleringar om vad man vill göra. Mycket riktigt var det mesta kapat från partiprogram.

Jag hade invändningen att detta är ingen plan då den inte talar om hur vi ska ta oss från A till B vilket är hela idéen med planer. Det var tydligt att det inte fanns någon större vilja att reflektera över detta utan ett dokument med politiska formuleringar var det man önskade.

Det är möjligt att det finns ett behov att göra en form av avsiktsförklaring i kommunfullmäktige men då ska man inte kalla det plan för planer är något mycket konkretare än så. En plan ska man kunna ta fram och använda som stöd för vilka aktiviteter som ska genomföras. Det förelagda dokumentet har deffinitivt inte de kvalitéerna! Därmed kommer det inte att kunna användas som plan och då är det i bästa fall en terapeutisk verksamhet att upprätta den.

Det är inte lätt att göra planer. Jag har bla. jobbat med militära planer för krigsförband och jag vet hur svårt det är att göra begripliga och genomförbara planer. Dessutom vet man att när de väl smäller så gäller de troligen inte längre. Trots detta är planer viktiga då de skapar en mental beredskap för vad som komma skall och man kan därigenom förbereda sig. I kommunplanens fall så ska den ju förhoppningsvis genomföras vilket inte gäller för krigsplaner vilket gör att den faktiskt är skarp redan från början. Därmed är det inte bara en mental förberedelse utan faktiskt ett mycket viktigt styrdokument.

Vad är då en plan?
Planer kan se ut på många sätt men genomgående så är de ett "...genomtänkt handlingsprogram för att nå ett visst mål."(NE).
Planen ska alltså beskriva, på ett förhoppningsvis klokt sätt, hur man tar sig från där man är nu och till en plats eller vanligare ett läge som man önskar befinnna sig i.

I modern militär planering pratar man om Målbild och Genomförandeidé dessa bildar tillsammans ett Beslut I Stort dvs chefens uppfattning om hur man i grova drag ska nå målet genom ett visst agerande. Utifrån dessa utverkas sedan order och i civilit språkbruk skulle det bli uppdrag och budgetar.

Det är genomförandeidén som är den aktiva delen i planen och den delas vanligen upp i skeden. I militärt språk talar man om inledningsvis, därefter, senare och slutligen. Detta känns kanske lite styltigt och därför funkar det lika bra med någon form av ordningstal eller liknande. Men det viktiga här är att man först gör något för att sen göra något annat. Det uppstår alltså en kronologi. I och med att man gör en kronologi så skapar man också en prioriteringsordning som ger möjlighet att ordna insatser i en viss ordning.

Om man inte i en plan skapar en kronologi så ska allt göras samtidigt vilket antingen leder till extrema kostnader eller att inget blir gjort alls eller kanske mer troligt att någon annan (dvs inte den som utfärdat planen) börjar styra processen och skapar en egen plan. Det senare kanske är önskvärt om man själv inte vet hur eller inte vill styra verksamheten men man kan då inte längre påverka flödet. Dvs man har kastat in handuken som ledare. När man sen vill ta tillbaka handduken får man antingen leva med det som någon annan planerat eller så måste man stoppa hela verksamheten för att själv skapa en annan plan. Det senare riskerar att skapa kaos i organisationen och troligen bli kostsamt. Det förstnämnda är att göra sig till gisslan där man tar ansvar för vad någon annan hittat på hur tokigt det än är.

Häromveckan hade jag förmånen att lyssna på Stig-Björn Ljunggren som pratade om ideologier och han tog upp ideologins tre delar:varat, börat och görat. Dvs hur det är, hur det borde vara och hur vi gör för att det ska bli som det borde. Det är görat som är planen.

Låt mig ta ett exempel på hur detta borde kunna formuleras och jag beskriver de tre delarna utifrån tre olika planeringsbegrepp (Klassisk planeringsmodell/Ljunggrenska uttrycket/Militär terminologi).

Analys/Varat/Orientering
Många människor är arbetslösa. Det beror på att efterfrågan på arbetsmarknaden inte motsvarar deras kompetenser och omställningen till nya kompetenser tar lång tid. Det finns indikationer på att utbudet av arbetskraft är större än efterfrågan totalt sett.Samhället ska trygga rätten till arbete (Se Regeringsformen 1. Kap §2 st 2).

Mål/Börat/Målbild
Alla ska ha arbete. Arbetsmarknaden ska präglas av i huvudsak högt kompetensinnehåll i arbetet för att därigenom kunna nå en hög ersättningsnivå. Detta ska vara uppnått senast 2015-12-31

Medel/Görat/Genomförandeidé
Först ska utbildningsinsatser skapas som motsvarar kompetensefterfrågan på den reguljära arbetsmarknaden (finns i huvudsak men ytterligare resurser kan behövas) . Därefter ska offentliga sk välfördsjobb skapas inom offentlig sektor för den som inte finner ett reguljärt arbete eller kompetensutveckling inom 6-12 månader. Slutligen ska en utredning initeras som på ett djupgående sätt ska studera arbetsmarknadens förväntade utveckling de närmaste 25-50 åren för att på så sätt visa på behov av kompetensutveckling och efterfrågestimmulerande insatser för att nå full sysselsättning. Vidare ska denna utredning beakta internationell utveckling och folkomflyttningar och föreslå åtgärder för att trots detta eller tack vare detta kunna bibehålla full sysselsättning över tid.
Finansieringen ska i första hand ske genom omdisponering av nu insatta medel för arbetsmarknadsåtgärder (inklusive kommunernas insatser för försörjningsstöd och andra insatser inom området) men om så behövs kommer jobbskatteavdraget att användas för finansieringen.


