Det är svårt att tävla mot sig själv

Moderaterna ägnar sig åt snyltning på Socialdemokraternas begrepp och värdeord.

Man använder några olika slagord som ex:

Framåt tillsammans

Bara ett arbetarparti kan fixa jobben

Tillsammans gör vi Sverige till ett föregångsland

Där framåt tillsammans är huvudbudskapet

Det är begrepp Socialdemokraterna använde bla. i valrörelsen 2002. Socialdemokraternas formella namn är Arbetarepartiet Socialdemokraterna och det är det som står på våra valsedlar.

Genom att använda begrepp som Socialdemokraterna laddat med goodwill förvirras väljarna och det blir lätt att man lägger in Socialdemokratiska värden i Moderaternas begrepp och därmed tror att Moderaterna står för samma sak som Socialdemokraterna. På så vis får man medborgarnas förtroende för att föra politik som väljaren tror är sossepolitik men som i verkligheten är något annat. Dessutom blir man också förbannad på sossarna för att det inte blivit bra i samhället trots att det är Moderaterna som faktiskt bestämmer.

Låter det förvirrat? Javisst men det är ju precis det som är hela poängen. Vi tänker associativt och inte absolut. Exempelvis om jag säger att tänk inte på en rosa ko på en grön äng så är det precis det du tänker på trots att instruktionen var tydlig att du inte skulle tänka på någon rosa ko.

Genom att använda begrepp som Socialdemokratin använt under lång tid så associerar väljaren till upplevelser och tankar som man har kopplade till det Socialdemokratin utfört. Det är utan tvekan så att Socialdemokratin har skapat mycket av det som är det moderna välfärdssamhället Sverige. Det är mycket i detta samhällsbygge som många tycker är positivt och därmed är det klokt att försöka associera sig till detta (Sverige är ju trots allt än så länge ett väldigt bra land att leva i även om det skulle kunna vara ännu bättre.). Kan man sedan få väljaren att tänka att någon annan kanske kan göra dessa saker och ting bättre så kan man skifta väljarens val.

Det är naturligtvis en mycket genomtänkt strategi av Moderaterna att välja begrepp som är positivt laddade som använts av Socialdemokraterna. Att inte prata om stora systemförändringar. Att inte provocera de fackliga organisationerna. Att prata om rättvisa, arbete och ordning i statsfinanserna. För i Sverige så har en stor majoritet av medborgarna Socialdemokratiska värderingar.

Problemet med detta är att medborgarna blir lurade. Det är inte Socialdemokratisk politik som Moderaterna genomför utan det är i allra högsta grad klassisk borgerlig politik. Klyftorna ökar i Sverige, de som är rikast blir ännu rikare på bekostnad av de som har det sämre. Välfärdssektorn styckas sönder och läggs ut till marknaden vilket gör att politikens möjlighet att styra resurserna minskar. De fackliga möjligheterna beskärs successivt genom att inte säga nej till gradvisa försämringar initierade av den dominerande högern i EU. En konflikt skapas mellan de som arbetar och de som av olika skäl inte kan få jobb vilket skapar ett vi och dom. När vi och dom är etablerat blir det väldigt svårt att föra en politik som bygger på gemensamt ansvar och därmed är grunden för borgerlig värdehegemoni etablerad.

När sjukhusen, skolorna och äldreboendena är utlämnade till marknaden och statens företag är sålda och ingen längre är beredd att ta ansvar för de som inte har det så bra då kommer nästa steg i den moderatledda förändringen av Sverige. Då börjar välfärdssystemet delas upp i olika nivåer beroende på vad du är beredd att betala och därmed har man skapat det liberala paradiset med fattiga som passar upp på de framgångsrika och som får finna sig i smulorna från de rikas bord. Arbetslöshet, sjukdom eller fattigdom blir ett individuellt problem som bara berör dig själv och något som beror på din brist av ansträngning

Det är den här händelsekedjan man måste förstå för att man ska reagera på det som borgerligheten gör, sannolikt är det få, vanligtvis måttligt politiskt intresserade, medborgare som funderar i dessa banor. Om man inte ser denna kedja så kan man tro att alla partier vill ungefär samma sak. Att det är bra med alliansens politik och att Moderaterna är ett parti för arbetare. Då kan man få för sig att det är bra för vanliga löntagare med Moderat politik eller så ser man inte vitsen med att rösta alls.

