Att försämra verksamheten smartast

Jag blir så trött när jag tänker på friskolereformen.
Hur naiva var dådtidens politiker och en del är kvar där än?

- Vi låter alla som vill det få öppna en skola och kommunerna måste betala om skolverket tycker att den som vill öppna skola har rimliga förutsättningar att driva skolan.
Det är jättebra för människor att de kan få välja skola till sina barn!

Nu sitter vi här ett tiotal år senare och kan titta på hur det blev.

Religiösa extremister, pedofiler och profitörer har fått en ny tummelplats att agera på.
Miljarder av skattekronor rullar ner i utlandsbaserade riskkapitalbolag.
Flera skolor har så undermålig verksamhet att eleverna där inte kommer att få en anständig utbildning.
Friskolorna har lägre andel behöriga lärare än kommunala skolor.
Det blev inte mycket med alternativa pedagogiker eller personalkooperativa skolor utan istället har vi multinationella utbildningskoncerner som driver skola för att tjäna pengar till sina ägare.
Ökad segregering både social och kulturellt.
Försämrade skolresultat.

Nu börjar tom. borgerliga företrädare inse att det gått helt över styr och ändrar nu lagen så att det blir mer likvärdiga spelregler för privata och kommunala skolor.

Det vore väldigt enkelt att säga: Vad var det vi sa.
Men det är faktiskt en betydligt viktigare läxa i detta att lära.

Avregleringar av tidigare samhällsdrivna eller hårt reglerade verksamheter visar sig nästan på alla områden bli sämre när man släpper in marknaden. Servicen blir sämre och priset blir högre i något enstaka fal har det bara blivit dumt fast fungerar ändå som mobiltelefonin.

Elmarknaden
Elpriset har blivit rejält dyrare. Vattenmagasinen töms på sommaren för att sälja el till kontinenten och när den sedan behövs i landet är det en brsitvara och då kan man ta ännu mer betalt. Det är inte bara dåligt det skulle inom andra områden kallas utpressning och bedrägeri.
Lösning: Förstatliga all energiproduktion i landet.

Friskolorna
Det var dumt tänkt, det blev dumt och eleverna verkar dessutom ha blivit dummare sedan avregleringen. Allt vett och omdömme var som bortblåst när valfriheten skulle göras till den högsta av alla dygder.
Lösning: Kommunerna ska bara betala till friskolor om man upphandlat platser där och det står varje kommun fritt att själv välja om man vill upphandla några platser.

Mobiltelefonin
Har väl funkat hyffsat men det kommer inte att gå till historien som den smartatset användningen av begränsade resurser att flera bolag sätter upp master bredvid varandra.
Lösning: Förstatliga nätet men låt flera operatörer slåss om kunderna

Taxi
Verkar vara en av de få avregleringar som funkat om man bortser ifrån att man numer inte kan vara säker på att taxichaffören hittar ens till de vanligaste platserna. Tur att det finns GPS

Apoteket
Medicinen blev dyrare utan att vi fick något för det annat än fler Apotek som har ett sämre utbud av mediciner. Motivet till avregleringen var att man ville ha ökad tillgänglighet. Kanske hade varit lite smartare i så fall om regeringen som ägde hela Apoteket bestämde att man skulle ha öppet längre och ha fler butiker. Den viktigaste tillgängligheten är kanske att det finns medicin i apoteket, det är ingen garanti längre och inte kan de ringa till grannen längre för de är ett annat bolag.
Lösning: Återreglera apoteksväsendet men låt för all del vanliga affärer sälja receptfria läkemedel. Motståndet mot den förändringen var oklok

Järnvägen
Förseningarna talar för sig självt. Naturligtvis skulle staten har behållt hela tågsystemet i sin egen ägo och byggt ut detta system som är både snabbt och klimatsmart. Nu sitter vi här med en svartepetterlek som gör att allt fler väljer bilen framför tåget för att man vill komma fram i tid eller åtminstone fram.
Lösning: Ta tillbaka hela paketet i statlig ägo och gör en rejäl omstart med investeringar för en bättre miljö och fler jobb. Tåg är framtidens kommunikationsmedel om det sköts rätt.

Vården
Skattepengar kastas ut till privata aktörer som gör allt de kan för att öppna upp för försäkringslösningar. I äldreomsorgen har det varit gott om exempel på stora brister inom omvårdnaden i de privata bolagen.
Lösning: Sluta larva med valfrihetsreformer i offentliga verksamheter. Lägg istället fokus på att förbättra den verksamhet som bedrivs av samhället. Kompetens ledarskap och flexibla organisationer vore mer intressant än lyxvårdcentraler i rikemanskvarteren. När vi ändå är igång så ta bort landstingen och lägg all specialistsjukvård i statens ägo och vårdcentralen och distriktsköterskor i kommunens.

Vi kan inte fortsätta att ha det på det här viset. Vi har begränsade resurser som vi förfogar gemensamt över. Låt oss därfölr vara försiktiga med dessa och använda dem så klokt vi kan i offentlig verksamhet. Det har funnits problem med ledarskap och ineffektiva organisationer i offentlig verksamhet och finns fortfarande men det är något som man kan förändra. Marknaden är rent ut sagt usel på att se till samhällets bästa utan har ett enda perspektiv: Vinst!

I det system som vi valt att skapa uppstår vinsten genom att försämra verksamheten på det smartatste sättet. Det känns inte riktigt bra.

Att planera är inte att ha en allmän uppfattning

Häromdagen var jag på möte om en kommande kommunplan. Ett första utkast presenterades. Det som var skrivet liknade ett valprogram med allmänt hållna formuleringar om vad man vill göra. Mycket riktigt var det mesta kapat från partiprogram.

Jag hade invändningen att detta är ingen plan då den inte talar om hur vi ska ta oss från A till B vilket är hela idéen med planer. Det var tydligt att det inte fanns någon större vilja att reflektera över detta utan ett dokument med politiska formuleringar var det man önskade.

Det är möjligt att det finns ett behov att göra en form av avsiktsförklaring i kommunfullmäktige men då ska man inte kalla det plan för planer är något mycket konkretare än så. En plan ska man kunna ta fram och använda som stöd för vilka aktiviteter som ska genomföras. Det förelagda dokumentet har deffinitivt inte de kvalitéerna! Därmed kommer det inte att kunna användas som plan och då är det i bästa fall en terapeutisk verksamhet att upprätta den.

Det är inte lätt att göra planer. Jag har bla. jobbat med militära planer för krigsförband och jag vet hur svårt det är att göra begripliga och genomförbara planer. Dessutom vet man att när de väl smäller så gäller de troligen inte längre. Trots detta är planer viktiga då de skapar en mental beredskap för vad som komma skall och man kan därigenom förbereda sig. I kommunplanens fall så ska den ju förhoppningsvis genomföras vilket inte gäller för krigsplaner vilket gör att den faktiskt är skarp redan från början. Därmed är det inte bara en mental förberedelse utan faktiskt ett mycket viktigt styrdokument.

Vad är då en plan?
Planer kan se ut på många sätt men genomgående så är de ett "...genomtänkt handlingsprogram för att nå ett visst mål."(NE).
Planen ska alltså beskriva, på ett förhoppningsvis klokt sätt, hur man tar sig från där man är nu och till en plats eller vanligare ett läge som man önskar befinnna sig i.

I modern militär planering pratar man om Målbild och Genomförandeidé dessa bildar tillsammans ett Beslut I Stort dvs chefens uppfattning om hur man i grova drag ska nå målet genom ett visst agerande. Utifrån dessa utverkas sedan order och i civilit språkbruk skulle det bli uppdrag och budgetar.

Det är genomförandeidén som är den aktiva delen i planen och den delas vanligen upp i skeden. I militärt språk talar man om inledningsvis, därefter, senare och slutligen. Detta känns kanske lite styltigt och därför funkar det lika bra med någon form av ordningstal eller liknande. Men det viktiga här är att man först gör något för att sen göra något annat. Det uppstår alltså en kronologi. I och med att man gör en kronologi så skapar man också en prioriteringsordning som ger möjlighet att ordna insatser i en viss ordning.

Om man inte i en plan skapar en kronologi så ska allt göras samtidigt vilket antingen leder till extrema kostnader eller att inget blir gjort alls eller kanske mer troligt att någon annan (dvs inte den som utfärdat planen) börjar styra processen och skapar en egen plan. Det senare kanske är önskvärt om man själv inte vet hur eller inte vill styra verksamheten men man kan då inte längre påverka flödet. Dvs man har kastat in handuken som ledare. När man sen vill ta tillbaka handduken får man antingen leva med det som någon annan planerat eller så måste man stoppa hela verksamheten för att själv skapa en annan plan. Det senare riskerar att skapa kaos i organisationen och troligen bli kostsamt. Det förstnämnda är att göra sig till gisslan där man tar ansvar för vad någon annan hittat på hur tokigt det än är.

Häromveckan hade jag förmånen att lyssna på Stig-Björn Ljunggren som pratade om ideologier och han tog upp ideologins tre delar:varat, börat och görat. Dvs hur det är, hur det borde vara och hur vi gör för att det ska bli som det borde. Det är görat som är planen.

Låt mig ta ett exempel på hur detta borde kunna formuleras och jag beskriver de tre delarna utifrån tre olika planeringsbegrepp (Klassisk planeringsmodell/Ljunggrenska uttrycket/Militär terminologi).

Analys/Varat/Orientering
Många människor är arbetslösa. Det beror på att efterfrågan på arbetsmarknaden inte motsvarar deras kompetenser och omställningen till nya kompetenser tar lång tid. Det finns indikationer på att utbudet av arbetskraft är större än efterfrågan totalt sett.Samhället ska trygga rätten till arbete (Se Regeringsformen 1. Kap §2 st 2).

Mål/Börat/Målbild
Alla ska ha arbete. Arbetsmarknaden ska präglas av i huvudsak högt kompetensinnehåll i arbetet för att därigenom kunna nå en hög ersättningsnivå. Detta ska vara uppnått senast 2015-12-31

Medel/Görat/Genomförandeidé
Först ska utbildningsinsatser skapas som motsvarar kompetensefterfrågan på den reguljära arbetsmarknaden (finns i huvudsak men ytterligare resurser kan behövas) . Därefter ska offentliga sk välfördsjobb skapas inom offentlig sektor för den som inte finner ett reguljärt arbete eller kompetensutveckling inom 6-12 månader. Slutligen ska en utredning initeras som på ett djupgående sätt ska studera arbetsmarknadens förväntade utveckling de närmaste 25-50 åren för att på så sätt visa på behov av kompetensutveckling och efterfrågestimmulerande insatser för att nå full sysselsättning. Vidare ska denna utredning beakta internationell utveckling och folkomflyttningar och föreslå åtgärder för att trots detta eller tack vare detta kunna bibehålla full sysselsättning över tid.
Finansieringen ska i första hand ske genom omdisponering av nu insatta medel för arbetsmarknadsåtgärder (inklusive kommunernas insatser för försörjningsstöd och andra insatser inom området) men om så behövs kommer jobbskatteavdraget att användas för finansieringen.


När man leverar ett sånt här underlag kan sedan hela organisationen börja rikta in sig på att detta kommer att ske. Ansvarig högsta chef inom området utformar utifrån detta uppdrag till organisationen. Sen blir det upp till underlydande enheter att bryta ner detta till uppdrag för deras verksamhet.
Som underlydande chef måste man sen använda en bedömningsmodel som ex. MMR (Mål, Metod, Resurs). Målet är givet. Metoderna kanske jag har eller så får jag utarbeta nya och vilka resurser behöver jag för att göra detta. Har jag både metoder och resurser så är det bara att köra. Saknar jag metoder eller resusrer måste jag anmäla uppåt så att högre chef tilldelar nya resurser eller ger tillåtelse att omdisponera resurser och utveckla nya metoder.

Nu var detta ett exempel från ett nationellt perspektiv kanske det är klokt att också ha ett lokalt exempel:

Analys/Varat/Orientering
Kommunens elever har betydligt sämre resultat i matematik i årskurs 9 än genomsnittet.
Trots hänsynstagande till socioekonomiska faktorer är resultatet sämre än snittet i riket.
Kommunen avsätter resurser till skolan som motsvarar eller överstiger snittet i riket.

Mål/Börat/Målbild
Kommunens grundskoleelever ska samma resultat som snittet i riket (hänsyn taget till socioekonomiska faktorer) eller bättre i matematik. Detta sa vara uppnåt senast till VT 2014.

Medel/Görat/Genomförandeidé
Omedelbart startas en särskild mattesatsning på högstadiet där särskilt lämpliga matematikpedagoger jobbar med att få upp resultaten i matematik.
Därefter fördjupad analys av eleverna i årskurs 7-9 med resultat under godkännt görs för att söka efter eventuella mönster.
Inventering och askultering genomförs hos samtliga matematiklärare i grundskolan för att utvärdera om det finns behov av kompletterande utbildning eller i värsta fall andra arbetsuppgifter.
Resurser motsvarande två heltidstjänster tillförs under 3 år övriga insatser tas inom förvaltningens egna resurser.
Terminsvis återrapporteras resultat eller förväntade resultat i matematik för elever i åk 7-9 samt motsvarande resultat på nationella prov där det är tillgängligt.


Så här skulle en kommunal plan inom området Utbildning se ut, naturligtvis är det inte bara en fråga utan varje område har sannolikt en mängd frågor.
Det kan också finnas områden där man inte gör bedömningen att det finns några problem att rätta till. Då är naturligtvis planen väldigt enkel. Fortsätt verksamheten enligt tidigare!

Det är inte alltid som det handlar om att starta nya verksamheter utan ibland kan problemet ligga utanför den egna kompetensen.
Om ex kommunen uppfattar att det är ett problem att vi är med i EU så kan man inte ändra på det i kommunen. Däremot finns det inget som säger att man inte kan försöka påverka i olika frågor.

Det finns alltså planer för egen verksamhet och planer för påverkan av andra att skapa förändring. Båda är viktiga men väldigt olika. När det handlar om att påverka andra är agerandet mer att skapa ett underlag för att det finns ett problem en analys mao.
Därefter skapa tryck att det är viktigt (mobilisering) och slutligen skapa situationer där man kan påverka den som faktiskt kan förändra och i ett sådant läge kan det ibland vara framgångsrikt att faktiskt presentera hur denne skulle kunna göra för att förändra dvs en plan för någon annan. Detta är inget nytt uta handlar om att uppvakta makthavare av olika sort.

Det är viktigt att klargöra vilka problem man äger själv och vilka man endast kan påverka andra. Om man blandar detta i en salig röra så blir det bara misslyckanden och kritik.

Därför är planer och planerande något helt annat än allmänna uppfattningar och löst tyckande. Jag hoppas att de som jobbar med kommunplanen förstår detta och justerar dokumenten annars ser jag framför mig en hyllvärmare i bästa fall men det riskerar att bli ett ok att släpa på som bara är föremål för kritik och frustration.

Om kommunplanen nu är ett viktigt dokument vill säga.

Det kan ju vara så att den bara formuleras för att ge sken av handlingskraft i vissa frågor men i själva verket så finns det en helt annan agenda där styrningen sker via direkt kommandostyrning från ledaren och nedåt.

Jag hoppas att det inte är detta som är sanningen, men den vaga formuleringen i utkastet till kommunplan undanröjer inte sådana funderingar.

Från ord till handling

När det gäller arbetslösheten börjar det nu formera sig en allt tydligare bild av vad som är rimligt och möjligt.

Sverige behöver behålla sin tätposition när det gäller kvalificerad arbetskraft.
Det innebär att vi för att klara det på lång sikt måste ha en bra skola som redan börjar i tidig ålder där eleverna får lära sig relevanta kunskaper och med mycket goda pedagoger. I gymnasiet måste skolan antingen ge mycket goda yrkeskunskaper med teoretiska grunder som gör att det relativt enkelt går att uppgradera yrkeskunskaperna eller en god förberedelse inför högskolestudier. Högskolan måste hålla mycket hög internationell nivå.

I det lite närmare perspektivet behövs ett utbildningssystem som dels kan omskola vid strukturförändringar och dels kan fylla på nya kunskaper när förutsättningarna förändras.

Detta innebär att vi måste öka våra insatser inom utbildningspolitiken och inte minst på grundskolenivå. Jag tror inte det är möjligt i kommunal regi utan jag tror att skolan behöver förstatligas för att inte ställas mot andra intressen i kommunerna. Ex en kraftfull ökning av behov inom äldreomsorg när 40-talisterna blir äldre kommer att vara svårt att balansera mot behov av nya skollokaler och fler pedagoger. Det är oerhört svårt att prioritera rätt när man å ena sidan har åldringar som inte får plats inom äldreomsorgen och å andra sidan har elever vars bristande utbildning inte ger effekt förrän 15-20 år senare. Ska man vinna val då, som kommunpolitiker, så finns det en oerhörd risk att man prioriterar äldreomsorg på skolans bekostnad. Staten har vanligtvis ett lite bättre perspektiv än så och kan vara tuffare i sin argumentation
Jag tror också att staten oavsett regering kommer att hantera privatskolorna på ett effektivare sätt. Det har varit djupt olyckligt att regeringen kunnat driva igenom valfrihetsreformer inom skolområdet men inte behövt ta ansvar för finansiering och optimering av resurserna. Nu har det på många sett bara blivit dyrt och dåligt. Hade staten haft hela ansvaret tror jag att vi sett en utveckling som mer hade gynnat mångfald i innehållet än mångfald i huvudmän.

