När snön faller kallas försvaret in

Det har nu snöat mer än vanligt under en längre tid och som följd därav har tågen slutat att gå. Nu börjar Banverket att få panik och begär militär hjälp med att skotta snö.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för vad är detta för dumheter?
Om man kallar in Hemvärnet som i verkligheten är det enda försvar vi har kvar i landet som skulle kunna lösa denna uppgift så innebär det att människor som i hög grad har jobb ska ta ledigt för att skotta snö åt Banverket.

Samtidigt har vi 437 916 personer arbetslösa eller i arbetsmarknadsprogram.

Kanske borde någon komma på den, möjligen något banala, idén att anställa snöskottare, men nej inte i Sverige inte.

Att skotta snö är sannolikt en av de uppgifter som kräver minst kompetens på arbetsmarknaden. Du behöver varken erfarenhet eller utbildning för att klara uppgiften även om det underlättar om du är i någorlunda fysisk form. Troligen skulle 60-70% av de arbetslösa omedelbart kunna lösa uppgiften och bland de som nyligen kommit till Sverige och har särskilt svårt att få jobb pga för höga kompetenskrav skulle detta sannolikt vara en önskvärd möjlighet att få visa att man vill och kan arbeta.

Vad är det som gör att ministrarna tror att Hemvärn och övriga soldater skulle vara särkilt lämpade för denna uppgift. Är det deras redan utdelade kängor som är bevekelsegrunden?

Det enkla svaret är att en total mental härdsmälta har inträffat i regeringskansliet, vem blir förvånad?

Vad innebär det för det Svenska samhället?

Tittade på lite statistik över andelen personer i Sverige med utländsk bakgrund. Enligt SCB så är det just nu 17,9%. Jag tog fram räknemaskinen och kollade hur det skulle se ut om ökningen av andelen skulle fortsätta som den gjort de senaste tre åren.
Jag blev en aning paff när jag konstaterade att med nuvarande ökning av andelen personer i Sverige med utländsk bakgrund så kommer personer med svensk bakgrund vara i minoritet om 53 år (om man tar snittet de senaste åtta åren, vilket var så långt tillbaka det redovisades statistik för, så tar det 75 år).
Sannolikt är det lågt räknat för andelen äldre är rimligen betydligt högre bland de som har svensk bakgrund än de med utländsk.
Nu kanske inte invandringen fortsätter i dagens höga takt men det kan faktiskt vara så att jag tillhör den sista generation svenskar med svensk bakgrund som vid sin död är i majoritet i Sverige.

Nästa fråga som infinner sig är ju då vad kommer detta ha för inverkan på samhällsutvecklingen?
En väldigt snabb förändring av människors bakgrund bör också rimligen innebära införsel av nya värderingar, traditioner och synsätt och hur kommer det att påverka vårt sätt att utvecklas? De människor som just nu kommer hit kommer ju från samhällen som avsevärt skiljer sig från det svenska och därmed sannolikt en helt annan uppsättning av värderingar hur man ska förhålla sig till olika saker.

Jag känner inte till så många exempel på så kraftiga förändringar i befolkningsbakgrund. USA är det jag kommer på och det exemplet är ju inte särskilt trevligt att tänka på, nu gick det sannolikt väldigt mycket fortare och kanske var man mer barbarisk på den tiden men frågan är om det finns några andra exempel? Vad kan man i så fall lära av dessa länders utveckling? Det kanske inte blir någon större förändring annat än att en del namn och vissa traditioner blir vanligare. Å andra sidan kan förändringarna bli fundamentala.

I vilket fall som helst känns det som om den snabba befolkningsbakgrundsförändringen borde vara föremål för en hel del diskussioner bland sociologer och kanske även i den politiska debatten. Det känns inte riktigt som den är det.

Är det bara jag som inte tror på odödlighet?

Jag är 43 år och rimligen har jag levt ungefär halva mitt liv. Mycket har hänt under min livstid och på många sätt är det mycket bättre nu än när jag föddes men det är långt ifrån bra.

Materiellt har jag och de flesta svenskar det betydligt bättre nu än på mitten av 60-talet. Men tryggheten är mindre, den sociala oron större och risken för försämrade levnadsvillkor ökande dels genom miljöpåverkan men också genom kraftiga förändringar i världsekonomin.