Socialdemokratin och andra krafter på vänsterkanten har också problem då man inte gärna kan kritisera begreppen som man själv står för och att förklara skillnaden i innehållet i begreppen tar så lång tid att förklara att ytterst få vanliga medborgare är beredda att ta sig tid att reflektera över sambanden. Ett ytterst besvärligt läge för vänstern alltså. På sätt och vis så försöker man tävla med sig själv.

Jag hoppas att folk verkligen tar sig tiden och reflekterar över hur saker och ting hänger ihop och funderar en stund över hur samhället blir när demokratin har små eller inga möjligheter att påverka välfärden eller någonting över huvud taget. Det brukar ibland beskrivas som diktatur.

Hägglund kanske är smartare än han vet

Jag är naturligtvis ohyggligt partisk men jag tycker faktiskt att Socialdemokraterna har en hygglig politik för alla.

- Vi vill inte straffbeskatta någon även om vi anser att de som har mest också kan bidra lite mer.

- Vi lämnar ingen i sticket vare sig sjuka, arbetslösa eller någon annan.

- Vi har en tillåtande inställning till privatiseringar inom välfärdssektorn (alltför tillåtande enligt min mening) även om vi inte vill att det ska ske inom alla områden och helt utan kontoll.

- Vi ser företagens behov och är beredda att medverka till att det ska vara så enkelt som möjligt att driva företag.

- Vi vill satsa stora belopp på forskning och utveckling.

- Vi medverkar inte till extrema skattehöjningar på bensin utan istället låser vi fast våra samarbetspartners med att skattehöjningarna på bensin ska stanna på max 50 öre under mandatperioden (miljöpartiet vill gärna se betydligt högre skatter än så).

- Vi är inga påhejare av extrem beskattning av den finansiella sektorn.

Vi har på det hela taget en politik som funkar för alla och lämnar ingen i sticket.

Vi hade en slogan valet 2006 som hetter "Alla ska med" och det stämmer väldigt väl överens med vad vi står för. Vi lämnar ingen i sticket och vi låter inte någon åka gräddfil på andras bekostnad, vi tror att samhället blir bättre om vi hjälps åt. Ett samhälle blir inte bättre om klyftorna ökar.

I ett resonemang med en normalsvensk så brukar man komma fram till att detta sätt att resonera är ganska rimligt. Trots detta så har socialdemokratin mycket lågt förtroende i de opinionsundersökningar som görs.

Jag undrar över hur det kan komma sig att ett politiskt parti som driver en politik som funkar för alla och inte låter någon lämnas i sticket inte får medborgarnas förtroende då en väldigt stor majoritet värderingsmässigt symaptiserar med de idéerna?

Istället tenderar majoriteten att rösta på politiska företrädare som huvudsakligen har den motsatta värderingen och istället tror att samhället blir bättre om klyftorna ökar och att om vi gynnar de som är rikast, snyggast, starkast, vackrast eller framgångsrikast så kommer det att gynna samhället mest som helhet. Trots att all kunskap vi har visar på att samhällen som satsar på bredden är mer framgångsrika än de som satsar på spetsen.

Kan det vara så att vi som tillhör majoriteten av befolkningen har det så materiellt bra att vi börjar bli väldigt oroliga för vad vi kan förlora och därför vänder oss till dem som lovar mer till oss som redan har?

Har vi blivit en nation befolkad av egoister som skiter i hur grannen har det och hellre bygger en mur eller byter skola till sina barn än att jag vill att alla ska ha en rimlig chans?

Har vi blivit mindre medvetna om hur samhällets olika skeenden hänger ihop så vi inte ser samband mellan politiska vägval och utvecklingen i samhället och i synnerhet har vi svårt att dra ut konsekvenserna i framtiden?

Har det blivit så att de grupper som har det tuffast i samhället på så många sätt skiljer sig från de som har det bra att vi har svårt att identifiera oss i de som har det tuffast?

