Det duger inte att bara vilja peta i jorden om man ska anlägga en trädgård

Det finns ett sökande inom det socialdemokratiska partiet. Ett sökande efter ett budksap som vinner människors förtroende.
En del i detta sökande handlar om att formulera ett budskap som tilltalar väljarna för att de åter ska röst på oss. Naturligtvis vill varje parti att man ska vinna medborgarnas förtroende så man får inneha den politiska makten. Men denna del i sökandet har fått för stor betydelse.

Att vinna val för att bara inneha makten duger inte för ett parti som i längden vill få medborgarnas förtroende. Makten är bara ett medel för att uppnå mål om nödvändiga förändringar.

Jag vill ge en del kritiker delvis rätt i att socialdemokratin har bilivit för upptagen med makten. Vi har styrt och reformerat landet under en mycket lång tid och det har till slut lett till att vi blivit lite för konservativa, som en trädgårdsmästare som blivit allt för förälskad i sin egen trädgård.
Låt mig fortsätta denna trädgårsliknelse en stund.
Som goda trädgårdsmästare har vi beskurit buskar som inte blivit snygga längre och planterat lite nya när det behövdes vattnat och gödslat när så har behövts och trädgården har varit fin och välmående. Men precis som med trädgårdar så växlar önskemålen på samhället över tid.

Medborgarna har börjat efterfråga en annan stil av trädgård eller åtminstone en förnyelse. Moderaterna erbjöd sina tjänster och drog in i trädgården och radikalbeskar både den ena och den andra busken och drog ner på budgeten för både gödsel och vatten i någon snävt darwinistisk iver att de starkaste plantorna klarar sig nog. En vattnad och gödslad planta blir bara bortskämd!
Det där tilltalade en hel del, inte för det blev vackert i trädgården utan för att det börjades göras förändringar.
Precis som husägaren kan ha tolerans för att trädgården ser eländig ut när man precis anlagt den så hade man förhoppningar om något bättre när det väl växt upp och den nye trädgårdskreatören utlovade en mycket bättre trädgård när väl dennes rensning hade fått verka och under tiden kunde man ju glädjas åt insparade pengar på gödsel och vatten.

Nu har trädgårdsrensningen pågått en längre tid och det ser rätt anskrämligt ut i trädgården. Medborgaren börjar bli lite orolig över vad som ska bli resultatet av den nya trädgården. Funkar verkligen radikalbeskärningarna? Var inte skuggan från den numer radikalbeskurna busken ändå inte rätt uppskattad och de insparade pengarna på gödsel och vatten har ju ändå gått åt till det nya parasollet som ska ge skugga istället för busken.
Det har dessutom dykt upp en ny trädgårdsmästare i stan som förmedlar ett budskap om att en vacker trädgård inte uppstår genom att man slutar vattna och radikalbeskär alla buskar, det blir bara fult och dyrt i längden.

På det viset är Juholt en bra start på ett digert arbete inom socialdemokratin. Han har ett tilltal som väcker förhoppning och intresse. Men det räcker inte med bara ett bra tilltal. Det måste finnas en rejäl verktygslåda som backar upp vad som sägs.
Här återstår det en hel del att göra, för socialdemokratin behöver formulera en politik som gör att vi har goda skäl till att få människors förtroende att inneha makten.

Vi kommer inte att få tillbaka jobbet som trädgårdsmästare med att säga att vi ska återskapa den trädgård du hade tidigare för den vill inte de flesta ha tillbaka, i alla fall inte helt likadan. Men lika lite får vi tillbaka jobbet om vi utlovar samma trädgårdslösning som den nuvarande säger sig vilja skapa.

Människor vill naturligtvis ha en trädgård som känns modern och med i sin tid men som också tar med sig traditioner som fungerat väl. Att ta med sig traditioner handlar mycket om att ta med sig de delar som handlar om en stark offentlig sektor som en garant för att hela trädgården kommer att fungera och inte bli ett elände i tre hörn men prunkande i alla regnbågens färger i det fjärde hörnet. I den delen är socialdemokratin på hemmaplan om man törs lämna en del nya inslag i trädgårdsläran om konkurrens och marknadslösningar mellan växterna och hålla sig till lite mer traditionella värden.
Förnyelsen är däremot lite mer outforskat territorium.
Här handlar det sannolikt om ovana idéer om mer ekologiskt inriktade reformer. Plantera nya träd och buskar som vi aldrig tidigare skött om och kanske helt nya trädgårdselement som vi aldrig haft i vår trädgård tidigare.

Dessa förändringar kommer naturligtvis inte av sig själv men några principer måste ändå vara gällande. Ingen ska lämnas åt sitt öde och slås ut om den inte är tillräckligt livkraftig, i alla fall inte utan rejäla möjligheter att växa sig stark. Idéerna ska bära för en ganska lång tid och vi tar inte in system som riskerar att slå ut det som redan finns.

Jag tror på en radikalisering av samhället. Fler gemensamma lösningar och mindre marknad. Samhället måste byggas i samklang med den natur vi lever i på ett helt annat sätt än idag men det ska bygga på hög kunskap och teknologi snarare än återgång till ett mer primitivt samhälle. Vi måste fundera över globaliseringen så att nödvändigt och önskvärt samarbetat mellan samhällen inte leder till kollaps.
Vi måste använda alla de mänskliga resurser vi har i samhället istället för att låta människor förpassas ut i sysslolöshet och passivt beroende av andra.
Jag är övertygad om att demokratiska stater på ett helt annat sätt måste agera gentemot diktaturer inte bara för att det är ett oacceptabelt styrelseskick men också för att vi inte kan hantera konsekvenserna av väldigt olika spelregler i olika samhällen. Olikheter som leder till oacceptabel skillnad i förutsättningar för produktion men också i sina mer extrema former till ohanterlig migration.

Med en trädgårdsmästare med ett tilltal som väcker intresse och kanske rentutav entusiasm och en tydlig mission att förändra samhället till något bättre men också annorlunda än vad som är idag så är jag rätt säker på att många medborgare är intresserade av att anlita våra tjänster.

Ett fösta steg är att få med sig trädgårdsarbetarna så de känner att vi har en idé som bär, bra verktyg och en plan som faktisk går att tala sig varm för, först då kan det bli något gjort i trädgården. Vi vill sköta trädgården för vi är övertygade om att vi kan göra något nytt, bättre och intressantare av den och inte bara för att vi tycker om att peta i jorden.

Oskadlig migration

Det pågår en kontinuerlig diskussion om invandringen ska minska eller om den kan vara som nu eller till och med öka något. Den diskussionen har intensifierats av SDs intåg i rikspolitiken.

Jag har i tidigare inlägg intagit en något oroad hållning till migrationen i världen och jag har ingen anledning att vara mindre oroad nu än tidigare. Väldigt stora grupper av människor är på flykt och det är både ett problem i sig men också ett symptom på att en del av världens länder har svårt att skapa en rimlig livssituation för sina invånare.

Något som förvånar mig något är att att det inte verkar finnas någon riktigt välgrundad uppfattning om hur stor invandring ett visst land kan klara av utan att det får negativa konsekvenser för samhället.

De senaste två åren har invandringen brutto varit ca 100 000 en del tycker att det är väldigt mycket och andra säger att vi kan ta emot fler. Men rimligen finns det någon form av gräns för hur många människor som kan invandra i en befolkningsgrupp givet en viss kulturell konstitution och ekonomiska förutsättningar.

Ingen vill väl på allvar påstå att världens ca 34 miljoner flyktingar alla skulle kunna invandra i Sverige utan att det skulle få väldigt negativ påverkan på samhället. Men samtidigt är det oseriöst att påstå att noll invandring är det enda som kan fungera.

Om 34 miljoner är för många och noll är färre än vad som är skadligt så finns det alltså ett mått på vad som är oskadlig invandring i ett samhälle som vårt. Den nivån borde ur ett samhällspolitiskt perspektiv vara väldigt angelägen att känna till.

Vill man göra det hela betydligt mer komplicerat så kanske man också skulle vilja veta var gränsen går för invandring som har en positiv inverkan på samhället. Här kan det teoretiskt vara en negativ invandring som är målet men det kan också mycket väl vara en positiv invandring.

Vilket som än är fallet så borde den som har samhällets bästa för ögonen vilja veta var denna nivå ligger för att kunna ta rätt beslut för framtiden.

Jag har aldrig hört någon som kunnat peka på var dessa gränsvärden befinner sig och det är sannolikt en ganska svår beräkningsmodell att ta fram för det är väldigt många parametrar som påverkar. Men bara för det är svårt så kan det inte varken vara omöjligt eller oönskat.

Med den ökningstakt som andelen invandrare har ökat i Sverige de senaste tre åren kommer personer med utländsk bakgrund att vara i majoritet om lite drygt 50 år räknar man på ökningstakten de åtta senaste åren tar det knappt 80 år. Det betyder inte att det behöver blir ett sämre samhälle men det är ändå rimligt att påstå att det på väldigt många områden kommer att vara väldigt annorlunda. Det är också rimligt att det kommer att innebära ökade risker för etniska konflikter och mer förändrade och mer divergerade värderingar än med ett mer etniskt homogent samhälle.

Vilka nivåer det är som gäller åt det ena eller andra hållet så borde det ligga i vårt intresse att ha en bättre uppfattning om hur samhället förändras av ökad andel befolkning med utländsk bakgrund. Att ta fram modeller för konsekvenser av olika nivåer på invandring borde vara lika självklara att ta fram som modeller för hur samhällsekonomin påverkas av olika ekonomiska förändringar.

När det gäller invandringen finns det tyvärr ett strutsbeteende som huvudsakligen gynnar kraftigt främlingsfientliga krafter.

Tröttsam regering utan kreativitet

Att den nuvarande svenska moderatledda regeringen redan verkar har regerat sönder sig är väl ingen större hemlighet. Arbetslösheten är hög, barnfattigdomen ökar och Sverige dras isär. I inledningen på en högkonjunktur säger allt fler svenska företagare att de inte kan få tag i kompetens arbetskraft trots att vi har drygt 400 000 arbetsslösa. I det läget avfärdar regeringen alla former av arbetsmarknadsutbildningar!? Istället ska allt fler skattemiljarder plöjas ner i höjda jobbskatteavdrag och minskade skatter för de som tjänar allra bäst. Antingen kör man sin ideologiska race utan att bry sig om konsekvenserna eller så är man dum på riktigt, jag vet inte vad som är värst. Det är inte de som har jobb som behöver mer för att barnfattigdomen ska minska. Det är inte de som har jobb som borde jobba mer för att företagen ska få tag i kompetens och det är inte genom att de som redan har mest får mer som klyftorna i Sverige minskar. Det borde vara ganska enkel logik. Det är de som har fel kompetens och som är utan jobb som behöver omskolas så de kan ta de jobb som finns. Det är genom att arbetslösa får jobb som klyftorna i landet minskar. Det är arbetslösheten som skapar barnfattigdom. Trots att behoven av kreativ politik är större än på länge så har vi en finansminister som i spetsen för sin regering krampaktigt klamrar sig fast vid skattesänkningar som den enda vägens politik. Det börjar blir riktigt tröttsamt med den här regeringen, jag hoppas att medborgarna i allmänhet är klokare än regeringen, det torde inte vara så svårt så jag tror att min förhoppning besannas.

Produktivitet i offentlig sektor

Häromdagen hade jag en diskussion med en god kamrat om produktivitetsutveckling i offentlig verksamhet hade lite olika syn på vilka möjligheter som finns. Den diskussionen känns som den förtjänar lite mer formulerande och efterforskning jag ger mig här på ett inledande resonemang.

Vad är då produktivitet?

I sin enklaste form är det kvoten mellan resultat och insatta resurser. Vilket innebär att produktiviteten ökar om resultatet är högre med samma insats eller om insatsen minskas med samma resultat.

Socialstyrelsen har i ett inlägg på sin hemsida definitionen att det är att göra saker på rätt sätt och lyfter in detta i en beskrivning av effektivitet där effektivitet är att göra saker på rätt sätt och att göra rätt saker. Det är ett lite annorlunda förhållningssätt tycker jag än det klassiska begreppet.

Om man ska ha en positiv produktitvitetsutveckling i offentlig verksamhet enligt den klassiska beskrivningen så kräver det att man får ut ex. mer vård för varje insatt krona.

Låt oss hålla oss kvar här en stund och fundera över vad det innebär.

Vård är i huvudsak en kombination av behandling och omvårdnad.

På behandlingssidan har vi haft en rasande utveckling med nya mediciner och ingrepp som gör att vi idag kan återställa många fler till ett friskt liv men också rädda många kvar i livet och minska besvären.

Man kan nog med fog säga att kunskapsutvecklingen inom behandlingsområdet har inneburit en kraftig produktivitetsutveckling.

Men hur ser det ut på omvårdnadssidan?

Nya material och tekniker har förbättrat produktitiviteten i kringverksamhet som ex tvätt och städ. Inte så mycket kanske men ändå en hel del, framför allt är jobbet i sig inte så slitsamt.

Men i själva kärntjänsten har det inte hänt särskilt mycket.

Att mata, tvätta, bädda och låta patienten utföra sina behov fungerar i stort sätt på samma sätt idag som för hundra år sedan. Bättre lokaler gör att det är enklare idag än för hundra år sedan men sedan 80-talet får man nog säga att dessa aktiviteter utförs på ungefär samma sätt och ungefär samma förutsättningar.

Omvårdnad är den vårdverksamhet som kommunerna i huvudsak håller på med. Här finns det alltså små produktivitetsvinster att göra med ny teknik.

Det kokar ner till att för att bli mer produktiv inom dessa verksamheter så måste man göra mer med mindre.

Det handlar i realiteten om att tvätta, mata, städa, bädda och hjälpa vårdtagaren med sina kroppsliga behov fortare. Är det verkligen möjligt?

I viss mån är det naturligtvis det. Det har sannolikt funnits och finns kanske fortfarande kvar lite marginaler hos personalen där de idag inte jobbar till 100% med kärnverksamheten och kanske tom. sitter ner och dricker lite kaffe.

I ett lite större perspektiv så avsätts en hel del resurser för ledning och styrning och om man skulle kunna ha en helt självstyrande vårdpersonal och automatiserade administrativa system så går det att få ut lika mycket för mindre insatta resurser.

Jag tror att den produktivitetsförbättring som många önskar inom offentlig verksamhet endast är möjlig om den sker i ledning och styrningsledet.

Att tro att det skulle gå att få ut mer omvårdnad på varje anställd i någon högre utsträckning tror jag är utsiktslös snarare finns det en påtaglig risk att det fungerar ungefär som en fiolsträng. Det går att skruva åt den så den blir hårdare spänd, i början kan man vrida många varv utan att något annat händer än att det blir en renare ton. När strängen väl är spänd så går det inte längre att enkelt skruva flera varv men det går att skruva lite till och lite till men till slut så brister strängen och då blir det ingen ton alls.

Om vi fortsätter att kräva mer resultat av personalen hela tiden utan att göra förändringar i metod eller förutsättning så kommer de till slut att haverera och inte leverera alls eller leverera betydligt sämre.

Produktivitetsutveckling inom industri fungerar på samma sätt. Det går till en viss gräns att få ut mer produktion av personalen med organisations- och/eller insitamentsförändringar men för att göra verkligt stora förbättringar krävs ofta ett teknikskifte.

Produktivitetsförbättringar inom tjänstesektorn följer samma regler men vi glömmer ofta bort att där finns en prismekanism med i bilden som gör att man tar betalt betydligt högre än vad insatsen kräver därmed har man stora marginaler att ta in fler jobb med samma personal.

Ta cafét som exempel. Har man 50 platser och öppet 8 timmar per dag och 2 anställda så kan man lite grovt räkna med att verksamheten går runt på 200-250 gäster om det handlar för 30 kr i snitt. Teoretiskt så har man utrymme för att ta emot 50x2x8=800 gäster om man tänker sig att man fikar i 30 minuter.

Man kan säkert klara av 4-500 gäster på två personal om de inte alla kommer samtidigt alltså finns det här utrymme för produktivitetsutveckling genom ex marknadsföring.

Så ser det inte ut inom äldreomsorgen. Det finns mycket få lediga plaster för fler gäster och personalen är anpassad till precis det jobb man har. Personalstaten är så hårt anpassad att man ex inte ens jobbar heltider utan delar av tjänster som 83% eller 62,5%. Det finns helt enkelt inte utrymme för att öka produktiviteten mer om inte tjänsten får ändras.

Förändringen av tjänsten går dessutom snarare i riktning mot mer personalkrävande insatser än tvärt om.

För att jämföra med cafét där vi gått från bordsservering till självservering så går vi i äldreomsorgen från bordsservering i cafélokal till bordsservering i egen kupe´

Så här ser det ut inom många områden inom offentlig verksamhet och när privata aktörer ger sig in i detta så gör de det genom att skära på kvalitén på tjänsten. Ännu lägre bemanning, sämre utbildad personal och minskad administration för den måste ändå kommunen ha kvar för att kunna ge rapporter till statliga organ. Resultatet har vi sett i media mer än få gånger med vanvård, betygsinflation och dålig personalpolitik.

Produktivitetsförbättringar är därför enligt min mening inte så lätt att uppnå i offentlig verksamhet utan att riskera att få stora problem med kvalitén på verksamheten.

Jag tror därför att det mer handlar om vad vi ska göra än att försöka göra det vi gör så mycket mer effektivt. Det betyder inte att viinte alltid ska jobba med att vara resurseffektiv för det är viktigt men om vi fokuserar enbart där så gör vi inte rätt saker utan blir överdrivet intresserade av att saker görs på rätt sätt.

Diskussionen borde handla om vilket åtagande samhället ska ha och vad som lämnas till den enskilde. När vi valt vad vi ska göra gemensamt så kommer det att kosta pengar. Om mängden som vi ska göra gemensamt är stor så blir också prislappen hög.

I Sverige har vi valt att ha ett stort mått av tjänster som utförs gemensamt därför har vi höga skatter. Om vi vill fortsätta att sköta stora åtaganden gemensamt och antalet som behöver dessa tjänster ökar så kommer prislappen att gå upp. Om löneutvecklingen inte är snabbare än ökningen av kostnaden för de gemensamma tjänsterna så kommer vi att få avstå en större andel i skatt. Det är i grunden busenkel matematik.

Just nu pågår någon form av märklig diskussion som bygger på att vi ska kunna få ut mer för mindre pengar genom att låta privata aktörer göra jobbet eller att större åtaganden för samhället ska rymmas inom de resurser man redan har.

Om det verkligen är på det viset så finns det en tro att människor som jobbar i vård, skola och omsorg har väldigt lite att göra.

Jag har haft förmånen att jobba inom båda områdena och jag vill nog påstå att det är hårdare tryck på arbetsuppgifter inom offentlig verksamhet än inom privat. Däremot har det funnits många gånger när jag inom offentlig verksamhet frågat mig om jag gör rätt saker. Men till skillnad från privat verksamhet så kan man ofta inte förändra detta snabbt och enkelt (det är förvisso inte alltid så snabbt och enkelt där heller) för det är fastslaget i lagar, regler och direktiv som är till för att säkerställa att verksamheten sköts på ett visst sätt oavsett om det är effektivt eller inte.

Jag har ägnat väldigt många arbetstimmar åt att skriva planer som varken jag eller den planen var till för hade någon större nytta av i just den situation som den klienten befann sig i just då men det skulle skrivas planer i alla fall för det hade regeringen och riksdagen fastställt att alla skulle ha, dessutom med ett visst tidsintervall även om inget väsentligt hade förändrats.

Jag räknade ut vid det tillfället att över halva min disponibla arbetstid behövde ägnas åt detta och det var nytta med det i kanske 10-20% av fallen.

Den ineffektivitet som finns i offentlig sektor hänger ofta ihop med den här typen av regelringar. Vad man ska göra är extremt styrt och för att få tid och resurser att räcka till så blir det ett osunt fokus på att pressa in mer och mer på färre och färre.

När mål sätts upp och metoderna dessutom bestäms och resurserna begränsas och dessa inte stämmer överens då blir det stora problem.

Jag tror därför att vi i offentlig sektor måste ha flera parallella processer igång samtidigt som kan beskrivas med nedanstående frågor:

1.Vad ska vi göra och gör vi rätt saker?

2. Går det vi gör att göra på ett smartare sätt?

3. Om vi gör rätt saker och på ett tillräckligt bra sätt hur förklarar vi det för medborgarna så att de är beredda att betala för det?

4. Vad gör vi om förutsättningarna ändras? Vad slutar vi med och/eller när begär vi mer pengar?

Det känns faktiskt riktigt bra

Rätt tjatigt att säga något om Juholt ellet Jämtin, känns det som. Jag kan inte säga att jag känner någon av dem men känner till dem båda sedan SSU-tiden och de har givit ett gott intryck båda två. Jag har stora förhoppningar att det ska fungera väl och är ganska övertygad om att det blir så. Framförallt är det bra att vi nu har kommit fram till ett skarpt förslag.

Jag har kollat lite kommentarer på nätet och kan skönja en viss förhoppning om att socialdemokratin ska distansera sig mer från borgerligheten nu med ny ledning. Jag delar den förhoppningen.
Sverige och världen behöver mer demokrati och mindre marknad. Vi behöver politik som angriper de verkligt viktiga frågorna och där är fördelning en av dem. Världen blir inte med automatik bättre för att marknaden gör större vinster och tillväxten stiger. Om världen och Sverige ska bli en bättre plats att leva i så handlar det i hög grad om hur dessa resurser används och fördelas.

Ett samhälle där de framgångsrika och lyckosamma får en allt större del av kakan är att vrida samhället bakåt mot ett samhälle före 1900-talets början.
Det är den förändringen som sker i snabb takt i Sverige med den nuvarande regeringen men den har inte kraftfullt motverkats av socialdemokratin sedan 90-tals krisen.

Jag är ingen stor företrädare för bidrag och subventioner utan fördelningen måste istället bygga på att alla som kan får arbete och att arbete värderas på ett sätt som ger en rimlig fördelning i samhället.
Detta kombinerat med en stark offentlig sektor som fördelar gemensamma nyttigheter till alla medborgare efter behov och inte efter betalningsförmåga tror jag är framgångskoncept även i morgondagens samhälle.
Den mixen har varit soacialdemokratins paradgren och gjort att vi som nation rört oss från en relativt fattig randstat i europas utkant till en välmående nation i det absoluta toppskitet i världen.

De senaste årens avregleringar och marknadslösningar visar sig på område efter område bli både dyra och dåliga och samtidigt pågår en omvälvande process att omdana Sverige från en demokratisk nation med starka gemensamma stödsystem till en marknadsstyrd stat med enorma skillnader mellan medborgarna och med ett gemensamt system som bara täcker det absolut nödvändigaste och knappt det.

Hade det inte varit för att kommunerna med näbbar och klor slåss för att ha vård, skola och omsorg som ger möjlighet för människor att känna trygghet och möjlighet att växa hade vi redan nu varit ett mycket sämre samhälle för staten har genom regringens agerande tagit sin hand ifrån att ge medborgarna tryghet och möjlighet för nästa generation att överträffa den föregående.

Här har Juholt och Jämtin en stor utmaning i att leda ett parti som kan visa på möjligheten att tillsammans kan vi så mycket mer än vad var och en av oss kan åstadkomma.
Det handlar om att förklara solidaritet och jämlikhet på ett konkret och relevant sätt och höja oss över någon form av tycka synd om mentalitet.

Att visa på att friheten blir faktiskt större för alla när inte den individuella friheten får härja fritt.

Att låta rättvisa återigen vara något som handlar om något mycket större än att jag ska ha mer.

Jag hoppas och tror att de faktisk kan påbörja en process där vi som rörelse vill skapa ett samhälle som är mer än summan av delarna och att bli en bättre version av samhälle.
Jag är övertygad om att det finns möjlighet att vinna människors förtroende och engagemang för ett sådant samhälle, jag tror tom. att det finns hos många en längtan efter politik som erbjuder den utvecklingen istället för den orgie i egoism och marknad som varit rådande en allt för lång tid.

Lycka till att ta ledartröjan i det arbetet, nu kör vi!

Att försämra verksamheten smartast

Jag blir så trött när jag tänker på friskolereformen.
Hur naiva var dådtidens politiker och en del är kvar där än?

- Vi låter alla som vill det få öppna en skola och kommunerna måste betala om skolverket tycker att den som vill öppna skola har rimliga förutsättningar att driva skolan.
Det är jättebra för människor att de kan få välja skola till sina barn!

Nu sitter vi här ett tiotal år senare och kan titta på hur det blev.

Religiösa extremister, pedofiler och profitörer har fått en ny tummelplats att agera på.
Miljarder av skattekronor rullar ner i utlandsbaserade riskkapitalbolag.
Flera skolor har så undermålig verksamhet att eleverna där inte kommer att få en anständig utbildning.
Friskolorna har lägre andel behöriga lärare än kommunala skolor.
Det blev inte mycket med alternativa pedagogiker eller personalkooperativa skolor utan istället har vi multinationella utbildningskoncerner som driver skola för att tjäna pengar till sina ägare.
Ökad segregering både social och kulturellt.
Försämrade skolresultat.

Nu börjar tom. borgerliga företrädare inse att det gått helt över styr och ändrar nu lagen så att det blir mer likvärdiga spelregler för privata och kommunala skolor.

Det vore väldigt enkelt att säga: Vad var det vi sa.
Men det är faktiskt en betydligt viktigare läxa i detta att lära.

Avregleringar av tidigare samhällsdrivna eller hårt reglerade verksamheter visar sig nästan på alla områden bli sämre när man släpper in marknaden. Servicen blir sämre och priset blir högre i något enstaka fal har det bara blivit dumt fast fungerar ändå som mobiltelefonin.

Elmarknaden
Elpriset har blivit rejält dyrare. Vattenmagasinen töms på sommaren för att sälja el till kontinenten och när den sedan behövs i landet är det en brsitvara och då kan man ta ännu mer betalt. Det är inte bara dåligt det skulle inom andra områden kallas utpressning och bedrägeri.
Lösning: Förstatliga all energiproduktion i landet.

Friskolorna
Det var dumt tänkt, det blev dumt och eleverna verkar dessutom ha blivit dummare sedan avregleringen. Allt vett och omdömme var som bortblåst när valfriheten skulle göras till den högsta av alla dygder.
Lösning: Kommunerna ska bara betala till friskolor om man upphandlat platser där och det står varje kommun fritt att själv välja om man vill upphandla några platser.

Mobiltelefonin
Har väl funkat hyffsat men det kommer inte att gå till historien som den smartatset användningen av begränsade resurser att flera bolag sätter upp master bredvid varandra.
Lösning: Förstatliga nätet men låt flera operatörer slåss om kunderna

Taxi
Verkar vara en av de få avregleringar som funkat om man bortser ifrån att man numer inte kan vara säker på att taxichaffören hittar ens till de vanligaste platserna. Tur att det finns GPS

Apoteket
Medicinen blev dyrare utan att vi fick något för det annat än fler Apotek som har ett sämre utbud av mediciner. Motivet till avregleringen var att man ville ha ökad tillgänglighet. Kanske hade varit lite smartare i så fall om regeringen som ägde hela Apoteket bestämde att man skulle ha öppet längre och ha fler butiker. Den viktigaste tillgängligheten är kanske att det finns medicin i apoteket, det är ingen garanti längre och inte kan de ringa till grannen längre för de är ett annat bolag.
Lösning: Återreglera apoteksväsendet men låt för all del vanliga affärer sälja receptfria läkemedel. Motståndet mot den förändringen var oklok

Järnvägen
Förseningarna talar för sig självt. Naturligtvis skulle staten har behållt hela tågsystemet i sin egen ägo och byggt ut detta system som är både snabbt och klimatsmart. Nu sitter vi här med en svartepetterlek som gör att allt fler väljer bilen framför tåget för att man vill komma fram i tid eller åtminstone fram.
Lösning: Ta tillbaka hela paketet i statlig ägo och gör en rejäl omstart med investeringar för en bättre miljö och fler jobb. Tåg är framtidens kommunikationsmedel om det sköts rätt.

Vården
Skattepengar kastas ut till privata aktörer som gör allt de kan för att öppna upp för försäkringslösningar. I äldreomsorgen har det varit gott om exempel på stora brister inom omvårdnaden i de privata bolagen.
Lösning: Sluta larva med valfrihetsreformer i offentliga verksamheter. Lägg istället fokus på att förbättra den verksamhet som bedrivs av samhället. Kompetens ledarskap och flexibla organisationer vore mer intressant än lyxvårdcentraler i rikemanskvarteren. När vi ändå är igång så ta bort landstingen och lägg all specialistsjukvård i statens ägo och vårdcentralen och distriktsköterskor i kommunens.

Vi kan inte fortsätta att ha det på det här viset. Vi har begränsade resurser som vi förfogar gemensamt över. Låt oss därfölr vara försiktiga med dessa och använda dem så klokt vi kan i offentlig verksamhet. Det har funnits problem med ledarskap och ineffektiva organisationer i offentlig verksamhet och finns fortfarande men det är något som man kan förändra. Marknaden är rent ut sagt usel på att se till samhällets bästa utan har ett enda perspektiv: Vinst!

I det system som vi valt att skapa uppstår vinsten genom att försämra verksamheten på det smartatste sättet. Det känns inte riktigt bra.

Att planera är inte att ha en allmän uppfattning

Häromdagen var jag på möte om en kommande kommunplan. Ett första utkast presenterades. Det som var skrivet liknade ett valprogram med allmänt hållna formuleringar om vad man vill göra. Mycket riktigt var det mesta kapat från partiprogram.

Jag hade invändningen att detta är ingen plan då den inte talar om hur vi ska ta oss från A till B vilket är hela idéen med planer. Det var tydligt att det inte fanns någon större vilja att reflektera över detta utan ett dokument med politiska formuleringar var det man önskade.

Det är möjligt att det finns ett behov att göra en form av avsiktsförklaring i kommunfullmäktige men då ska man inte kalla det plan för planer är något mycket konkretare än så. En plan ska man kunna ta fram och använda som stöd för vilka aktiviteter som ska genomföras. Det förelagda dokumentet har deffinitivt inte de kvalitéerna! Därmed kommer det inte att kunna användas som plan och då är det i bästa fall en terapeutisk verksamhet att upprätta den.

Det är inte lätt att göra planer. Jag har bla. jobbat med militära planer för krigsförband och jag vet hur svårt det är att göra begripliga och genomförbara planer. Dessutom vet man att när de väl smäller så gäller de troligen inte längre. Trots detta är planer viktiga då de skapar en mental beredskap för vad som komma skall och man kan därigenom förbereda sig. I kommunplanens fall så ska den ju förhoppningsvis genomföras vilket inte gäller för krigsplaner vilket gör att den faktiskt är skarp redan från början. Därmed är det inte bara en mental förberedelse utan faktiskt ett mycket viktigt styrdokument.

Vad är då en plan?
Planer kan se ut på många sätt men genomgående så är de ett "...genomtänkt handlingsprogram för att nå ett visst mål."(NE).
Planen ska alltså beskriva, på ett förhoppningsvis klokt sätt, hur man tar sig från där man är nu och till en plats eller vanligare ett läge som man önskar befinnna sig i.

I modern militär planering pratar man om Målbild och Genomförandeidé dessa bildar tillsammans ett Beslut I Stort dvs chefens uppfattning om hur man i grova drag ska nå målet genom ett visst agerande. Utifrån dessa utverkas sedan order och i civilit språkbruk skulle det bli uppdrag och budgetar.

Det är genomförandeidén som är den aktiva delen i planen och den delas vanligen upp i skeden. I militärt språk talar man om inledningsvis, därefter, senare och slutligen. Detta känns kanske lite styltigt och därför funkar det lika bra med någon form av ordningstal eller liknande. Men det viktiga här är att man först gör något för att sen göra något annat. Det uppstår alltså en kronologi. I och med att man gör en kronologi så skapar man också en prioriteringsordning som ger möjlighet att ordna insatser i en viss ordning.

Om man inte i en plan skapar en kronologi så ska allt göras samtidigt vilket antingen leder till extrema kostnader eller att inget blir gjort alls eller kanske mer troligt att någon annan (dvs inte den som utfärdat planen) börjar styra processen och skapar en egen plan. Det senare kanske är önskvärt om man själv inte vet hur eller inte vill styra verksamheten men man kan då inte längre påverka flödet. Dvs man har kastat in handuken som ledare. När man sen vill ta tillbaka handduken får man antingen leva med det som någon annan planerat eller så måste man stoppa hela verksamheten för att själv skapa en annan plan. Det senare riskerar att skapa kaos i organisationen och troligen bli kostsamt. Det förstnämnda är att göra sig till gisslan där man tar ansvar för vad någon annan hittat på hur tokigt det än är.