Vi måste också skapa att arbetsmarknadsutbildningssytem som är kraftfullt nog att omskola och spetsutbilda arbetskraften vartefter samhället utvecklas. AMU var ett sådant system och det var klokt tänkt men det var för oflexibelt för att hänga med i de förändringar som sker på arbetsmarknaden. Det som varit lösningen nu under några år har varit rena vilda västern där olika utbildningar köpts in lite hur som helst utan att egentligen har någon riktig förankring i behoven.
Jag skulle vilja se en riktig yrkeshögskola med ganska små fasta resurser som är paraplyorganisation för både omskolning och påbyggnad och som verkar i nära samarbete med näringslivet och understödda av prognoser om framtida behov. I den institutionen skulle sedan olika aktörer kunna plockas in utifrån att de har något intressant att erbjuda.
Det skulle ge bättre kontinuitet och mätbarhet och möjlighet att införa ett valideringssystem som saknas på svensk arbetsmarknad.

Från bidrag till jobb
Marknadsekonomi har ett inbyggt problem att den skapar utslagning när marknaden förändras. I den rena marknadsekonomin slås människor ut och om de inte snabbt kan hitta ett nytt sätt att finansiera sin tillvaro så överlever de inte och på det sättet blir det bara de framgångsrika kvar.
I utvecklade samhällen är detta inte acceptabelt och dessutom leder den typen av brutalekonomier till stora förluster i konflikter och skydd mot stöld. Vi har därför skapat system som skyddar den som slås ut mot alltför omfattande förluster. De allra flesta anser att det är rimligt och nödvändigt.

I Sverige och de flesta andra välfärdsstater har dessa system byggts upp som bidrag till den som blir sjuk eller arbetslös. Detta funkade väl när arbetslösheten var låg och det fanns många jobb som kunde utföras trots lite brister i förmåga.
Idag ser arbetsmarknaden annorlunda ut. Specialisering och fler globala aktörer innebär att arbetslösheten hos oss har ökat och kraven på vad som krävs för att få ett jobb dramatiskt höjts. Effekten har blivit hög arbetslöshet och stora grupper som pga av ohälsa inte kan få ett arbete. Samtidigt finns det mer ekonomiska resurser än någonsin hos befolkningen. Det är alltså ont om jobb men gott om pengar. Kostnaderna för ersättningar för de som är sjuka och arbetslösa börjar dock bli så stora att de börjar bli ett problem i samhällsfinanserna och framförallt så är det väldigt improduktiva kostnader.

De hundratals miljarder som läggs på ersättningar genererar ingen annan samhällsnytta än den ekonomiska rundgång som sker genom att pengarna går tillbaka i form av handel mm men för samma mängd pengar som sätts in i den offentliga sektorn får man ut betydande arbetsinsatser från personal inom ex. vård skola och omsorg.
Paradoxalt nog så ropas på mer personella resurser inom samma områden men där måste man hålla nere personalstaten pga bristande resurser. Här finns en tydlig brist i systemet.

SNS har nyligen presenterat en rapport "Reformer för sysselsättning" som jag resonerat kring i ett tidigare inlägg och där kommer flera professorer fram till att det är rimligt att instifta det de kallar Välfärdsjobb. Idén är enkel att istället för att få bidrag när man varit arbetslös eller inte jätteallvarligt sjuk en längre tid så omvandlas ersättningen till ersättning för utfört arbete inom huvudsakligen gemensam sektor.

SNS och dessa professorer kan rimligen inte anklagas för att vara några stödtrupper till socialdemokratin och därför blir det extra intressant när de lägger fram idéer som Sossar brukar tycka är alltför vänsterradikala. Deras rapport öppnar upp för en diskussion på bred front om vad vi verkligen behöver göra för att komma åt arbetslöshetsgisslet. Det är mycket bra. Nu finns det en större tyngd i argumentationen än när vi bara var ett fåtal tyckare som skissade på samma idé.

Det är allt mer uppenbart att den ekonomiska modell som vi har i västvärlden trots sina ekonomiska framgångar inte är kapabel att omfördela resurser från de som har till de som behöver i form av jobb på ett socialt acceptabelt sätt och så snabbt att inte mycket långa perioder av arbetslöshet uppstår.
För den arbetslöse är naturligtvis pengarna man får i ersättning en förutsättning för att överleva men att överleva är inte det samma som att leva. Att leva ett gott liv innebär så mycket mer än att bara ha tak över huvudet och mat för dagen. Vi har alla ett behov av att bli sedda och få ingå i ett större sammanhang. När vi inte får de behoven tillgodosedda försämras vår psykiska hälsa och sakta bryts vi ner till en nivå där vi också förlorar mycket av den förmåga till arbete som kanske en gång fanns. Lång arbetslöshet leder därför till sjukdom om man inte hittar ett annat socialt sammanhang och då blir istället problemet att, ska vi kalla det viljan till arbete reduceras.
Nu har vi sedan den stora arbetslösheten i Sverige startade ca 1992 provat att erbjuda ersättning till den som är arbetslöshet utan att koppla den till någon riktig prestation. Vi har också provat med olika former av utbildningsinsatser. Dessutom har vi under senare tid provat med ekonomiska stimulanser och man kan nog säga att vi kan dra en del slutsaster.
Ekonomiska stimulanser ger väldigt få arbetstillfällen i förhållande till vad de kostar.
Arbetsmarknadsutbildning är väldigt effektiv om den motsvarar vad arbetsmarknaden efterfrågar om inte så är det att kasta pengarna i sjön.
Ersättning utan sysselsättning leder till passivisering och försämrad psykisk hälsa

