Briljant analys av Lindgren

Ann-Marie Lindgren tar upp i sin analys borgerlighetens negativa kampanjande mot socialdemokratin i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet.

Med saklighet och finess redogör hon för fakta kring Tobleroneaffären och visar på unkna försök från borgerligheten att flytta fokus i debatten.

Hoppas att medborgarna får upp ögonen för vad som sker så valrörelsen blir en diskussion om hur vi ska skapa ett bättre samhälle och inte en orgie i smutskastning

Jag hoppas men är inte helt övertygad...

Rika banker och döda barn

Läser i Aftonbladet om att Google är världens dyraste varumärke vid samma artikel har man två bildspel. Ett om de dyraste varumärkena och ett om de tio största företagen.
Värdet på varumärken kan man ju alltid diskutera men hur stort ett företag är, är på något vis lite mer konkret.

Jag kan konstaltera att av de tio största företagen är sex banker! Ett är ett varuproducerande företag som också har banktjänster (GE) och övriga tre är oljebolag.
För knappt två år sedan vräkte världens regeringar in pengar i den finansiella sektorn för att rädda bankerna från ruin, det verkar ju ha gått bra.
I alla fall för bankerna...

Marika Lindgren Åström beskriver i ett blogginlägg finanskrisen i siffror och det ger en otäck eftersmak.
20 miljoner förlorade jobb och 30-50 000 döda barn i Afrika pga alltför vidlyftiga bankaffärer .

Allt för få banker har fått tagit sitt ansvar uppenbarligen!

Folkpartiet prioriterar livstestamente framför vård

Folkpartiet vill att samhället ska ta ansvar för Livstestamenten samtidigt så vill man att primärvården ska tillåtas privatiseras. En något märklig prioritering kan tyckas.

Så långt har den ideologiska dogmatismen gått i Folkpartiet att man medverkar till att sälja ut välfärden trots att man samtidigt vill att samhället ska ta ansvar för den enskildes privata önskemål. Tomas af Bjur argumenterar för Livstestamenten i en debattartikel i Katrinholms Kuriren.

Samtidigt så finns det privata organisationer som faktiskt redan erbjuder en tjänst som inte är långt ifrån det Folkpartiet vill att skattepengar ska fianansiera. FONUS erbjuder idag att man kan lagra sitt Vita Arkiv hos dem för att det ska aktualiseras när man avlider. I det Vita Arkivet kan man idag ange önskemål kring sin begravning och önskemål kring organdonation.

Det skulle naturligtvis vara enkelt för FONUS att utöka det Vita Arkivet med information om vem man vill ska företräda sig om man är ur stånd att företräda sig själv och hur man vill att vården ska organiseras mm. allt i enlighet med Folkpartiets intentioner.

Om man ville så skulle kommunens Överförmyndare kunna få tillgång till denna information i den händelse man hamnar i en situation där man inte längre är i stånd att företräda sig själv. Överförmyndaren blir i alla fall oftast inblandad i dessa situationer då det juridiskt ofta behövs en god man när man inte längre kan företräda sig själv. Det vore en enkel sak att i rutinen inför begäran om förordnande av god man kolla av med FONUS eller möjligen någon annan organisation som erbjuder denna tjänst.

Poängen med detta är att dena form at privat arkiv är en angelägenhet för individen som den får betala för om den har så tydliga önskemål om sin omvårdnad efter det att den inte längre själv kan företräda sig.

Det blir lite märkligt när Folkpartiet vill att samhället ska sköta privata arkiv och privata organisationer ska sköta den allmänna vården. Någonstans har liberalismen spårat ur eller är det just det att det folkrörelseägda FONUS som kommit på det fiffiga systemet med arkivering av personers önskan kring livets avslut?

Stadens barn får betala friskoleexpansionen

Den fria etableringsrätten inom skolsektorn gör att kloka prioriteringar inom skolan är omöjliga. Det är djupt olyckligt för medborgarnas folkvalda företrädare måste rimligen ha rätten att få prioritera de insatser man vill använda sina skattemedel till.

I små och medelstora orter har det blivit så att om man ser att en kommunal skola saknar elevunderlag för att kostnaden per elev ska bli rimlig eller ännu värre att man ser att de pedagogiska förutsättningarna börjar svikta beroende på för få elever så kan man inrte göra något åt det. Om man bara överväger tanken att lägga ner en skola som har några få elever så kommer friskolor som ett brev på posten.

