En politik för full sysselsättning - på riktigt

Jag började jobba på Arbetsförmedlingen 1994 då fick vi lära oss att den svenska arbetsmarknadspolitiken var designad för en arbetslöshet på max 3%. Jag minns inte vad den var då men en bra bit över 3% var den. Nu har vi en arbetslöshet på över 8%. Arbetslösheten ser ut att ha parkerat på nivåer runt 5-6% dvs ca 320-tusen människor är helt eller delvis utan arbete konstant och just nu är det nära 500-tusen.

Under de år jag jobbat på Arbetsförmedlingen har jag sett en hel del olika åtgärder från både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Ingen har varit riktigt dålig men en del av dem har varit krångligt utformade eller kanske fel i tid. Men tyvärr kan jag konstatera att de flesta har bara haft fokus på symtomen och inte på själva problemet.

Problemet på den svenska arbetsmarknaden som jag ser det är att det finns ingen efterfrågan på arbetskraft där det finns pengar och inga pengar där det finns efterfrågan. Det låter rätt banalt men det är egentligen grunden till den höga arbetslösheten. Den senaste ekonomiska krisen har visat på detta samband återigen.

När efterfrågan på produkter sjunker finns det naturligtvis inte heller någon efterfrågan på arbetskraft som producerar dessa produkter. Effekten blir arbetslöshet inom industrisektorn och minskad produktion som i sin tur innebär minskad efterfrågan i andra sektorer.

Detta samband gäller inte för välfärdssektorn. Efterfrågan där beror inte på världsekonomin utan är konstant stigande. Bara för att man inte köper en bil så slutar man inte gå i skolan eller slutar bli sjuk. Här styrs istället utbudet av vilken mängd pengar som finns att betala välfärd för. Delvis är resurserna beroende av vad som produceras i den varuproducerade sektorn men också styrd av politiska viljeinriktningar. Det är faktiskt inte så att man måste sluta med utbildning eller sjukvård bara för man har en liten varuproduktion även om sättet att kanaliserar resurserna förändras i ett sådant läge. Vi tillämpar i huvudsak marknadsekonomi och då använder vi pengar som styrmedel.

Ska man göra det enkelt så borde skatten gå upp så fort antalet arbetande minskar. Tyvärr finns det politiska och nationalekonomiska idéer som bygger på det precis motsatta. När ekonomin går ner så ska man istället sänka skatten för att därigenom få igång konsumtionen igen.

I teorin funkar detta men i en globaliserad värld leder inte ökad varukonsumtion nödvändigtvis till minskad arbetslöshet i landet eftersom det lika gärna kan vara utländska varor som man köper (vilket är högst troligt eftersom svensk produktion inte är inriktad på konsumentvaror). I bästa fall kan det på sikt leda till efterfrågan i vår industri som då börjar sysselsätta fler.

Men svensk industri jobbar under hård press att hålla nere kostnaderna eftersom vi har höga löner och därmed hög välfärd. Det innebär att man ständigt har produktivitetsutveckling som alltid syftar till att ta bort kostsam produktion (läs arbetskraft) för att ersätta med effektivare produktion (läs automatisering).

Vilket innebär att när ekonomin går ner och man säger upp arbetskraft slutar man inte med produktivitetsutvecklingen och när sedan ekonomin åter går upp så har man reducerat behovet av arbetskraft under tiden och bestående arbetslöshet är ett faktum.
Det här är inte bara dåligt för det innebär att man fortsätter att kunna sälja sina produkter trots ett högt kostnadsläge för arbetskraft, problemet är istället att vi inte utnyttjar den lediga arbetskraften.

