Stadens barn får betala friskoleexpansionen

Den fria etableringsrätten inom skolsektorn gör att kloka prioriteringar inom skolan är omöjliga. Det är djupt olyckligt för medborgarnas folkvalda företrädare måste rimligen ha rätten att få prioritera de insatser man vill använda sina skattemedel till.

I små och medelstora orter har det blivit så att om man ser att en kommunal skola saknar elevunderlag för att kostnaden per elev ska bli rimlig eller ännu värre att man ser att de pedagogiska förutsättningarna börjar svikta beroende på för få elever så kan man inrte göra något åt det. Om man bara överväger tanken att lägga ner en skola som har några få elever så kommer friskolor som ett brev på posten.

Eftersom friskolor har frí rätt att etablera sig och få betalt från den kommunala kassan så blir effekten av en omorganisation för ett bättre resursutnyttjande bara att man ökar kostnaden. De som får betala är de barn som råkar bo där det bor många andra barn. Rent krasst innebär det att barn i stan får betala för barn på landsbyggden.

Vilka barn bor i stan? Jo vanligtvis barn till föräldrar med lite lägre inkomster och barn med invandrarbakgrund. Naturligtvis bor det barn till välbärgade och etablerade föräldrar också men de är inte den stora majoriteten.
Effekten blir att barn som beroende på sin sociala bakgrund skulle behöva ett starkare stöd i skolan får avstå för att barn till ofta väletablerade familjer ska kunna få gå kvar i sin lilla skola på landet med kostnader per elev som ofta är mycket högre än i stan. Med andra ord ökar det klyftorna i samhället.

Med någon form av rättviseargument att de minsann har rätt till en skola där de bor går landsbyggdsskolornas försvarare till attack mot alla former av omprioriteringar utan att reflektera över att de ofta har valt att bosätta sig på landet för att de ville komma bort från staden. Någonstans borde man kanske då ha reflekterat över att det har sina konsekvenser att bo i glest befolkade områden och då inte bara de positiva förmånerna som billigare boende, gott om utrymme, nära till naturen och bättre luft.

Inne i staden får vi som bor där finna oss i att våra barn går i skolor med mer än 30 elever, att det inte finns pengar till att bygga nya skolor där eleverna faktiskt bor, vilket ofta innebär förflyttning genom kraftigt trafikerade områden för att ta sig från befolkningsområdet till skolområdet, och att barn med extra behov inte kan få det i den omfattning de behöver.

Det är dags att vi som bor i stan börjar säga ifrån och påtala att våra barns behov inte får bli negligerade pga av svårigheten att lägag ner små landsbyggdsskolor.
Ett första steg är att låta kommunerna bestämma över sina pengar till utbildning, sen stoppa friskolorna och på sikt göra skolan till ett statligt ansvar.