Häromveckan hade jag förmånen att lyssna på Stig-Björn Ljunggren som pratade om ideologier och han tog upp ideologins tre delar:varat, börat och görat. Dvs hur det är, hur det borde vara och hur vi gör för att det ska bli som det borde. Det är görat som är planen.

Låt mig ta ett exempel på hur detta borde kunna formuleras och jag beskriver de tre delarna utifrån tre olika planeringsbegrepp (Klassisk planeringsmodell/Ljunggrenska uttrycket/Militär terminologi).

Analys/Varat/Orientering
Många människor är arbetslösa. Det beror på att efterfrågan på arbetsmarknaden inte motsvarar deras kompetenser och omställningen till nya kompetenser tar lång tid. Det finns indikationer på att utbudet av arbetskraft är större än efterfrågan totalt sett.Samhället ska trygga rätten till arbete (Se Regeringsformen 1. Kap §2 st 2).

Mål/Börat/Målbild
Alla ska ha arbete. Arbetsmarknaden ska präglas av i huvudsak högt kompetensinnehåll i arbetet för att därigenom kunna nå en hög ersättningsnivå. Detta ska vara uppnått senast 2015-12-31

Medel/Görat/Genomförandeidé
Först ska utbildningsinsatser skapas som motsvarar kompetensefterfrågan på den reguljära arbetsmarknaden (finns i huvudsak men ytterligare resurser kan behövas) . Därefter ska offentliga sk välfördsjobb skapas inom offentlig sektor för den som inte finner ett reguljärt arbete eller kompetensutveckling inom 6-12 månader. Slutligen ska en utredning initeras som på ett djupgående sätt ska studera arbetsmarknadens förväntade utveckling de närmaste 25-50 åren för att på så sätt visa på behov av kompetensutveckling och efterfrågestimmulerande insatser för att nå full sysselsättning. Vidare ska denna utredning beakta internationell utveckling och folkomflyttningar och föreslå åtgärder för att trots detta eller tack vare detta kunna bibehålla full sysselsättning över tid.
Finansieringen ska i första hand ske genom omdisponering av nu insatta medel för arbetsmarknadsåtgärder (inklusive kommunernas insatser för försörjningsstöd och andra insatser inom området) men om så behövs kommer jobbskatteavdraget att användas för finansieringen.


När man leverar ett sånt här underlag kan sedan hela organisationen börja rikta in sig på att detta kommer att ske. Ansvarig högsta chef inom området utformar utifrån detta uppdrag till organisationen. Sen blir det upp till underlydande enheter att bryta ner detta till uppdrag för deras verksamhet.
Som underlydande chef måste man sen använda en bedömningsmodel som ex. MMR (Mål, Metod, Resurs). Målet är givet. Metoderna kanske jag har eller så får jag utarbeta nya och vilka resurser behöver jag för att göra detta. Har jag både metoder och resurser så är det bara att köra. Saknar jag metoder eller resusrer måste jag anmäla uppåt så att högre chef tilldelar nya resurser eller ger tillåtelse att omdisponera resurser och utveckla nya metoder.

Nu var detta ett exempel från ett nationellt perspektiv kanske det är klokt att också ha ett lokalt exempel:

Analys/Varat/Orientering
Kommunens elever har betydligt sämre resultat i matematik i årskurs 9 än genomsnittet.
Trots hänsynstagande till socioekonomiska faktorer är resultatet sämre än snittet i riket.
Kommunen avsätter resurser till skolan som motsvarar eller överstiger snittet i riket.

Mål/Börat/Målbild
Kommunens grundskoleelever ska samma resultat som snittet i riket (hänsyn taget till socioekonomiska faktorer) eller bättre i matematik. Detta sa vara uppnåt senast till VT 2014.

Medel/Görat/Genomförandeidé
Omedelbart startas en särskild mattesatsning på högstadiet där särskilt lämpliga matematikpedagoger jobbar med att få upp resultaten i matematik.
Därefter fördjupad analys av eleverna i årskurs 7-9 med resultat under godkännt görs för att söka efter eventuella mönster.
Inventering och askultering genomförs hos samtliga matematiklärare i grundskolan för att utvärdera om det finns behov av kompletterande utbildning eller i värsta fall andra arbetsuppgifter.
Resurser motsvarande två heltidstjänster tillförs under 3 år övriga insatser tas inom förvaltningens egna resurser.
Terminsvis återrapporteras resultat eller förväntade resultat i matematik för elever i åk 7-9 samt motsvarande resultat på nationella prov där det är tillgängligt.


Så här skulle en kommunal plan inom området Utbildning se ut, naturligtvis är det inte bara en fråga utan varje område har sannolikt en mängd frågor.
Det kan också finnas områden där man inte gör bedömningen att det finns några problem att rätta till. Då är naturligtvis planen väldigt enkel. Fortsätt verksamheten enligt tidigare!

Det är inte alltid som det handlar om att starta nya verksamheter utan ibland kan problemet ligga utanför den egna kompetensen.
Om ex kommunen uppfattar att det är ett problem att vi är med i EU så kan man inte ändra på det i kommunen. Däremot finns det inget som säger att man inte kan försöka påverka i olika frågor.

Det finns alltså planer för egen verksamhet och planer för påverkan av andra att skapa förändring. Båda är viktiga men väldigt olika. När det handlar om att påverka andra är agerandet mer att skapa ett underlag för att det finns ett problem en analys mao.
Därefter skapa tryck att det är viktigt (mobilisering) och slutligen skapa situationer där man kan påverka den som faktiskt kan förändra och i ett sådant läge kan det ibland vara framgångsrikt att faktiskt presentera hur denne skulle kunna göra för att förändra dvs en plan för någon annan. Detta är inget nytt uta handlar om att uppvakta makthavare av olika sort.

Det är viktigt att klargöra vilka problem man äger själv och vilka man endast kan påverka andra. Om man blandar detta i en salig röra så blir det bara misslyckanden och kritik.

Därför är planer och planerande något helt annat än allmänna uppfattningar och löst tyckande. Jag hoppas att de som jobbar med kommunplanen förstår detta och justerar dokumenten annars ser jag framför mig en hyllvärmare i bästa fall men det riskerar att bli ett ok att släpa på som bara är föremål för kritik och frustration.

Om kommunplanen nu är ett viktigt dokument vill säga.

Det kan ju vara så att den bara formuleras för att ge sken av handlingskraft i vissa frågor men i själva verket så finns det en helt annan agenda där styrningen sker via direkt kommandostyrning från ledaren och nedåt.

Jag hoppas att det inte är detta som är sanningen, men den vaga formuleringen i utkastet till kommunplan undanröjer inte sådana funderingar.

Från ord till handling

När det gäller arbetslösheten börjar det nu formera sig en allt tydligare bild av vad som är rimligt och möjligt.

Sverige behöver behålla sin tätposition när det gäller kvalificerad arbetskraft.
Det innebär att vi för att klara det på lång sikt måste ha en bra skola som redan börjar i tidig ålder där eleverna får lära sig relevanta kunskaper och med mycket goda pedagoger. I gymnasiet måste skolan antingen ge mycket goda yrkeskunskaper med teoretiska grunder som gör att det relativt enkelt går att uppgradera yrkeskunskaperna eller en god förberedelse inför högskolestudier. Högskolan måste hålla mycket hög internationell nivå.

I det lite närmare perspektivet behövs ett utbildningssystem som dels kan omskola vid strukturförändringar och dels kan fylla på nya kunskaper när förutsättningarna förändras.

Detta innebär att vi måste öka våra insatser inom utbildningspolitiken och inte minst på grundskolenivå. Jag tror inte det är möjligt i kommunal regi utan jag tror att skolan behöver förstatligas för att inte ställas mot andra intressen i kommunerna. Ex en kraftfull ökning av behov inom äldreomsorg när 40-talisterna blir äldre kommer att vara svårt att balansera mot behov av nya skollokaler och fler pedagoger. Det är oerhört svårt att prioritera rätt när man å ena sidan har åldringar som inte får plats inom äldreomsorgen och å andra sidan har elever vars bristande utbildning inte ger effekt förrän 15-20 år senare. Ska man vinna val då, som kommunpolitiker, så finns det en oerhörd risk att man prioriterar äldreomsorg på skolans bekostnad. Staten har vanligtvis ett lite bättre perspektiv än så och kan vara tuffare i sin argumentation
Jag tror också att staten oavsett regering kommer att hantera privatskolorna på ett effektivare sätt. Det har varit djupt olyckligt att regeringen kunnat driva igenom valfrihetsreformer inom skolområdet men inte behövt ta ansvar för finansiering och optimering av resurserna. Nu har det på många sett bara blivit dyrt och dåligt. Hade staten haft hela ansvaret tror jag att vi sett en utveckling som mer hade gynnat mångfald i innehållet än mångfald i huvudmän.

Vi måste också skapa att arbetsmarknadsutbildningssytem som är kraftfullt nog att omskola och spetsutbilda arbetskraften vartefter samhället utvecklas. AMU var ett sådant system och det var klokt tänkt men det var för oflexibelt för att hänga med i de förändringar som sker på arbetsmarknaden. Det som varit lösningen nu under några år har varit rena vilda västern där olika utbildningar köpts in lite hur som helst utan att egentligen har någon riktig förankring i behoven.
Jag skulle vilja se en riktig yrkeshögskola med ganska små fasta resurser som är paraplyorganisation för både omskolning och påbyggnad och som verkar i nära samarbete med näringslivet och understödda av prognoser om framtida behov. I den institutionen skulle sedan olika aktörer kunna plockas in utifrån att de har något intressant att erbjuda.
Det skulle ge bättre kontinuitet och mätbarhet och möjlighet att införa ett valideringssystem som saknas på svensk arbetsmarknad.

Från bidrag till jobb
Marknadsekonomi har ett inbyggt problem att den skapar utslagning när marknaden förändras. I den rena marknadsekonomin slås människor ut och om de inte snabbt kan hitta ett nytt sätt att finansiera sin tillvaro så överlever de inte och på det sättet blir det bara de framgångsrika kvar.
I utvecklade samhällen är detta inte acceptabelt och dessutom leder den typen av brutalekonomier till stora förluster i konflikter och skydd mot stöld. Vi har därför skapat system som skyddar den som slås ut mot alltför omfattande förluster. De allra flesta anser att det är rimligt och nödvändigt.

I Sverige och de flesta andra välfärdsstater har dessa system byggts upp som bidrag till den som blir sjuk eller arbetslös. Detta funkade väl när arbetslösheten var låg och det fanns många jobb som kunde utföras trots lite brister i förmåga.
Idag ser arbetsmarknaden annorlunda ut. Specialisering och fler globala aktörer innebär att arbetslösheten hos oss har ökat och kraven på vad som krävs för att få ett jobb dramatiskt höjts. Effekten har blivit hög arbetslöshet och stora grupper som pga av ohälsa inte kan få ett arbete. Samtidigt finns det mer ekonomiska resurser än någonsin hos befolkningen. Det är alltså ont om jobb men gott om pengar. Kostnaderna för ersättningar för de som är sjuka och arbetslösa börjar dock bli så stora att de börjar bli ett problem i samhällsfinanserna och framförallt så är det väldigt improduktiva kostnader.

