Var är långsiktigheten?

Förändrat elevunderlag leder till att kommunerna skär i lärarkåren. Några sägs upp på gymnasieskolor och högstadiet för att andra ska kunna anställas på lågstadiet.
Vid en första analys verkar väl det rimligt om kullarna varierar över tid, men är det verkligen så enkelt?

Skolans absolut viktigaste resurs är dess lärare. Det har det alltid varit och kommer säkert att så vara under lång tid framöver. Lärarens ämneskunskap, pedagogiska förmåga, personlighet, engagemang och arsenal av utbildningsmetoder avgör om utbildningen kommer att bli framgångsrik givet att eleven är mottaglig.

För att bli behörig som lärare idag krävs förutom 9 års grundskola, 3 års gymnasie dessutom 3-5 års högskoleutbildning. Det innebär att leveranstiden på en behörig lärare är mellan 15-17 år.
Sannolikt är det så att situationen i skolan idag påverkar vilka som väljer att utbilda sig till lärare för att vara behöriga om 3-5 år och med förändringarna i intagningskraven kommer valen att behöva göras i stor utsträckning redan grundkolans 6 årskurs alltså redan 12 år innan man ska leverera. I grundskolans högre stadier och gymnasiet är utbildningskravet 4,5-5 år på högskola. Det är där vi skär idag.

Läraryrket är högt specialiserat. Den som är behörig att undervisa på gymnasiet är inte behörig att undervisa på högstadiet och tvärtom. Om man förståss inte har en äldre utbildning för då kan man vara på både nivåerna men då har man å andra sidan grundare ämneskunskap. Dessutom kan ämneskombinationerna hos läraren variera så att turordningskretsar blir absurda med bara något fåtal lärare i varje krets i en kår av flera hundra.

Ska man få kompetenta, engagerade och lämpliga lärare så måste man räkna med mycket lång framförhållning i sina rekryteringar. Det går helt enkelt inte att nu sparka ut lärare som jobbat 5-10 år för att tro att man ska få tag i bra lärare igen om 5-10 år. För det som sker i skolan idag påverkar vilka som finns tillgängliga om 5-10 år. Vilka högpresterande, engagerade och ambitiösa unga människor kommer att satsa 5 år av sitt liv på en utbildning där det ser ganska mörkt ut när de kommer ut och där de dessutom kanske ska tävla med andra som har 5-10 års erfarenhet med sig och som har tvingats övervintrat i arbetslöshet eller timvikariat under flera år.

Utbildningsväsendet är mycket speciellt. Här krävs det långsiktighet och eftertanke när man disponerar sina resurser. Det är en mycket lång och specialiserad utbildning, det finns nästan ingen alternativ arbetsmarknad, löneläget har inte särskilt hög dragningskraft, med de förändringar som arbetsgivaren vill göra så finns det få andra förmåner och förväntningarna på deras resultat är enorm. Om man vill ha rätt sorts resurser i denna sektor måste man vara väldigt försiktig när man börjar röra om i grytan.

Just nu är kommunerna mycket oförsiktiga och skapar stor osäkerhet vilken arbetsmarknad som kommer att finnas i framtiden för den som är lärare. Det leder inte bara till att de som är anställda känner stor osäkerhet för om de har jobbet kvar och därmed inte presterar på topp men det finns också stora risker till att vi om 20-25 år får ut elever som har fått en väsentligt sämre utbildning.

När de ska möta en allt hårdare konkurrens från utbildningsgiganter som Kina och Indien så är det för sent att se vilka fel man gjorde 25 år tidigare.

Det finns mig veterligen bara ett område som är så långsiktigt som forskning och utbildning och det är klimatpåverkan och där kan vi ju se hur smart vi agerat.

Kanske skulle vi försöka oss på ett lite mer begåvat agerande nu, men det kanske är för mycket begärt.

Ekonomin viktigare än genus

Läser på jämställ.nu om genussystem och intersektionalitet.
Jag vet inte om jag hittar så mycket nytt där egentligen.

Jag tycker att det verkar rätt troligt att genus, sexualitet, ålder, klass och nationalitet påverkar hur jag ser på livet och hur jag förhåller mig till detsamma. Säkert påverkar även utbildning, jobb, fritidsintressen, resor mm. också.

Genusteorier och Queerteorier känns som de är ganska bra på att förklara varför det har blivit som det är men de verkar inte ha så goda förutsättningar att förklara vad som behöver ske för att det ska bli annorlunda. Det formella kan man förvisso ändra på men det verkar väsentligt svårare att ändra på människors uppfattning.

Jag tror fortfarande att de ekonomiska faktorerna har störst betydelse. Om du har absolut ekonomisk frihet kan du också välja tankemönster lättare. Men så länge som du är ekonomiskt berorende så måste du anpassa dig till de som har ekonomin i sin hand. Där spelar det ingen roll om man är man eller kvinna.

Det är ekonomiskt klokt att vara så "normal" som möjligt för då har jag störts chanser att kunna överleva. I en värld där ingen riskerar att dö av svält, ex. större delen av västvärlden, kan man lättare välja att gå utanför normen.

I en strikt form av ekonomisk effektivitetsanalys så vore det mest fördelaktigt om alla var exakt lika under förutsättning att var och en besitter alla de förmågot som behövs för gruppens behov och så verkar det ju faktiskt vara. Alla friska människor besitter tillräcklig förmåga att uppnå det mesta som behövs för artens fortlevnad och utvecklng.

Därför är den viktigaste faktorn för frigörelse från normativa förhållningssätt som ex. genusperspektivet att frigöras ekonomiskt.

Marx hade nog inte så fel ändå.

Skolan behöver satsningar - inte sparkrav!

Runt om i Sverige drar nu kommunerna ner på personalen inom skolan och då främst gymnasiet. Motivet är att barnkullarna minskar.

Något märkligt blir det dock när vi samtidigt säger att Sverige ska konkurrera med kompetens och inte med låga löner. Men ingen verkar reflektera över var en del av denna kompetens uppstår, nämligen i skolan.

Att göra nedskärningar i skolan för att elevunderlaget minskar kan ju tyckas rimligt men konsekvensen är faktiskt att vi säger att utbildningen inte ska bli bättre än vad den varit. Stora klasser och ökad undervisningstid har varit det främsta sättet att hantera stora årskullar som nu rullar igenom gymnasiet. När nu årskullarna minskar för att om 4-5 år öka igen så kunde det varit klokt att använda denna minskade belastning till att minska klasserna, ge tid för kompetensutveckling för lärarna och kanske rusta/bygga nya skollokaler.

Det hade kunnat innebära att de eleverkullar som nu kommer skulle få ännu bättre utbildning och lärarna skulle kunna vässa sig ytterligare för att kunna fortsättat att leverera utbildning i världsklass.

Tyvärr verkar inte det vara den väg vi vill gå. Antalet lärare ska minskas till nivåer som ligger under den lärartäthet vi hade innan de stora barnkullarna rullade in och skolledarna tar strid för att kunna ta ut mer undervisningstid av lärarna (det är sannolikt ett måste för att kunna få ihop undervisningen efter alla nerdragningar). Effekten blir fortsatt stora klasser och ett läraryrke som ger små möjligheter till reflektion, fördjupning och kompetensutveckling. Dessutom vill skolledarna ge sig på den kanske främsta löneförmånen som lärare har nämligen de långa loven.

Är det verkligen den skolan vi vill ha? En skola där det är stora klasser med ibland över trettio elever, min egen grabb går i en klass med 33 elever i åk 5. Lärare som har liten tid att förbereda sig för utbildningsinsatsen och där tiden för rättning och efterarbete minimeras vilket innebär att proven tvingas bli av krysskaraktär. Den typen av prov har man i USA och där har man nu de första generationerna som kan mindre än sina föräldrar.

Läraryrket som den nuvarande minsistern ville höja statusen på riskerar att bli ett yrke för de som inte kan få något annat med i förhållande till den långa utbildningstiden låg lön, ofta omodern arbetsmiljö, sociala konfrontationer med elever och föräldrar och ytterst få andra löneförmåner.

Skolan behöver istället behålla de lärare som nu riskerar att få sluta för att göra ett generationsbyte i skolan där äldre lärare med kortare utbildning och mindre fördjupad ämneskunskap växlas ut mot yngre lärare med högre kompetens.
Klasserna behöver bli mindre så att varje elev ges mer tid till dialog med läraren och stöd i sitt lärande.
Gamla skollokaler rivas och ersättas av skollokaler anpassade till det postindustriella samhällets krav.
De sociala friktionerna i skolan mötas med insatser från beteendevetare och socionomer inte oftast av ämneskunniga pedagoger.
Lärarnas kompetens kontinuerligt utvecklas och fördjupas både vad gäller ämneskunskaper såväl som pedagogik och metodik.
Lärarna ges tid till och krävas på att jobba med ordentlig förberedelse inför varje utbildningsinsats. En stressad, dåligt förberedd lärare är ingen bra pedagog.
Kontinuerligt kontroll av att lärarna tillämpar medtoder som främjar lärande så vi inte får en lärarkår som inte motsvarar kraven som kan ställas på världens bästa skola.

Det finns andra konsekvenser som en besparing på skolan innebär och det är en brsitande framtidstro och ökad arbetslösahet. Skolan är ofta av central betydelse för hur ett samhälle fungerar och utvecklas. Där man inte satsar på skolan där vill ingen verka och bo.

Att i en tid av hög arbetslöshet och begynnande akademikerkris minska arbetstillfällena i skolan verkar inte så genomtänkt men tyvärr har ju plus i boksluten och låga skatter blivit viktigare än välfärdsförbättringar, låg arbetslöshet och ökad konkurrenskraft.

Det är dags att tänka om!