Jag tror att det senare är en starkt bidragande orsak. Vilka är det som tillhör de 70% som har det bäst? Jo, i huvudsak är det svenska män och kvinnor (flest män) i ålder 40-60 år som sällan eller aldrig varken varit arbetslös eller sjuk, i alla fall inte någon längre tid.
Vilka tillhör de 30% som har har det ekonomiskt sämst? Jo, personer i åldern 20-30 år, unga ensamstående kvinnor, invandrare, sjuka och arbetslösa.

Det finns ett uppenbart identifikationsproblem här.

Det är svårt för en man i åldern 50 år som har jobbat hela sitt liv att identifiera sig med en ung invandrarkvinna som varit arbetslös i 5 år (hon har sannolikt svårt att identifiera sig i honom också, men kanske inte riktigt lika svårt). De har inte vuxit upp i samma samhälle, de har inte mött samma problem, de har inte samma kultur och de umgås inte med samma typ av människor.

Det är i ett sådant läge inte så konstigt kanske att den 50 åriga mannen då börjar bli aningen tveksam att avstå en del av de han skulle kunna få för att den unga kvinnan ska få en chans. Han värnar sannolikt främst att hans egna dotter ska få ett jobb och ett hyggligt liv framför att han ska avstå till någon som han inte känner till eller förstår och kanske rent av inte tycker att hon borde vara här.

Här uppstår alltså ett val mellan att intellektuellt förstå och tycka att det är viktigt att dela med sig och att hjälpa andra och inte lämna någon i sticket med vetskap om att det blir ett bättre samhälle även för mig själv och att instinktivt skydda det som är mig närmast i en orolig värld.

Det blir en kamp mellan högre abstrakt tänkande och reptilhjärnans skyddsfunktioner och i en stressad situation så är det reptilhjärnan som tar över.

Hur flyttar man sig då över till en situation där man kan uppnå en mer högfungerande situation? Jo det handlar helt enkelt om att man inte får känna sig hotad, det är först då man kan resonera inom sin fulla potential.

När väldigt många människor känner sig stressade och nyheterna ständigt tar upp nya hot som klimathotet, finanskrisen, terroristhotet och hot om att vi inte är konkurrenskraftiga så går vi omkring hela tiden med en underliggande stress. I den politiska diskussionen så ökar främst borgerligeheten oron med att säga att de rödgröna ska chockhöja skatterna, minska din valfrihet, låta folk snylta på dina hårt förvärvade slantar och införa en flumskola som gör att dina barn inte kan konkurera om jobben.

Det är naturligtvis medvetet med kunskap om att om du är orolig så kopplar din reptilhjärna in och då väljer du lättare lösningar som de borgerliga partierna står för.

Göran Hägglund kanske var smartare än vad han själv förstod när han ställs mot de vilda djuren i Kristdemokraternas valaffischer. För just i de situationerna fungerar människan på ett sätt som gör att hon attraheras av borgerliga lösningar. När vi slutar att vara det som är definitionen av att vara männsika och blir djuriska då har borgerligheten sin triumf.

Är verkligen friskolor så smart?

Privat kontra offentligt verkar vara den stora vattendelaren mellan Högeralliansen och de Röd-Gröna, åtminstone på kommunal nivå. Om man inte räknar med storstäderna för där verkar de lokala partierna allihopa tycka att privata lösningar är bra.

Jag har som du säkert förstått om du läst några av mina andra inlägg väldigt svårt att förstå varför offentligt finansierad verksamhet driven i privat regi är något som ska accepteras och än mindre stimuleras

När det började inom skolan med sk. friskolor (missvisande namn för egentligen är det privatskolor) så fanns det många som talade om alternativa pedagogiker, frigörande av personalens kreativitet och ett friare sätt att organisera undervisningen för att den skulle bli effektivare. Det här var tongångar som attraherade en hel del på vänsterkanten. Särskilt miljöpartister tilltalas av dessa kriterier vilket inte är så konstigt eftersom man gärna vurmar för småskaliga lösningar och väldigt stort lokalt inflytande.

