Jag började jobba på Arbetsförmedlingen 1994 då fick vi lära oss att den svenska arbetsmarknadspolitiken var designad för en arbetslöshet på max 3%. Jag minns inte vad den var då men en bra bit över 3% var den. Nu har vi en arbetslöshet på över 8%. Arbetslösheten ser ut att ha parkerat på nivåer runt 5-6% dvs ca 320-tusen människor är helt eller delvis utan arbete konstant och just nu är det nära 500-tusen.
Under de år jag jobbat på Arbetsförmedlingen har jag sett en hel del olika åtgärder från både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Ingen har varit riktigt dålig men en del av dem har varit krångligt utformade eller kanske fel i tid. Men tyvärr kan jag konstatera att de flesta har bara haft fokus på symtomen och inte på själva problemet.
Problemet på den svenska arbetsmarknaden som jag ser det är att det finns ingen efterfrågan på arbetskraft där det finns pengar och inga pengar där det finns efterfrågan. Det låter rätt banalt men det är egentligen grunden till den höga arbetslösheten. Den senaste ekonomiska krisen har visat på detta samband återigen.
När efterfrågan på produkter sjunker finns det naturligtvis inte heller någon efterfrågan på arbetskraft som producerar dessa produkter. Effekten blir arbetslöshet inom industrisektorn och minskad produktion som i sin tur innebär minskad efterfrågan i andra sektorer.
Detta samband gäller inte för välfärdssektorn. Efterfrågan där beror inte på världsekonomin utan är konstant stigande. Bara för att man inte köper en bil så slutar man inte gå i skolan eller slutar bli sjuk. Här styrs istället utbudet av vilken mängd pengar som finns att betala välfärd för. Delvis är resurserna beroende av vad som produceras i den varuproducerade sektorn men också styrd av politiska viljeinriktningar. Det är faktiskt inte så att man måste sluta med utbildning eller sjukvård bara för man har en liten varuproduktion även om sättet att kanaliserar resurserna förändras i ett sådant läge. Vi tillämpar i huvudsak marknadsekonomi och då använder vi pengar som styrmedel.
Ska man göra det enkelt så borde skatten gå upp så fort antalet arbetande minskar. Tyvärr finns det politiska och nationalekonomiska idéer som bygger på det precis motsatta. När ekonomin går ner så ska man istället sänka skatten för att därigenom få igång konsumtionen igen.
I teorin funkar detta men i en globaliserad värld leder inte ökad varukonsumtion nödvändigtvis till minskad arbetslöshet i landet eftersom det lika gärna kan vara utländska varor som man köper (vilket är högst troligt eftersom svensk produktion inte är inriktad på konsumentvaror). I bästa fall kan det på sikt leda till efterfrågan i vår industri som då börjar sysselsätta fler.
Men svensk industri jobbar under hård press att hålla nere kostnaderna eftersom vi har höga löner och därmed hög välfärd. Det innebär att man ständigt har produktivitetsutveckling som alltid syftar till att ta bort kostsam produktion (läs arbetskraft) för att ersätta med effektivare produktion (läs automatisering).
Vilket innebär att när ekonomin går ner och man säger upp arbetskraft slutar man inte med produktivitetsutvecklingen och när sedan ekonomin åter går upp så har man reducerat behovet av arbetskraft under tiden och bestående arbetslöshet är ett faktum.
Det här är inte bara dåligt för det innebär att man fortsätter att kunna sälja sina produkter trots ett högt kostnadsläge för arbetskraft, problemet är istället att vi inte utnyttjar den lediga arbetskraften.
Ibland funderar jag på om vi har svårt att acceptera tanken att vi kanske inte behöver arbeta så mycket i framtiden genom att vi hela tiden utvecklar vår produktion.
Historiskt så har jordbruksproduktion använt en majoritet av arbetskraften men utveckling har lett till att vi idag använder endast 2-3% av arbetskraften till livsmedelsproduktion som ändå är större än tidigare. Samma utveckling har skett och sker inom industrin. Effekten är att arbetskraft frigörs för att användas i nya sektorer eller där produktivitetsutveckling inte är lika enkel. Dit hör välfärdssektorn men också upplevelsesektorn.
Konsekvensen av denna utvecklingstrend är att vi borde överförra mer resurser från varuproduktion till välfärdsproduktion. Ett effektivt sätt att göra detta med bibehållen rättvisa och en planerad distribution är att göra det genom skatter som sedan finansierar välfärdsproduktion. Jag är dessutom övertygad om att denna produktion ska ske inom gemensam ägo för att motverka överproduktion av lyxtjänster eller ojämn fördelning av utbudet.
Tänk dig ett samhälle, på global nivå, där alla livsmedel vi använder produceras av ca 5% av befolkningen och alla saker vi behöver produceras av 5% av befolkningen och ca 10% av befolkningen behövs för att distribuera och leda produktionen av varor och livsmedel. Vad ska de andra 80% göra då? Svaret blir naturligtvis att vårda, utbilda och utveckla dvs välfärdssektorn, upplevelsesektorn och forskning.
Jag vill påstå att västvärlden står på randen till ett post produktions samhälle och det är därför vi ser begynnande massarbetslöshet i hela västvärlden dvs överskott av arbetskraft. Samtidigt ser vi att alla länder i västvärlden kämpar med otillräckliga resuser (främst brist på arbetskraft)inom skola, vård, omsorg och forskning är inte det konstigt?
Konkret skulle Sverige kunna göra så här:
Istället för att låta 399 662 (samt ytterligare ca 100000 i deltidsjobb) människor gå arbetslösa och få betalt för detta så skulle man kunna låta dessa människor jobba i välfärdssektorn och få betalt för det istället. Staten har budgeterar kostnader för a-kassa och aktivitetsstöd med 53 miljarder för 2010 om man skulle räkna om det till skapade jobb i välfärdssektor skulle man kunna tänka så här.
Efter sex månader med a-kassa erbjuds man en anställning i offentlig sektor med en lön på 15000 kr/månader, utan anställningstrygghet och utan rätt att säga nej till ett reguljärt arbete men däremot är arbetstiden endast 7 timmar/dag. Kostnaden för en anställd skulle då vara 19717 kr/månad. 53 miljader skulle då räcka till 211 366 jobb om man dessutom tog de skattesänkningar på 70 miljarder som regeringen säger ska leda till 70000 jobb och istället stoppar in dessa i offentlig sektor så skapar det ytterligare 295 913 jobb totalt alltså 507 279 jobb. Med andra ord genom att avstå från en skattesänkning och använda pengarna som redan finns i statsbugetens för a-kassa och aktivitetsstöd skulle vi kunna utrota arbetslösheten!
Av dessa pengar skulle staten få tillbaka 38 miljarder i arbetsgivaravgifter och kommunerna skulle få ca 37 miljarder i kommunalskatter ca 56% av dessa pengar är nya pengar som kommer från skattesänkningen som istället blir lönemedel som beskattas igen.
Jag måste säga att jag är både besviken och förvånad att Socialdemokratin inte lägger sådana radikala förslag om man nu menar allvar med att vi vill nå full sysselsättning. Förutom att det skulle innebära att folk fick en inkomst och därmed en viss trygghet så skulle det skapa en lyft i välfärdssektorn som saknar historiskt motstycke.
Men det är väl en illusion att tro att vi skulle ha modet att angripa problemet utan politiken fortsätter att angripa symtomen på mer eller mindre begåvade sätt, just nu rätt obegåvat må jag säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar