Runt om i Sverige drar nu kommunerna ner på personalen inom skolan och då främst gymnasiet. Motivet är att barnkullarna minskar.
Något märkligt blir det dock när vi samtidigt säger att Sverige ska konkurrera med kompetens och inte med låga löner. Men ingen verkar reflektera över var en del av denna kompetens uppstår, nämligen i skolan.
Att göra nedskärningar i skolan för att elevunderlaget minskar kan ju tyckas rimligt men konsekvensen är faktiskt att vi säger att utbildningen inte ska bli bättre än vad den varit. Stora klasser och ökad undervisningstid har varit det främsta sättet att hantera stora årskullar som nu rullar igenom gymnasiet. När nu årskullarna minskar för att om 4-5 år öka igen så kunde det varit klokt att använda denna minskade belastning till att minska klasserna, ge tid för kompetensutveckling för lärarna och kanske rusta/bygga nya skollokaler.
Det hade kunnat innebära att de eleverkullar som nu kommer skulle få ännu bättre utbildning och lärarna skulle kunna vässa sig ytterligare för att kunna fortsättat att leverera utbildning i världsklass.
Tyvärr verkar inte det vara den väg vi vill gå. Antalet lärare ska minskas till nivåer som ligger under den lärartäthet vi hade innan de stora barnkullarna rullade in och skolledarna tar strid för att kunna ta ut mer undervisningstid av lärarna (det är sannolikt ett måste för att kunna få ihop undervisningen efter alla nerdragningar). Effekten blir fortsatt stora klasser och ett läraryrke som ger små möjligheter till reflektion, fördjupning och kompetensutveckling. Dessutom vill skolledarna ge sig på den kanske främsta löneförmånen som lärare har nämligen de långa loven.
Är det verkligen den skolan vi vill ha? En skola där det är stora klasser med ibland över trettio elever, min egen grabb går i en klass med 33 elever i åk 5. Lärare som har liten tid att förbereda sig för utbildningsinsatsen och där tiden för rättning och efterarbete minimeras vilket innebär att proven tvingas bli av krysskaraktär. Den typen av prov har man i USA och där har man nu de första generationerna som kan mindre än sina föräldrar.
Läraryrket som den nuvarande minsistern ville höja statusen på riskerar att bli ett yrke för de som inte kan få något annat med i förhållande till den långa utbildningstiden låg lön, ofta omodern arbetsmiljö, sociala konfrontationer med elever och föräldrar och ytterst få andra löneförmåner.
Skolan behöver istället behålla de lärare som nu riskerar att få sluta för att göra ett generationsbyte i skolan där äldre lärare med kortare utbildning och mindre fördjupad ämneskunskap växlas ut mot yngre lärare med högre kompetens.
Klasserna behöver bli mindre så att varje elev ges mer tid till dialog med läraren och stöd i sitt lärande.
Gamla skollokaler rivas och ersättas av skollokaler anpassade till det postindustriella samhällets krav.
De sociala friktionerna i skolan mötas med insatser från beteendevetare och socionomer inte oftast av ämneskunniga pedagoger.
Lärarnas kompetens kontinuerligt utvecklas och fördjupas både vad gäller ämneskunskaper såväl som pedagogik och metodik.
Lärarna ges tid till och krävas på att jobba med ordentlig förberedelse inför varje utbildningsinsats. En stressad, dåligt förberedd lärare är ingen bra pedagog.
Kontinuerligt kontroll av att lärarna tillämpar medtoder som främjar lärande så vi inte får en lärarkår som inte motsvarar kraven som kan ställas på världens bästa skola.
Det finns andra konsekvenser som en besparing på skolan innebär och det är en brsitande framtidstro och ökad arbetslösahet. Skolan är ofta av central betydelse för hur ett samhälle fungerar och utvecklas. Där man inte satsar på skolan där vill ingen verka och bo.
Att i en tid av hög arbetslöshet och begynnande akademikerkris minska arbetstillfällena i skolan verkar inte så genomtänkt men tyvärr har ju plus i boksluten och låga skatter blivit viktigare än välfärdsförbättringar, låg arbetslöshet och ökad konkurrenskraft.
Det är dags att tänka om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar