SD kan vinna på WO

Har med intresse läst Jimmie Åkessons artikel om Sveriges värderingsförskjutning pga Islam. Han har överdrivit en hel del och dragit ganska långtgående slutsatser. I en del religiösa frågor har han dessutom helt fel.

Att Åkessson är en kristen fundamentalist är väl ganska klart. Han är mycket angelägen om att kristna värderingar i Sverige på intet sätt ska äventyras. Som många av hans radikala systrar och bröder inom kristendomen så är Islam det värsta hotet. Det är pinsamt för honom att han inte har bättre koll på Islam när han nu ger sig på dem. Ingen general direkt för då hade han vetat att man ska ha sina vänner nära och sina fiender ännu närmare och att man måste känna sin fiende.

Aftonbladet har försökt att sabla ner hans debattinlägg med en motartikel där man benar ut varje påstående och sedan belägger det med fel. Men jag är ledsen att konstatera de lyckas inte särskilt bra. I många av de områden som de försöker motbevisa är det enda beviset att det inte finns någon forskning eller att man inte säkert kan dra de slutsatserna.

Det funkar inte särskilt bra med den typen av debattknep om man inte har klockrena argument för att motståndaren har fel. Istället blir effekten att man skapar ökad trovärdighet för motståndarens argument.

Jag har under en längre tid funderat över om det inte är dags att vi på allvar börjar diskutera invandringen i Sverige. Sedan 1930-talet har vi med två undantag (72 och 73) haft en positiv nettoinvandring till Sverige. Snart 80 år av invandring kanske innebär att frågan måste belysas på många sätt. 2008 nådde invandringen ett nytt rekord med över 100-tusen invandrare, knappt hälften så många utvandrade. Sedan 1930 har nettoinvandringen varit drygt 1,2 miljoner människor. Ökningstakten är kraftigt stigande och invandringen har ändrats från invandring från Europa till invandring från Asien och Afrika.

Jag tror att man kan säga med visst stöd att integrationspolitiken de senaste ca 20 åren inte har varit helt framgångsrik. Arbetslösheten hos utomnordiska invandrare är högre än snittet och inte bara lite högre utan väldigt mycket högre. Segregationen är betydande både i boende och i inkomster. Det finns en del tecken på att invandrare erbjuds en sämre vård än svenskar och risk finns för att skillnaderna blir ännu sämre om den fria etableringsrätten får slå igenom. I korthet kan man säga att invandrare får ett sämre liv i Sverige än vad svenskar får.

Det är inte särskilt roligt att se att välfärdssystemet i Sverige inte omfattar alla men samtidigt är det en logisk konsekvens av stort inflöde av invandrare utan en fungerande integrationsprocess.

Det finns då bara två vägar att gå om man vill att välfärdssystemet ska fungera för alla:

1. Minska invandringen till en nivå som fungerar

2. Skapa en invandringspolitik som fungerar

Det första alternativet är det absolut enklaste det är bara att stänga gränsen och upprätta benhård bevakning. Men jag tror allvarligt talat inte att det är rimligt. Vi vill inte bli en totalitär stat där människor inte kan skapa familjer över nationsgränserna eller där invandrare utmålas som problemet med stort P. Det har inget starkt stöd hos stora grupper av befolkningen och skulle sannolikt inte ses med blida ögon av våra affärspartners runt om i världen som vi faktiskt är beroende av för vår höga välfärd.

Det andra alternativet är mer tilltalande och skulle troligen också innebära att vi fick upp ögonen för en del andra problem som vi brottas med. Hur gör vi för att få en nyanländ invandrare (och med invandrar avser jag då främst personer som kommer från ett icke nordiskt land och i synnerhet från länder utanför Europa) att snabbt komma in i det svenska samhället?

Hur kan vi lära personen vårt språk, vår livsstil och de outtalade koder som är så viktiga för att integreras? Hur får vi in personen på arbetsmarknaden, den frågan omfattar inte bara invandrare utan även unga, utslagna, sjuka och andra grupper som har svårt att nå en egen försörjning. Hur formulerar vi en integrationspolitik som majoriteten av medborgare kan ställa sig bakom och vara beredda att finansiera? Hur motverkar vi segregation i boendet? Hur långtgående ska vårt åtagande vara för alla de miljoner som vill komma bort från sitt eget land för att bygga en bättre framtid någon annanstans?

