Vad är då produktivitet?
I sin enklaste form är det kvoten mellan resultat och insatta resurser. Vilket innebär att produktiviteten ökar om resultatet är högre med samma insats eller om insatsen minskas med samma resultat.
Socialstyrelsen har i ett inlägg på sin hemsida definitionen att det är att göra saker på rätt sätt och lyfter in detta i en beskrivning av effektivitet där effektivitet är att göra saker på rätt sätt och att göra rätt saker. Det är ett lite annorlunda förhållningssätt tycker jag än det klassiska begreppet.
Om man ska ha en positiv produktitvitetsutveckling i offentlig verksamhet enligt den klassiska beskrivningen så kräver det att man får ut ex. mer vård för varje insatt krona.
Låt oss hålla oss kvar här en stund och fundera över vad det innebär.
Vård är i huvudsak en kombination av behandling och omvårdnad.
På behandlingssidan har vi haft en rasande utveckling med nya mediciner och ingrepp som gör att vi idag kan återställa många fler till ett friskt liv men också rädda många kvar i livet och minska besvären.
Man kan nog med fog säga att kunskapsutvecklingen inom behandlingsområdet har inneburit en kraftig produktivitetsutveckling.
Men hur ser det ut på omvårdnadssidan?
Nya material och tekniker har förbättrat produktitiviteten i kringverksamhet som ex tvätt och städ. Inte så mycket kanske men ändå en hel del, framför allt är jobbet i sig inte så slitsamt.
Men i själva kärntjänsten har det inte hänt särskilt mycket.
Att mata, tvätta, bädda och låta patienten utföra sina behov fungerar i stort sätt på samma sätt idag som för hundra år sedan. Bättre lokaler gör att det är enklare idag än för hundra år sedan men sedan 80-talet får man nog säga att dessa aktiviteter utförs på ungefär samma sätt och ungefär samma förutsättningar.
Omvårdnad är den vårdverksamhet som kommunerna i huvudsak håller på med. Här finns det alltså små produktivitetsvinster att göra med ny teknik.
Det kokar ner till att för att bli mer produktiv inom dessa verksamheter så måste man göra mer med mindre.
Det handlar i realiteten om att tvätta, mata, städa, bädda och hjälpa vårdtagaren med sina kroppsliga behov fortare. Är det verkligen möjligt?
I viss mån är det naturligtvis det. Det har sannolikt funnits och finns kanske fortfarande kvar lite marginaler hos personalen där de idag inte jobbar till 100% med kärnverksamheten och kanske tom. sitter ner och dricker lite kaffe.
I ett lite större perspektiv så avsätts en hel del resurser för ledning och styrning och om man skulle kunna ha en helt självstyrande vårdpersonal och automatiserade administrativa system så går det att få ut lika mycket för mindre insatta resurser.
Jag tror att den produktivitetsförbättring som många önskar inom offentlig verksamhet endast är möjlig om den sker i ledning och styrningsledet.
Att tro att det skulle gå att få ut mer omvårdnad på varje anställd i någon högre utsträckning tror jag är utsiktslös snarare finns det en påtaglig risk att det fungerar ungefär som en fiolsträng. Det går att skruva åt den så den blir hårdare spänd, i början kan man vrida många varv utan att något annat händer än att det blir en renare ton. När strängen väl är spänd så går det inte längre att enkelt skruva flera varv men det går att skruva lite till och lite till men till slut så brister strängen och då blir det ingen ton alls.
Om vi fortsätter att kräva mer resultat av personalen hela tiden utan att göra förändringar i metod eller förutsättning så kommer de till slut att haverera och inte leverera alls eller leverera betydligt sämre.
Produktivitetsutveckling inom industri fungerar på samma sätt. Det går till en viss gräns att få ut mer produktion av personalen med organisations- och/eller insitamentsförändringar men för att göra verkligt stora förbättringar krävs ofta ett teknikskifte.
Produktivitetsförbättringar inom tjänstesektorn följer samma regler men vi glömmer ofta bort att där finns en prismekanism med i bilden som gör att man tar betalt betydligt högre än vad insatsen kräver därmed har man stora marginaler att ta in fler jobb med samma personal.
Ta cafét som exempel. Har man 50 platser och öppet 8 timmar per dag och 2 anställda så kan man lite grovt räkna med att verksamheten går runt på 200-250 gäster om det handlar för 30 kr i snitt. Teoretiskt så har man utrymme för att ta emot 50x2x8=800 gäster om man tänker sig att man fikar i 30 minuter.
Man kan säkert klara av 4-500 gäster på två personal om de inte alla kommer samtidigt alltså finns det här utrymme för produktivitetsutveckling genom ex marknadsföring.