Ibland funderar jag på om vi har svårt att acceptera tanken att vi kanske inte behöver arbeta så mycket i framtiden genom att vi hela tiden utvecklar vår produktion.
Historiskt så har jordbruksproduktion använt en majoritet av arbetskraften men utveckling har lett till att vi idag använder endast 2-3% av arbetskraften till livsmedelsproduktion som ändå är större än tidigare. Samma utveckling har skett och sker inom industrin. Effekten är att arbetskraft frigörs för att användas i nya sektorer eller där produktivitetsutveckling inte är lika enkel. Dit hör välfärdssektorn men också upplevelsesektorn.

Konsekvensen av denna utvecklingstrend är att vi borde överförra mer resurser från varuproduktion till välfärdsproduktion. Ett effektivt sätt att göra detta med bibehållen rättvisa och en planerad distribution är att göra det genom skatter som sedan finansierar välfärdsproduktion. Jag är dessutom övertygad om att denna produktion ska ske inom gemensam ägo för att motverka överproduktion av lyxtjänster eller ojämn fördelning av utbudet.

Tänk dig ett samhälle, på global nivå, där alla livsmedel vi använder produceras av ca 5% av befolkningen och alla saker vi behöver produceras av 5% av befolkningen och ca 10% av befolkningen behövs för att distribuera och leda produktionen av varor och livsmedel. Vad ska de andra 80% göra då? Svaret blir naturligtvis att vårda, utbilda och utveckla dvs välfärdssektorn, upplevelsesektorn och forskning.

Jag vill påstå att västvärlden står på randen till ett post produktions samhälle och det är därför vi ser begynnande massarbetslöshet i hela västvärlden dvs överskott av arbetskraft. Samtidigt ser vi att alla länder i västvärlden kämpar med otillräckliga resuser (främst brist på arbetskraft)inom skola, vård, omsorg och forskning är inte det konstigt?

Konkret skulle Sverige kunna göra så här:
Istället för att låta 399 662 (samt ytterligare ca 100000 i deltidsjobb) människor gå arbetslösa och få betalt för detta så skulle man kunna låta dessa människor jobba i välfärdssektorn och få betalt för det istället. Staten har budgeterar kostnader för a-kassa och aktivitetsstöd med 53 miljarder för 2010 om man skulle räkna om det till skapade jobb i välfärdssektor skulle man kunna tänka så här.
Efter sex månader med a-kassa erbjuds man en anställning i offentlig sektor med en lön på 15000 kr/månader, utan anställningstrygghet och utan rätt att säga nej till ett reguljärt arbete men däremot är arbetstiden endast 7 timmar/dag. Kostnaden för en anställd skulle då vara 19717 kr/månad. 53 miljader skulle då räcka till 211 366 jobb om man dessutom tog de skattesänkningar på 70 miljarder som regeringen säger ska leda till 70000 jobb och istället stoppar in dessa i offentlig sektor så skapar det ytterligare 295 913 jobb totalt alltså 507 279 jobb. Med andra ord genom att avstå från en skattesänkning och använda pengarna som redan finns i statsbugetens för a-kassa och aktivitetsstöd skulle vi kunna utrota arbetslösheten!
Av dessa pengar skulle staten få tillbaka 38 miljarder i arbetsgivaravgifter och kommunerna skulle få ca 37 miljarder i kommunalskatter ca 56% av dessa pengar är nya pengar som kommer från skattesänkningen som istället blir lönemedel som beskattas igen.

Jag måste säga att jag är både besviken och förvånad att Socialdemokratin inte lägger sådana radikala förslag om man nu menar allvar med att vi vill nå full sysselsättning. Förutom att det skulle innebära att folk fick en inkomst och därmed en viss trygghet så skulle det skapa en lyft i välfärdssektorn som saknar historiskt motstycke.

Men det är väl en illusion att tro att vi skulle ha modet att angripa problemet utan politiken fortsätter att angripa symtomen på mer eller mindre begåvade sätt, just nu rätt obegåvat må jag säga.