De hundratals miljarder som läggs på ersättningar genererar ingen annan samhällsnytta än den ekonomiska rundgång som sker genom att pengarna går tillbaka i form av handel mm men för samma mängd pengar som sätts in i den offentliga sektorn får man ut betydande arbetsinsatser från personal inom ex. vård skola och omsorg.
Paradoxalt nog så ropas på mer personella resurser inom samma områden men där måste man hålla nere personalstaten pga bristande resurser. Här finns en tydlig brist i systemet.

SNS har nyligen presenterat en rapport "Reformer för sysselsättning" som jag resonerat kring i ett tidigare inlägg och där kommer flera professorer fram till att det är rimligt att instifta det de kallar Välfärdsjobb. Idén är enkel att istället för att få bidrag när man varit arbetslös eller inte jätteallvarligt sjuk en längre tid så omvandlas ersättningen till ersättning för utfört arbete inom huvudsakligen gemensam sektor.

SNS och dessa professorer kan rimligen inte anklagas för att vara några stödtrupper till socialdemokratin och därför blir det extra intressant när de lägger fram idéer som Sossar brukar tycka är alltför vänsterradikala. Deras rapport öppnar upp för en diskussion på bred front om vad vi verkligen behöver göra för att komma åt arbetslöshetsgisslet. Det är mycket bra. Nu finns det en större tyngd i argumentationen än när vi bara var ett fåtal tyckare som skissade på samma idé.

Det är allt mer uppenbart att den ekonomiska modell som vi har i västvärlden trots sina ekonomiska framgångar inte är kapabel att omfördela resurser från de som har till de som behöver i form av jobb på ett socialt acceptabelt sätt och så snabbt att inte mycket långa perioder av arbetslöshet uppstår.
För den arbetslöse är naturligtvis pengarna man får i ersättning en förutsättning för att överleva men att överleva är inte det samma som att leva. Att leva ett gott liv innebär så mycket mer än att bara ha tak över huvudet och mat för dagen. Vi har alla ett behov av att bli sedda och få ingå i ett större sammanhang. När vi inte får de behoven tillgodosedda försämras vår psykiska hälsa och sakta bryts vi ner till en nivå där vi också förlorar mycket av den förmåga till arbete som kanske en gång fanns. Lång arbetslöshet leder därför till sjukdom om man inte hittar ett annat socialt sammanhang och då blir istället problemet att, ska vi kalla det viljan till arbete reduceras.
Nu har vi sedan den stora arbetslösheten i Sverige startade ca 1992 provat att erbjuda ersättning till den som är arbetslöshet utan att koppla den till någon riktig prestation. Vi har också provat med olika former av utbildningsinsatser. Dessutom har vi under senare tid provat med ekonomiska stimulanser och man kan nog säga att vi kan dra en del slutsaster.
Ekonomiska stimulanser ger väldigt få arbetstillfällen i förhållande till vad de kostar.
Arbetsmarknadsutbildning är väldigt effektiv om den motsvarar vad arbetsmarknaden efterfrågar om inte så är det att kasta pengarna i sjön.
Ersättning utan sysselsättning leder till passivisering och försämrad psykisk hälsa

Slutsatsen borde därför vara att införa ett system som ut som följande:
Ett a-kassesystem som hög ersättning (90% av faktisk lön) under de tre första månaderna och sänkt nivån efter tre månader och fram till sex månader till 75% av faktisk lön (Ombytesförsäkring).
Efter sex månader avslutas a-kassan (en bortre parentes) och ersätts istället av Välfärdsanställning med en lön som motsvarar ca 15-16000 kr/månaden oavsett tidigare inkomst.
Anställningen omfattas inte av anställningsskydd om det skulle finnas ett annat reguljärt arbete som man kan få och i anställningen ingår det ett par timmar i veckan jobbsökeri.
Parallellt med Välfärdsanställningar kan den bytas ut mot yrkesutbildning som erbjuds utifrån behov och den aktuelles förutsättningar.
För personer utan uppfyllda a-kassevillkor så gäller att försörjningsstöd kan ges under sex månader sedan går man in i en Välfärdsanställning under samma förutsättning som de som haft a-kassa.
Sjuk- och aktivitetsersättning finns kvar men prövas mot möjligheten att ingå i en välfärdsanställning efter sex månader. Ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringssystemet harmoniseras mot a-kassa och Välfärdsanställningslön.
Staten, Landstingen och Kommunerna är de enda som kan ta emot välfärdsanställningar där Kommunerna får det yttersta ansvaret för organisering och ansvarar också för verksamhet för Välfärdsanställda som väntar på en placering i annan verksamhet.
Arbetsförmedlingen får ett statligt tillsyns- och utvecklingsansvar av de som ingår i Välfärdsanställningar.
Ideella organisationer kan efter noggrann prövning tilldelas Välfärdsanställda från kommunen om deras verksamhet inte konkurerar med kommersiell verksamhet.

Ett system som detta skulle kosta obetydligt mer pengar än vad som idag läggs på a-kassa, sjukersättning, försörjningsstöd, arbetsmarknadsåtgärder och andra insatser. Även om det skulle kosta något mer så skulle vinsterna för samhället vara betydande både på strukturell nivå och individuell nivå.

Meningslös och ibland nedvärderande aktiviteter som genomförs för att organiesera arbetslöshet och sjukskrivningar kunde minskas betydligt.

En ökad trygghet i samhället inträder när man vet att man kan bli arbetslös och få en hygglig ersättning om man snabbt kan ställa om och man vet också att man kommer att få ett jobb oavsett hur marknaden ser ut för tillfället.

Det finns till och ifrån snack om att arbetslösa, sjukskrivna och försörjningsstödstagare inte vill jobba utan är nöjda med att få en arbetsfri inkomst. Efter mina drygt 13 år inom arbetsförmedlingen vill jag påstå att ja, det finns men de är få. Men tillräckligt många för att det ska vara irriterande. Det här systemet skulle effektivt lösa det problemet.

För tro inget annat, det handlar om att jobba och jobba med rimlig effektivitet för att man ska kunna få någon ersättning. Ogiltig frånvaro, maskning eller betydande samarbetssvårigheter ska naturligtvis innebära högst kännbara sanktioner. Det ska på intet sätt kännas förmånligt att ha en Välfärdsanställning jämfört med att ha ett reguljärt jobb. Men det ska vara ett jobb med anständiga villkor och med riktig lön, ett riktigt jobb helt enkelt.

Jag hävdar att det här är ett system som skulle fungera, vara kostnadseffektivt och öka välfärden. Det har nu också stöd i forskningen.
Nu är det en fråga om ansvariga politiker klarar av att sluta snacka om en bättre arbetsmarknadspolitik och istället börjar införa något bra på riktigt.
Jag hoppas att socialdemokratin ska till sig en sån här förändring då det ligger väl i linje med vad vi tror på, vad vi gjort tidigare och vad vi vill uppnå med våra skyddsnät.

Från ord till handling!

SNS lanserar Välfärdsjobb

Har läst delar av SNS rapport Reformer för högre sysselsättning. Det är intressant läsning på flera sätt.
Dels tycker jag att det är spännande att de kommer fram till att det är bra för både samhällsekonomin och för individen att arbetslösa istället för passiva ersättningar ska erbjudas möjligheten till ersättning mot arbete i form av det de kallar för Välfärdsjobb. Jag har i fler inlägg på denna blog pekat på samma sak och det är ju trevligt att få stöd av ett gäng professorer i nationalekonomi.

Vad de skriver kommer att ha påverkan på ledande politiker och det är därför viktigt att de pekar på det nu gällande systemet kanske inte är så bra.

Lite märkligt är det dock att konstatera att när de gör sin analys kring koppling mellan sysselsättning och ersättningssystem vid arbetlöshet inte väger in att det inte finns ett så enkelt samband som de gör gällande att om man har ett generöst ersättningssystem blir man mindre benägen att arbete.
Det vore riktigt om det var ett oreglerat system som innebar att individen kunde välja. Precis på samma sätt som det finns odelbarheter i arbetstid så är ersättningsystemet vid arbetlöshet behäftat med en rad digitala spärrar. Om du inte vill ta ett jobb så får du omdelbart betydligt mindre i ersättning och om det upprepas till slut ingen ersättning alls. Du har inte möjlighet att säga nej pga av att du tycker det är för långt utan dag och veckopendling ingår i kraven men som alternativ kan du naturligtvis flytta.

Det är dock så att för att detta ska kunna användas i praktiken så måste det finnas arbeten att testa den arbetssökandes arbetsvilja emot. Därför är det så oerhört viktigt att det finns ett utbud av arbeten att erbjuda den arbetssökande annars är det en ganska riskfri inställning att inte vilja arbeta eftersom man får ersättning ändå.
Eftersom det är fråga om en sanktion så har man också behäftat prövningen med en mängs rekvisit som ex att arbetsgivaren som har det erbjudna jobbet kan medverka i bevisningen att den arbetsssökande inte ville ha jobbet eller inte ens sökte.
Många arbetsgivare vill inte medverka i denna process vilket innebär att den arbetslöses vilja till att ta arbete inte kan prövas. Förutom detta finns det en rad administrativa krav på den som ifrågasätter så ibland är det helt enkelt för lätt att strunta i att pröva den arbetssökande vilja.

Jag har märkt den här felaktiga antagelsen förut och jag tror tyvärr att den är så etablerad att den ibland ligger till grund för beslut om a-kassenivåernas storlek.

Det är inte ett stort problem att ha generösa ersättningsnivåer i a-kassesystemet men det förutsätter att det finns jobb att erbjuda den arbetslöse och att om man inte är beredd att ta de jobb som finns omedelbart straffas hårt och skoningslöst.
Så var a-kassesystemet en gång utformat men samhället har förändrats. Okunniga och ibland konflikträdda makthavare har inte förmått att justera systemet så det anpassades till samhället utan istället gjorde man det väldigt enkelt för sig och lät bara kostnaden sjunka.
Ett bättre sätt hade varit att skapa låt oss kalla dem Välfärdsjobb som den arbetssökande kunde anvisas och dessutom följt upp det med en fungerande kontrollapparat som ovillkårligen slog ner på de som inte var beredd att jobba när de var arbetslösa.

I vilket fall som helst är det bra att tanken på att skapa jobb som alternativ till arbetslöshet kommer upp på dagordningen.

Jag blir lite bekymmrad över resonemanget kring kopplingen mellan skatter och sysselsättning och löneläge och sysselsättning. Trots att man hänvisar till en rad etablerade teorier och flera Nobelpristagare så känns det som det är väldigt "lätta" samband som man lutar sina förslag på i dessa delar. Sambnden förutsätter en rad saker som inte nödvändigtvis är så.
Ex skulle det bli fler sysselsatta om ungdomslöner var lägre hävdar man. Det är klart att om priset är väldigt lågt för att anställa en ungdom så skulle jag välja en ungdom framför en äldre även om den äldre kanske producerar mer men inte så mer som skilnaden i lön. Däremot så finns det ingen anledning att anställa fler än vad som behövs i låt säga kafét som jag driver. Jag säljer inte mer kaffe för att det jobbar fler i kafét utan då måste jag i så fall också sänka priset.
Det skapar en negativ inkomstspiral vilket i slutänden kan sluta med att jag bara byter ut äldre arbetskraft mot yngre och arbetslösheten migrerar då till andra åldersgrupper.

Nu finns det naturligtvis en obalans i vissa brascher mellan vad man skulle kunna utföra och vad man prioriterar att göra för att kostanden annars blir för hög. Men sänkningen av kostnaden för ungdomar har ju faktiskt genomförts utan märkbara effekter på sysselsättningen. Däremot har McDonalds tjänat 200 miljoner på att de redan tidigare huvudsakligen anställde ungdomar.

Sänkning av allas löner har ju provats förr (devalvering av kronan på 80-talet) och det vet vi funkar men det får också andra effekter som inte är så bra.

Jag är övertygad om att jobb kan bara marginellt skapas genom förändrade lönerstrukturer och skattejusteringar om man inte samtidigt vill ha en massa andra negativa effekter som utslagning och svårighet att klara försörjningen trots heltidsarbete. Vi kan skapa fler exportorienterade jobb om vi gör vårt arbete relativt billigare jämfört med andra länder men då får vi andra bekymmer på halsen.
Om vi verkligen vill skapa jobb i samhället så är det genom att med tvång kanalisera mer av våra gemensamma resurser till arbetsintensiva områden isamhället som huvudsakligen är för allas bästa. Vår samhällsmodell är väl rustad för att göra detta genom att ta ut skatter tillräckligt öga för att finasiera fler jobb i vård, skola och omsorg och en del andra sektorer som är gemensamma nyttigheter.
Även om det kommer att gnällas så kommer folk inte att sluta att jobba för att vi tar bort en del eller hela jobbskatteavdraget. Kommunerna har skrikande behov av mer resurser för kommande vård och omsorgsbehov och skolan har inte för mycket personal utan för lite.

Men det kommer att krävas politiker som har mod och argument att ta diskussionen om ett samhälle där fler jobbar istället som nu en hoper partier som tävlar om vem som kan sänka skatten eller öka bidragen mest.

Rapporten gör en reflektion över regeringens politik med jobbsakatta avdraget men här gör man i min mening en falaktig analys där man återigen utgår ifrån att jobba får man om man bara är tillräckligt villig att ta jobbet. Det är inte helt sant om inte samtidigt förutsättningarna att få jobb ändras. Löneläget eller kompetenskraven har ju inte förändrats bara för att man gjorde det mindre fördelaktigt att leva på a-kassa.
Sedan räddar man upp sig själva med att säga att effekterna blivit bättre om vi inte hade haft en ekonomisk kris, jasså minsann om inte om fanns.

Regeringens förda politik har misslyckats. Sveriges statsfinanser är kraftfullt försämrade och inte har det blivit särskilt fler job. Däremot har fler slagits ut och klyftorna ökar.
Nu får man ta fram de smartaste för att formulerar ny politik som i delvis är traditionell socialistpolitik med skapade jobb. Sen vill man smyga in sänkningarna av lönerna så det blir ännu större skillnader mellan de som har och de som inte har.
När det gäller ideérna om att Välfärdsjobb så har de absolut en poäng men det andra om skatter och minimilöner har prövats och verkar faktiskt inte fungera utan för de ekonomiska modellernas värld.

Gör vi rätt prioriteringar i skolan?

När jag gick i grundskolan på 70- och 80-talet ansågs det vara viktigt att kunna språk. Själv läste jag tyska vilket jag inte tyckte var särskilt kul.
Förutom att jag hjälpligt kunnat beställa mat på någon tysk krog så har jag haft nytta av min tyska en gång när jag blev stoppad av polisen i Tyskland för att trappsteget till vår hyrda husbil inte var infällt. Jag har med andra ord haft en väldigt begränsad nytta av min tyska.

När jag gick i skolan var tyskarnas engelskautbildning begränsad och i Frankrike var det inte självklart att man lärde sig engelska. Så är det inte nu.
Men fortfarande verkar vi tycka att det är väldigt viktigt att svenska elever lär sig tyska, franska eller spanska. Så viktigt att de ska starta med det redan i årskurs sex.

De unga idag som växer upp i Europa lär sig nästan alla engelska i skolan. Den engelska jag lärt mig har jag haft oerhörd nytta av både yrkesmässigt såväl som privat och det finns ingen anledning att inte tro att dagens unga kommer att ha nytta av sina engelskakunskaper.

Frågan är om de kommer att använda sin tyska när de träffar sina kollegor/kompisar från Tyskland eller om man väljer att prata engelska? Jag vet av egen erfarenhet vilket underläge man är i om man ska föra en diskussion på motpartens modersmål om man inte själv är helt säker på detta språk. Så det verkar klokt att använda ett språk där man är lite mer på samma nivå. Jag använder alltid engelskan om det går i Tyskland för då ökar mina möjligheter att bli förstådd och att förstå.

Är det verkligen en klokt prioritering i grundskolan att alla helst ska läsa ett ytterligare språk?
Jag är inte så säker på det. Kanske är det en bättre prioritering att man förbättrar sin engelska eller om man ska titta på skoljämförelserna, sin svenska.

Om vi ändå tycker att det är klokt att barnen ska lära sig fler språk än två så kanske vi i alla fall skulle fundera på vilka språk som är klokast att lära sig. Är verkligen tyska, franska och spanska de språkområden där vi har svårast att klara oss med engelskan? Nej, så är det naturligtvis inte utan om tanken med språkundervisningen är att möjliggöra kommunikation med så många i världen som möjligt så vore det klokare att lära sig arabiska, kinesiska och ryska. Deras engelskakunskaper är i snitt sämre än tyskarnas.

Nu är ju inte skolan känd för att vara särskilt progressiv och särskilt inte under ledning av borgerliga skolpolitiker. Sedan Britt Mogård (M) skrev under läroplan 80 för 30 år sedan så har den svenska skolan präglats av borgerligt tänkande. Även om Björklund nu vill bortse från detta faktum och gärna vill skylla alla problem i skolan på tidigare sosseregeringar så är det ändå det som är fakta i målet. Skolan är präglad av borgerliga värderingar förmedlade genom läroplaner underskrivna av Britt Mogård (M) och senare Beatrice Ask (M). Nu är det folkpartisten Björklund som skriver under och inte blir det bättre med progressiviteten av det inte, tvärt om.

Tänk om vi skulle få en diskussion om skolan som tog sin utgångspunkt i vad som är viktigt att kunna. Det sägs ju vara så viktigt att vara kunskapsinriktad. Ja men bli det då!
Jag tror att språkundervisningen är ett område som skulle behöva genomlysas förutsättningslöst och ordentligt. Både vad gäller inriktning såväl som metod.

Borgerligheten som Tunisens avsatte president

Likt enväldiga furstar strör borgerligheten skattemedel omkring sig för att framstå som framgångsrika. Likt Tunisens avsatte president har borgerligheten gött de sina och fortsätter att skyffla än mer av våra gemensamma tillgångar till de redan rika.

Skatterna sänks, mest för de rika.
Välfärden privatiseras och drivs av multinationella koncerner som inte ens skattar i Sverige.
Nu senast säljer man ut affärscentrum till oseriösa företag utan att skriva avtal om den utveckling som bolagen skulle stå för.

När ska det ta slut?
Hur mycket ska borgerligheten komma undan med innan befolkningen får nog?
Det är faktiskt inte politikernas pengar eller tillgångar som lättvindigt överlåts till det privata näringslivet utan det är faktiskt våra gemensamma tillgångar som var tänkta att användas för allas vår välfärd.

Att ge miljardertill de allra rikaste verkar vara helt ok men att en sjukskriven, arbetslös eller pensionär ska få några kronor mer i månaden att leva för det hotar visst hela världsekonomin. För att inte tala om att man skulle tänka den banala tanken att istället för att betala över en miljon för varje nytt jobb som skapas genom skattesänkningar (i bästa fall) så skulle man använda de pengarna till att anställa personal inom vård, skola och omsorg eller någon annanstans där de behövs i välfärdsbygget. Då får tre personer jobb för varje miljon. Men det är naturligtvis alldeles för enkelt och skulle ju faktiskt kunna leda till att vi fick ner arbetslösheten, ökade tryggheten och på riktigt inrättade en arbetslinje i Sverige.

Det finns bara en sak att säga: Fy fan!

Hur många jobbskatteavdrag till?

Statsminister Reinfeldt har nu aviserat att det troligen kommer ett jobbskatteavdrag till årskiftet 2012 och ev ett till under mandatperioden. Nu finns det alltså 4 genomförda avdrag och ytterligare två planerade. Succesivt vill regeringen sänka skatterna ännu mer för de som arbetar och mest för dem som tjänar mest.

Klyftan mellan de som arbetar och de som inte kan få ett jobb eller inte kan jobba ökar. Värdet av arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring minskar därmed. Någonstans finns det en gräns när värdet är så lågt att vilken lön som helst är bättre än a-kassa och därmed ges möjlighet att inleda nästa fas; lönesänkningar.

Alla ekonomer är överens om att för att sänkningar av löneskatter ska leda till fler jobb så måste det också innebära sänkningar av lönenivåerna. Alltså det blir fler jobb om lönerna blir lägre framförallt för enklare servicejobb och de som har högre inkomster får behålla mer som de kan köpa tjänster för. Det är inget konstig i det för det är klart att fler skulle köpa ex. hushållsnära tjänster om de kostade betydligt mindre och man hade betydligt mer pengar.

Men det är ett väldigt dyrt sätt att skapa jobb för inte köper du arbetsintensiva tjänster för varje krona som du får mer i plånboken. Kanske betalar du av ett lån. Några kronor sparas till sämre tider eller till en kommande pension. För att inte tala om alla saker som kanske finns på önskelistan. Få av dessa val att använda dina ökade inkomster till skapar fler jobb och särskilt inte i Sverige.

Om det starkaste motivet verkligen var att skapa jobb vore det betydligt effektivare att använda överskottet i statens finanser till att anställa fler personer inom offentlig sektor, särskilt i de mest arbetsintensiva delarna. Där är lönerna relativt låga och nästan varje krona går direkt till utfört arbete. Offentlig sektor är arbetsintensiv och behovet av arbetskraft tydligt.

