Har borgerligheten nått vägs ände?

I politiken går idag den idelogiska skillnaden mellan blocken nästan alltid mellan mer marknadslösningar inom välfärdssektorn eller att ha det ungefär som nu med en dominans av offentligt drivna välfärdstjänster och naturligtvis handlar det också om att sänka skatten för borgerligheten.

Det senare är inte så konstigt då det enligt liberal och delvis konservativ ideologi skatter är en form av bestraffning som begränsar människors frihet (enligt liberalerna) eller omfördelar från de förtjänta till de mindre förtjänta (enligt konservatismen).

Just nu är den starkaste trenden inom borgeligheten inom detta område att sjuka, arbetslösa och pensionärer behöver bestraffas lite extra trots allt. Lite oklart vad de gjort som gör att borgerligheten tycker att de ska bestraffas, kanske är det att de inte bidrar till bra statistik för alliansregeringen.

Jag förundras över hur kloka människor inom borgerligheten både kan argumentera för mer gemensam välfärd och samtidigt tycka att det är viktigt med sänkta skatter och mer marknad inom välfärdssektorn.

Sänkta skatter innebär hur man än vänder och vrider på det att man minskar förmågan till ökad välfärd och ökade inslag av marknadskrafter kommer att innebära att en del av resurserna kommer att användas till övervinster till ägarna.

I teorin och i praktiken får man alltså mindre välfärd och mindre effektivitet på de välfärdsresurser man avsätter.

Kanske är det så att borgerligheten har kommit till vägs ände och dess sympatisörer har fastnat i retoriken och endast har kvar tanken om ett bättre samhälle genom mer marknad och mindre skatter.

För allvarligt talat inte kan väl så många kloka borgerliga symaptisörer verkligen tro att samhällets problem löses bara det blir fler frikolor, privata vårdhem eller privata sjukhus och de redan hyggligt välbeställda får några ytterligare 100-lappar i plånboken.

För i verkligheten är det nog snarare så att världen står inför en rad bekymmer som måste lösas med gemensamma lösningar utanför marknaden och troligen måste kostnaden betalas gemensamt (läs: via höjda skatter) om det ska vara möjligt att nå en finansiering.

Hur ska vi annars lösa klimatpåverkan, fattigdomsklyftan och överbefolkningen för ingen tror väl på allvar att marknaden kan lösa detta humant eller att det inte kommer att kosta något?

Istället för sin iver över ökad marknad inom välfärdssektorn och minskade skatter borde borgerligheten ägna sin politiska kraft åt vad som inte fungerar i samhället och hur det ska lösas på bästa sätt. För inte nog med att de slösar bort sin egen intelektuella förmåga på ett i längden utsiktslöst projekt så låser de också upp motparten i en argumentation kring samma meningslösa diskussion.

Om jag ska vara lite konspiratoriskt så kanske det är hela poängen för i bakgrunden finns de riktigt rika och mäktiga och de har allt att vinna på att diskussionen fortsätter att föras kring hur de stora massorna ska "slåss" smulorna. För så länge den kampen pågår kommer ingen att ge sig på de som verkligen sitter på alldeles för stora tillgångar. En verklig omfördelning av resurserna så att det gynnar alla blir då inte möjlig och de redan oförskämt rika kan fortsätta att styra världen.

Möjligen är det därför som de riktigt rika accepterar en popularisering av moderaterna...

Hur många bevis behövs

I Rapport 15/6 visar det sig återigen att utförsäljningen av offentlig verksamhet har blivit en bra affär, inte för folket utan för riskkapitalbolag.

Marie Reinius (vd Svenska riskkapitalföreningen) pekar på de offentliga verksamheternas fördelar som stabila, med stor kundmassa och inte konjunkturkänsliga.

Risken att man fokuserar på vinsten istället för verksamheten viftar hon bort med att man måste bygga upp företaget för att man ska kunna tjäna pengar på det när man säljer det.

Låt oss fundera lite över det hon säger och hur det är:

Att offentliga verksamheter är stabila är inte så konstigt. De är uppbyggda under samhällets kontroll, kraftigt reglerade, utsatta för ständig kontroll och att tjäna pengar har aldrig varit syftet med dem utan verksamhetens innehåll har varit målet. Man skulle nog med fog kunna säga att stabiliteten har skapats genom frånvaro av marknadskrafter.

Att man har en stor kundmassa är kanske inte så konstigt eftersom vi har haft en form av monopol på offentliga verksamheter. Verksamheten är uppbyggd efter behovet och medborgarna har i princip hänvisats till den enhet som finns närmast. Återigen är orsaken till fördelen en frånvaro av marknadskrafter

Verksamheten är inte konjunkturkänslig, nej det är klart sjuk blir man oavsett om det är hög eller låg konjunktur och utbildning eller omsorg behöver man hela tiden.

Nu vill kapitalet tjäna storkovan på att vi med kloka reformer byggt upp en väl fungerande verksamhet där man har en dominerande ställning på marknaden och där man inte behöver vara orolig för vikande konjunkturer. Det låter som paradiset för en kapitalist, inte konstigt att de är intresserade.