Fortfarande svälter miljontals människor. Krigen är inte färre och interna väpnade konflikter vanligare och dessutom har vi fått global terrorism. Råvaror håller på att ta slut och vi förstör vår miljö i en allt snabbare takt. Befolkningen ökar ohämmat och klyftorna mellan de rika och fattiga ökar.

Jag drivs av önskan att skapa en bättre värld med högre trygghet, rättvisare fördelning och ett samhälle i harmoni med naturen. Jag skulle gärna vilja se en utveckling i den riktningen under min livstid och då måste det ske något nu och det ganska ordentligt också.

Jag är inte odödlig så jag kan inte vänta i det oändliga och dessutom har jag ingen religös tro så något paradis eller annat efterliv tror jag inte väntar. Möjligen är det det senare som gör att det görs så lite. Eftersom 95% av världens befolkning är troende så kanske de inte tycker att det är något större problem att inget händer för det blir bättre sedan efter detta liv.

Tänk vad spännande det skulle vara om världen samlades för att försöka få ordning på miljön, hungern, krigen, arbetslösheten och orättvisorna.

Jag tror på människans förmåga och jag tror faktiskt att det går att skapa ett paradis i detta liv om vi bara anstränger oss.
Vad tror du - är du med eller mot?

Regeringsmakten måste återvinnas av folket

Den moderatledda alliansens skattesänkningar på 70 miljarder säger de ska skapa 70-tusen jobb. Det är ju bara en from förhoppning och även om det skulle bli så så har varje nytt jobb kostat en miljon?!
Om målet verkligen var att skapa jobb så skulle 70-tusen jobb bara vara hälften så dyrt att skapa inom vilken verksamhet som helst om man inte gick omvägen genom fickorna på de redan ekonomiskt starka.

Dessa kapitalets lakejer har naturligtvis inget att vinna på att de arbetslösa allmänt får arbete men desto mer att vinna på att lågbetalda tjänstejobb uppstår så de kan få ökad service, billigare arbetskraft och mer pengar i sina egna fickor.

Nästa år går vi till val då handlar det om att ta tillbaka makten till folket för att skapa förändring som leder till ett tryggare, rättvisare och bättre Sverige.

Jag blir förbannad när man skuldsätter nationen för att stoppa mer pengar i fickorna på de som redan har och låter sjuka och arbetslösa betala kalaset. I bland kan man fundera på om Hinke Berggren inte hade en poäng, men nej det hade han inte men frustrationen finns där.

Ensamkommande barn behöver ökad proffesionalitet

I år räknar Migrationsverket med att det ska komma 2400 ensamkommande barn till Sverige som söker uppehållstillstånd. Det är nästan 7 ggr fler än vad som kom år 2000.
När ett barn kommer själv till Sverige och söker uppehållstillstånd så förordnas en god man dessa barn som ska ikläda sig förälderns juridiska roll.

Uppdraget är ganska komplext med skolkontakter, kontakter med Migrationsverket, kontakter med socialtjänsten och troligen också en del kontakter med vården. Dessutom ska man interagera med boendet för barnet som ibland kan vara hos en familj som inte ens är utredd av socialtjänsten om de är lämpliga. Mycket av dessa uppdrag måste utföras på dagtid för att kunna interagera med olika myndigheter.

God man är enligt definitionen ett ideellt uppdrag som i och för sig berättigar till ersättning men det bygger ändå på en medmänniskas vilja att göra en insats för en annan människa på sin fritid. Den form av godmanskap som gäller för ensamkommande barn ställer helt andra krav både på förmågan att ställa upp på dag tid men också ifråga om kompetens. Det är ju inte direkt vardagskunskaper att kunna medverka i en asylprocess, vilket i och för sig är bra.

Jag tror att det är orimligt att förvänta sig att det ska gå att hitta så många frivilliag i längden för att lösa dessa uppdrag och många överförmyndare har redan stora problem att hitta lämpliga gode män. Dessutom är uppdraget ganska kortvarigt där det ofta är avslutat inom ett år ifrån det att det påbörjades vilket gör tillsynsprocessen lite besvärlig. För om den gode mannen inte gjort det som skulle gjort är det kanske redan för sent när överförmyndaren får kännedom om det.