Jag tror att en ny och fungerande invandringspolitik behöver börja med en analys av dagsläget. Det är problematiskt att vi inte har riktigt alla fakta på bordet när det gäller invandringen.

Vi verkar inte riktigt veta vad bra integration är. Vi vet inte riktigt vilka kostnader invandringen för med sig. Vi vet inte hur vi lär ut svenska och andra nödvändiga samhällskunskaper på ett optimalt sätt och särskilt inte till personer som är analfabeter och allmänt lågt medvetna om världen. Vi har inte någon riktigt bra idé om hur vi ska möta människor som har sin livsåskådning vilande på religion på ett sätt som vi sedan hundratalet år inte sett hos större grupper i Sverige. Vi har inte någon riktigt bra bild av vad som är svenska värden som är viktiga för vår livsstil och som vi inte är beredda att rucka på. Sammantaget är vår kunskap på många områden begränsad och i andra delar väldigt fragmentarisk.

En svensk politisk tradition är att tillsätta utredningar kring frågor som är svåra. Jag tycker det vore en klok idé kring invandringen. Sätt samman de experter som finns i landet inom olika områden och börja med att reda ut hur det är och låt dem sedan försöka formulera en fungerande strategi. Ge dem ett par år så de hinner göra ett bra jobb och sedan har vi något att verkligen ta ställning till.

Jag tror att det skulle bli en bättre diskussion, effektivare integrering och en betydligt större acceptans för invandring i Sverige med ett sådant underlag.

Som det är nu vinner SD debatten genom brist på alternativ och då finns det ju alltid den enkla lösningen kvar, vill vi verkligen ha det så?

Klimatet väntar inte på kapitalet

Det verkar finnas en tro att marknaden ska ta ansvar för en ansvarsfull klimatpolitik? Hur skulle det vara möjligt om alla incitament stödjer utsugning, exploatering och kortsiktiga vinster?

Det finns bara en väg till en bättre klimatpolitik: Regleringar.

Lagstiftaren måste vara stenhård och vi som medborgare måste acceptera omfattande förändringar i vår livsföring, främst på kort sikt men kanske också för alltid.

Glöm marknaden den kan inte hantera klimatproblemen och har ingen lösning men med rätt styrning kan marknaden naturligtvis organisera distributionen av de varor och tjänster som är acceptabla för klimatet och miljön.

Fossilbränslen måste bort och det är snabbt

Befolkningen i världen måste minska

Konsumtionen av kött reduceras

Det första är en fråga om teknikutveckling och investeringar. I mångt och mycket finns redan tekniken, det som saknas är viljan att göra något åt utvecklingen.

1000-tals miljarder kunde skrapas fram på kort tid för att stabilisera det finansiella systemet nu gäller det att stabilisera vår värld. Vill vi så går det, men det är inte gratis.

Befolkningsutvecklingen är mycket märklig för i västvärlden vill vi bli fler och i utvecklingsländerna blir man det. Religiösa föreställningar och tron att många barn är lösningen på familjens försörjning (och sannolikt är det också ibland) leder till att befolkningen i de allra fattigaste länderna växer kontinuerligt. Så kan det inte fortsätta. Fler människor kräver mer mat och mer energi vilket leder till användande av metoder som rullar utvecklingen åt fel håll.

Världssamfundet måste ta strid med religiösa och kulturella uppfattningar om att ohejdat barnafödande är något som ska uppmuntras. Preventivmedel måste bli tillgängliga i hela världen och sexualupplysning lag i alla skolor. Det är sannolikt ingen enkel uppgift men alternativet kommer annars att landa i att blodiga krig avlöser varandra för att tillskansa sig tillgång till de knappa resurser som finns.
Jag vet inte om en oerhört tuff politik för stark barnbegränsning är värre än att skapa grogrund för ändlösa konflikter med miljontals offer. Hittills har dock tongångarna varit sådana.


Vi äter mycket kött, alltför mycket kött. Tro inget annat, jag älskar kött och äter stora mängder. Men jag inser samtidigt att kött är ett väldigt ineffektivt sätt att använda odlingsareal för att producera mat. Det går åt väldigt mycket åker och dessutom producerar köttdjuren avfall av olika slag som är skadliga för vår miljö.

Ska vi klara en ökande befolkning måste vi använda mer mark till produktion av mat och då funkar det inte i längden att vi äter så stora mängder kött.

Vi måste minska ner köttkonsumtionen. Matlagningen måste gå över till mer vegetariska rätter och kött bli en lyxvara som konsumeras vid några få tillfällen per månad. Här har vi i väst mycket att lära av de länder vi kallar utvecklingsländer. Om det inte funkar med frivilliga åtaganden så varför inte införa ransoneringskort och reglerad produktion.


Byt bil till så energisnål som du kan
Skaffa inte många barn
Käka mindre kött

Om inte för din egen skull så för dina barn och barnbarn, jag ska försöka men på den sista punkten kommer jag att ha problem.

EU-parlamentet den nya Riksdagen

Den ideologiska debatten i Sverige har tidigare främst förts på en nationell nivå där riksdagen varit det forum som hanterat de ideologiska vägvalen i politiken.
Med medlemskapet i EU och ett ökat inflytande för EU-parlamentet börjar det alltmer kännas som att det är den nivån som hanterar de ideologiska frågorna.

Under en alltför lång tid har den politiska debatten om de ideologiska vägvalen fokuserat på de nationella besluten men om EU påverkar alltfler beslut och direktiv från EU sedan blir lag i Sverige har den verkliga ideologiska plattformen flyttat till Bryssel.

Vänstern har alltför länge diskuterat för och emot EU vilket gett utrymme för konservativa krafter och numer också alltfler fascistiska krafter att få utrymme på Europa arenan. Detta måste få ett slut.
Det finns inte möjlighet att hantera de viktiga frågorna på ett nationellt plan ens om man är en stor nation som Tyskland eller Storbritanien. Klimatfrågorna stannar inte vid gränsen, kunskap rör sig fritt över världen, industriproduktion flyttar enkelt till länder var som helst i världen, kapitalet är sedan länge internationellt, arbetslösheten är hög i hela europa och flyktingar flyr bort från förtryck och ekonimskt armod till europas alla länder.

De sunda krafterna inom vänstern och mitten i Europa behöver nu fundera över en politik som kan få stöd för utveckling och framtidstro istället för de konservativa krafternas hot och skrämsel vision.
Det måste vara frågor som är relevanta och känns igen av det stora flertalet väljare och det måste vara ideologisk spänst som tar sikte på en bättre värld och inte bara att bevara det som finns idag. Svåra frågor måste tas upp och verkligen diskuteras och en del heliga kor behöver sannolikt offras på vägen.

EU-parlamentet är den arena där vi måste börja med formulerandet av vår politik. Om vi börjar på nationell nivå kommer vi tvingas till att hela tiden backa in i nya beslut från EU.
Precis som Riksdagen många gånger sätter ramarna för kommunernas agerande sätter nu EU ramarna för nationens agerande. EU-parlamentet är därmed den nya Riksdagen.

Några tankar om vad som måste ske

- Europa måste ställa om till ett klimatneutralt samhälle byggt på högteknologisk utveckling och inte genom återgång till ett agrarsamhälle. Det måste börja nu med målsättning att vara genomfört inom överskådlig tid. Det kommer att kosta men det finns inget alternativ om vi tror på en morgondag. Dessutom kommer det sannolikt bli ett bättre samhälle att leva i och inte bara ett sätt att överleva. Förödelsen efter andra världskrigen var inte bara av ondo det gav en

- Europas stater måste knytas närmare varandra genom gemensamma utbildnings- och forskningsprogram, vägar(för miljövänliga bilar vilket kanske kräver ett annat tänk) och järnvägar, utbyte och gemensam lagstiftning inom fler områden. Det sociala välfärdsperspektivet måste vara ledstjärnan inte konkurrens och utslagning.

- Det politiska samtalet på Europanivå måste öppnas upp och integreras i den vardagliga politiken. Det måste bli lika naturligt att diskutera välfärdsutveckling i europa mellan politisk aktiva i Flen och Florens som att diskutera kommunens äldreomsorg i den lokala partiorganisationen.

- Löntagarnas samarbete om villkor och förutsättningar måste fördjupas högst väsentligt för att inte löntagare ska ställas mot löntagare i en kamp om vem som kan erbjuda sitt arbete till minst kostnad och med störst hälsorisker. Det kommer sannolikt att innebära att både ge och ta men det måste bygga på rimliga och överenskomna förutsättningar. Den svenska modellen måste ersättas av en bra europeisk modell.

Det mesta av detta puttrar redan lite varstans runt om i Europa och i Sverige men det behandlas lite som en obskyr verksamhet vid sidan av det "viktiga" arbetet nationellt eller lokalt. Perspektivet måste nu vändas. Välfärdspolitiken i Sverige kommer att formas utifrån gemensamma europeiska ställningstaganden, löntagarfrågor kommer att utgå från ett europeisk perspektiv, den ekonomiska utvecklingen kommer att utgå från europas sammantagna kraft. Det är en naturlig utveckling av globaliseringen och kan inte stoppas men naturligtvis påverkas. Den nationella arenan är överspelad sedan årtionden nu är det dags att vi börjar förstå och hantera detta.

Många är rädda för att flytta mer makt till EU, det är jag också om EU kommer att styras av katolska fundamentalister, extrema kapitalister och brunsvarta fascister. Men ett EU styrt av värderingar från vänstern-mitten i politiken och gärna med starka gröna inslag kan skapa ett europa som är bättre att leva i för alla. Ett sånt europa välkomnar jag med öppna armar!

Nu har vi fem år på oss att formulera tankar, visioner, plattformar och koallitioner inom vänstern-mitten för att ordentligt flytta politiken åt vänster.
Den svenska blockpolitiken i Riksdagen får inte bli ett hinder för samarbete mellan mitten och vänstern i EU.
För din och min skull och för Europas skull.

Kommunalisera begravningsväsendet

Med få undantag sköts begravningsväsendet i Sverige av Svenska kyrkan med rätt att ta ut begravningsavgift.
Det har varit en enkel lösning, när kyrkan tidigare hade monopol på rikets religiösa verksamheter, att låta dem fortsätta med denna verksamhet även när kyrkan skilts från staten.
I grunden är detta ett felaktigt förhållningssätt till begravningsverksamheten. Begravningar är inte en religöst betingad verksamhet utan rent krasst en hygienfråga.


De religiösa ritualerna har ingenting med behovet av begravningar att göra utan är snarare ett ramverk. Att begrava avlidna är viktigt för att vi inte skall få allvarliga sjukdomar och därför borde denna verksamhet precis som annan verksamhet som syftar till att skydda samhället mot sjukdomar och andra olägenheter bedrivas av samhället (kommunen).


En kommunalisering av begravningsväsendet skulle göra begravningsverksamheten neutral och det skulle inte finnas risk för att begravningsavgiften används till Svenska Kyrkans interna verksamhet som den i vissa fall har gjort.

Stordriftsfördelar skulle kunna uppnås i samverkan med kommunens övriga tekniska verksamhet och lokala församlingsambitioner skulle inte medföra fördyrningar för de boende i det området.
I samband med en kommunalisering skulle det också vara naturligt att omvandla idag befintliga gravvårdsavtal som är skrivna på ”evinnerliga tider” till tidsbestämda avtal vilket också skulle effektivisera begravningshanteringen.


Jag tycker:
Att begravningsväsendet i hela Sverige ska kommunaliseras


Att i samband med kommunaliseringen genomförs en reorganisation som innebär att orimliga avtal omvandlas.

När samhällets resurser inte räcker till

Det finns tillfällen då samhällets vanliga resurser inte räcker till. Det kan vara vid omfattande skogsbränder, översvämningar eller svåra eftersöka av försvunna personer. Detta har varit en uppgift som Hemvärnet under en längre tid har använts för och det kan säkert kännas bra för de flesta att veta att när det blir problem så dyker det upp ett antal uniformsklädda män (och ibland kvinnor) som verkar veta vad de gör och har lätt att ta order och är utrustade för att vara ute i skog och mark.


Det finns dock en del problem med denna lösning;
-Det är helt frivilligt för Hemvärnssoldaten att delta, det innebär att man aldrig vet hur många som kommer. Den som är med i Hemvärnet har skrivit på ett avtal om att vara med och öva och med plikt delta i händelse av beredskap för att skydda landet genom väpnad strid. Att släcka skogsbränder eller mota översvämningar finns inte omnämnt i det avtal man skrivit på för. Rimligen skall man inte förväntas göra något som man inte gått med för.


-Man har ingen laglig rätt att vara ledig från jobbet för den här typen av insatser.


-Många Hemvärnssoldater som gör denna typ av insats förlorar ekonomiskt på det då ersättningen är ganska låg.


-Hemvärnet utbildas inte för dessa insatser utan löser det utifrån sunt förnuft vilket ofta räcker långt men vad händer om det går fel pga att man inte hade tillräcklig utbildning?


-Det är bara personer som fullgjort värnplikt som har möjlighet att hjälpa till vid kriser vilket inte egentligen har något med varandra att göra. Exempelvis stängs stora grupper av invandrare ute från möjligheten att hjälpa till vid kriser i samhället.


Runt om i landet har det börjat formerats Frivilliga Resurs Grupper (FRG) som har i uppgift att stödja samhället vid kris. Detta är en utmärkt lösning då det öppnar upp för fler och uppgiften är tydlig. Det är som jag ser det också bra att skilja på mindre kriser (sådana som uppstår varje år kanske flera gånger) och stora kriser när samhället står inför systemkollaps.

I det senare fallet är det rimligt att dra i stora nödbromsen och kalla in allt vi har men vid mindre kriser är det bättre att använda frivilliga resurser som för tillfället finns tillgängliga.



Det finns som jag ser det inga problem med att den som har ett Hemvärnsavtal också kan ingå i FRG. Det är mycket enkelt, till dess att beredskap är beordrad kan Hemvärnssoldaten delta i vad den vill men när beredskap eller larm är utlöst så är det Hemvärnsavtalet som gäller.



En sådan lösning skulle innebära att det blir enklare att välja hur man kan delta.Jag vill medverka i landets väpnade försvar men jag har inte tid att vara ute på eftersök eller liknande så jag väljer Hemvärnet.

Jag vill både vara med i det väpnade försvaret och har möjlighet att delta vid mindre kriser i fred så jag väljer Hemvärnet och FRG.

Jag vill eller kan inte delta i det väpnade försvaret men jag kan och vill hjälpa till vill vid kriser i samhället så jag är med i FRG.


Det har under en längre tid infunnit sig en form av konkurrensförhållande mellan Försvarsmakten och FRG då Försvarsmakten är rädd för att Hemvärnets(därmed möjligen också en del av hela Försvarsmaktens) legitimitet skulle försvinna om FRG växte sig större. Detta är en olycklig utveckling och det finns all anledning att samhället klargör att det inte handlar om antingen eller utan både och. Däremot skall man använda rätt organisation för rätt uppgift.



Därför tycker jag:

Att FRG tar över Hemvärnets roll vid stöd till samhället i kriser där samhällets vanliga resurser inte räcker till.


Att möjlighet till partiell beredskap införs för att kunna möjliggöra användande av vissa enheter eller viss utrustning från Hemvärnet men då endast vid mycket svåra kriser och genom särskilda beslut på hög nivå (ex. länsstyrelse)

En annan väg för skolan

Skolan är populär att peta i och borgerliga politiker brukar vilja öka skillnaderna melan de som är duktiga och de som inte är fullt lika duktiga, få fler privata skolor, införa mer ordning och reda, större fokus på betyg och öka klyftan mellan teoretiker och praktiker.
Vi har sett det förr och vi ser det nu igen. Det finns inslag i den borgerliga politiken som jag ändå kan känna en viss sympati för och det är de delar som handlar om ökad centralisering av skolan. Jag tror att det svenska skolsytemet skulle må bra av att likriktas och det kräver med nödvändighet ökad centralisering. Sen kan man ju fråga sig på vilket sätt mer privta skolor skulle öka likriktningen den leder snarare till ökad diversifiering och större svårigheter att flytta från en skola till en annan.