Eftersom friskolor har frí rätt att etablera sig och få betalt från den kommunala kassan så blir effekten av en omorganisation för ett bättre resursutnyttjande bara att man ökar kostnaden. De som får betala är de barn som råkar bo där det bor många andra barn. Rent krasst innebär det att barn i stan får betala för barn på landsbyggden.

Vilka barn bor i stan? Jo vanligtvis barn till föräldrar med lite lägre inkomster och barn med invandrarbakgrund. Naturligtvis bor det barn till välbärgade och etablerade föräldrar också men de är inte den stora majoriteten.
Effekten blir att barn som beroende på sin sociala bakgrund skulle behöva ett starkare stöd i skolan får avstå för att barn till ofta väletablerade familjer ska kunna få gå kvar i sin lilla skola på landet med kostnader per elev som ofta är mycket högre än i stan. Med andra ord ökar det klyftorna i samhället.

Med någon form av rättviseargument att de minsann har rätt till en skola där de bor går landsbyggdsskolornas försvarare till attack mot alla former av omprioriteringar utan att reflektera över att de ofta har valt att bosätta sig på landet för att de ville komma bort från staden. Någonstans borde man kanske då ha reflekterat över att det har sina konsekvenser att bo i glest befolkade områden och då inte bara de positiva förmånerna som billigare boende, gott om utrymme, nära till naturen och bättre luft.

Inne i staden får vi som bor där finna oss i att våra barn går i skolor med mer än 30 elever, att det inte finns pengar till att bygga nya skolor där eleverna faktiskt bor, vilket ofta innebär förflyttning genom kraftigt trafikerade områden för att ta sig från befolkningsområdet till skolområdet, och att barn med extra behov inte kan få det i den omfattning de behöver.

Det är dags att vi som bor i stan börjar säga ifrån och påtala att våra barns behov inte får bli negligerade pga av svårigheten att lägag ner små landsbyggdsskolor.
Ett första steg är att låta kommunerna bestämma över sina pengar till utbildning, sen stoppa friskolorna och på sikt göra skolan till ett statligt ansvar.

Centerns ledarskribent har tappat greppet

Centerpartistiska SNs ledarskribent Lars Kriss har uppenbarligen helt tappat förmågan att argumentera när han jämför vanliga socaldemokratiska politiker med Kim Jong Il bara för att de låter sitt barn svara på några frågor om moderaterna som hon helt reflexmässigt svarar nej på, filmar det och lägger ut det på Youtube.
Du kan se klippet här

Men det är klart att när han inser att det är så tydligt att borgerligheten totalt havererat att han blir stressad av en ettåring som skämtsamt fås att svara på några frågor så måste man naturligtvis ta till det tunga artileriet.

Det visar på brist på humor hos skribenten, patetisk panik över att någon törs driva med makten och ångest över centerns uppenbara risk att förlora den lilla makt de har i politiken.

I det Sverige där vanliga människor lever är 710 000 inskrivna på arbetsförmedlingen (97 000 fler än förra året), sjuka kastas ut i arbetslöshet och socialbidragstagande och Centerns partiordförande tycker att välbärgade ska få göra skatteavdrag för att andra ska kunna gå ut med deras hund. Det i det land där Centern sitter i regeringen.
Lars Kriss jämför då Katrineholm med Nord Korea och socialdemokratiska politiker med Kim Jong Il?!
Det diktaturer brukar vara kända för, Nord Korea inget undantag, är kraftiga överdrifter och totalt vansinniga prioriteringar. Det är inte utan att jag undrar om jämförelsen med Nord Korea inte passar bättre för ledarskribenten och Centerpartiet...

Skydda demokratin och stoppa föräderiet

I en del kommuner och landsting har vi under mandatperioden sett att en och annan politiker lämnar sitt parti och stödjer motståndarna. Ibland har det fått till följd att man fått ändrade majoriteter. Det här kan inte vara en utveckling som är rimlg utifrån ett demokratiskt medborgarperspektiv.

Förutom att man verkligen kan fundera över de valdas värderingar om man kan hoppa från moderat till socialdemokrat eller från vänsterpartiet till moderaterna eller någon annan ideologiskt halsbrytande förändring av partisympati så finns det ju rent demokratiska problem.