Behovet inom verksamheten är inte konjunkturkänsligt men det är faktiskt kassakistan som betalar. Nu öppnar vi upp för att vi i svikande ekonomi ska betala allt mer till kapitalister som är ute efter att bygga upp värden i företaget så att de kan sälja det och tjäna ännu mer pengar.

Reinius avfärdar risken med minskat fokus på verksamheten med att man måste bygga upp företaget så det blir mer värt så man kan tjäna pengar på försäljningen.

Men hur ökar man värdet i ett företag? Jo, genom att göra verksamheten mer lönsam. Dvs i det här fallet innebär det att antingen ta mer betalt för samma verksamhet eller minska kostnaderna för samma verksamhet vilket i offentliga verksamheter alltid innebär att minska antalet anställda.

Om minskningen av kostnaden för verksamheten inte påverkar innehållet i verksamheten så kan man möjligen tycka att det är rimligt men då borde vi använda de resurser som frigörs till andra områden inom samhället, istället för dyrare herrgård till riskkapitalisterna. Men om det innebär någon försämring av verksamheten , vilket är högst troligt för personalen sitter inte och rullar tummarna, så innebär det krasst att vi betalar lika mycket eller mer för en sämre tjänst.

Det finns alltså tryck både på att tunna ur och därmed destabilisera verksamheten för att få ner kostnaden och det finns en ambition att ta mer betalt för samma tjänst.

En fri etablering gör också att kunderna kommer att sprida ut sig på fler producenter vilket minskar möjligheten till stordriftsfördelar och långsiktiga investeringar.
Dessutom blir verksamheten driven av riskkapitalister som i allra högsta grad agerar efter konjunkturerna. Om det blir lönsammare att satsa sina pengar på någon annan bransch kommer snabbt intresset att flyttas dit.

I slutänden får vi medborgare betala mer för en instabil, fragmenterad och konjunkturkänslig offentlig service som sannolikt inte leverar bättre service än idag.

Men vi kan å andra sidan glädjas åt ännu rikare miljonärer...

Jag undrar hur många bevis och indikationer måste svenska folket få innan man inser att privatisering av offentlig verksamhet är ett mycket riskabelt socialt experiment som om det går väl skapar ett samhälle som blir lite sämre än nu (möjligen lite enklare för politikerna som slipper ta ansvar, det kanske är därför som så många politiker oavsett färg är så välvilligt inställda till privatiseringar) och om det går dåligt leder till stora välfärdsförluster och kraftigt ökade klyftor.

Det är dumt att spela rysk roulette med den svenska välfärden.

Håller världsekonomin på att kolappsa?

Från land efter land rapporteras om statsfinanser som är i kraftigt utförslut. Nu senast Japan som har en statsskuld som är 200% av BNP. Grekland har väl ingen missat och det ser inte så lysande ut för Portugal, Spanien, Irland, Storbrittanien och USA heller för att nämna några.

Sverige och de övriga nordiska länderna klarar sig bra än så länge. 12 år med en socialdemokratisk statsminister som la ett kraftigt fokus på att ha ordning i statsfinanserna och tom uttalade bevingade ord som " den som är satt i skuld är icke fri" har gett resultat. Sveriges statsfinanser är starka men sånt kan förändras det visar ex både USA och Japan.

Tyvärr är mina kunskaper om Japansk politik ytterst begränsade (ett utvecklingsområde möjligen) men för USA är det uppenbart att många års krigande och en fanatisk inställning till skatter från främst republikanerna har lett till att man har stora underskott.

Det verkar vara ett genomgående tema att högerorienterade regeringar sänker skatter så till den grad att man skapar underskott som gör att man får låna till statens utgifter vilket skapar grund för krav på miskade utgifter vilket innebär att minska välfärdssektorn. Knappast en tillfällighet, jag tror tom Milton Friedman formulerat en teroi om detta för att knäcka välfärdsstater.

I vissa fall inser folk att det håller på att gå över styr och röstar in en något mer vänsterorienterad regering som i Grekland men sen får de skit för att de försöker rensa upp i träsket. I mindre volatila förhållanden så blir folk sura på att de inte får mer i plånboken och så röstar de återigen in skattesänkarpartier som i Sverige.

Nu kan man fundera över om det inte är en väldigt farlig lek som högerkrafterna håller på med för fanatismen är så långt driven att man inte ser risken att hela det statsfinansiella systemet faller ihop. Den stora finanskrisen som vi kanske börjar återhämta oss ifrån var bara en förvarning. För vad skulle hända om staterna inte kan hantera svåra kriser i ekonomin? När pengarna tar slut så är det bara nävarna som är kvar och då finns det uppenbar risk att konflikter blommar upp på många ställen i världen.

Det är kanske inte en slump att USA har världens kraftfullaste krigsmakt och samtidigt inte verkar oroa sig alltför mycket över kraftiga underskott. Men vad händer när Kina eller Ryssland har byggt upp sin militära kapacitet och Kina vill ha tillbaka sina lån till USA?