Enligt uppgift så använder Holland socialsekreterare till denna typ av uppgifter och jag tror att det är en rimlig väg att gå. Ett alternativ är att inget barn får komma ut i ett boende som inte är kontrollerat av socialtjänsten och den som förestår boendet borde då också kunna företräda barnet. Socialtjänsten borde då ha rätten att utse en tillfällig vårdnadshavare som vanligtvis är den barnet bor hos om det är ett familje hem eller ett eget boende eller någon lämplig anställd om det handlar om ett gruppboende.

Den nuvarande ordningen är inte tillfredställande även om det ska sägas att de allra flesta gode män gör en fantatstiskt bra insats. Men det är inte rimligt att överlämna en så komplex process till lekmän. Varken för barnet eller för den gode mannen. Här behöver vi tänka om och det är därför bra att en utredning har tillsats i frågan.

En politik för full sysselsättning - på riktigt

Jag började jobba på Arbetsförmedlingen 1994 då fick vi lära oss att den svenska arbetsmarknadspolitiken var designad för en arbetslöshet på max 3%. Jag minns inte vad den var då men en bra bit över 3% var den. Nu har vi en arbetslöshet på över 8%. Arbetslösheten ser ut att ha parkerat på nivåer runt 5-6% dvs ca 320-tusen människor är helt eller delvis utan arbete konstant och just nu är det nära 500-tusen.

Under de år jag jobbat på Arbetsförmedlingen har jag sett en hel del olika åtgärder från både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Ingen har varit riktigt dålig men en del av dem har varit krångligt utformade eller kanske fel i tid. Men tyvärr kan jag konstatera att de flesta har bara haft fokus på symtomen och inte på själva problemet.

Problemet på den svenska arbetsmarknaden som jag ser det är att det finns ingen efterfrågan på arbetskraft där det finns pengar och inga pengar där det finns efterfrågan. Det låter rätt banalt men det är egentligen grunden till den höga arbetslösheten. Den senaste ekonomiska krisen har visat på detta samband återigen.

När efterfrågan på produkter sjunker finns det naturligtvis inte heller någon efterfrågan på arbetskraft som producerar dessa produkter. Effekten blir arbetslöshet inom industrisektorn och minskad produktion som i sin tur innebär minskad efterfrågan i andra sektorer.

Detta samband gäller inte för välfärdssektorn. Efterfrågan där beror inte på världsekonomin utan är konstant stigande. Bara för att man inte köper en bil så slutar man inte gå i skolan eller slutar bli sjuk. Här styrs istället utbudet av vilken mängd pengar som finns att betala välfärd för. Delvis är resurserna beroende av vad som produceras i den varuproducerade sektorn men också styrd av politiska viljeinriktningar. Det är faktiskt inte så att man måste sluta med utbildning eller sjukvård bara för man har en liten varuproduktion även om sättet att kanaliserar resurserna förändras i ett sådant läge. Vi tillämpar i huvudsak marknadsekonomi och då använder vi pengar som styrmedel.

Ska man göra det enkelt så borde skatten gå upp så fort antalet arbetande minskar. Tyvärr finns det politiska och nationalekonomiska idéer som bygger på det precis motsatta. När ekonomin går ner så ska man istället sänka skatten för att därigenom få igång konsumtionen igen.

I teorin funkar detta men i en globaliserad värld leder inte ökad varukonsumtion nödvändigtvis till minskad arbetslöshet i landet eftersom det lika gärna kan vara utländska varor som man köper (vilket är högst troligt eftersom svensk produktion inte är inriktad på konsumentvaror). I bästa fall kan det på sikt leda till efterfrågan i vår industri som då börjar sysselsätta fler.

Men svensk industri jobbar under hård press att hålla nere kostnaderna eftersom vi har höga löner och därmed hög välfärd. Det innebär att man ständigt har produktivitetsutveckling som alltid syftar till att ta bort kostsam produktion (läs arbetskraft) för att ersätta med effektivare produktion (läs automatisering).

Vilket innebär att när ekonomin går ner och man säger upp arbetskraft slutar man inte med produktivitetsutvecklingen och när sedan ekonomin åter går upp så har man reducerat behovet av arbetskraft under tiden och bestående arbetslöshet är ett faktum.
Det här är inte bara dåligt för det innebär att man fortsätter att kunna sälja sina produkter trots ett högt kostnadsläge för arbetskraft, problemet är istället att vi inte utnyttjar den lediga arbetskraften.

Ibland funderar jag på om vi har svårt att acceptera tanken att vi kanske inte behöver arbeta så mycket i framtiden genom att vi hela tiden utvecklar vår produktion.
Historiskt så har jordbruksproduktion använt en majoritet av arbetskraften men utveckling har lett till att vi idag använder endast 2-3% av arbetskraften till livsmedelsproduktion som ändå är större än tidigare. Samma utveckling har skett och sker inom industrin. Effekten är att arbetskraft frigörs för att användas i nya sektorer eller där produktivitetsutveckling inte är lika enkel. Dit hör välfärdssektorn men också upplevelsesektorn.

Konsekvensen av denna utvecklingstrend är att vi borde överförra mer resurser från varuproduktion till välfärdsproduktion. Ett effektivt sätt att göra detta med bibehållen rättvisa och en planerad distribution är att göra det genom skatter som sedan finansierar välfärdsproduktion. Jag är dessutom övertygad om att denna produktion ska ske inom gemensam ägo för att motverka överproduktion av lyxtjänster eller ojämn fördelning av utbudet.

Tänk dig ett samhälle, på global nivå, där alla livsmedel vi använder produceras av ca 5% av befolkningen och alla saker vi behöver produceras av 5% av befolkningen och ca 10% av befolkningen behövs för att distribuera och leda produktionen av varor och livsmedel. Vad ska de andra 80% göra då? Svaret blir naturligtvis att vårda, utbilda och utveckla dvs välfärdssektorn, upplevelsesektorn och forskning.

Jag vill påstå att västvärlden står på randen till ett post produktions samhälle och det är därför vi ser begynnande massarbetslöshet i hela västvärlden dvs överskott av arbetskraft. Samtidigt ser vi att alla länder i västvärlden kämpar med otillräckliga resuser (främst brist på arbetskraft)inom skola, vård, omsorg och forskning är inte det konstigt?

Konkret skulle Sverige kunna göra så här:
Istället för att låta 399 662 (samt ytterligare ca 100000 i deltidsjobb) människor gå arbetslösa och få betalt för detta så skulle man kunna låta dessa människor jobba i välfärdssektorn och få betalt för det istället. Staten har budgeterar kostnader för a-kassa och aktivitetsstöd med 53 miljarder för 2010 om man skulle räkna om det till skapade jobb i välfärdssektor skulle man kunna tänka så här.
Efter sex månader med a-kassa erbjuds man en anställning i offentlig sektor med en lön på 15000 kr/månader, utan anställningstrygghet och utan rätt att säga nej till ett reguljärt arbete men däremot är arbetstiden endast 7 timmar/dag. Kostnaden för en anställd skulle då vara 19717 kr/månad. 53 miljader skulle då räcka till 211 366 jobb om man dessutom tog de skattesänkningar på 70 miljarder som regeringen säger ska leda till 70000 jobb och istället stoppar in dessa i offentlig sektor så skapar det ytterligare 295 913 jobb totalt alltså 507 279 jobb. Med andra ord genom att avstå från en skattesänkning och använda pengarna som redan finns i statsbugetens för a-kassa och aktivitetsstöd skulle vi kunna utrota arbetslösheten!
Av dessa pengar skulle staten få tillbaka 38 miljarder i arbetsgivaravgifter och kommunerna skulle få ca 37 miljarder i kommunalskatter ca 56% av dessa pengar är nya pengar som kommer från skattesänkningen som istället blir lönemedel som beskattas igen.

Jag måste säga att jag är både besviken och förvånad att Socialdemokratin inte lägger sådana radikala förslag om man nu menar allvar med att vi vill nå full sysselsättning. Förutom att det skulle innebära att folk fick en inkomst och därmed en viss trygghet så skulle det skapa en lyft i välfärdssektorn som saknar historiskt motstycke.

Men det är väl en illusion att tro att vi skulle ha modet att angripa problemet utan politiken fortsätter att angripa symtomen på mer eller mindre begåvade sätt, just nu rätt obegåvat må jag säga.

Statsmakten måste ta det fulla ansvaret för invandringen

Förra året var ett rekordår när det gäller invandring. Över 100 tusen människor invadrade till Sverige, åren innan var något lägre men ändå över 90 tusen per år. Den största delen invandrare är anhöriga och asylsökande. Tyvärr har dessa personer begränsade ekonomiska möjligheter och dessutom också väldigt svårt att snabbt få jobb i det svenska samhället.

I Sverige gäller fri bosättningsort för invandrare och det är i teorin ett högst rimligt förhållningssätt men i praktiken leder det till att de flesta bosätter sig på ungefär samma ställe. Det blir i större orter, i orter nära större orter där det finns lägenheter och där man har landsmän redan boende.

Nyligen har aktualiserats frågan om att kommunerna måste ta ett större ansvar och framför allt att kommunerna behöver bära ansvaret likvärdigt. Detta resonemang visar i grunden på att invandringen är ett problem för den mottagande kommunen vilket inte riktigt går i takt med centralmaktens uttalade åsikt.

En del kommuner som min egen vill inte skriva avtal om att ta emot fler flyktingar med motivation att man redan tar emot så många att man inte orkar med fler och tycker att andra borde kunna ta ett lika stort ansvar. Andra kommuner som ex Vellinge verkar ha något mer grumliga motiv. Oavsett varför man inte vill öka sitt åtagande så bygger det på att man inte vill ta på sig mer kostnader eller möjligen andra bekymmer.

Det här sättet att hantera frågan liknar ett svartepetterspel där egentligen ingen vill ta på sig något ansvar. Staten kräver mer ansvar från kommunerna och kommunerna tycker att det är för dålig ersättning eller tycker att andra också borde hjälpa till.

Rimligen måste den som äger möjligheten att styra invandringen också ta det fulla ansvaret. Det kan rimligen inte fungera på något annat sätt än att staten som äger möjlighet att strypa inflödet eller öka det också tar det fullständiga ansvaret för sina egna beslut. Om Sveriges riksdag säger att vi ska acceptera en invandring som är på en viss nivå så måste man betala kostnaden för densamma och då handlar det inte om tre år eller fem år utan det handlar om hela tiden fram tills att den invandrade är självförsörjande.

Om kommunerna fick fullständig kostnadskompensation tills dess att den invandrade är självförsörjande så är jag övertygad om att kommunerna inte skulle ha några större problem med att ta emot invandrare, tvärtom så skulle invandringen kunna vara en ekonomisk tillgång i den ansträngda kommunala ekonomin.

Staten å sin sida skulle få ett insitament att faktiskt få till en integration som leder till självförsörjning. Jag är övertygad om att det skulle innebära möjligheter att starta helt andra aktiviteter än idag för man kan då räkna med alternativkostnader.

Alternativt så skulle staten bli ytterst restriktiv med hur många som kan komma till Sverige. Det senare känns inte riktigt så bra i magtrakten men det är ju en rimlig konsekvens om vi ser att vi inte kan nå självförsörjning hos invandrare på en rimlig tid. För att uttrycka det krasst så är det inte möjlighet över tid att importera bidragstagare om vi samtidigt konstaterar att vi måste jobba längre för att behålla nuvarande välfärd.
Detta resonemang får väl anses vara ett skräcksenario men kommunernas klagosång och en del medborgares attraktion av Sveridemokrater tyder på en viss oro i dessa riktningar.

Jag tror att Sverige har en förmåga att hantera en viss invandring, kanske inte riktigt i den omfattning som är nu men sannolikt klarar vi en nettoinvandring på ca 20-25 tusen vilket är ungefär hälften mot idag. Men en invandring i storlek med en mellanstor svensk stad kräver planering, system, struktur och genomtänkta metoder. Det finns inte riktigt på plats idag. Det kräver också att man inte ställer invandrare mot infödda i kampen om välfärdsresurserna och det enda sättet att ta bort det senare är att staten ta det fulla ekonomiska ansvaret.

Staten måste ta det fulla ansvaret för beslut som styrs av riksdag och regering. Kommunerna är i huvudsak välfärds- och serviceproducenter och ska inte göras ansvariga för det världspolitiska tillkortakommanden som en flyktingdriven invandring är effekten av.