När jag går och röstar i allmänna val så väljer jag först och främst vilket parti som jag tycker bäst står för det jag tror är bäst för samhället. Numer kryssar jag också någon av kandidaterna som jag tycker ska uppmärksammas. Men jag vill vara väldigt tydlig med att jag tycker inte att kandidaten är viktigare än partiet, det är ju vanligtvis partiets uppfattning som jag som väljare kan få information om. Trots att jag är partipolitiskt aktiv så vet jag faktiskt inte vad var och en av kandidaterna har för personilg uppfattning i olika frågor och jag tycker inte egentligen det är jätteviktigt så länge som de företräder den politik som partiet företräder.

Jag tror faktiskt att vanliga väljare resonerar på ungefär samma sätt även om de kanske inte dagligdags funderar över sitt val. Jag tycker tex att Anders Borg verkar vara en skicklig politiker men jag skulle aldrig rösta på honom så länge han står på moderaternas lista för hans förmåga används ju till att driva en dålig politik.
Nu känner jag inte Anders Borg men troligen så tycker han att moderaternas politik är bra politik så därför är han som person inget bra val heller även om han uttrycker sig väl.

Nu vet jag att det finns folk som röstar utifrån helt befängda kriterier som ex. vad politikern har för yrke, hur de ser ut eller om de tillhör någon minoritetsgrupp i samhället men det är få som resonerar så, tack och lov. För hur skulle det se ut om alla började rösta efter hur folk såg ut? Vi skulle riskera att få en riksdag befolkad av fotomodeller och filmstjärnor eller kommunfullmäktige som bara hade snygga människor och jag är övertygad att det vore inte en bra utgångspunkt för att skapa ett bättre samhälle för alla även om det kanske ibland skulle göra sig bättre i media...

Om man nu som politisk kandidat kan ställa upp på en lista för ett visst parti och sedan när valet har förrättats och man lyckades komma in i den beslutande församlingen så kan man byta politisk inriktning och använda sitt mandat till att ge stöd åt ett helt annat parti så kan ju väljaren aldrig ha en anning om vad de får. De kan heller inte ställa någon till svars för partiet som de röstade på kanske fortfarande står för det de sagt men en av deras kandidater valde att hoppa i säng med en helt motsatt uppfattning det kan inte vara rimligt.

I krig när man som individ gör en liknande manöver så är man landsförädare och åker i Sverige i fängelse medans andra länder ser inte mellan fingrarna med ett sådant beteende utan man radas upp och arkebuseras. Jag förordar inte sådana brutala lösningar men jag tror att de flesta håller med om att man inte ska agera under falsk flagg. Det finns faktiskt flera lagar som reglerar när du agerar under falskt namn. Du får inte utge dig för att vara någon du inte är. Du får inte uppge en tjänsteställning som du inte har mm. mm.

Jag tycker att lagstiftningen här borde ändras så att partierna borde ha någon form av möjlighet att stoppa personer som personligen föråder sitt parti vid tillsättande av majoriteter. Märk väl att det är vid tillsättandet av majoriteter som detta är viktigt. Att enstaka frågor kan få en annan utgång än majoritetens förslag är rimligt och tom viktigt i en demokrati.

Kanske ska kvalificerad majoritet inom partiet vara det som styr hela mandatfördelningen så att om man har 30 mandat så det som 20 tycker när man ska välja styrelser och nämnder det är partiets linje och därmed har man 30 mandat i den beslutande församlingen. Det finns säkert någon klyftigare lösning men på något sätt så borde det vara reglerat att väljarna får den konstellation i den utförande delen av det politiska systemet som man röstat fram baserat på val av parti och inte enskilda personers agerande.

Sen kan jag tycka att om man kraftfullt motsätter sig sitt partis politik och man har blivit vald som företrädare för dessa så hör det till vanlig hyffs och förnuft att man lämnar sin plats till förfogande för att återkomma och bli vald för något man faktiskt företräder. I enstaka frågor kan det ibland hända att man frånvarar när man ska ta beslut om sådant man inte delar men som partiet står för men handlar det om att motsätta sig hela den politiska ledningen så ska man avgå, allt annat är föräderi och hyckleri.

Försäkringskassan & Pensionsmyndigheten använd tekniken!

I Sverige finns det drygt 77 000 människor som har god man eller förvaltare. För dessa ska det redovisas ekonomi som ska granskas av överförmyndaren.

I väldigt många av dessa ärenden har huvudmannen (den som har god man eller förvaltare) ersättning från pensionsmyndigheten/försäkringskassan i form av aktivitetsersätting, handikappersättning och bostadstillägg.

Varje år skickar försäkringskassan ut kontrolluppgift där den beskattningsbara delen tas upp dvs aktivitetsersättningen.