Statsmakten måste ta det fulla ansvaret för invandringen

Förra året var ett rekordår när det gäller invandring. Över 100 tusen människor invadrade till Sverige, åren innan var något lägre men ändå över 90 tusen per år. Den största delen invandrare är anhöriga och asylsökande. Tyvärr har dessa personer begränsade ekonomiska möjligheter och dessutom också väldigt svårt att snabbt få jobb i det svenska samhället.

I Sverige gäller fri bosättningsort för invandrare och det är i teorin ett högst rimligt förhållningssätt men i praktiken leder det till att de flesta bosätter sig på ungefär samma ställe. Det blir i större orter, i orter nära större orter där det finns lägenheter och där man har landsmän redan boende.

Nyligen har aktualiserats frågan om att kommunerna måste ta ett större ansvar och framför allt att kommunerna behöver bära ansvaret likvärdigt. Detta resonemang visar i grunden på att invandringen är ett problem för den mottagande kommunen vilket inte riktigt går i takt med centralmaktens uttalade åsikt.

En del kommuner som min egen vill inte skriva avtal om att ta emot fler flyktingar med motivation att man redan tar emot så många att man inte orkar med fler och tycker att andra borde kunna ta ett lika stort ansvar. Andra kommuner som ex Vellinge verkar ha något mer grumliga motiv. Oavsett varför man inte vill öka sitt åtagande så bygger det på att man inte vill ta på sig mer kostnader eller möjligen andra bekymmer.

Det här sättet att hantera frågan liknar ett svartepetterspel där egentligen ingen vill ta på sig något ansvar. Staten kräver mer ansvar från kommunerna och kommunerna tycker att det är för dålig ersättning eller tycker att andra också borde hjälpa till.

Rimligen måste den som äger möjligheten att styra invandringen också ta det fulla ansvaret. Det kan rimligen inte fungera på något annat sätt än att staten som äger möjlighet att strypa inflödet eller öka det också tar det fullständiga ansvaret för sina egna beslut. Om Sveriges riksdag säger att vi ska acceptera en invandring som är på en viss nivå så måste man betala kostnaden för densamma och då handlar det inte om tre år eller fem år utan det handlar om hela tiden fram tills att den invandrade är självförsörjande.

Om kommunerna fick fullständig kostnadskompensation tills dess att den invandrade är självförsörjande så är jag övertygad om att kommunerna inte skulle ha några större problem med att ta emot invandrare, tvärtom så skulle invandringen kunna vara en ekonomisk tillgång i den ansträngda kommunala ekonomin.

Staten å sin sida skulle få ett insitament att faktiskt få till en integration som leder till självförsörjning. Jag är övertygad om att det skulle innebära möjligheter att starta helt andra aktiviteter än idag för man kan då räkna med alternativkostnader.

Alternativt så skulle staten bli ytterst restriktiv med hur många som kan komma till Sverige. Det senare känns inte riktigt så bra i magtrakten men det är ju en rimlig konsekvens om vi ser att vi inte kan nå självförsörjning hos invandrare på en rimlig tid. För att uttrycka det krasst så är det inte möjlighet över tid att importera bidragstagare om vi samtidigt konstaterar att vi måste jobba längre för att behålla nuvarande välfärd.
Detta resonemang får väl anses vara ett skräcksenario men kommunernas klagosång och en del medborgares attraktion av Sveridemokrater tyder på en viss oro i dessa riktningar.

Jag tror att Sverige har en förmåga att hantera en viss invandring, kanske inte riktigt i den omfattning som är nu men sannolikt klarar vi en nettoinvandring på ca 20-25 tusen vilket är ungefär hälften mot idag. Men en invandring i storlek med en mellanstor svensk stad kräver planering, system, struktur och genomtänkta metoder. Det finns inte riktigt på plats idag. Det kräver också att man inte ställer invandrare mot infödda i kampen om välfärdsresurserna och det enda sättet att ta bort det senare är att staten ta det fulla ekonomiska ansvaret.

Staten måste ta det fulla ansvaret för beslut som styrs av riksdag och regering. Kommunerna är i huvudsak välfärds- och serviceproducenter och ska inte göras ansvariga för det världspolitiska tillkortakommanden som en flyktingdriven invandring är effekten av.