Slutsatsen borde därför vara att införa ett system som ut som följande:
Ett a-kassesystem som hög ersättning (90% av faktisk lön) under de tre första månaderna och sänkt nivån efter tre månader och fram till sex månader till 75% av faktisk lön (Ombytesförsäkring).
Efter sex månader avslutas a-kassan (en bortre parentes) och ersätts istället av Välfärdsanställning med en lön som motsvarar ca 15-16000 kr/månaden oavsett tidigare inkomst.
Anställningen omfattas inte av anställningsskydd om det skulle finnas ett annat reguljärt arbete som man kan få och i anställningen ingår det ett par timmar i veckan jobbsökeri.
Parallellt med Välfärdsanställningar kan den bytas ut mot yrkesutbildning som erbjuds utifrån behov och den aktuelles förutsättningar.
För personer utan uppfyllda a-kassevillkor så gäller att försörjningsstöd kan ges under sex månader sedan går man in i en Välfärdsanställning under samma förutsättning som de som haft a-kassa.
Sjuk- och aktivitetsersättning finns kvar men prövas mot möjligheten att ingå i en välfärdsanställning efter sex månader. Ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringssystemet harmoniseras mot a-kassa och Välfärdsanställningslön.
Staten, Landstingen och Kommunerna är de enda som kan ta emot välfärdsanställningar där Kommunerna får det yttersta ansvaret för organisering och ansvarar också för verksamhet för Välfärdsanställda som väntar på en placering i annan verksamhet.
Arbetsförmedlingen får ett statligt tillsyns- och utvecklingsansvar av de som ingår i Välfärdsanställningar.
Ideella organisationer kan efter noggrann prövning tilldelas Välfärdsanställda från kommunen om deras verksamhet inte konkurerar med kommersiell verksamhet.

Ett system som detta skulle kosta obetydligt mer pengar än vad som idag läggs på a-kassa, sjukersättning, försörjningsstöd, arbetsmarknadsåtgärder och andra insatser. Även om det skulle kosta något mer så skulle vinsterna för samhället vara betydande både på strukturell nivå och individuell nivå.

Meningslös och ibland nedvärderande aktiviteter som genomförs för att organiesera arbetslöshet och sjukskrivningar kunde minskas betydligt.

En ökad trygghet i samhället inträder när man vet att man kan bli arbetslös och få en hygglig ersättning om man snabbt kan ställa om och man vet också att man kommer att få ett jobb oavsett hur marknaden ser ut för tillfället.

Det finns till och ifrån snack om att arbetslösa, sjukskrivna och försörjningsstödstagare inte vill jobba utan är nöjda med att få en arbetsfri inkomst. Efter mina drygt 13 år inom arbetsförmedlingen vill jag påstå att ja, det finns men de är få. Men tillräckligt många för att det ska vara irriterande. Det här systemet skulle effektivt lösa det problemet.

För tro inget annat, det handlar om att jobba och jobba med rimlig effektivitet för att man ska kunna få någon ersättning. Ogiltig frånvaro, maskning eller betydande samarbetssvårigheter ska naturligtvis innebära högst kännbara sanktioner. Det ska på intet sätt kännas förmånligt att ha en Välfärdsanställning jämfört med att ha ett reguljärt jobb. Men det ska vara ett jobb med anständiga villkor och med riktig lön, ett riktigt jobb helt enkelt.

Jag hävdar att det här är ett system som skulle fungera, vara kostnadseffektivt och öka välfärden. Det har nu också stöd i forskningen.
Nu är det en fråga om ansvariga politiker klarar av att sluta snacka om en bättre arbetsmarknadspolitik och istället börjar införa något bra på riktigt.
Jag hoppas att socialdemokratin ska till sig en sån här förändring då det ligger väl i linje med vad vi tror på, vad vi gjort tidigare och vad vi vill uppnå med våra skyddsnät.

Från ord till handling!

SNS lanserar Välfärdsjobb

Har läst delar av SNS rapport Reformer för högre sysselsättning. Det är intressant läsning på flera sätt.
Dels tycker jag att det är spännande att de kommer fram till att det är bra för både samhällsekonomin och för individen att arbetslösa istället för passiva ersättningar ska erbjudas möjligheten till ersättning mot arbete i form av det de kallar för Välfärdsjobb. Jag har i fler inlägg på denna blog pekat på samma sak och det är ju trevligt att få stöd av ett gäng professorer i nationalekonomi.

Vad de skriver kommer att ha påverkan på ledande politiker och det är därför viktigt att de pekar på det nu gällande systemet kanske inte är så bra.

Lite märkligt är det dock att konstatera att när de gör sin analys kring koppling mellan sysselsättning och ersättningssystem vid arbetlöshet inte väger in att det inte finns ett så enkelt samband som de gör gällande att om man har ett generöst ersättningssystem blir man mindre benägen att arbete.
Det vore riktigt om det var ett oreglerat system som innebar att individen kunde välja. Precis på samma sätt som det finns odelbarheter i arbetstid så är ersättningsystemet vid arbetlöshet behäftat med en rad digitala spärrar. Om du inte vill ta ett jobb så får du omdelbart betydligt mindre i ersättning och om det upprepas till slut ingen ersättning alls. Du har inte möjlighet att säga nej pga av att du tycker det är för långt utan dag och veckopendling ingår i kraven men som alternativ kan du naturligtvis flytta.

Det är dock så att för att detta ska kunna användas i praktiken så måste det finnas arbeten att testa den arbetssökandes arbetsvilja emot. Därför är det så oerhört viktigt att det finns ett utbud av arbeten att erbjuda den arbetssökande annars är det en ganska riskfri inställning att inte vilja arbeta eftersom man får ersättning ändå.
Eftersom det är fråga om en sanktion så har man också behäftat prövningen med en mängs rekvisit som ex att arbetsgivaren som har det erbjudna jobbet kan medverka i bevisningen att den arbetsssökande inte ville ha jobbet eller inte ens sökte.
Många arbetsgivare vill inte medverka i denna process vilket innebär att den arbetslöses vilja till att ta arbete inte kan prövas. Förutom detta finns det en rad administrativa krav på den som ifrågasätter så ibland är det helt enkelt för lätt att strunta i att pröva den arbetssökande vilja.

Jag har märkt den här felaktiga antagelsen förut och jag tror tyvärr att den är så etablerad att den ibland ligger till grund för beslut om a-kassenivåernas storlek.

Det är inte ett stort problem att ha generösa ersättningsnivåer i a-kassesystemet men det förutsätter att det finns jobb att erbjuda den arbetslöse och att om man inte är beredd att ta de jobb som finns omedelbart straffas hårt och skoningslöst.
Så var a-kassesystemet en gång utformat men samhället har förändrats. Okunniga och ibland konflikträdda makthavare har inte förmått att justera systemet så det anpassades till samhället utan istället gjorde man det väldigt enkelt för sig och lät bara kostnaden sjunka.
Ett bättre sätt hade varit att skapa låt oss kalla dem Välfärdsjobb som den arbetssökande kunde anvisas och dessutom följt upp det med en fungerande kontrollapparat som ovillkårligen slog ner på de som inte var beredd att jobba när de var arbetslösa.

I vilket fall som helst är det bra att tanken på att skapa jobb som alternativ till arbetslöshet kommer upp på dagordningen.

Jag blir lite bekymmrad över resonemanget kring kopplingen mellan skatter och sysselsättning och löneläge och sysselsättning. Trots att man hänvisar till en rad etablerade teorier och flera Nobelpristagare så känns det som det är väldigt "lätta" samband som man lutar sina förslag på i dessa delar. Sambnden förutsätter en rad saker som inte nödvändigtvis är så.
Ex skulle det bli fler sysselsatta om ungdomslöner var lägre hävdar man. Det är klart att om priset är väldigt lågt för att anställa en ungdom så skulle jag välja en ungdom framför en äldre även om den äldre kanske producerar mer men inte så mer som skilnaden i lön. Däremot så finns det ingen anledning att anställa fler än vad som behövs i låt säga kafét som jag driver. Jag säljer inte mer kaffe för att det jobbar fler i kafét utan då måste jag i så fall också sänka priset.
Det skapar en negativ inkomstspiral vilket i slutänden kan sluta med att jag bara byter ut äldre arbetskraft mot yngre och arbetslösheten migrerar då till andra åldersgrupper.

Nu finns det naturligtvis en obalans i vissa brascher mellan vad man skulle kunna utföra och vad man prioriterar att göra för att kostanden annars blir för hög. Men sänkningen av kostnaden för ungdomar har ju faktiskt genomförts utan märkbara effekter på sysselsättningen. Däremot har McDonalds tjänat 200 miljoner på att de redan tidigare huvudsakligen anställde ungdomar.

Sänkning av allas löner har ju provats förr (devalvering av kronan på 80-talet) och det vet vi funkar men det får också andra effekter som inte är så bra.

Jag är övertygad om att jobb kan bara marginellt skapas genom förändrade lönerstrukturer och skattejusteringar om man inte samtidigt vill ha en massa andra negativa effekter som utslagning och svårighet att klara försörjningen trots heltidsarbete. Vi kan skapa fler exportorienterade jobb om vi gör vårt arbete relativt billigare jämfört med andra länder men då får vi andra bekymmer på halsen.
Om vi verkligen vill skapa jobb i samhället så är det genom att med tvång kanalisera mer av våra gemensamma resurser till arbetsintensiva områden isamhället som huvudsakligen är för allas bästa. Vår samhällsmodell är väl rustad för att göra detta genom att ta ut skatter tillräckligt öga för att finasiera fler jobb i vård, skola och omsorg och en del andra sektorer som är gemensamma nyttigheter.
Även om det kommer att gnällas så kommer folk inte att sluta att jobba för att vi tar bort en del eller hela jobbskatteavdraget. Kommunerna har skrikande behov av mer resurser för kommande vård och omsorgsbehov och skolan har inte för mycket personal utan för lite.

Men det kommer att krävas politiker som har mod och argument att ta diskussionen om ett samhälle där fler jobbar istället som nu en hoper partier som tävlar om vem som kan sänka skatten eller öka bidragen mest.

Rapporten gör en reflektion över regeringens politik med jobbsakatta avdraget men här gör man i min mening en falaktig analys där man återigen utgår ifrån att jobba får man om man bara är tillräckligt villig att ta jobbet. Det är inte helt sant om inte samtidigt förutsättningarna att få jobb ändras. Löneläget eller kompetenskraven har ju inte förändrats bara för att man gjorde det mindre fördelaktigt att leva på a-kassa.
Sedan räddar man upp sig själva med att säga att effekterna blivit bättre om vi inte hade haft en ekonomisk kris, jasså minsann om inte om fanns.

Regeringens förda politik har misslyckats. Sveriges statsfinanser är kraftfullt försämrade och inte har det blivit särskilt fler job. Däremot har fler slagits ut och klyftorna ökar.
Nu får man ta fram de smartaste för att formulerar ny politik som i delvis är traditionell socialistpolitik med skapade jobb. Sen vill man smyga in sänkningarna av lönerna så det blir ännu större skillnader mellan de som har och de som inte har.
När det gäller ideérna om att Välfärdsjobb så har de absolut en poäng men det andra om skatter och minimilöner har prövats och verkar faktiskt inte fungera utan för de ekonomiska modellernas värld.

Gör vi rätt prioriteringar i skolan?