Nu är naturligtvis inte syftet med jobbskatteavdragen i första rummet att skapa fler jobb trots att man säger så, även om det inte är något som man har något emot om det skulle bli så. Viktigare är att skapa ökade klyftor i samhället för det ökar möjligheten att befästa en borgerlig heggemoni i samhället. Den ekonomiskt starke ökar sina möjligheter och den ekonomiskt svage minskar sina möjligheter att stå upp mot orättvisor och utnyttjande. Drivet tillräckligt långt så slutar de ekonomiskt svagare att tro på samhället eller att bry sig om att delta i det politiska samtalet. USA är ett exempel på den typen av utveckling. Inte mycket mer än hälften röstar och inte är det den välbeställde, högutbildade framgångsrike amerikanen som avstår utan naturligtvis de fattigaste, med lägst utbildning och som hamnat i samhällets skuggsida.
Även om Obama får anses vara radikal i amerikanska mått mätt så är han ändå i hög grad marknadsliberal. Han får dessutom otroligt tufft motstånd av en konservativ senat.

För att dra ut utvecklingslinjen något decenium så kan man säga att ännu fler jobbskatteavdrag leder till fler personer som lever på väldigt små ekonomiska resurser, minskat valdeltagande och ett permanentande av borgerlig politik.
Den moderata partiledningen består inte längre av halvt misslyckade näringslivs- eller adelsbrats med ambitioner om ett återinförande av adelssystem och rikemansklubbar. Istället är det välutbildade nyliberaler som vill skapa ett samhälle där det är stora skillnader mellan de som lyckas och de som inte lyckas så bra. Där det inte är titlar eller anor som räknas utan hur mycket pengar du har på kontot. De har insett att för att nå dit måste en majoritet ges möjligheter att växa lite för att en liten elit ska kunna växa enormt. Däremot vill man inte bära de som inte varit så framgångsrika och därför offras de arbetslösa och de sjuka på marknadsliberalismens altare.

Det är märkligt att inte de reformer som genomförts och planeras granskats hårdare utifrån ett mer långsiktigt perspektiv men det är problemet med just denna smarta strategi att små förändringar märks inte så mycket och när man väl märker vart det dragit iväg är det redan för sent. Inte heller sällan har det varit personligt trevligt för de som ändå haft möjlighet att säga i från med kraft att få lite mer i plånboken varje månad. Själv har jag med en ganska hög inkomst fått ökade ekonomiska ramar som motsvarar en rejäl utlandssemester för hela familjen under flera veckor.

Nu börjar det vara dags att vakna upp ur det ekonomiska ruset och ställa oss frågan om det är så att vi vill ha ett samhälle där stora grupper (ca 10-20%) ska ha inkomster som gör att de nätt och jämnt klarar sig och ytterligare 5-10% som är utan jobb och som inte sällan till och ifrån tvingas till att välja lite mer ljusskygga aktiviteter (svarta affärer, bidragsfusk och traditionell kriminalitet) för att klara sin försörjning.
Parallellt med detta får vi en sämre skola för de som inte har råd att lägga till pengar och en sämre vård för de som inte har råd att teckna tilläggsförsäkringar. På så vis blir fattigdomen på sikt ärftlig precis som den är i USA. Trots att många tror att det är lättare att bli en "self made man" i USA än det är i Sverige så är det faktiskt tvärt om, hitills. Den som föds fattig kommer i högre grad än i Sverige också att dö fattig.

Det första steget mot ett annat samhälle än det som den Moderatledda regeringen i Sverige vill skapa är att sätta jobben före skattesänkningar. Innan arbetslösheten är nära nog lika med noll är det inte rimligt att sänka skatten och de pengar som redan nu överförts i privat ägo skulle räcka till att skapa jobb för mer än 250 000 arbetslösa och då har jag inte räknat med några dynamiska effekter på ökade skatteinkomster på utbetalad lön, på minskade a-kassakostnader, minskade aktivitetstsstödskostnader, minskade socialbidrag eller ökad köpkraft hos arbetande framför arbetslösa. Det skulle innebära att de skattesänkningar man nu har genomföt skulle istället kunnat mer än halvera arbetslösheten. Räknar man med de dynamiska effekterna skulle arbetslösheten nära nog ha raderats bort. dessutom hade vi fått ett enormt resurstillskott i offentlig sektor som skulle ha förbättrat omvårdnaden, minskat sociala problem i ex. skolan, minskat risken för utslagning till följd av arbetslöshet och på det hela taget skapat en ökad trygghet för den som växer upp i kungariket Sverige.

För mig är det helt klart att Sveriges regering inte vill sätta folk i jobb oavsett vad de säger. En lögn är alltid en lögn hur snyggt den än berättas.
Vi behöver inga fler jobbskatteavdrag, tvärtom!

The big five

Jag har tidigare skrivit om PLUS som en metod att angripa problem och jag har i några andra inlägg försökt belysa vilka problem jag tycker är mest besvärliga att hantera.

Jag vill drista mig till att göra en ny lista som ett sätt för mig själv och möjligen andra att fundera över vilka utmaningar har vi framför oss. Socialdemokratin verkar just nu mer vilsen än någonsin där det både skriks efter en förnyelse av politiken och också kanske på ledargarnityret. Det första kan nog vara värt att resonera kring om inte annat för att fundera över vad det verkligen är för förnyelse som krävs. När det gäller personfrågan så tycker jag nog att problemet ligger i att lite för många är för intresserade av att promota sig själva och för lite intresserade av att verkligen lyfta fram samhällsproblemen.

Nu till problemorienteringen.
Arbetslösheten
Det är väl inte så mycket att snacka om egentligen. 8% arbetslöshet är 8% för mycket och arbetslösheten för mer sig så många andra problem. Ökade ekonomiska klyftor, social utslagning, kriminalitet, missbruk, ohälsa och främlingsfientlighet. Det måste formuleras idéer om hur vi radikalt annorlunda ska kunna få ner arbetslösheten. Nu har vi provat lite olika stimmulanser sedan början av 90-talet och endast under några månader av brinnande högkonjunktur kunde vi få ner arbetslösheten till ca 4%. Det finns en del som talar för att det skedde med finanskris som följd. Inte att vi orsakde den själva men den höga efterfrågan i världen skedde till stor del genom vansinniga lån i USA. När det blev uppdagat tvärdog ekonomin och fick startas upp igen med startkablar i form av omfattande statliga interventioner.

Klimathotet
Vi kan stoppa huvudet i sanden hur mycket vi vill men vi måste hitta ett sätt att sluta bränna fossilbränslen. Helst ska det ske utan akut död i hela den internationella ekonomin och med en likvärdig välfärdsnivå. När vi ändå ställer om så behöver vi reducera användningen av farliga kemikalier till nivåer som är långsiktigt uthålliga alternativt så måste vi kunan rena bort dem från att sippra ut i vår livsmiljö.

Den globala konkurrensen
Det kommer förr eller senare att bli problem att upprätthålla vår välfärd om vi ska konkurrera med arbetskraft som tjänar väsentligt mycket mindre än vad vi behöver för att klara oss. Förr kunde tillväxten ske genom användning av olja och andra råvaror men det finns inte så det räcker till för alla på jordklotet. Därmed sker tillväxten på bekostnad av någon annan om vi totalt sätt inte gör av med mer råvaror.
Det är inget roligt val vi står inför: Antingen så måste vi börja skydda vår ekonomi för att den ska kunna hållas uppe på nuvarande nivå eller annars får vi börja anpassa oss till att ha en levnadsstandard som närmar sig snittet i världen vilket är betydligt sämre än idag. Åtminstone om levnadsstandarden ska bygga på i huvudsak materiell tillgång. Det kommer inte handla om 100-tals år framåt utan snarare 10-tals år som denna omställning kommer att ske på.

Omfattande folkomflyttningar
Det går inte i ett längre perspektiv att människor från fattigare områden flyttar till rikare utan att de kan bidra med minst det de kostar. Vi har nu omfattande folkomflyttningar från mellanöstern och afrika till Europa och delvis USA. De som kommer därifrån har vanligtvis väldigt svårt att försörja sig vilket inte är så konstigt då man i snitt har en väsentligt sämre utbildning än genomsnittet i Europa, saknar erfarenhet av industrisamhället och har en helt annan kulturell referensram. Många av Europas stater har välfärdssytem som är generella, generösa och skattefinansierade. Dessa system klarar inte att bära bördan av mer än den egna befolkningens behov över tid. Det blir i längden omöjligt att kräva att den inhemska befolkningen ska ständigt öka sin prestation för att klara den globala konkurrensen för att sedan behöva avstå allt mer till grupper som kommer utifrån och inte kan bidra i någon högre grad.
Det är i grunden inte rasim utan handlar snarare om egen överlevnad men det är inte orimligt att det kan manifestera sig i brutal rasism och våldsam främlingsfientlighet.

Energikrisen
Klimatproblematiken är också en energikris. Det finns en omfattande energibrist om vi tar bort den fossila energiproduktionen. Stor del av vårt välstånd bygger på tillgång på billig och lättillgänglig energi. Inte minst gäller det hela transportsektorn som är helt beroende av fossila bränslen. Här saknas det verkliga alternativ men också handlingskraft att införa de möjligheter som ändå finns.

Kan vi hitta lösningar på dessa fem områden tror jag att en hel del av andra problem kommer att lösa sig självt eller om inte annat framstå som rätt hanterbara.
Nu gäller det att ta fram verktygslådan och börja snickra på lösningar och de sker naturligtvis inte bara här i Sverige men vi måste vara med och gå så långt vi bara kan.
Jag tror att den förändring som skett i samhället ligger i att problemen har blivit större och internationella vilket gör att nationella lösningar inte räcker till.
På den globala arenan tror jag dock att samma motsättningar och ideologiska fackverk kan vara användbara. Jag tror dessutom att de idéer som definerar socialismen är de enda som egentligen kan hantera hela problematiken utan omfattande konflikter.

Jämlik fördelning, reglerad marknad och gemensamt ansvar kommer absolut att krävas om vi ska nå framgång.
Andra alternativ är annars att hoppas på att man till hör de lyckliga få eller att vänja sig vid ständiga våldsamma konflikter kring de få tillgångar som finns.

Nobelpristagaren har fel

Såg ekonomipristagaren Pissarides i TV häromdagen. Han menade att vi får vänja oss vid arbetslöshet på ca 6%. Vi kan definitivt glömma nivåer som på 80-talet om 3-4%.
Han har fått pris för teorier om att arbetslösheten minskar om man sänker a-kassan och sägs vara populär i nuvarande svenska regering inte föga förvånande.

Nu har inte jag läst hans teorier men jag utgår ifrån att de är något mer utvecklade än vad som belysts i media annars borde han inte ha något pris till Nobels minne. Det är föga revolutionerande att om du ger mindre pengar till en människa så kommer den vara mer benägen att jobba. Det kommer som en logisk följd av att annars kommer du ju inte att klara dig.

Om vi inte hade ett a-kassesystem så skulle ju folk vara tvungna att försörja sig på vilket sätt som helst om det så innebär att de plockar tomburkar, samlar tobak från fimpar eller vad det nu är. Så ser det ut i väldigt många utvecklingsländer. Det blir ett liv i bästa fall i utslagning och i värsta fall blir det inget liv alls.

