Nobelpristagaren har fel

Såg ekonomipristagaren Pissarides i TV häromdagen. Han menade att vi får vänja oss vid arbetslöshet på ca 6%. Vi kan definitivt glömma nivåer som på 80-talet om 3-4%.
Han har fått pris för teorier om att arbetslösheten minskar om man sänker a-kassan och sägs vara populär i nuvarande svenska regering inte föga förvånande.

Nu har inte jag läst hans teorier men jag utgår ifrån att de är något mer utvecklade än vad som belysts i media annars borde han inte ha något pris till Nobels minne. Det är föga revolutionerande att om du ger mindre pengar till en människa så kommer den vara mer benägen att jobba. Det kommer som en logisk följd av att annars kommer du ju inte att klara dig.

Om vi inte hade ett a-kassesystem så skulle ju folk vara tvungna att försörja sig på vilket sätt som helst om det så innebär att de plockar tomburkar, samlar tobak från fimpar eller vad det nu är. Så ser det ut i väldigt många utvecklingsländer. Det blir ett liv i bästa fall i utslagning och i värsta fall blir det inget liv alls.

Att det skulle finnas ett direkt samband mellan storleken på a-kassan och arbetslösheten betvivlar jag starkt i alla fall med den konstruktion av a-kassa vi har i Sverige.
Om det gör det så skulle det innebära att en sänkning av a-kassan med 10% skulle sänka arbetslösheten med 10% och det är bevisligen falskt.

Taket i a-kassan har varit still under väldigt många år vilket innebär att fler och fler slår i taket på a-kassesystemet och indirekt har det inneburit att a-kassenivån har sänkts varje år. Inte har arbetslösheten minskat för det. Tvärtom har arbetslösheten ökat. Den har dessutom ökat mest hos de som inte har någon a-kassa alls dvs ex. ungdomar.

Det svenska a-kassesystemet har dessutom krav kopplade till sig att du måste vara beredd att ta jobb som ger 10% under vad du har i a-kassa och då är vi nere under vad de flesta avtal säger är minimilön. För att kunna verkställa det kravet måste det dock finnas något jobb att pröva det emot och det är här det faktiskt finns en brist i teorin (åtminstone populärversionen och den som tillämpas av regeringen).

Det är inte så att det med automatik blir fler jobb bara för att folk har sämre ersättning. Tvärtom så blir det faktiskt färre jobb om folk har sämre ersättning därför deras köpkraft reduceras och därmed efterfrågas inte varor och tjänster samma grad.

A-kassesystemet i Sverige är konstruerat så att det i princip inte går att säga nej till att ta erbjudna jobb om man uppfyller kraven som arbetsgivaren har utan att förlora väldigt stor del av ersättningen och vid upprepade nekanden förloras ersättningen helt. Man är tvungen att acceptera 12 timmars bortovaro från hemmet och om man inte har ensam vårdnad av minderårigt barn kan veckopendling krävas alternativt kan man vara tvungen att flytta.

LO ekonomerna har vi d några tillfällen pekat på att ifrågasättandet av a-kasserätten har minskat drastiskt sedan 60- och 70-talen. Det är samma fenomen, det är jobben som saknas. Dvs jobb där kravprofilen stämmer överens med vad de arbetslösa rimligen kan klara av.

Det är djupt olyckligt att man får pris för att komma med teorier som populärt kan tolkas på ett sätt som är helt knasigt. Att dessutom toppa det med att vi kan glömma så låg arbetslöshet som 3-4% gör det inte bättre.

Om han menade att NAIRU har flyttats uppåt så skulle jag vara beredd att hålla med honom men det är klart att ett samhälle av vår sort skulle kunna bestämma sig för att vi inte ska ha någon arbetslöshet alls. Det förutsätter dock att man är beredd att skapa jobb som inte är helt nödvändiga eller som alltid går att räkna hem rent företagsekonomiskt.

Om det blev olagligt för kommunerna att ha någon som mot sin vilja var arbetslös och man kopplade den lagen till ett vitesföreläggande på 100-tusen kr/månad för varje person som var ofrivilligt arbetslös så skulle arbetslösheten försvinna omedelbart. Skulle man dessutom koppla lagen till en stöd på låt säga 22000 kr/månad och person som man satte i arbete utöver de man hade anställda samma dag som lagen infördes så skulle det dessutom inte vara en stor ansträngning för kommunekonomin. Accepterade man dessutom att dessa skapade anställningar var kringgärdade med speciella regler som liknade a-kassans så man inte kunde vara kvar i denna typ av anställning om det fanns en annan att gå till så skulle man inte heller få inlåsningseffekter. Slutligen skulle man behöva tvinga kommunerna att låsa sin ordinarie personalstat till befolkningsstorleken eller liknande för att inte få en smygande utfasning av vanliga anställningar till förmån för de betydligt billigare.

Det skulle naturligtvis krävas en hel del fixande i kommunerna men det skulle gå om man ville. Plusjobben visade på att det gick även om det var segt men det berodde i hög grad på facklig rädsla för undanträngningseffekter och att det inte finns ett tydligt incitament om man inte gjorde något. Men när man väl kom till skott så fungerade det i de flesta fall riktigt bra och i en del fall betydligt bättre än vad arbetsgivaren trodde var möjligt.

Jag är övertygad om att arbetslöshet är ett problem som går att lösa om man faktiskt vill. Det finns dock en hel del kapitalistiska argument mot att försöka göra något åt arbetslösheten. Utifrån det perspektivet är det bättre att sänka a-kassan och försämra skyddssystemen för då blir arbetskraft ännu billigare för kapitalisten.

Varje gång du hör någon säga att arbetslösheten inte går att ta bort helt ska du fråga dig vem som betalar dennes lön.
Samtidigt så ska man vara skeptisk till den som säger att vi ska höja ersättningarna för de som är arbetslösa om den inte samtidigt säger att vi ska skapa jobb. För den vill uppenbarligen att folk ska få betalt utan att behöva göra något för det och det är heller inte något bra.
Det är alltid bättre att människor gör något för att få något oavsett hur lite de gör så är det bättre än inget.
Under mina ca 14 år som arbetsförmedlare har jag sett det gång på gång hur människor hamnar i en negativ spiral för att de inte har något jobb att gå till. Hur självkänslan successivt sjunker för att till slut vara så låg att man inte ens klarar av att komma ut i jobb. Hur man för att mentalt överleva skapar sig en subkultur med olika aktiviteter som till slut blir viktigare än att få ett jobb. Hur människor med kraft och förmåga tvingas till sysslolöshet.
Arbetslöshet är ett gissel och grunden för en hel del andra problem som kriminalitet, missbruk och främlingsfientlighet.

Varje makthavare som inte har full sysselsättning på sin agenda borde skämmas och snarast fråntas makten för att ersättas av någon som törs tro på ett samhälle där alla deltar.