Alliansen politik fungerar inte

I valet 2006 lovade den Moderatledda alliansen att jobben skulle bli fler med deras politik. Detta budskap gav dem medborgarnas förtroende.

Vi ser nu fascit med fler arbetslösa och fler i utanförskap.

Regeringen skyller nu på att de fick en finanskris som de inte kunde förutspå.

Jo, det är riktigt att de fått hantera en finanskris och genom att den förra Socialdemokratsiska regeringen byggt upp starka statsfinanser så har man kunnat hantera finanskrisen, hyggligt.

- Men man har lyckats sämre än jämförbara länder i EU.

- Trots att förre finansministern Thomas Östros varnade för en kommande finanskris flera månader innan den var här så gjorde regeringen ingenting.

- Nya förutsättningar brukar innebära att man också anpassar sig efter dessa, men inte den här regiringen inte. Sänkta skatter, försämrade trygghetssystem och minskade arbetsmarknadsåtgärder tyckte man var det som skulle genomföras trots att man borde förstå att finanskrisen kommer att skapa arbetslöshet, utanförskap och behov att ställa om till andra jobb.

- För att riktigt visa på sin oförmåga och rigida inställning så fortsätter man att sänka skatterna utan att finansiera detta och tvingas därmed låna till driften av Svenska statens verksamhet. Lånade pengar måste någon gång betalas tillbaka och nu planerar man sälja ut statens tillgångar för att betala för för höga skattesänkningar.

Hur än regeringen försöker skylla sin felaktiga politik på omständigheter utanför deras kontroll kan vi åtminstone vara helt säkra på att den Modretaledda regeringen inte har en fungeranade politik för lågkonjunkturer.

Vän av ordning kanske då tror att deras politik kanske är bra i en kommande högkonjunktur (vi kan i alla fall hoppas att det kommer en snart).

Året innan valet 2006 när vi hade en Socialdemokratisk regering och det var högkonjunktur så skapades det fler jobb än året efter valet när vi hade en Moderatledd regering men fortfarande högkonjunktur.

Alltså deras politik fungerar sämre än den Socialdemokratiska även i högkonjunkturer. I alla fall om man med bra menar att fler människor byter bidrag mot jobb och att utanförskapet minskar.

Om man med bra menar att de allra rikaste blir ännu rikare, att fler blir arbetslösa, att svårt sjuka inte tillåts vara sjuka, att utanförskapet ökar och klyftorna blir större. Ja då fungerar naturligtvis Moderatledd politik bättre än Socialdemokratisk.

Politik handlar i grunden om att organisera samhällets resurser på ett så klokt sätt som möjligt utifrån de styrandes värderingar. Det är viktigt att observera att det handlar om klokt agerande utifrån värderingar. Det ha på de senaste åren smugits sig in ett resonemang om att alla vill samma sak med politiken. Om så vore fallet skulle vi inte ha olika politiska partier. Det finns tydliga skillnader i värderingar och de påverkar vilka beslut man tar. På kort sikt kanske det inte märks någon större skillnad men på lite längre sikt (några år) så blir skillnaden högst påtaglig.

Att styra ett samhälle där alla kurvor pekar uppåt och tillgångarna bara ökar, dvs i en högkonjunktur, är lätt. Resurserna blir bara fler och förnuftiga politiker ägnar sig i ett sådant läge för att lägga i ladorna och bromsa så att det inte blir överhettning. Det kommer medborgarna att klaga på men den klagan är betydligt bättre än den som kommer om man inte bromsar när man måste hantera en kommande lågkonjunktur.

För det är just det, det är inte alltid solsken och vackert väder, det regnar också. Högkonjunkturer och lågkonjunkturer avlöser varandra och förståndiga politiker har politik både för regn och solsken. Den nuvarande regeringen har ingen politik för regn och en förödande sådan för solsken. För när det var högkonjunktur så sänkte man skatterna och när det sedan blev lågkonjunktur så sänkte man skatterna igen trots att sänkta skatter i högkonjunkturen inte gav så många fler jobb. Teorierna fungerade helt enkelt inte.

Borgerliga regeringar klarar helt enkelt inte av att hantera lågkonjunkturer och de är för optimistiska i högkonjunkturer.

Det har de visat 1976-82, 1991-94 och 2006-10. Moderaterna har inte bytt politiskt uppfattning på över hundra år, deras överordnade politiska målsättning har varit och är att sänka skatterna och därmed radera ut det generella välfärdssystemet. Det har de gjort så fort de fått chansen och det kommer de att göra igen om de får en ny chans.

Skatt på det sätt vi vanligtvis tar ut den i Sverige är hur man än vrider och vänder på det det bästa sättet att betala för gemensamma behov på ett sätt som är mest rimligt utifrån vilka möjligheter man. Minskade skatter, om man inte samtidigt har motsvarande ökande lönetillväxt, leder till besparingar på gemensamma behov som vård, skola och omsorg och allt annat som vi använder tillsammans ibland eller ofta.

För det finns inga gratis luncher. Om vi vill ha en utmärkt skola, sjukvård i toppklass och en fungerande omsorg för de som för tillfället behöver den så kommer det att kosta pengar. Antingen betalar vi gemensamt där de som har mest också får bidra med mest eller så blir det höjda avgifter och då blir det allra dyrast för den som har minst (om man ens har råd).

Sen är det ju inte kul att betala skatt men alternativet är så väldigt mycket sämre, jag tycker inte det är kul att betala räkningar heller men det ingår i att leva i samhället.

Detta är nästan barnsligt enkelt och naturligtvis förstår även den Moderata eliten hur det hänger ihop. Det är bara det att de är egentligen inte intresserade av ett bättre samhälle för alla utan de är intresserade av ett mycket bättre samhälle för några få och det gör inget om det är på bekostnad av den stora massan.

Det är, har varit och kommer att vara den stora skillnaden mellan vänster och höger.

Det är i motgångar som politikens styrka prövas. Den Moderatledda regeringen fick lite motgångar men klarade inte av eller ville inte anpassa sig och nu står vi här med hög arbetslöshet, ökande klyftor och budgetunderskott.
Vilken tur att vi lever i en demokrati så vi kan byta regering!