Jag vill ge mig på några idéer om skolan som jag tror kan förtjäna lite eftertanke.

Betyg
Det finns mycket som talar för att betyg inte egntligen är något bra för lärandet men det är väldigt starkt etablerat som incitament och värdemätare så låt oss säga att vi ändå ska ha betyg. Jag tycker att det kan vara aktuellt från årskurs 7 då det blir en startsträcka inför årskurs 9 då det används som urvalsinstrument till gymnasiet.
Det nuvarande och kommande systemet med betyg är i min uppfattning kass, vad då icke godkänd eller ännu icke godkänd och inte blir det mycket bättre med ett F. Utbildning är inte digital utan i allra högsta grad analog man lär sig mer eller mindre och är det då helt ointressant om man lärt sig något om man inte nådde upp till godkännt? Det är ju en viss skillnad om man nästan klarade godkännt eller om man inte kan något alls, åtminstone när man skall sätta in insatser för att rätta till kunskapsbristerna.
Ett bättre system skulle vara en 100 gradig skala där man kan få betyg från 0-100 där 0 skulle ersätta det som idag kallas saknar betygsunderlag eller S. 100 är analogt då ett toppbetyg där man kan allt som man rimligen ska kunna kunna när man läst kursen/ämnet. 50 bör vara den gräns som kan användas som avskiljare om vi behöver det för att avgöra om man har tillräckliga kunskaper eller inte. Rent principiellt borde det vara tillräckligt om man har mer rätt än fel.
Denna typ av betygsystem skulle minska snacket om G+ eller VG- och alla andra konstiga resonemang som finns. Med en flytande skala med många steg blir det inte speciellt intressant att ha betyg 70 eller 75 och har heller inte så stor betydelse men kan ändå visa på att den ena personen har mer kunskaper än den andra. Dessutom är det väldigt enkelt att räkna ut snittbetyg utan att behöva gå vägen över omräkningssystem som idag. Detta betygsystem finns redan idag i vissa arabiska länder, smart tycker jag.

Friskolor
Gör det lätt. Skolan är en gemensam angelägenhet och inte något som stora företag ska tjäna pengar på. Förbjud privata skolor som vill ha skattefinansiering. Det blev inte som alla förespråkare sa att vi skulle få föräldra- och personalkooperativ. Istället fick vi en handfull stora koncerner som bedriver skola för att öka sina ägares förmögenheter. Dags att våga stå för att skattepengarna ska användas till utbildning och inte till vinst i private equity företag.

Huvudmannaskapet
Jag tycker inte skolor ska drivas av kommuner som måste välja mellan satsningar inom äldreomsorg eller skola. De lokala förutsättningarna kan variera och det är inte rimligt att man ska gå i en sämre skola bara för att man har många i behov av äldreomsorg i den kommun man bor.
Förstatliga skolan men ha lokala styrelser som kan bidra till att göra så bra lösningar som möjligt på den skola där man verkar. Det skulle innebära en rättvisare skola över landet och en möjlighet att göra tydliga nationella satsningar inom skolan som inte innebär lokala ekonomiska problem. Barnen har inte valt var deras föräldrar ha bosatt sig låt de få den bästa skola vi kan ge dem oavsett var i landet de bor. Detta ska naturligtvis inte sammanblandas med att vi ska ha en ineffektiv utbildningsverksamhet med små byskolor som kostar stora summor pengar som tas från barn som går i stan

Läromedel
Det är för mig en gåta att det inte finns någon styrning över de läromedel som används i skolans olika kurser. Även om man har kursmål och kompetenta lärare borde det vara rimligt att ha någon form av standardiserade läromedel. Jag tycker att det borde vara rimligt att om man läser Samhällskunskap A så är det samma läromedel i hela Sverige sedan ska det naturligtvis vara möjligt och uppmuntrat att läraren fyller på med material och utvikningar utanför läromedlet. Men med standardiserade läromedel skulle det vara möjligt att utveckla stödmaterial som alla ka använda. Priset borde bli lägre då det handlar om stora upphandlingar och innehållet i läromedlen lämnas inte ut till läromedelsförlagens och lärarnas godtycke. Dessutom underlättar det ju byte mellan skolor.