Det är svårt utifrån ett vänsterperspektiv att argumentera mot dessa argument. Det ligger i vänsterns själ att vilja hitta möjligheter för de som alternativa pedagogiker skulle kunna hjälpa, personalens kreativitet vill vänstern alltid lyfta fram och lokalt inflytande ligger väl i linje med ambitioner om ett deltagande samhälle.

Det något märkliga i denna process var att ingen verkade ställa sig frågan om varför en grupp i samhället ska ha oinskränkt rätt att få resurser av samhället för att ägna sig åt något som inte var tydligt definierat utifrån ett behov eller ens bevisat att det faktiskt löste de problem som man möjligen kunde konstatera. Fanns det ett behov av alternativa pedagogiker? Löste de de ev. problem som fanns? Kunde de inte inlemmas i den "vanliga" skolan? Var personalens kreativitet begränsad? Om så, var det acceptabelt i den "vanliga" skolan? Var verkligen inflytande lokalt ytterst begränsat?

Jag tror att det fanns en underliggande oro i vänsterkretsar att man skulle upplevas negativt om man inte bejakade varje tanke om förändringar som kunde uppfattas som positiva. Det är lite samma resonemang som ligger bakom ett ständigt tjat om förnyelse inom vänstern.

Förnyelse är bra, men bara om det angriper problem som man tidigare inte kunnat få grepp om. Förnyelse är dåligt om det innebär att man lämnar ett system som förändrar i en positiv riktning för att istället förändra i en negativ riktning.

Om det inte fungerar, prova något annat. Om det fungerar gör mer.

Det är dags nu att stanna upp en stund och fråga oss om det verkligen ledde till det vi önskade oss, fungerar det?

Nu drivs skolorna i hög grad av utbildningskoncerner en del tom. ägda av amerikanska riskkapitalbolag.

Den pedagogiska modellen verkar mer handla om "Billigt men ball".
En del av värderingarna som förmedlas direkt eller indirekt är minst sagt uppseendeväckande.
I någon religiös friskola lär eller åtminstone lärde man ut tills någon kom på dem att den bibliska skapelseberättelsen är en biologisk sanning och evolutionsteorin är en alternativ teori och i Engelska skolan är det krav att kvinnliga lärare ska ha högklackade skor om de inte har medicinska skäl?!

Andelen obehöriga lärare är betydligt högre i friskolor än i kommunala skolor.

Friskolorna är har ökat segregeringen och det finns en tendens som pekar på att friskolorna ger generellt högre betyg som inte nödvändigtvis motsvarar den verkliga prestationen.

Mattekunskaperna verkar ha sjunkit överlag hos svenska elever.

Ständigt ropas det på mer ordning och reda. Mest från de som inte är i skolan, vilket är ju något märkligt.

Läraryrket är inte längre ett högstatus yrke.

Skollokaler runt om i Sverige är i stort behov av upprustning.

Blev det här verkligen ett lyft för skolan?

Är verkligen en möjlighet att välja vilken skolan mitt barn ska gå i värt konsekvenserna?

Skulle ett val av skola inte kunna vara tillräckligt inom den kommunala skolan?

Kan inte den kommunala skolan tillåtas att ha lite olika inriktningar om vi ser att det kan finnas ett behov av detta? Borde inte skolans resurser användas till att förbättra utbildningen istället för att ge vinst till multinationella koncerner?

Jag tror att det finns möjligheter att utveckla skolan men som det är idag är friskolorna delvis ett hinder för detta.

Ett första steg är att låta kommunerna ha det naturliga vetot för etableringar av friskolor Vi behöver bättre skolor inte nödvändigtvis fler. Det är rimligtvis den som betalar för skolan som ska kunna bestämma om det behövs fler skolor, inte den som vill starta en skola.

I ett nästa steg kan det inte vara rimligt att privata skolor gör stora vinster, det är ju rent slöseri med skattemedel. Idén om att bara tillåta en privat huvudman äga och driva en skola är inte så tokig den bör man titta närmare på för det förhindrar ju stordriftstänkande för de privata aktörerna men möjliggör att släppa fram entusiasterna

Tillåt friare organisation inom den kommunala ramen med ex. alternativa etablerade pedagogiker men också möjlighet till stimulanser för personal som gör att de vill göra det där lilla extra som privat verksamhet ibland är bättre på än offentlig, men det innebär också att medborgarna får acceptera att alla pengar inte bara används till det som är huvuduppgiften.