När man leverar ett sånt här underlag kan sedan hela organisationen börja rikta in sig på att detta kommer att ske. Ansvarig högsta chef inom området utformar utifrån detta uppdrag till organisationen. Sen blir det upp till underlydande enheter att bryta ner detta till uppdrag för deras verksamhet.
Som underlydande chef måste man sen använda en bedömningsmodel som ex. MMR (Mål, Metod, Resurs). Målet är givet. Metoderna kanske jag har eller så får jag utarbeta nya och vilka resurser behöver jag för att göra detta. Har jag både metoder och resurser så är det bara att köra. Saknar jag metoder eller resusrer måste jag anmäla uppåt så att högre chef tilldelar nya resurser eller ger tillåtelse att omdisponera resurser och utveckla nya metoder.

Nu var detta ett exempel från ett nationellt perspektiv kanske det är klokt att också ha ett lokalt exempel:

Analys/Varat/Orientering
Kommunens elever har betydligt sämre resultat i matematik i årskurs 9 än genomsnittet.
Trots hänsynstagande till socioekonomiska faktorer är resultatet sämre än snittet i riket.
Kommunen avsätter resurser till skolan som motsvarar eller överstiger snittet i riket.

Mål/Börat/Målbild
Kommunens grundskoleelever ska samma resultat som snittet i riket (hänsyn taget till socioekonomiska faktorer) eller bättre i matematik. Detta sa vara uppnåt senast till VT 2014.

Medel/Görat/Genomförandeidé
Omedelbart startas en särskild mattesatsning på högstadiet där särskilt lämpliga matematikpedagoger jobbar med att få upp resultaten i matematik.
Därefter fördjupad analys av eleverna i årskurs 7-9 med resultat under godkännt görs för att söka efter eventuella mönster.
Inventering och askultering genomförs hos samtliga matematiklärare i grundskolan för att utvärdera om det finns behov av kompletterande utbildning eller i värsta fall andra arbetsuppgifter.
Resurser motsvarande två heltidstjänster tillförs under 3 år övriga insatser tas inom förvaltningens egna resurser.
Terminsvis återrapporteras resultat eller förväntade resultat i matematik för elever i åk 7-9 samt motsvarande resultat på nationella prov där det är tillgängligt.


Så här skulle en kommunal plan inom området Utbildning se ut, naturligtvis är det inte bara en fråga utan varje område har sannolikt en mängd frågor.
Det kan också finnas områden där man inte gör bedömningen att det finns några problem att rätta till. Då är naturligtvis planen väldigt enkel. Fortsätt verksamheten enligt tidigare!

Det är inte alltid som det handlar om att starta nya verksamheter utan ibland kan problemet ligga utanför den egna kompetensen.
Om ex kommunen uppfattar att det är ett problem att vi är med i EU så kan man inte ändra på det i kommunen. Däremot finns det inget som säger att man inte kan försöka påverka i olika frågor.

Det finns alltså planer för egen verksamhet och planer för påverkan av andra att skapa förändring. Båda är viktiga men väldigt olika. När det handlar om att påverka andra är agerandet mer att skapa ett underlag för att det finns ett problem en analys mao.
Därefter skapa tryck att det är viktigt (mobilisering) och slutligen skapa situationer där man kan påverka den som faktiskt kan förändra och i ett sådant läge kan det ibland vara framgångsrikt att faktiskt presentera hur denne skulle kunna göra för att förändra dvs en plan för någon annan. Detta är inget nytt uta handlar om att uppvakta makthavare av olika sort.

Det är viktigt att klargöra vilka problem man äger själv och vilka man endast kan påverka andra. Om man blandar detta i en salig röra så blir det bara misslyckanden och kritik.

Därför är planer och planerande något helt annat än allmänna uppfattningar och löst tyckande. Jag hoppas att de som jobbar med kommunplanen förstår detta och justerar dokumenten annars ser jag framför mig en hyllvärmare i bästa fall men det riskerar att bli ett ok att släpa på som bara är föremål för kritik och frustration.

Om kommunplanen nu är ett viktigt dokument vill säga.

Det kan ju vara så att den bara formuleras för att ge sken av handlingskraft i vissa frågor men i själva verket så finns det en helt annan agenda där styrningen sker via direkt kommandostyrning från ledaren och nedåt.

Jag hoppas att det inte är detta som är sanningen, men den vaga formuleringen i utkastet till kommunplan undanröjer inte sådana funderingar.