Man skulle kunna tycka att det vore praktiskt att alla ersättningar som försäkringskassan och pensionsmyndigheten har betalat ut under året kunde tas med alltså även de som inte är beskattningsbara. Det skulle ge en bättre upplysning till alla och särskilt till gode män och förvaltare som sedan ska redovisa inkomster och utgifter.

Här skulle man kunna använda tekniken lite bättre än vad man gör idag för att underlätta för alla. Ibland undrar man varför det ska vara så svårt att göra saker enklare...

Vågar du dra din gräns mot den privata egoismen?

Vad är egentligen privat företagande?

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det är ett organisatoriskt försök att samordna resurser för att uppnå mervärde.

Mervärdet är oftast ekonomiskt men kan också vara i form av frihet eller möjlighet att göra det man tycker om. Men någonstans i botten kommer det alltid att handla om att skapa ekonomiska resurser genom ett smart organiserande av resurser som skapar ett mervärde.

Det som skiljer privat företagande från offentligt är att makten över företagandet och ev vinst ges till ett begränsat antal människor.

Privat företagande är därför rent principiellt egoistiskt medans offentligt är altruistisk (osjälviskt). Av den anledningen har det varit en genomgående tanke att verksamheter som är väldigt viktiga för samhället och som finansieras gemensamt via skatter ska utföras i offentligt företagande eller som vi oftare benämner det offentlig verksamhet eftersom vi inte alltid organiserar det offentliga företagandet i bolagsform.

Under en rad av år har olika verksamheter inom många områden flyttats över från offentligt ägande till privat. Resonemanget har byggt på att så länge som vi har kontroll över pengarna så kan vi styra verksamheten. Ibland har man också sett det som små inslag i en stor offentlig verksamhet där ett lite annorlunda förhållningssätt kan vara berikande för den huvudsakliga verksamheten. Det har också funnits ett resonemang om att samhället ska ägna sig åt kärnverksamheter, vilket ska sägas att vad det betyder beror väldigt mycket på den ideologiska inriktningen. Det har nog i huvudsak varit ett korrekt resonemang men nu har denna process fortsatt så länge att det börjat förändra maktförhållandena.

Friskolor (borde egentligen heta privatskolor för det är vad de är) börjar nu bli så många att de kommunala skolorna måsta dra ner sin verksamhet för att så stora delar av de ekonomiska resurserna går till privata skolor att kommunen inte har råd att upprätthålla en stor egen skolverksamhet.
Lagstiftningen har också skrivits så att privatskolorna har större rättigheter och mindre skyldigheter än de kommunala. Inom primärvården sätter bristen på läkare landstingen i en utpressningssituation där de har att välja på att privatisera eller inte få någon vård alls. En situation som också understötts av en läkarkår som vill skapa sig en marknad och en moderatledd regering som vill bryta ner det offentliga ägandet för att ge marknaden ökat utrymme.

Den tidigare ekonomiska makten har förbytts i en skyldighet att finansiera privata aktörers aldrig sinande törst efter pengar. Tillgången till skattepengar gör att offentligt finnasierade verksamheter är en kassaskåpsäker affärsidé där efterfrågan alltid är större än tillgången och där medborgarna kommer att kräva att politikeran prioriterar ökade utgifter trots att det inte nödvändigtvis går till behovsrelaterade förbättringar av verksamheten.

De tidigare intressanta alternativa sätten att organisera verksamhet har förbytts i koncerner som minimerar innehållet och optimerar marknadsföringen för att dra till sig fler medborgare och därmed deras skatteunderlag. Att resultatet sedan blir undermåligt eller fuskas till tar man inget ansvar för utan vältras ansvarslöst över på samhället. Koncernerna är inte ovanligtvis större än medelstora kommuner på att driva verksamheter och stordriftstänkandet är uppenbart. Jag kanske ska tillägga att de ägs ibland av riskkapitalbolag vars intresse ligger i att maximera vinsterna inom nya områden?!

Naturligtvis var det flera som varnade för den här utvecklingen men då viftades de bort som bakåtsträvande, dogmatiska och omorderna. Inte ens nu när effekten är tydlig vill få makthavare se de uppenbara riskerna.
I sin iver att få medborgarnas uppskattning agerar fortfarande, i andra fall kloka, politiker för ökade inslag av privata aktörer.
Än så länge är helig mark de stora sjukhusen men sannolikt kommer det bara vara en tidsfråga innan även dessa anses kunna drivas bra eller bättre av privata aktörer. Den moderatledda regeringen har redan förberett sig på att under nästa mandatperiod ge sig på sjukhusen.