En klok hantering av ekonomin, sunda statsfinanser finansierade av skatter som täcker de välfärdsåtaganden man behöver och en välfärdssektor som jämnar ut klyftorna och bidrar till att skapa ett rikt liv för alla det gör att man slipper krig, kris och andra samhällskatastrofer. Skulle man förenkla lite så skulle man kunna säga att det helt enkelt är socialdemokratisk politik när den är som bäst. Det borde man kanske fundera en stund över och det gäller naturligtvis även vänsterorienterade grupper runt om i världen som inte förstår att långsiktiga stasningar måste finansieras även om det ibland kortsiktigt kan vara klokt att låna till investeringar.

Jag är bekymmrad över att högerregeringar runt om i världen har kört ländernas ekonomi i botten och min oro blir inte mindre av att den moderatledda regeringen i Sverige börjar ta efter.

Marknadsekonomin har kanske segrat ihjäl sig men vad kommer att hända i dödsryckningarna?

Finns det en beredskap hos människor att med sans och förnuft se att det inte funkar att roffa åt sig så mycket som möjligt och strunta i att andra inte fick något eller är det bara kaos och elände som är att vänta?

Jag är övertygad om att det går att skapa ett bättre samhälle men det kräver uppoffringar och ett starkt fokus på att få med alla. Tidigare civilisationers uppgång och fall borde vara en lärdom för oss idag så vi inte kör på tills stupet är precis framför oss.

Ett första litet steg är att välja rätt i valet den 19:e september men mycket mer än så kommer at krävas.

Nazismens illdåd och Israel

Vid det här laget har det sannolikt skrivits spaltkilometrar om Israels attack på konvojen Ship to Gaza och det är bara att konstatera att det Israel gjort är övergrepp men däremot är jag inte helt säker på att det kommer att kunna sägas att det är olagligt.

Jag kan inte internationell lagstiftning kring bordning av fartyg men genom att läsa på IMOs hemsida kan jag se att det åtminstone finns möjligheter att borda fartyg och tom bruka våld vid sådan bordning. Nu vet jag inte om denna bordning uppfyller de rekvisit som måste till, därtill är mina kunskaper i internationell sjöfartsrätt alltför begränsade. Det skulle dock inte förvåna mig om Isarelerna redan har förbertt sig på en juridisk diskussion och jurister verkar inte vara någon bristvara i den judiska befolkningen så det finns säkert en räcka jurister som är beredda att dra lans för Israels rättighet att borda fartyg och skjuta hjälparbetare, särskilt om de kan med fog hävda att de blev anfallna vid bordningen.

Därmed kan man möjligen dra slutsatsen att med vapenmakt och många advokater kan man ta sig ganska stora friheter. Frågan är var den moraliska acceptansen går gentemot den judiska staten Israel.

Att det just är en judisk stat har en del betydelse i detta sammanhang efter som judendomen tillämpar mosaisk lagstiftning dvs öga för öga, mao hämd som rättskippningsprincip, så är det inte att förvänta sig annat än att de kommer att krossa palestinierna så länge de kan så fort de bara gör minsta aktion som stör Israel och eftersom palestinerna är muslimer som också tillämpar ett liknande förhållningssätt så lär det hålla på till den ena parten är utplånad eller de inte längre orkar slå ihjäl varandra.

Då kommer vi till oss i västvärlden som i grunden har ett kristet förhållningssätt till lag och rätt och där finns det tankar om förlåtelse som inte är lika framträdande i judendomen eller islam. Man kan väl säga att efter andra världskriget har vi i skam över att vi inte uppmärksammade nazisternas oförätter mot judarna ägnat oss åt förlåtelse mot det judiska folkets övergrepp på sina grannar och att vända andra sidan till (den blinda sidan) gentemot det palistinska folket. Det har dessutom underlättats av att Israel, åtminstone i jämförelse med många arabländer, varit en lojal anförvant till USA.

Men hur länge kan detta fortgå? Kan Israel accepteras att ta rätten att bruka våld mot utländska medborgare på internationellt vatten för att dessa inte vill bidra till Israels svältpolitik av Palestina. Palestina som har all laglig rätt att existera som egen stat även om det delvis styrs av Hamas som uppenbarligen allt för ofta är våldsinriktade galningar.

Västvärlden har nu igen en möjlighet att välja väg, ska vi förlåta Israelerna och låta dem utan vidare får diktera vilkoren i sin intressesfär eller är det dags att dra ett sträck och säga det är nog nu!
Vi gör inte affärer med en stat som brukar våld mot civila.

Vi umgås inte med stater som ockuperar och förtrycker andra stater efter eget välbefinnande.

Vi fördömer stater som tar landområden från andra stater och gör till sitt eget.

Vi vill inte ha något utbyte med stater som inte bryr sig om otaliga FN resolutioner.

Det räcker nu!

Isarel behöver få sitta i skamvrån i total ensamhet tills dess folk inser att våldets väg har tagit slut och nu återstår försoning, kompromisser och oändlig ödmjukhet.

Vågar västvärldens ledare att säga ifrån eller ska skammen från nazisternas illdåd få begränsa ännu en generation från att göra det som är riktigt och säga det som är rätt?