Förstatliga skolan och ta därmed bort friskolorna

Läste Ann-Marie Lindgrens analys på Arbetarrörelsens Tankesmedja om statlig eller kommunal skola. Jag tycker att hon gör en intressant reflektion men jag saknar dock någon form av slutsats men det kanske också är meningen så att läsaren själv ska fundera aöver vad den tycker.

Jag är en ivrig anhängare av förstatligande av skolan då jag kan se att kommunerna har avsevärda problem med att hitta rätt i ledningen och styrningen av skolan.
Det är alldeles för stora skillnader mellan skolorna i landet både vad det gäller lärarresurser men också tekninsk utrustning och skollokaler. En statlig styrning skulle sannolikt på lite sikt jämna ut dessa skilnader.

En statlig skola skule innebära en ökad enhetlighet i krav och resurser. Nationella prioriteringar skulle slå igenom betydligt snabbare och inte ställas mot andra viktiga angelägenheter i kommunerna.
En statlig skola skulle dessutom på ett bättre sätt kunna hantera friskolorna. Helst skulle de försvinna helt men åtminstone skulle lagstiftaren få ta konsekvenserna av sina egna beslut och då skule man naturligtvis inte acceptera dagens ordning med veto för friskolorna över kommunerna vid etablering.

En statlig skola skulle dessutom inte behöva lägga lika mycket resurser på att mäta och registrera för att kunna kontrolleras mellan olika kommuner. Fokus kunde då istället ägnas mer åt resultat än åt organisation.

Sannolikt skulle en statlig skola dessutom på lite sikt börja skala bort uppdrag som idag lagstiftaren snabbt ålägger skolan som många gånger inte har med skolans huvuduppgift att göra ex. skulle sannolikt en del av de sociala och kurrativa insatserna i skolan flyttas till områden i samhället där de bättre hör hemma ex. socialtjänsten eller psykvården.

Stordriftsfördelarna skull vara betydande vid en statlig skola med enhetlighet i läromedel och teknisk utrustning.
Hur kommer det sig att vilket läromedel man använder i skolan idag beror inte på vad man läser utan vem man har som lärare?
Hur kommer det sig att den tekniska standarden i skolan är kraftigt varierande mellan kommuner och inom kommunerna?
Borde inte den tekniska standarden följa arbetssättet i skolan och är det då verkligen så att i en skola som använder alla lärare datorer och OH kanoner men i en annan skola så vill ingen göra det.
Jag tror inte det är så utan det handlar om bristande ekonomi som gör att kommunerna inte har råd att satsa lika mycket på alla vilket i sig är tveksam utifrån likställighetsprincipen i kommunallagen.
Min erfarenhet av staten är att teknikstandard eller förhållningssätt som införs i staten genomförs i hela verksamhetsområdet samtidigt även om det rent praktiskt kan ta några månader innan men fått ut det i systemet men man duttar inte i staten som kommunerna tyvärr är ganska duktiga på.

Mycket tyder på att statusen för lärarna skulle öka vilket på sikt leder till att fler vill bli lärare och att urvalet blir ännu bättre. Lärarnas status och därmed löneläge varkar ha sjunkit sedan kommunaliseringen. Lärare är förvånnansvärt lågt betalda med tanke på sin mycket långa utbildning och som det ser ut så har lärare som varit anställda på den statliga tiden högre löneläge än de enbart kommunala lärarna och detta trots att vi ska ha lönesystem som ska ge lön efter prestation och inte efter år i tjänst.

Jag kan egentligen inte se någon fördel med kommunala skolor som inte kan lika bra eller bättre uppnås med en statlig skola.

Förstatliga skolan nu!

Det är något lurt med byggmarknaden

Jag läste ett pressmedelande från SCB om produktionskostnader inom byggsektorn 2007 (det verkar vara de senaste siffrorna som finns just nu) och då blir jag lite fundersam.