På sikt behöver friskolesystemet avskaffas men det positiva som möjligen kommit fram i dessa verksamheter ska naturligtvis tas tillvara (nu är det tyvärr inte så mycket positivt nytt som framkommit, men ändå).

Det du och jag kan göra rent konkret är faktiskt att börja ifrågasätta om friskolor är ett klokt sätt att använda våra skolpengar till. Jag är övertygad om att så inte är fallet. Problemet är dock att om inte vi får stopp på friskolorna kommer den kommunala skolan att bli så dålig att ingen vill gå i den och då har vi ingen valfrihet alls utan då gäller bara marknadens lag inom skolans område.

Alliansen politik fungerar inte

I valet 2006 lovade den Moderatledda alliansen att jobben skulle bli fler med deras politik. Detta budskap gav dem medborgarnas förtroende.

Vi ser nu fascit med fler arbetslösa och fler i utanförskap.

Regeringen skyller nu på att de fick en finanskris som de inte kunde förutspå.

Jo, det är riktigt att de fått hantera en finanskris och genom att den förra Socialdemokratsiska regeringen byggt upp starka statsfinanser så har man kunnat hantera finanskrisen, hyggligt.

- Men man har lyckats sämre än jämförbara länder i EU.

- Trots att förre finansministern Thomas Östros varnade för en kommande finanskris flera månader innan den var här så gjorde regeringen ingenting.

- Nya förutsättningar brukar innebära att man också anpassar sig efter dessa, men inte den här regiringen inte. Sänkta skatter, försämrade trygghetssystem och minskade arbetsmarknadsåtgärder tyckte man var det som skulle genomföras trots att man borde förstå att finanskrisen kommer att skapa arbetslöshet, utanförskap och behov att ställa om till andra jobb.

- För att riktigt visa på sin oförmåga och rigida inställning så fortsätter man att sänka skatterna utan att finansiera detta och tvingas därmed låna till driften av Svenska statens verksamhet. Lånade pengar måste någon gång betalas tillbaka och nu planerar man sälja ut statens tillgångar för att betala för för höga skattesänkningar.

Hur än regeringen försöker skylla sin felaktiga politik på omständigheter utanför deras kontroll kan vi åtminstone vara helt säkra på att den Modretaledda regeringen inte har en fungeranade politik för lågkonjunkturer.

Vän av ordning kanske då tror att deras politik kanske är bra i en kommande högkonjunktur (vi kan i alla fall hoppas att det kommer en snart).

Året innan valet 2006 när vi hade en Socialdemokratisk regering och det var högkonjunktur så skapades det fler jobb än året efter valet när vi hade en Moderatledd regering men fortfarande högkonjunktur.

Alltså deras politik fungerar sämre än den Socialdemokratiska även i högkonjunkturer. I alla fall om man med bra menar att fler människor byter bidrag mot jobb och att utanförskapet minskar.

Om man med bra menar att de allra rikaste blir ännu rikare, att fler blir arbetslösa, att svårt sjuka inte tillåts vara sjuka, att utanförskapet ökar och klyftorna blir större. Ja då fungerar naturligtvis Moderatledd politik bättre än Socialdemokratisk.

Politik handlar i grunden om att organisera samhällets resurser på ett så klokt sätt som möjligt utifrån de styrandes värderingar. Det är viktigt att observera att det handlar om klokt agerande utifrån värderingar. Det ha på de senaste åren smugits sig in ett resonemang om att alla vill samma sak med politiken. Om så vore fallet skulle vi inte ha olika politiska partier. Det finns tydliga skillnader i värderingar och de påverkar vilka beslut man tar. På kort sikt kanske det inte märks någon större skillnad men på lite längre sikt (några år) så blir skillnaden högst påtaglig.

Att styra ett samhälle där alla kurvor pekar uppåt och tillgångarna bara ökar, dvs i en högkonjunktur, är lätt. Resurserna blir bara fler och förnuftiga politiker ägnar sig i ett sådant läge för att lägga i ladorna och bromsa så att det inte blir överhettning. Det kommer medborgarna att klaga på men den klagan är betydligt bättre än den som kommer om man inte bromsar när man måste hantera en kommande lågkonjunktur.