Utbildningsmiljön
Hur kommer det sig att vi inte har en standard för vilka pedagogiska hjälpmedel som ska finnas i skolan. Vad är det för idé med att höja datormognaden hos lärare och elever oim de inte kan använda datorerna i skolan? Rimligtvis borde varje lärosal vara utrustad med ex. en datorprojektor och kanske borde varje gymnasieelev ha en bärbar dator. Det har man i vissa skolor men inte i andra, hur kommer det sig?

Gymnasiet
Jag tycker det borde finnas två studieförberedande program och ett antal yrkesförberedande program.
De studieförberedande skulle ha antingen naturvetenskaplig inriktning eller samhällsvetenskaplig inriktning. I dessa program kan man sedan har någon valbar del som gör att du kan rikta in dig lite ytterligare för att få fördjupa dig i sådant som intresserar dig mer. ex språk, musik, teknik, ekonomi, biologi, kemi, idrott eller bild.
De yrkesinriktade programmen ska naturligtvis ge så mycket teoretisk kompetens att man klarar att följa med inom utvecklingen inom sitt yrkesområde och det innebär att man måste nå en nivå som gör att man ska kunna fortsätta att studera efter gymnasiet på ex. yrkeshögskola och vissa mindre "tunga" akademiska högskoleutbildningar. Detta är inte någon stor förändring mot idag men ändå en tydlig markering att det inte är fråga om att yrklesförberedande utbildningar ska vara utan teoretisk grund. Längden på utbildnigarna ska vara samma som idag dvs tre år.
De yrkesförberedande programmen ska dimensioneras efter förväntad efterfrågan där referensgrupper tillsammans med näringsliv och arbetsförmedlingen kan vara ett sätt att dimensionera rätt.

Är det inte märkligt?

Sverige leds av en satstminister som riskerar att bli historisk.
Historisk på det sättet att han har gått från kraftigt överskott i statsbudgeten till ett underskott på 135 miljarder på mindre än ett år genom att sänka skatterna för de som har det bäst.
Försämrat a-kassan så att arbetslösa kommer att få leva på försörjningsstöd.
Dränerat kommunerna på så mycket pengar att de får skära kraftigt i välfärden så att våra unga får sämre utbildning och våra äldre en sämre omvårdnad.
Omfördelat mer pengar från de fattigaste till de allra rikaste.
I denna katastrofpolitikernas tävling är Reinfeldt snart ikapp och förbi Carl Bildt som hittills har lett tävlingen om Sveriges värsta statsminister.

När allt detta är ställt utom allt rimligt tvivel så ökar förtroendet?!
Hur kommer det sig? Vill folk ha ett hårdare och kallare samhälle där klyftorna ökar och där den som inte är framgångsrik får betala ett dyrt pris för att några få skall få sola sig i glansen.
Jag tror inte det.
Snarare är det en form av Stockholmssyndrom på nationell skala.
I sin förtvivlan över att det ser mörkt ut så tyr man sig till den som skadar en mest, det är inte logiskt men bevisligen har det skett vid flera tillfällen både på individuell nivå såväl som på kollektiv nivå.

Moderaternas Sverige är ett sämre Sverige för de allra flesta men det kanske måste gå en liten tid till för att de allra flesta ska inse detta. När förtrollningen bryts kommer fanflykten från de Moderata leden öka påtagligt.
Förhoppningsvis är det inte för sent då för våra barn och våra gamla...

Läs artikeln om Reinfeldts opinionssiffror här: DN