Så ser det inte ut inom äldreomsorgen. Det finns mycket få lediga plaster för fler gäster och personalen är anpassad till precis det jobb man har. Personalstaten är så hårt anpassad att man ex inte ens jobbar heltider utan delar av tjänster som 83% eller 62,5%. Det finns helt enkelt inte utrymme för att öka produktiviteten mer om inte tjänsten får ändras.
Förändringen av tjänsten går dessutom snarare i riktning mot mer personalkrävande insatser än tvärt om.
För att jämföra med cafét där vi gått från bordsservering till självservering så går vi i äldreomsorgen från bordsservering i cafélokal till bordsservering i egen kupe´
Så här ser det ut inom många områden inom offentlig verksamhet och när privata aktörer ger sig in i detta så gör de det genom att skära på kvalitén på tjänsten. Ännu lägre bemanning, sämre utbildad personal och minskad administration för den måste ändå kommunen ha kvar för att kunna ge rapporter till statliga organ. Resultatet har vi sett i media mer än få gånger med vanvård, betygsinflation och dålig personalpolitik.
Produktivitetsförbättringar är därför enligt min mening inte så lätt att uppnå i offentlig verksamhet utan att riskera att få stora problem med kvalitén på verksamheten.
Jag tror därför att det mer handlar om vad vi ska göra än att försöka göra det vi gör så mycket mer effektivt. Det betyder inte att viinte alltid ska jobba med att vara resurseffektiv för det är viktigt men om vi fokuserar enbart där så gör vi inte rätt saker utan blir överdrivet intresserade av att saker görs på rätt sätt.
Diskussionen borde handla om vilket åtagande samhället ska ha och vad som lämnas till den enskilde. När vi valt vad vi ska göra gemensamt så kommer det att kosta pengar. Om mängden som vi ska göra gemensamt är stor så blir också prislappen hög.
I Sverige har vi valt att ha ett stort mått av tjänster som utförs gemensamt därför har vi höga skatter. Om vi vill fortsätta att sköta stora åtaganden gemensamt och antalet som behöver dessa tjänster ökar så kommer prislappen att gå upp. Om löneutvecklingen inte är snabbare än ökningen av kostnaden för de gemensamma tjänsterna så kommer vi att få avstå en större andel i skatt. Det är i grunden busenkel matematik.
Just nu pågår någon form av märklig diskussion som bygger på att vi ska kunna få ut mer för mindre pengar genom att låta privata aktörer göra jobbet eller att större åtaganden för samhället ska rymmas inom de resurser man redan har.
Om det verkligen är på det viset så finns det en tro att människor som jobbar i vård, skola och omsorg har väldigt lite att göra.
Jag har haft förmånen att jobba inom båda områdena och jag vill nog påstå att det är hårdare tryck på arbetsuppgifter inom offentlig verksamhet än inom privat. Däremot har det funnits många gånger när jag inom offentlig verksamhet frågat mig om jag gör rätt saker. Men till skillnad från privat verksamhet så kan man ofta inte förändra detta snabbt och enkelt (det är förvisso inte alltid så snabbt och enkelt där heller) för det är fastslaget i lagar, regler och direktiv som är till för att säkerställa att verksamheten sköts på ett visst sätt oavsett om det är effektivt eller inte.
Jag har ägnat väldigt många arbetstimmar åt att skriva planer som varken jag eller den planen var till för hade någon större nytta av i just den situation som den klienten befann sig i just då men det skulle skrivas planer i alla fall för det hade regeringen och riksdagen fastställt att alla skulle ha, dessutom med ett visst tidsintervall även om inget väsentligt hade förändrats.
Jag räknade ut vid det tillfället att över halva min disponibla arbetstid behövde ägnas åt detta och det var nytta med det i kanske 10-20% av fallen.
Den ineffektivitet som finns i offentlig sektor hänger ofta ihop med den här typen av regelringar. Vad man ska göra är extremt styrt och för att få tid och resurser att räcka till så blir det ett osunt fokus på att pressa in mer och mer på färre och färre.
När mål sätts upp och metoderna dessutom bestäms och resurserna begränsas och dessa inte stämmer överens då blir det stora problem.
Jag tror därför att vi i offentlig sektor måste ha flera parallella processer igång samtidigt som kan beskrivas med nedanstående frågor:
1.Vad ska vi göra och gör vi rätt saker?
2. Går det vi gör att göra på ett smartare sätt?
3. Om vi gör rätt saker och på ett tillräckligt bra sätt hur förklarar vi det för medborgarna så att de är beredda att betala för det?
4. Vad gör vi om förutsättningarna ändras? Vad slutar vi med och/eller när begär vi mer pengar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar