Försäkringskassan & Pensionsmyndigheten använd tekniken!

I Sverige finns det drygt 77 000 människor som har god man eller förvaltare. För dessa ska det redovisas ekonomi som ska granskas av överförmyndaren.

I väldigt många av dessa ärenden har huvudmannen (den som har god man eller förvaltare) ersättning från pensionsmyndigheten/försäkringskassan i form av aktivitetsersätting, handikappersättning och bostadstillägg.

Varje år skickar försäkringskassan ut kontrolluppgift där den beskattningsbara delen tas upp dvs aktivitetsersättningen.

Man skulle kunna tycka att det vore praktiskt att alla ersättningar som försäkringskassan och pensionsmyndigheten har betalat ut under året kunde tas med alltså även de som inte är beskattningsbara. Det skulle ge en bättre upplysning till alla och särskilt till gode män och förvaltare som sedan ska redovisa inkomster och utgifter.

Här skulle man kunna använda tekniken lite bättre än vad man gör idag för att underlätta för alla. Ibland undrar man varför det ska vara så svårt att göra saker enklare...

Vågar du dra din gräns mot den privata egoismen?

Vad är egentligen privat företagande?

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det är ett organisatoriskt försök att samordna resurser för att uppnå mervärde.

Mervärdet är oftast ekonomiskt men kan också vara i form av frihet eller möjlighet att göra det man tycker om. Men någonstans i botten kommer det alltid att handla om att skapa ekonomiska resurser genom ett smart organiserande av resurser som skapar ett mervärde.

Det som skiljer privat företagande från offentligt är att makten över företagandet och ev vinst ges till ett begränsat antal människor.

Privat företagande är därför rent principiellt egoistiskt medans offentligt är altruistisk (osjälviskt). Av den anledningen har det varit en genomgående tanke att verksamheter som är väldigt viktiga för samhället och som finansieras gemensamt via skatter ska utföras i offentligt företagande eller som vi oftare benämner det offentlig verksamhet eftersom vi inte alltid organiserar det offentliga företagandet i bolagsform.

Under en rad av år har olika verksamheter inom många områden flyttats över från offentligt ägande till privat. Resonemanget har byggt på att så länge som vi har kontroll över pengarna så kan vi styra verksamheten. Ibland har man också sett det som små inslag i en stor offentlig verksamhet där ett lite annorlunda förhållningssätt kan vara berikande för den huvudsakliga verksamheten. Det har också funnits ett resonemang om att samhället ska ägna sig åt kärnverksamheter, vilket ska sägas att vad det betyder beror väldigt mycket på den ideologiska inriktningen. Det har nog i huvudsak varit ett korrekt resonemang men nu har denna process fortsatt så länge att det börjat förändra maktförhållandena.

Friskolor (borde egentligen heta privatskolor för det är vad de är) börjar nu bli så många att de kommunala skolorna måsta dra ner sin verksamhet för att så stora delar av de ekonomiska resurserna går till privata skolor att kommunen inte har råd att upprätthålla en stor egen skolverksamhet.
Lagstiftningen har också skrivits så att privatskolorna har större rättigheter och mindre skyldigheter än de kommunala. Inom primärvården sätter bristen på läkare landstingen i en utpressningssituation där de har att välja på att privatisera eller inte få någon vård alls. En situation som också understötts av en läkarkår som vill skapa sig en marknad och en moderatledd regering som vill bryta ner det offentliga ägandet för att ge marknaden ökat utrymme.

Den tidigare ekonomiska makten har förbytts i en skyldighet att finansiera privata aktörers aldrig sinande törst efter pengar. Tillgången till skattepengar gör att offentligt finnasierade verksamheter är en kassaskåpsäker affärsidé där efterfrågan alltid är större än tillgången och där medborgarna kommer att kräva att politikeran prioriterar ökade utgifter trots att det inte nödvändigtvis går till behovsrelaterade förbättringar av verksamheten.

De tidigare intressanta alternativa sätten att organisera verksamhet har förbytts i koncerner som minimerar innehållet och optimerar marknadsföringen för att dra till sig fler medborgare och därmed deras skatteunderlag. Att resultatet sedan blir undermåligt eller fuskas till tar man inget ansvar för utan vältras ansvarslöst över på samhället. Koncernerna är inte ovanligtvis större än medelstora kommuner på att driva verksamheter och stordriftstänkandet är uppenbart. Jag kanske ska tillägga att de ägs ibland av riskkapitalbolag vars intresse ligger i att maximera vinsterna inom nya områden?!

Naturligtvis var det flera som varnade för den här utvecklingen men då viftades de bort som bakåtsträvande, dogmatiska och omorderna. Inte ens nu när effekten är tydlig vill få makthavare se de uppenbara riskerna.
I sin iver att få medborgarnas uppskattning agerar fortfarande, i andra fall kloka, politiker för ökade inslag av privata aktörer.
Än så länge är helig mark de stora sjukhusen men sannolikt kommer det bara vara en tidsfråga innan även dessa anses kunna drivas bra eller bättre av privata aktörer. Den moderatledda regeringen har redan förberett sig på att under nästa mandatperiod ge sig på sjukhusen.

För marknaden finns det ingen gräns att expandera där det finns ekonomiska vinster att hämta hem. Marknaden har ingen moral eller känner ingen empati utan vill bara uppnå ett jämviktsläge mellan utbud och efterfrågan.

När det gäller sjukvård, omvårdnad eller utbildning har vi som människor en väldigt hög efterfrågan. För vem vill inte bli frisk om man är sjuk eller att ens barn ska få den bästa av utbildningar eller de närmaste omvårdnad när de inte klarar sig själva?

På marknaden reduceras medborgaren till kund och dess värde mäts efter dess förmåga att betala, så ökar klyftorna och de svagaste sjunker ner i armod och de starka får förutsättningar att skapa dynastier av maktbärare.

Man kan tro att den lagstiftande makten är det verkliga vapnet men i slutänden är det alltid den som äger produktionsmedlen som kommer att avgöra färdriktningen.

Därför är driftformen inom offentlig sektor avgörande för utvecklingen av välfärden, tro inget annat. Den som inte vill att alla väsentliga områden inom välfärden ska drivas i egen regi har antingen ambitionen att öka klyftorna eller har inte insett hur marknaden fungerar. En och annan tror också i övermod att det ska kunan tämja marknadskrafterna och betvinga dem att tjäna medborgarna. De senare tillhör ett utdöende släkte för marknadsmekanismerna är väldigt starka och inte ens de starkaste av kämpar kan stå emot.

Här går den ideologiska skiljelinjen mellan höger och vänster. Det är dags att dra gränsen och börja återta positionerna, innan det är för sent. Det är ingen enkel strid för det finns många som ser en chans att få det bättre genom att få agera på marknaden och att ta ansvar för verksamheten kommer att kräva kompetens, mod och styrka. Men striden är värda att ta för vinsten ger möjlighet att skapa ett bättre samhälle för alla där människor är fria medborgare och inte offer på marknadens altare.

Tidningarnas kris

Dagstidningarna är i kris prenumeranterna sviker och annonsintäkterna sjunker. Många läser tidningarna på nätet och nu börjar tidningarna dra ner på sin närvaro på nätet.

Jag förstår att man inte kan leverera nyheter helt gratis om man ska kunna ha reportrar, fotografer mfl. anställda så måste man ha intäkter. Men det jag däremot inte förstår är varför man inte erbjuder alternativa tjänster till dagstidningen hemburen.

DN kan man prenumerera på och få dagstidningen hem i brevlådan och samtidigt få en pdf fil via mail med samma innehåll. Men går det att bara prenumerera på pdf filen? Nej.

Idag produceras alla tidningar digitalt. Att trycka dem på papper, köra ut dem med flyg, tåg och bil för att läsa dem och sedan transportera dem med bil till återvinning känns väldigt onödigt. Förutom att jag tycker innehållet är klent i den lokala dagstidningen så är ett av skälen till att jag inte prenumererar på någon tidning att jag inte vill bygga upp berg av returpapper i mitt hem.
Varför kan jag inte prenumerera på dem enbart digital så jag istället kan ladda ner dem i en läsplatta?

Här känns det som om tidningsbraschen biter sig fast i en kvarleva och inte inser att tekniken har utvecklats.
Rimligtvis borde kostnaden för produktion och distribution bli försumbar om man gick över till digital leverans och då kanske minskade prenumerationspriser skulle bli möjligt för det är för dyrt att prenumerera på en dagstidning för 200 kr/månaden som innehåller väldigt lite när det intressantaste levereras omedelbart utan extra kostnad på nätet av redan skattefinansierade media som ex lokalradion eller regional TV.

Jag förväntar mig en kaskad av alternativ från tidningsbranschen innan jag kommer att bekymra mig över att de har det skralt med intäkter.

Själva brukar den helt dominerande liberala pressen vara snabba med att klaga på att den offentliga sektor, som ofta har svårt med finansiering, ska moderniseras och därför inte behöver mer resurser. Kanske en titt i spegeln är att rekommendera.
De i princip (finns lite sponsring vid stora evenemang) helt skatte- och avgiftsfinansierade medierna SVT & SR verkar vara mer på hugget än den kommersiella marknaden och levererar nya tjänster hela tiden.

Var inte marknaden det bästa sättet att utveckla samhället? Jasså, inte den här gången heller...

Var är långsiktigheten?

Förändrat elevunderlag leder till att kommunerna skär i lärarkåren. Några sägs upp på gymnasieskolor och högstadiet för att andra ska kunna anställas på lågstadiet.
Vid en första analys verkar väl det rimligt om kullarna varierar över tid, men är det verkligen så enkelt?

Skolans absolut viktigaste resurs är dess lärare. Det har det alltid varit och kommer säkert att så vara under lång tid framöver. Lärarens ämneskunskap, pedagogiska förmåga, personlighet, engagemang och arsenal av utbildningsmetoder avgör om utbildningen kommer att bli framgångsrik givet att eleven är mottaglig.

För att bli behörig som lärare idag krävs förutom 9 års grundskola, 3 års gymnasie dessutom 3-5 års högskoleutbildning. Det innebär att leveranstiden på en behörig lärare är mellan 15-17 år.
Sannolikt är det så att situationen i skolan idag påverkar vilka som väljer att utbilda sig till lärare för att vara behöriga om 3-5 år och med förändringarna i intagningskraven kommer valen att behöva göras i stor utsträckning redan grundkolans 6 årskurs alltså redan 12 år innan man ska leverera. I grundskolans högre stadier och gymnasiet är utbildningskravet 4,5-5 år på högskola. Det är där vi skär idag.

Läraryrket är högt specialiserat. Den som är behörig att undervisa på gymnasiet är inte behörig att undervisa på högstadiet och tvärtom. Om man förståss inte har en äldre utbildning för då kan man vara på både nivåerna men då har man å andra sidan grundare ämneskunskap. Dessutom kan ämneskombinationerna hos läraren variera så att turordningskretsar blir absurda med bara något fåtal lärare i varje krets i en kår av flera hundra.

Ska man få kompetenta, engagerade och lämpliga lärare så måste man räkna med mycket lång framförhållning i sina rekryteringar. Det går helt enkelt inte att nu sparka ut lärare som jobbat 5-10 år för att tro att man ska få tag i bra lärare igen om 5-10 år. För det som sker i skolan idag påverkar vilka som finns tillgängliga om 5-10 år. Vilka högpresterande, engagerade och ambitiösa unga människor kommer att satsa 5 år av sitt liv på en utbildning där det ser ganska mörkt ut när de kommer ut och där de dessutom kanske ska tävla med andra som har 5-10 års erfarenhet med sig och som har tvingats övervintrat i arbetslöshet eller timvikariat under flera år.

Utbildningsväsendet är mycket speciellt. Här krävs det långsiktighet och eftertanke när man disponerar sina resurser. Det är en mycket lång och specialiserad utbildning, det finns nästan ingen alternativ arbetsmarknad, löneläget har inte särskilt hög dragningskraft, med de förändringar som arbetsgivaren vill göra så finns det få andra förmåner och förväntningarna på deras resultat är enorm. Om man vill ha rätt sorts resurser i denna sektor måste man vara väldigt försiktig när man börjar röra om i grytan.

Just nu är kommunerna mycket oförsiktiga och skapar stor osäkerhet vilken arbetsmarknad som kommer att finnas i framtiden för den som är lärare. Det leder inte bara till att de som är anställda känner stor osäkerhet för om de har jobbet kvar och därmed inte presterar på topp men det finns också stora risker till att vi om 20-25 år får ut elever som har fått en väsentligt sämre utbildning.

När de ska möta en allt hårdare konkurrens från utbildningsgiganter som Kina och Indien så är det för sent att se vilka fel man gjorde 25 år tidigare.

Det finns mig veterligen bara ett område som är så långsiktigt som forskning och utbildning och det är klimatpåverkan och där kan vi ju se hur smart vi agerat.

Kanske skulle vi försöka oss på ett lite mer begåvat agerande nu, men det kanske är för mycket begärt.

Ekonomin viktigare än genus

Läser på jämställ.nu om genussystem och intersektionalitet.
Jag vet inte om jag hittar så mycket nytt där egentligen.

Jag tycker att det verkar rätt troligt att genus, sexualitet, ålder, klass och nationalitet påverkar hur jag ser på livet och hur jag förhåller mig till detsamma. Säkert påverkar även utbildning, jobb, fritidsintressen, resor mm. också.

Genusteorier och Queerteorier känns som de är ganska bra på att förklara varför det har blivit som det är men de verkar inte ha så goda förutsättningar att förklara vad som behöver ske för att det ska bli annorlunda. Det formella kan man förvisso ändra på men det verkar väsentligt svårare att ändra på människors uppfattning.

Jag tror fortfarande att de ekonomiska faktorerna har störst betydelse. Om du har absolut ekonomisk frihet kan du också välja tankemönster lättare. Men så länge som du är ekonomiskt berorende så måste du anpassa dig till de som har ekonomin i sin hand. Där spelar det ingen roll om man är man eller kvinna.

Det är ekonomiskt klokt att vara så "normal" som möjligt för då har jag störts chanser att kunna överleva. I en värld där ingen riskerar att dö av svält, ex. större delen av västvärlden, kan man lättare välja att gå utanför normen.

I en strikt form av ekonomisk effektivitetsanalys så vore det mest fördelaktigt om alla var exakt lika under förutsättning att var och en besitter alla de förmågot som behövs för gruppens behov och så verkar det ju faktiskt vara. Alla friska människor besitter tillräcklig förmåga att uppnå det mesta som behövs för artens fortlevnad och utvecklng.

Därför är den viktigaste faktorn för frigörelse från normativa förhållningssätt som ex. genusperspektivet att frigöras ekonomiskt.

Marx hade nog inte så fel ändå.

Skolan behöver satsningar - inte sparkrav!

Runt om i Sverige drar nu kommunerna ner på personalen inom skolan och då främst gymnasiet. Motivet är att barnkullarna minskar.

Något märkligt blir det dock när vi samtidigt säger att Sverige ska konkurrera med kompetens och inte med låga löner. Men ingen verkar reflektera över var en del av denna kompetens uppstår, nämligen i skolan.

Att göra nedskärningar i skolan för att elevunderlaget minskar kan ju tyckas rimligt men konsekvensen är faktiskt att vi säger att utbildningen inte ska bli bättre än vad den varit. Stora klasser och ökad undervisningstid har varit det främsta sättet att hantera stora årskullar som nu rullar igenom gymnasiet. När nu årskullarna minskar för att om 4-5 år öka igen så kunde det varit klokt att använda denna minskade belastning till att minska klasserna, ge tid för kompetensutveckling för lärarna och kanske rusta/bygga nya skollokaler.

Det hade kunnat innebära att de eleverkullar som nu kommer skulle få ännu bättre utbildning och lärarna skulle kunna vässa sig ytterligare för att kunna fortsättat att leverera utbildning i världsklass.

Tyvärr verkar inte det vara den väg vi vill gå. Antalet lärare ska minskas till nivåer som ligger under den lärartäthet vi hade innan de stora barnkullarna rullade in och skolledarna tar strid för att kunna ta ut mer undervisningstid av lärarna (det är sannolikt ett måste för att kunna få ihop undervisningen efter alla nerdragningar). Effekten blir fortsatt stora klasser och ett läraryrke som ger små möjligheter till reflektion, fördjupning och kompetensutveckling. Dessutom vill skolledarna ge sig på den kanske främsta löneförmånen som lärare har nämligen de långa loven.

Är det verkligen den skolan vi vill ha? En skola där det är stora klasser med ibland över trettio elever, min egen grabb går i en klass med 33 elever i åk 5. Lärare som har liten tid att förbereda sig för utbildningsinsatsen och där tiden för rättning och efterarbete minimeras vilket innebär att proven tvingas bli av krysskaraktär. Den typen av prov har man i USA och där har man nu de första generationerna som kan mindre än sina föräldrar.

Läraryrket som den nuvarande minsistern ville höja statusen på riskerar att bli ett yrke för de som inte kan få något annat med i förhållande till den långa utbildningstiden låg lön, ofta omodern arbetsmiljö, sociala konfrontationer med elever och föräldrar och ytterst få andra löneförmåner.

Skolan behöver istället behålla de lärare som nu riskerar att få sluta för att göra ett generationsbyte i skolan där äldre lärare med kortare utbildning och mindre fördjupad ämneskunskap växlas ut mot yngre lärare med högre kompetens.
Klasserna behöver bli mindre så att varje elev ges mer tid till dialog med läraren och stöd i sitt lärande.
Gamla skollokaler rivas och ersättas av skollokaler anpassade till det postindustriella samhällets krav.
De sociala friktionerna i skolan mötas med insatser från beteendevetare och socionomer inte oftast av ämneskunniga pedagoger.
Lärarnas kompetens kontinuerligt utvecklas och fördjupas både vad gäller ämneskunskaper såväl som pedagogik och metodik.
Lärarna ges tid till och krävas på att jobba med ordentlig förberedelse inför varje utbildningsinsats. En stressad, dåligt förberedd lärare är ingen bra pedagog.
Kontinuerligt kontroll av att lärarna tillämpar medtoder som främjar lärande så vi inte får en lärarkår som inte motsvarar kraven som kan ställas på världens bästa skola.

Det finns andra konsekvenser som en besparing på skolan innebär och det är en brsitande framtidstro och ökad arbetslösahet. Skolan är ofta av central betydelse för hur ett samhälle fungerar och utvecklas. Där man inte satsar på skolan där vill ingen verka och bo.

Att i en tid av hög arbetslöshet och begynnande akademikerkris minska arbetstillfällena i skolan verkar inte så genomtänkt men tyvärr har ju plus i boksluten och låga skatter blivit viktigare än välfärdsförbättringar, låg arbetslöshet och ökad konkurrenskraft.

Det är dags att tänka om!

När snön faller kallas försvaret in

Det har nu snöat mer än vanligt under en längre tid och som följd därav har tågen slutat att gå. Nu börjar Banverket att få panik och begär militär hjälp med att skotta snö.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för vad är detta för dumheter?
Om man kallar in Hemvärnet som i verkligheten är det enda försvar vi har kvar i landet som skulle kunna lösa denna uppgift så innebär det att människor som i hög grad har jobb ska ta ledigt för att skotta snö åt Banverket.

Samtidigt har vi 437 916 personer arbetslösa eller i arbetsmarknadsprogram.

Kanske borde någon komma på den, möjligen något banala, idén att anställa snöskottare, men nej inte i Sverige inte.

Att skotta snö är sannolikt en av de uppgifter som kräver minst kompetens på arbetsmarknaden. Du behöver varken erfarenhet eller utbildning för att klara uppgiften även om det underlättar om du är i någorlunda fysisk form. Troligen skulle 60-70% av de arbetslösa omedelbart kunna lösa uppgiften och bland de som nyligen kommit till Sverige och har särskilt svårt att få jobb pga för höga kompetenskrav skulle detta sannolikt vara en önskvärd möjlighet att få visa att man vill och kan arbeta.

Vad är det som gör att ministrarna tror att Hemvärn och övriga soldater skulle vara särkilt lämpade för denna uppgift. Är det deras redan utdelade kängor som är bevekelsegrunden?

Det enkla svaret är att en total mental härdsmälta har inträffat i regeringskansliet, vem blir förvånad?