Vågar du dra din gräns mot den privata egoismen?

Vad är egentligen privat företagande?

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det är ett organisatoriskt försök att samordna resurser för att uppnå mervärde.

Mervärdet är oftast ekonomiskt men kan också vara i form av frihet eller möjlighet att göra det man tycker om. Men någonstans i botten kommer det alltid att handla om att skapa ekonomiska resurser genom ett smart organiserande av resurser som skapar ett mervärde.

Det som skiljer privat företagande från offentligt är att makten över företagandet och ev vinst ges till ett begränsat antal människor.

Privat företagande är därför rent principiellt egoistiskt medans offentligt är altruistisk (osjälviskt). Av den anledningen har det varit en genomgående tanke att verksamheter som är väldigt viktiga för samhället och som finansieras gemensamt via skatter ska utföras i offentligt företagande eller som vi oftare benämner det offentlig verksamhet eftersom vi inte alltid organiserar det offentliga företagandet i bolagsform.

Under en rad av år har olika verksamheter inom många områden flyttats över från offentligt ägande till privat. Resonemanget har byggt på att så länge som vi har kontroll över pengarna så kan vi styra verksamheten. Ibland har man också sett det som små inslag i en stor offentlig verksamhet där ett lite annorlunda förhållningssätt kan vara berikande för den huvudsakliga verksamheten. Det har också funnits ett resonemang om att samhället ska ägna sig åt kärnverksamheter, vilket ska sägas att vad det betyder beror väldigt mycket på den ideologiska inriktningen. Det har nog i huvudsak varit ett korrekt resonemang men nu har denna process fortsatt så länge att det börjat förändra maktförhållandena.

Friskolor (borde egentligen heta privatskolor för det är vad de är) börjar nu bli så många att de kommunala skolorna måsta dra ner sin verksamhet för att så stora delar av de ekonomiska resurserna går till privata skolor att kommunen inte har råd att upprätthålla en stor egen skolverksamhet.
Lagstiftningen har också skrivits så att privatskolorna har större rättigheter och mindre skyldigheter än de kommunala. Inom primärvården sätter bristen på läkare landstingen i en utpressningssituation där de har att välja på att privatisera eller inte få någon vård alls. En situation som också understötts av en läkarkår som vill skapa sig en marknad och en moderatledd regering som vill bryta ner det offentliga ägandet för att ge marknaden ökat utrymme.

Den tidigare ekonomiska makten har förbytts i en skyldighet att finansiera privata aktörers aldrig sinande törst efter pengar. Tillgången till skattepengar gör att offentligt finnasierade verksamheter är en kassaskåpsäker affärsidé där efterfrågan alltid är större än tillgången och där medborgarna kommer att kräva att politikeran prioriterar ökade utgifter trots att det inte nödvändigtvis går till behovsrelaterade förbättringar av verksamheten.

De tidigare intressanta alternativa sätten att organisera verksamhet har förbytts i koncerner som minimerar innehållet och optimerar marknadsföringen för att dra till sig fler medborgare och därmed deras skatteunderlag. Att resultatet sedan blir undermåligt eller fuskas till tar man inget ansvar för utan vältras ansvarslöst över på samhället. Koncernerna är inte ovanligtvis större än medelstora kommuner på att driva verksamheter och stordriftstänkandet är uppenbart. Jag kanske ska tillägga att de ägs ibland av riskkapitalbolag vars intresse ligger i att maximera vinsterna inom nya områden?!

Naturligtvis var det flera som varnade för den här utvecklingen men då viftades de bort som bakåtsträvande, dogmatiska och omorderna. Inte ens nu när effekten är tydlig vill få makthavare se de uppenbara riskerna.
I sin iver att få medborgarnas uppskattning agerar fortfarande, i andra fall kloka, politiker för ökade inslag av privata aktörer.
Än så länge är helig mark de stora sjukhusen men sannolikt kommer det bara vara en tidsfråga innan även dessa anses kunna drivas bra eller bättre av privata aktörer. Den moderatledda regeringen har redan förberett sig på att under nästa mandatperiod ge sig på sjukhusen.

För marknaden finns det ingen gräns att expandera där det finns ekonomiska vinster att hämta hem. Marknaden har ingen moral eller känner ingen empati utan vill bara uppnå ett jämviktsläge mellan utbud och efterfrågan.

När det gäller sjukvård, omvårdnad eller utbildning har vi som människor en väldigt hög efterfrågan. För vem vill inte bli frisk om man är sjuk eller att ens barn ska få den bästa av utbildningar eller de närmaste omvårdnad när de inte klarar sig själva?

På marknaden reduceras medborgaren till kund och dess värde mäts efter dess förmåga att betala, så ökar klyftorna och de svagaste sjunker ner i armod och de starka får förutsättningar att skapa dynastier av maktbärare.

Man kan tro att den lagstiftande makten är det verkliga vapnet men i slutänden är det alltid den som äger produktionsmedlen som kommer att avgöra färdriktningen.

Därför är driftformen inom offentlig sektor avgörande för utvecklingen av välfärden, tro inget annat. Den som inte vill att alla väsentliga områden inom välfärden ska drivas i egen regi har antingen ambitionen att öka klyftorna eller har inte insett hur marknaden fungerar. En och annan tror också i övermod att det ska kunan tämja marknadskrafterna och betvinga dem att tjäna medborgarna. De senare tillhör ett utdöende släkte för marknadsmekanismerna är väldigt starka och inte ens de starkaste av kämpar kan stå emot.

Här går den ideologiska skiljelinjen mellan höger och vänster. Det är dags att dra gränsen och börja återta positionerna, innan det är för sent. Det är ingen enkel strid för det finns många som ser en chans att få det bättre genom att få agera på marknaden och att ta ansvar för verksamheten kommer att kräva kompetens, mod och styrka. Men striden är värda att ta för vinsten ger möjlighet att skapa ett bättre samhälle för alla där människor är fria medborgare och inte offer på marknadens altare.