För marknaden finns det ingen gräns att expandera där det finns ekonomiska vinster att hämta hem. Marknaden har ingen moral eller känner ingen empati utan vill bara uppnå ett jämviktsläge mellan utbud och efterfrågan.

När det gäller sjukvård, omvårdnad eller utbildning har vi som människor en väldigt hög efterfrågan. För vem vill inte bli frisk om man är sjuk eller att ens barn ska få den bästa av utbildningar eller de närmaste omvårdnad när de inte klarar sig själva?

På marknaden reduceras medborgaren till kund och dess värde mäts efter dess förmåga att betala, så ökar klyftorna och de svagaste sjunker ner i armod och de starka får förutsättningar att skapa dynastier av maktbärare.

Man kan tro att den lagstiftande makten är det verkliga vapnet men i slutänden är det alltid den som äger produktionsmedlen som kommer att avgöra färdriktningen.

Därför är driftformen inom offentlig sektor avgörande för utvecklingen av välfärden, tro inget annat. Den som inte vill att alla väsentliga områden inom välfärden ska drivas i egen regi har antingen ambitionen att öka klyftorna eller har inte insett hur marknaden fungerar. En och annan tror också i övermod att det ska kunan tämja marknadskrafterna och betvinga dem att tjäna medborgarna. De senare tillhör ett utdöende släkte för marknadsmekanismerna är väldigt starka och inte ens de starkaste av kämpar kan stå emot.

Här går den ideologiska skiljelinjen mellan höger och vänster. Det är dags att dra gränsen och börja återta positionerna, innan det är för sent. Det är ingen enkel strid för det finns många som ser en chans att få det bättre genom att få agera på marknaden och att ta ansvar för verksamheten kommer att kräva kompetens, mod och styrka. Men striden är värda att ta för vinsten ger möjlighet att skapa ett bättre samhälle för alla där människor är fria medborgare och inte offer på marknadens altare.

Tidningarnas kris

Dagstidningarna är i kris prenumeranterna sviker och annonsintäkterna sjunker. Många läser tidningarna på nätet och nu börjar tidningarna dra ner på sin närvaro på nätet.

Jag förstår att man inte kan leverera nyheter helt gratis om man ska kunna ha reportrar, fotografer mfl. anställda så måste man ha intäkter. Men det jag däremot inte förstår är varför man inte erbjuder alternativa tjänster till dagstidningen hemburen.

DN kan man prenumerera på och få dagstidningen hem i brevlådan och samtidigt få en pdf fil via mail med samma innehåll. Men går det att bara prenumerera på pdf filen? Nej.

Idag produceras alla tidningar digitalt. Att trycka dem på papper, köra ut dem med flyg, tåg och bil för att läsa dem och sedan transportera dem med bil till återvinning känns väldigt onödigt. Förutom att jag tycker innehållet är klent i den lokala dagstidningen så är ett av skälen till att jag inte prenumererar på någon tidning att jag inte vill bygga upp berg av returpapper i mitt hem.
Varför kan jag inte prenumerera på dem enbart digital så jag istället kan ladda ner dem i en läsplatta?

Här känns det som om tidningsbraschen biter sig fast i en kvarleva och inte inser att tekniken har utvecklats.
Rimligtvis borde kostnaden för produktion och distribution bli försumbar om man gick över till digital leverans och då kanske minskade prenumerationspriser skulle bli möjligt för det är för dyrt att prenumerera på en dagstidning för 200 kr/månaden som innehåller väldigt lite när det intressantaste levereras omedelbart utan extra kostnad på nätet av redan skattefinansierade media som ex lokalradion eller regional TV.

Jag förväntar mig en kaskad av alternativ från tidningsbranschen innan jag kommer att bekymra mig över att de har det skralt med intäkter.

Själva brukar den helt dominerande liberala pressen vara snabba med att klaga på att den offentliga sektor, som ofta har svårt med finansiering, ska moderniseras och därför inte behöver mer resurser. Kanske en titt i spegeln är att rekommendera.
De i princip (finns lite sponsring vid stora evenemang) helt skatte- och avgiftsfinansierade medierna SVT & SR verkar vara mer på hugget än den kommersiella marknaden och levererar nya tjänster hela tiden.

Var inte marknaden det bästa sättet att utveckla samhället? Jasså, inte den här gången heller...