Hägglund kanske är smartare än han vet

Jag är naturligtvis ohyggligt partisk men jag tycker faktiskt att Socialdemokraterna har en hygglig politik för alla.

- Vi vill inte straffbeskatta någon även om vi anser att de som har mest också kan bidra lite mer.

- Vi lämnar ingen i sticket vare sig sjuka, arbetslösa eller någon annan.

- Vi har en tillåtande inställning till privatiseringar inom välfärdssektorn (alltför tillåtande enligt min mening) även om vi inte vill att det ska ske inom alla områden och helt utan kontoll.

- Vi ser företagens behov och är beredda att medverka till att det ska vara så enkelt som möjligt att driva företag.

- Vi vill satsa stora belopp på forskning och utveckling.

- Vi medverkar inte till extrema skattehöjningar på bensin utan istället låser vi fast våra samarbetspartners med att skattehöjningarna på bensin ska stanna på max 50 öre under mandatperioden (miljöpartiet vill gärna se betydligt högre skatter än så).

- Vi är inga påhejare av extrem beskattning av den finansiella sektorn.

Vi har på det hela taget en politik som funkar för alla och lämnar ingen i sticket.

Vi hade en slogan valet 2006 som hetter "Alla ska med" och det stämmer väldigt väl överens med vad vi står för. Vi lämnar ingen i sticket och vi låter inte någon åka gräddfil på andras bekostnad, vi tror att samhället blir bättre om vi hjälps åt. Ett samhälle blir inte bättre om klyftorna ökar.

I ett resonemang med en normalsvensk så brukar man komma fram till att detta sätt att resonera är ganska rimligt. Trots detta så har socialdemokratin mycket lågt förtroende i de opinionsundersökningar som görs.

Jag undrar över hur det kan komma sig att ett politiskt parti som driver en politik som funkar för alla och inte låter någon lämnas i sticket inte får medborgarnas förtroende då en väldigt stor majoritet värderingsmässigt symaptiserar med de idéerna?

Istället tenderar majoriteten att rösta på politiska företrädare som huvudsakligen har den motsatta värderingen och istället tror att samhället blir bättre om klyftorna ökar och att om vi gynnar de som är rikast, snyggast, starkast, vackrast eller framgångsrikast så kommer det att gynna samhället mest som helhet. Trots att all kunskap vi har visar på att samhällen som satsar på bredden är mer framgångsrika än de som satsar på spetsen.

Kan det vara så att vi som tillhör majoriteten av befolkningen har det så materiellt bra att vi börjar bli väldigt oroliga för vad vi kan förlora och därför vänder oss till dem som lovar mer till oss som redan har?

Har vi blivit en nation befolkad av egoister som skiter i hur grannen har det och hellre bygger en mur eller byter skola till sina barn än att jag vill att alla ska ha en rimlig chans?

Har vi blivit mindre medvetna om hur samhällets olika skeenden hänger ihop så vi inte ser samband mellan politiska vägval och utvecklingen i samhället och i synnerhet har vi svårt att dra ut konsekvenserna i framtiden?

Har det blivit så att de grupper som har det tuffast i samhället på så många sätt skiljer sig från de som har det bra att vi har svårt att identifiera oss i de som har det tuffast?

Jag tror att det senare är en starkt bidragande orsak. Vilka är det som tillhör de 70% som har det bäst? Jo, i huvudsak är det svenska män och kvinnor (flest män) i ålder 40-60 år som sällan eller aldrig varken varit arbetslös eller sjuk, i alla fall inte någon längre tid.
Vilka tillhör de 30% som har har det ekonomiskt sämst? Jo, personer i åldern 20-30 år, unga ensamstående kvinnor, invandrare, sjuka och arbetslösa.

Det finns ett uppenbart identifikationsproblem här.

Det är svårt för en man i åldern 50 år som har jobbat hela sitt liv att identifiera sig med en ung invandrarkvinna som varit arbetslös i 5 år (hon har sannolikt svårt att identifiera sig i honom också, men kanske inte riktigt lika svårt). De har inte vuxit upp i samma samhälle, de har inte mött samma problem, de har inte samma kultur och de umgås inte med samma typ av människor.

Det är i ett sådant läge inte så konstigt kanske att den 50 åriga mannen då börjar bli aningen tveksam att avstå en del av de han skulle kunna få för att den unga kvinnan ska få en chans. Han värnar sannolikt främst att hans egna dotter ska få ett jobb och ett hyggligt liv framför att han ska avstå till någon som han inte känner till eller förstår och kanske rent av inte tycker att hon borde vara här.

Här uppstår alltså ett val mellan att intellektuellt förstå och tycka att det är viktigt att dela med sig och att hjälpa andra och inte lämna någon i sticket med vetskap om att det blir ett bättre samhälle även för mig själv och att instinktivt skydda det som är mig närmast i en orolig värld.

Det blir en kamp mellan högre abstrakt tänkande och reptilhjärnans skyddsfunktioner och i en stressad situation så är det reptilhjärnan som tar över.

Hur flyttar man sig då över till en situation där man kan uppnå en mer högfungerande situation? Jo det handlar helt enkelt om att man inte får känna sig hotad, det är först då man kan resonera inom sin fulla potential.

När väldigt många människor känner sig stressade och nyheterna ständigt tar upp nya hot som klimathotet, finanskrisen, terroristhotet och hot om att vi inte är konkurrenskraftiga så går vi omkring hela tiden med en underliggande stress. I den politiska diskussionen så ökar främst borgerligeheten oron med att säga att de rödgröna ska chockhöja skatterna, minska din valfrihet, låta folk snylta på dina hårt förvärvade slantar och införa en flumskola som gör att dina barn inte kan konkurera om jobben.

Det är naturligtvis medvetet med kunskap om att om du är orolig så kopplar din reptilhjärna in och då väljer du lättare lösningar som de borgerliga partierna står för.

Göran Hägglund kanske var smartare än vad han själv förstod när han ställs mot de vilda djuren i Kristdemokraternas valaffischer. För just i de situationerna fungerar människan på ett sätt som gör att hon attraheras av borgerliga lösningar. När vi slutar att vara det som är definitionen av att vara männsika och blir djuriska då har borgerligheten sin triumf.