Om man tittar på kvadratmeterpriset så är det i alla jämförelser billigare att bygga gruppbyggda småhus än lägenheter (22985 kr mot 28183 kr). När man sedan tittar på lägenhetskostnad så kostar villan 2 979 000 och lägenheten i flerfamiljshuset 2 172 000. Den skillnaden kan rimligen förklaras med att villorna är större än lägenheterna.

De regionala skillnaderna är dessutom väldigt stora där lägenheten i Norrland kostar 17231 kr/kvm och i Stor-Stockholm 31517 kr/kvm. Motsvarande skillnader i småhus följer mönstret med Norrlandspris på 16979 kr/kvm och i Stor-Göteborg 26649 kr/kvm.

En del i skillnaden förklaras naturligtvis med skillnader i markpriser där det i norr kostar 1039 kr/kvm medans i Stor-Stockholm är priset 6195 för att bygga flerfamiljshus och motsvarande priser för villor är 2738 kr/kvm i norr och 5551 kr/kvm i Stor-Göteborg men inte hela skillnaden. Sannolikt är alla kringkostnader och löner väsentligt högre i storstäderna än i norr men kanske också möjligheten att lägga på högre avanser som driver upp produktionskostnaden.

Om det nu är så pass stora skillnader hur kommer det sig då att man inte bygger fler hyresvillor? Rimligtvis skulle många tycka att det vore ganska ok att bo i en mindre villa till samma pris som en lika stor lägenhet. Särskilt om man kunde erbjuda villor utan stor tomt.

Jag funderar också lite hur det kommer sig att kostnadsutvecklingen på flerfamiljshus har varit snabbare än på villor. Sedan 1968 har produktionspriset ökat med 17 gånger på flerfamiljshus men bara med 14 gånger för villor (snittlönerna under samma period har ökat till ca 15 gånger det man hade i lön 1968).

Är det verkligen rimilgt att det ska behöva kosta 2 miljoner att bygga ett enklare småhus på knappt 90 kvm?

Är det verkligen fungerande konkurrens inom byggmarknaden när det gäller byggproduktion eller är det kanske så att de ofta väldigt stora byggbolagen inte har något att vinna på att slåss om jobben?

Inom banksektorn skapade staten en bank (SBAB) för att sätta press på bankernas räntor för boende. Är det möjligen så att staten eller rent av SABO skulle skapa ett byggbolag som kunde sätta press på byggbolagen. Det verkar finnas en del kostnader att kapa genom stora uppköp av byggmaterial på en internationell marknad och rimligen borde det gå att ta fram ett huskoncept som kan användas många gånger om utan alltför stora skillnader vilket borde kunna innebära standardiserad byggteknik och många standardkomponenter.

Det verkar finnas nya sätt att tänka inom byggsektorn som borde kunna kapa kostnaderna där ex. Inwall verkar ha ett modulärt system för badrum som både ger snyggt resultat och går snabbt att bygga. Deras system verkar främst vara avsett för renovering men det eller liknande system borde gå att anpassa till nyproduktion.

Jag har inget emot att vi med samhällsmedel subventionerar byggandet av bostäder men kanske är inte den effektivaste metoden att subventionera produktionen utan kanske ska subventionerna läggas på att sänka markkostnaden och istället rikta in si på produktivitetsutveckling inom byggsektorn så att produktionspriserna sänks utan avkall på en rimlig kvalité.

Det är rätt länge sedan bilindustrin lämnade handbygget av bilar till förmån för industriell produktion och det kanske är dags för byggindustrin att göra samma tekniksprång så att en nyproducerad lägenhet kan bli möjlig för de allra flesta.

För visst är det något konstigt med att man kan köpa en hygglig villa och och få samma eller lägre boendekostnad som om man hyr en betydligt mindre lägenhet och det är om man räknar med en ränta på 5%.