När jag gick i grundskolan på 70- och 80-talet ansågs det vara viktigt att kunna språk. Själv läste jag tyska vilket jag inte tyckte var särskilt kul.
Förutom att jag hjälpligt kunnat beställa mat på någon tysk krog så har jag haft nytta av min tyska en gång när jag blev stoppad av polisen i Tyskland för att trappsteget till vår hyrda husbil inte var infällt. Jag har med andra ord haft en väldigt begränsad nytta av min tyska.

När jag gick i skolan var tyskarnas engelskautbildning begränsad och i Frankrike var det inte självklart att man lärde sig engelska. Så är det inte nu.
Men fortfarande verkar vi tycka att det är väldigt viktigt att svenska elever lär sig tyska, franska eller spanska. Så viktigt att de ska starta med det redan i årskurs sex.

De unga idag som växer upp i Europa lär sig nästan alla engelska i skolan. Den engelska jag lärt mig har jag haft oerhörd nytta av både yrkesmässigt såväl som privat och det finns ingen anledning att inte tro att dagens unga kommer att ha nytta av sina engelskakunskaper.

Frågan är om de kommer att använda sin tyska när de träffar sina kollegor/kompisar från Tyskland eller om man väljer att prata engelska? Jag vet av egen erfarenhet vilket underläge man är i om man ska föra en diskussion på motpartens modersmål om man inte själv är helt säker på detta språk. Så det verkar klokt att använda ett språk där man är lite mer på samma nivå. Jag använder alltid engelskan om det går i Tyskland för då ökar mina möjligheter att bli förstådd och att förstå.

Är det verkligen en klokt prioritering i grundskolan att alla helst ska läsa ett ytterligare språk?
Jag är inte så säker på det. Kanske är det en bättre prioritering att man förbättrar sin engelska eller om man ska titta på skoljämförelserna, sin svenska.

Om vi ändå tycker att det är klokt att barnen ska lära sig fler språk än två så kanske vi i alla fall skulle fundera på vilka språk som är klokast att lära sig. Är verkligen tyska, franska och spanska de språkområden där vi har svårast att klara oss med engelskan? Nej, så är det naturligtvis inte utan om tanken med språkundervisningen är att möjliggöra kommunikation med så många i världen som möjligt så vore det klokare att lära sig arabiska, kinesiska och ryska. Deras engelskakunskaper är i snitt sämre än tyskarnas.

Nu är ju inte skolan känd för att vara särskilt progressiv och särskilt inte under ledning av borgerliga skolpolitiker. Sedan Britt Mogård (M) skrev under läroplan 80 för 30 år sedan så har den svenska skolan präglats av borgerligt tänkande. Även om Björklund nu vill bortse från detta faktum och gärna vill skylla alla problem i skolan på tidigare sosseregeringar så är det ändå det som är fakta i målet. Skolan är präglad av borgerliga värderingar förmedlade genom läroplaner underskrivna av Britt Mogård (M) och senare Beatrice Ask (M). Nu är det folkpartisten Björklund som skriver under och inte blir det bättre med progressiviteten av det inte, tvärt om.

Tänk om vi skulle få en diskussion om skolan som tog sin utgångspunkt i vad som är viktigt att kunna. Det sägs ju vara så viktigt att vara kunskapsinriktad. Ja men bli det då!
Jag tror att språkundervisningen är ett område som skulle behöva genomlysas förutsättningslöst och ordentligt. Både vad gäller inriktning såväl som metod.

Borgerligheten som Tunisens avsatte president

Likt enväldiga furstar strör borgerligheten skattemedel omkring sig för att framstå som framgångsrika. Likt Tunisens avsatte president har borgerligheten gött de sina och fortsätter att skyffla än mer av våra gemensamma tillgångar till de redan rika.

Skatterna sänks, mest för de rika.
Välfärden privatiseras och drivs av multinationella koncerner som inte ens skattar i Sverige.
Nu senast säljer man ut affärscentrum till oseriösa företag utan att skriva avtal om den utveckling som bolagen skulle stå för.

När ska det ta slut?
Hur mycket ska borgerligheten komma undan med innan befolkningen får nog?
Det är faktiskt inte politikernas pengar eller tillgångar som lättvindigt överlåts till det privata näringslivet utan det är faktiskt våra gemensamma tillgångar som var tänkta att användas för allas vår välfärd.

Att ge miljardertill de allra rikaste verkar vara helt ok men att en sjukskriven, arbetslös eller pensionär ska få några kronor mer i månaden att leva för det hotar visst hela världsekonomin. För att inte tala om att man skulle tänka den banala tanken att istället för att betala över en miljon för varje nytt jobb som skapas genom skattesänkningar (i bästa fall) så skulle man använda de pengarna till att anställa personal inom vård, skola och omsorg eller någon annanstans där de behövs i välfärdsbygget. Då får tre personer jobb för varje miljon. Men det är naturligtvis alldeles för enkelt och skulle ju faktiskt kunna leda till att vi fick ner arbetslösheten, ökade tryggheten och på riktigt inrättade en arbetslinje i Sverige.

Det finns bara en sak att säga: Fy fan!

Hur många jobbskatteavdrag till?

Statsminister Reinfeldt har nu aviserat att det troligen kommer ett jobbskatteavdrag till årskiftet 2012 och ev ett till under mandatperioden. Nu finns det alltså 4 genomförda avdrag och ytterligare två planerade. Succesivt vill regeringen sänka skatterna ännu mer för de som arbetar och mest för dem som tjänar mest.

Klyftan mellan de som arbetar och de som inte kan få ett jobb eller inte kan jobba ökar. Värdet av arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring minskar därmed. Någonstans finns det en gräns när värdet är så lågt att vilken lön som helst är bättre än a-kassa och därmed ges möjlighet att inleda nästa fas; lönesänkningar.

Alla ekonomer är överens om att för att sänkningar av löneskatter ska leda till fler jobb så måste det också innebära sänkningar av lönenivåerna. Alltså det blir fler jobb om lönerna blir lägre framförallt för enklare servicejobb och de som har högre inkomster får behålla mer som de kan köpa tjänster för. Det är inget konstig i det för det är klart att fler skulle köpa ex. hushållsnära tjänster om de kostade betydligt mindre och man hade betydligt mer pengar.

Men det är ett väldigt dyrt sätt att skapa jobb för inte köper du arbetsintensiva tjänster för varje krona som du får mer i plånboken. Kanske betalar du av ett lån. Några kronor sparas till sämre tider eller till en kommande pension. För att inte tala om alla saker som kanske finns på önskelistan. Få av dessa val att använda dina ökade inkomster till skapar fler jobb och särskilt inte i Sverige.

Om det starkaste motivet verkligen var att skapa jobb vore det betydligt effektivare att använda överskottet i statens finanser till att anställa fler personer inom offentlig sektor, särskilt i de mest arbetsintensiva delarna. Där är lönerna relativt låga och nästan varje krona går direkt till utfört arbete. Offentlig sektor är arbetsintensiv och behovet av arbetskraft tydligt.

Nu är naturligtvis inte syftet med jobbskatteavdragen i första rummet att skapa fler jobb trots att man säger så, även om det inte är något som man har något emot om det skulle bli så. Viktigare är att skapa ökade klyftor i samhället för det ökar möjligheten att befästa en borgerlig heggemoni i samhället. Den ekonomiskt starke ökar sina möjligheter och den ekonomiskt svage minskar sina möjligheter att stå upp mot orättvisor och utnyttjande. Drivet tillräckligt långt så slutar de ekonomiskt svagare att tro på samhället eller att bry sig om att delta i det politiska samtalet. USA är ett exempel på den typen av utveckling. Inte mycket mer än hälften röstar och inte är det den välbeställde, högutbildade framgångsrike amerikanen som avstår utan naturligtvis de fattigaste, med lägst utbildning och som hamnat i samhällets skuggsida.
Även om Obama får anses vara radikal i amerikanska mått mätt så är han ändå i hög grad marknadsliberal. Han får dessutom otroligt tufft motstånd av en konservativ senat.

För att dra ut utvecklingslinjen något decenium så kan man säga att ännu fler jobbskatteavdrag leder till fler personer som lever på väldigt små ekonomiska resurser, minskat valdeltagande och ett permanentande av borgerlig politik.
Den moderata partiledningen består inte längre av halvt misslyckade näringslivs- eller adelsbrats med ambitioner om ett återinförande av adelssystem och rikemansklubbar. Istället är det välutbildade nyliberaler som vill skapa ett samhälle där det är stora skillnader mellan de som lyckas och de som inte lyckas så bra. Där det inte är titlar eller anor som räknas utan hur mycket pengar du har på kontot. De har insett att för att nå dit måste en majoritet ges möjligheter att växa lite för att en liten elit ska kunna växa enormt. Däremot vill man inte bära de som inte varit så framgångsrika och därför offras de arbetslösa och de sjuka på marknadsliberalismens altare.

Det är märkligt att inte de reformer som genomförts och planeras granskats hårdare utifrån ett mer långsiktigt perspektiv men det är problemet med just denna smarta strategi att små förändringar märks inte så mycket och när man väl märker vart det dragit iväg är det redan för sent. Inte heller sällan har det varit personligt trevligt för de som ändå haft möjlighet att säga i från med kraft att få lite mer i plånboken varje månad. Själv har jag med en ganska hög inkomst fått ökade ekonomiska ramar som motsvarar en rejäl utlandssemester för hela familjen under flera veckor.

Nu börjar det vara dags att vakna upp ur det ekonomiska ruset och ställa oss frågan om det är så att vi vill ha ett samhälle där stora grupper (ca 10-20%) ska ha inkomster som gör att de nätt och jämnt klarar sig och ytterligare 5-10% som är utan jobb och som inte sällan till och ifrån tvingas till att välja lite mer ljusskygga aktiviteter (svarta affärer, bidragsfusk och traditionell kriminalitet) för att klara sin försörjning.
Parallellt med detta får vi en sämre skola för de som inte har råd att lägga till pengar och en sämre vård för de som inte har råd att teckna tilläggsförsäkringar. På så vis blir fattigdomen på sikt ärftlig precis som den är i USA. Trots att många tror att det är lättare att bli en "self made man" i USA än det är i Sverige så är det faktiskt tvärt om, hitills. Den som föds fattig kommer i högre grad än i Sverige också att dö fattig.

Det första steget mot ett annat samhälle än det som den Moderatledda regeringen i Sverige vill skapa är att sätta jobben före skattesänkningar. Innan arbetslösheten är nära nog lika med noll är det inte rimligt att sänka skatten och de pengar som redan nu överförts i privat ägo skulle räcka till att skapa jobb för mer än 250 000 arbetslösa och då har jag inte räknat med några dynamiska effekter på ökade skatteinkomster på utbetalad lön, på minskade a-kassakostnader, minskade aktivitetstsstödskostnader, minskade socialbidrag eller ökad köpkraft hos arbetande framför arbetslösa. Det skulle innebära att de skattesänkningar man nu har genomföt skulle istället kunnat mer än halvera arbetslösheten. Räknar man med de dynamiska effekterna skulle arbetslösheten nära nog ha raderats bort. dessutom hade vi fått ett enormt resurstillskott i offentlig sektor som skulle ha förbättrat omvårdnaden, minskat sociala problem i ex. skolan, minskat risken för utslagning till följd av arbetslöshet och på det hela taget skapat en ökad trygghet för den som växer upp i kungariket Sverige.

För mig är det helt klart att Sveriges regering inte vill sätta folk i jobb oavsett vad de säger. En lögn är alltid en lögn hur snyggt den än berättas.
Vi behöver inga fler jobbskatteavdrag, tvärtom!