För det är just det, det är inte alltid solsken och vackert väder, det regnar också. Högkonjunkturer och lågkonjunkturer avlöser varandra och förståndiga politiker har politik både för regn och solsken. Den nuvarande regeringen har ingen politik för regn och en förödande sådan för solsken. För när det var högkonjunktur så sänkte man skatterna och när det sedan blev lågkonjunktur så sänkte man skatterna igen trots att sänkta skatter i högkonjunkturen inte gav så många fler jobb. Teorierna fungerade helt enkelt inte.

Borgerliga regeringar klarar helt enkelt inte av att hantera lågkonjunkturer och de är för optimistiska i högkonjunkturer.

Det har de visat 1976-82, 1991-94 och 2006-10. Moderaterna har inte bytt politiskt uppfattning på över hundra år, deras överordnade politiska målsättning har varit och är att sänka skatterna och därmed radera ut det generella välfärdssystemet. Det har de gjort så fort de fått chansen och det kommer de att göra igen om de får en ny chans.

Skatt på det sätt vi vanligtvis tar ut den i Sverige är hur man än vrider och vänder på det det bästa sättet att betala för gemensamma behov på ett sätt som är mest rimligt utifrån vilka möjligheter man. Minskade skatter, om man inte samtidigt har motsvarande ökande lönetillväxt, leder till besparingar på gemensamma behov som vård, skola och omsorg och allt annat som vi använder tillsammans ibland eller ofta.

För det finns inga gratis luncher. Om vi vill ha en utmärkt skola, sjukvård i toppklass och en fungerande omsorg för de som för tillfället behöver den så kommer det att kosta pengar. Antingen betalar vi gemensamt där de som har mest också får bidra med mest eller så blir det höjda avgifter och då blir det allra dyrast för den som har minst (om man ens har råd).

Sen är det ju inte kul att betala skatt men alternativet är så väldigt mycket sämre, jag tycker inte det är kul att betala räkningar heller men det ingår i att leva i samhället.

Detta är nästan barnsligt enkelt och naturligtvis förstår även den Moderata eliten hur det hänger ihop. Det är bara det att de är egentligen inte intresserade av ett bättre samhälle för alla utan de är intresserade av ett mycket bättre samhälle för några få och det gör inget om det är på bekostnad av den stora massan.

Det är, har varit och kommer att vara den stora skillnaden mellan vänster och höger.

Det är i motgångar som politikens styrka prövas. Den Moderatledda regeringen fick lite motgångar men klarade inte av eller ville inte anpassa sig och nu står vi här med hög arbetslöshet, ökande klyftor och budgetunderskott.
Vilken tur att vi lever i en demokrati så vi kan byta regering!

Välj jobben, minska klyftorna, byt regering

Det är tydligt, klokt och begripligt.

Fler måste få jobb istället för bidrag.

Skillnaden mellan de som har och de som inte har behöver minska.

Nuvarande regering är ett hinder för ett bättre samhälle.

Arbetslösheten har ökat och ökat mer än hos jämförbara länder.

Skillnaderna mellan olika grupper i samhället har ökat.

Den moderatledda regeringen har inga nya förslag hur det ska möta samhällets problem, efter fyra år har de redan förlorat kraft, ambition och initiativ.

Fredrik Reinfeldt synes vara slut som statsminister och har nu resignerat och låter sina stödpartier agera i debatten med allehanda marginella frågor. Samtidigt har vi massarbetslöshet bland landets unga, straffskatt på pensionärer och arbetslösa och klyftorna ökar mellan de som har mycket och de som har lite.
Det är möjligt att statsministern ger ett sympatiskt intryck i TV men han har inte visat på någon större talang inom det område som är viktigast för statsministern nämligen att välja duktiga ministrar.
Flera fick sluta innan de ens hann börja, en del av dem har medvetet struntat i att betala skatt eller avgifter, en kanske har köpt sex av en prostituerad och utrikesministern kan faktiskt vara skyldig till folkrättsbrott. Flera ministrar ger uttryck för märkliga uppfattningar. Den senaste jag hörde var att biståndsministern anser att det är rimligt attbekosta ambassaden på Island med biståndspengar?!

Skolpolitiken håller på att förändras utan att i en så viktig och långsiktig fråga finna blocköverskridande uppgörelser. Allt som inte regeringen tycker fungerar i skolan skylls på Socialdemokraterna trots att det är moderata ministrar som varit ansvariga för grundskolans och gymnasiets läroplaner (Britt Mogård och Beatrice Ask). Ansvarig minister pratar om flumskola som är oklart vad det står för och vill förbjuda burkor i skolan och skriva in skolk i betygen. Men att minska klassernas storlek eller höja kvalitén på utbildningen med ytterligare resurser är inget som verkar vara viktigt för skolan. Kraften ägnas istället åt subfrågor och billig retorik.

Avdrag och skattesänkningar visade sig inte ge så många jobb och några andra idéer hur vi ska sätta fler i arbete saknar regeringen. Misslyckandet med skattesänkningar är så totalt att Moderaterna nu själva vill avstå från skattesänkningar under ett år (observera 1 år). Istället är det stödpartierna som ropar på sänkta arbetsgivaravgifter. Arbetsmarknadsministern har under en längre tid mått psykiskt dåligt vilket sägs bero på en uppslitande familjetvist. Det må så vara men inte främjar det psykiskt välbefinnande att vara ansvarig minister för en politikerområde där hela den moderata teoribildningen visar sig att vara fel. Moderaterna lovade fler jobb och det har bara blivit färre.

Men de redan välbärgade har fått det bättre, det måste ju vara en merit för det nya arbetarepartiet.

Centern sviker sina ideal om ett grönt samhälle utan kärnkraft och satsar på mer kärnkraft och sämre skydd och rättigheter för de som är anställda. Grodorna hoppar ur mun på Maud Olofsson. Men hon har ju flotta kläder på galamiddagarna, alltid något.

Kristdemokraterna vill vrida familjepolitiken tillbaka till 1800-talet och ser framför sig en romantiserad bild av lyckliga kärnfamiljer som hämtade ut Jehovas vittnens skrifter.

Att barnfattigdomen ökar och att sjuka kastas ut i ovisshet och administrativa system verkar inte bekymra Göran Hägglund utan istället så varumärkesskyddar man Verklighetens folk och går till storms mot kultur som enligt Kristdemokratisk norm inte är viktig.

Försvarspolitiken har man även där gjort en egen lösning utan att hitta blocköverskridande lösningar. Värnpliktsförsvaret skrotas och istället satsar vi på en yrkesarmé som ska kunna skickas ut på allehanda missioner utomlands.

Borta är tanken om folkförankring av försvaret.

Borta är det svenska försvarets adelsmärke i utlandstjänst "Våra soldater kan så mycket mer än bara att strida, i en värnpliktsarmé finns det rörmokare, fritidsledare, ingenjörer, barnskötare och snickare." Nu blir det unga män ock kvinnor som är toppklass på att bekämpa fiender men har begränsad förmåga att förstå och hantera vanliga människors vardag.

Borta är de militärekonomiska analyserna som säger att fienden vill ha minst tre gånger så många soldater som vi för att våga sig på ett anfall. Om vi då kan mönstra 750-tusen soldater i händelse av krig behöver motståndaren 2,2 miljoner vilket är svårt att få ihop även för en stormakt som ex Ryssland. När vi nu kan mönstar ca 40-tusen behövs bara 120-tusen för vår motståndare, det är ca 1/6 av de värnpliktiga män som Ryssland har tillgång till varje år.

Den förändrade försvarspolitiken försämrar Sveriges möjligheter att vara en signifikant aktör i FN missioner och blottar vårt land för invasion om någon stat skulle komma på den tanken även om det idag synes osannolikt. Dessutom raderar man ut den folkliga förankringen av försvaret hos befolkningen.

Det är tur att det snart är val, hoppas bara medborgarna förstår att Sverige kan så mycket bättre och att det finns möjligheter med en annan regering.