Att det skulle finnas ett direkt samband mellan storleken på a-kassan och arbetslösheten betvivlar jag starkt i alla fall med den konstruktion av a-kassa vi har i Sverige.
Om det gör det så skulle det innebära att en sänkning av a-kassan med 10% skulle sänka arbetslösheten med 10% och det är bevisligen falskt.

Taket i a-kassan har varit still under väldigt många år vilket innebär att fler och fler slår i taket på a-kassesystemet och indirekt har det inneburit att a-kassenivån har sänkts varje år. Inte har arbetslösheten minskat för det. Tvärtom har arbetslösheten ökat. Den har dessutom ökat mest hos de som inte har någon a-kassa alls dvs ex. ungdomar.

Det svenska a-kassesystemet har dessutom krav kopplade till sig att du måste vara beredd att ta jobb som ger 10% under vad du har i a-kassa och då är vi nere under vad de flesta avtal säger är minimilön. För att kunna verkställa det kravet måste det dock finnas något jobb att pröva det emot och det är här det faktiskt finns en brist i teorin (åtminstone populärversionen och den som tillämpas av regeringen).

Det är inte så att det med automatik blir fler jobb bara för att folk har sämre ersättning. Tvärtom så blir det faktiskt färre jobb om folk har sämre ersättning därför deras köpkraft reduceras och därmed efterfrågas inte varor och tjänster samma grad.

A-kassesystemet i Sverige är konstruerat så att det i princip inte går att säga nej till att ta erbjudna jobb om man uppfyller kraven som arbetsgivaren har utan att förlora väldigt stor del av ersättningen och vid upprepade nekanden förloras ersättningen helt. Man är tvungen att acceptera 12 timmars bortovaro från hemmet och om man inte har ensam vårdnad av minderårigt barn kan veckopendling krävas alternativt kan man vara tvungen att flytta.

LO ekonomerna har vi d några tillfällen pekat på att ifrågasättandet av a-kasserätten har minskat drastiskt sedan 60- och 70-talen. Det är samma fenomen, det är jobben som saknas. Dvs jobb där kravprofilen stämmer överens med vad de arbetslösa rimligen kan klara av.

Det är djupt olyckligt att man får pris för att komma med teorier som populärt kan tolkas på ett sätt som är helt knasigt. Att dessutom toppa det med att vi kan glömma så låg arbetslöshet som 3-4% gör det inte bättre.

Om han menade att NAIRU har flyttats uppåt så skulle jag vara beredd att hålla med honom men det är klart att ett samhälle av vår sort skulle kunna bestämma sig för att vi inte ska ha någon arbetslöshet alls. Det förutsätter dock att man är beredd att skapa jobb som inte är helt nödvändiga eller som alltid går att räkna hem rent företagsekonomiskt.

Om det blev olagligt för kommunerna att ha någon som mot sin vilja var arbetslös och man kopplade den lagen till ett vitesföreläggande på 100-tusen kr/månad för varje person som var ofrivilligt arbetslös så skulle arbetslösheten försvinna omedelbart. Skulle man dessutom koppla lagen till en stöd på låt säga 22000 kr/månad och person som man satte i arbete utöver de man hade anställda samma dag som lagen infördes så skulle det dessutom inte vara en stor ansträngning för kommunekonomin. Accepterade man dessutom att dessa skapade anställningar var kringgärdade med speciella regler som liknade a-kassans så man inte kunde vara kvar i denna typ av anställning om det fanns en annan att gå till så skulle man inte heller få inlåsningseffekter. Slutligen skulle man behöva tvinga kommunerna att låsa sin ordinarie personalstat till befolkningsstorleken eller liknande för att inte få en smygande utfasning av vanliga anställningar till förmån för de betydligt billigare.

Det skulle naturligtvis krävas en hel del fixande i kommunerna men det skulle gå om man ville. Plusjobben visade på att det gick även om det var segt men det berodde i hög grad på facklig rädsla för undanträngningseffekter och att det inte finns ett tydligt incitament om man inte gjorde något. Men när man väl kom till skott så fungerade det i de flesta fall riktigt bra och i en del fall betydligt bättre än vad arbetsgivaren trodde var möjligt.

Jag är övertygad om att arbetslöshet är ett problem som går att lösa om man faktiskt vill. Det finns dock en hel del kapitalistiska argument mot att försöka göra något åt arbetslösheten. Utifrån det perspektivet är det bättre att sänka a-kassan och försämra skyddssystemen för då blir arbetskraft ännu billigare för kapitalisten.

Varje gång du hör någon säga att arbetslösheten inte går att ta bort helt ska du fråga dig vem som betalar dennes lön.
Samtidigt så ska man vara skeptisk till den som säger att vi ska höja ersättningarna för de som är arbetslösa om den inte samtidigt säger att vi ska skapa jobb. För den vill uppenbarligen att folk ska få betalt utan att behöva göra något för det och det är heller inte något bra.
Det är alltid bättre att människor gör något för att få något oavsett hur lite de gör så är det bättre än inget.
Under mina ca 14 år som arbetsförmedlare har jag sett det gång på gång hur människor hamnar i en negativ spiral för att de inte har något jobb att gå till. Hur självkänslan successivt sjunker för att till slut vara så låg att man inte ens klarar av att komma ut i jobb. Hur man för att mentalt överleva skapar sig en subkultur med olika aktiviteter som till slut blir viktigare än att få ett jobb. Hur människor med kraft och förmåga tvingas till sysslolöshet.
Arbetslöshet är ett gissel och grunden för en hel del andra problem som kriminalitet, missbruk och främlingsfientlighet.

Varje makthavare som inte har full sysselsättning på sin agenda borde skämmas och snarast fråntas makten för att ersättas av någon som törs tro på ett samhälle där alla deltar.

PLUS kan vara ett sätt att bli bättre

Orsakerna till valförlusten börjar klarna även om analysgrupperna har precis startat.
Vår politik var för tam.
Människor förtroende för vår förmåga att leda landet var för låg.
Vi tog stryk för vårt fasta samarbete med V och Mp.

Samarbetet med V och Mp ska naturligtvis ändras om det är så att det omöjliggör att vi får människors förtroende. Kanske är det då bättre att vi inför budgetar och andra större beslut förhandlar med de som är villiga att ge oss stöd. I regeringsfrågan kanske det är klokt att låta folk välja bland de partier som finns och sedan söka en majoritet utefter valresultatet. Det är väl troligt att V och Mp kommer att tillfrågas i ett sådant arbete men kanske även Fp och C och inte den borgerliga alliansen vinner en majoritet.

Om vi inte får förtroende för att leda landet så kan inte det ligga annat än hos våra företrädare. Om vi har företrädare som bedöms som sämre på att leda landet som kommer det att vara oerhört viktigt vid medborgarens val,särskilt om det är lite ostadigt i världen. Individernas eventuellt svaga utstrålning kan i hög grad kompenseras med en bra politik men i det här valet blev vår politik inte tillräckligt vass för att väga upp medborgarnas negativa uppfattning om bla. Mona Sahlin. Hon är dock inte ensamt ansvarig men laget runt henne kunde inte uppväga den massiva kampanj som fördes av media för att sänka hennes trovärdighet. Möjligen uppfattas sossepolitiker lite allmänt som buffliga, maktfullkomliga, tröga och initiativlösa och det gör ju inte saken bättre. Den TV-serie som SVT kör som jag tror heter Starke man förbättrar inte bilden. Det hjälps inte att det är komik och att allt är skruvat men genom att göra honom till sosse så blir det en bild som sätter sig hos tittaren.
Jag är mycket tveksam kring lämpligheten att låta ett faktiskt existerande parti kopplas ihop med en sån nidbild av politiker och politik. Det skulle kunna vara ok om vi satt i regeringsmakten för det är på något sätt mer rimligt att häckla makten men nu är vi faktiskt i minoritet även om så inte är fallet i alla kommuner men ändå.

Att vår politik var för tam är mer bekymmersamt. Jag känner själv att det fanns för lite framtidstro i det vi gick till val på. Vi bibehöll orättvis skattepolitik. Gav lite godis till pensionärerna Ville låta villaägare betala mer i skatt. Höja bensinpriset och bygga järnvägar mellan storstäderna. Hade ingen idé om hur arbetslösheten skulle fås ner till noll.
På det hela taget rätt svårt att se att det skulle leda till ett rättvisare, friare och mer solidariskt samhälle. Nu förenklare jag grovt och vår politik var i mina ögon betydligt bättre än nuvarande regerings men inte tillräckligt bra för att jag skulle känna; Yes we can!

Här måste vi bli bättre. Starkare visioner. Mer offensiv politik. Se de verkliga problemen och angripa dem skoningslöst. Bättre analyser. Politik som hänger ihop hela vägen och politik som bär för längre perioder än en mandatperiod. Jag tror också att vi måste bli bättre på lyfta upp problemen som finns i samhället för ibland kan vi kännas lite nöjda.

I all enkelhet skulle jag vilja leverera ett tips hur man kan angripa problem.
En enkel modell att följa är PLUS.

Problem: Vad är det för problem som vi vill lösa? Finns det inget problem ska vi inte ändra på något och finns det många problem så måste man börja med ett det kan sedan sättas ihop med andra men vi klarar oftast bara av att hantera ett problem i taget.

Lösning: Hur ser lösningen ut på problemet? Hur är det när problemet är borta? Vad känner vi då? Vad tycker andra? En ganska detaljerad målbild gör det tydligare att fokusera på det önskvärda tillståndet och vi vet också när vi kommit dit. Inget flum om en rättvis värld eller andra floskler utan vad lägger vi i så fall i det.

Undantag: Vad har vi gjort eller upplevt som gjort att vi löst problemet förut? Hur har det varit då? Vad gjorde vi för att uppnå det? Ett utforskande av undantag från problemen ger oss kanske uppslag till hur vi kan nå lösningen. Men tidigare undantag kanske också visar sig inte vara möjliga idag och då ger de oss information om vad som har förändrats kanske är det det verkliga problemet.

Steg/Skala: Man kan vara revolutionär men då lyckas man sällan. Bättre är istället att ta ett första steg i rätt riktning. Om man bara tar ett litet steg i rätt riktning så brukar det vara lättare att ta ett till och ett till... Ofta finns det lite som ändå är löst och inte bara problem. Det är därför bra att fundera lite över var man befinner sig i förhållandet till lösningen. En skala från 1-10 kan användas där 10 är att problemet är helt löst. Om man tycker att man är på en fyra så är det bra att veta varför man inte är på en trea och steget man ska ta är inte för att ta sig till tio utan för att komma till fem.

Den här relativt enkla metoden används i lösningsfokuserad samtalsteknik för att hjälpa människor att lösa sina egna problem som ofta är av mer social karraktär. Men jag tycker att den kan användas rätt väl även i att jobba med politiska problem. Trots allt så sitter mycket av problemen i oss själva och om vi har en gemensam bild av lösningen så handlar det i hög grad att börja gå dit och då är det enklare om man vet vilket som är det första steget.
Likaså är det en metod att faktiskt jobba med människors uppfattning om vad som är problem och vilka lösningar man vill ha och det kan användas både intern och extern i den politiska dialogen.
Politik i den form som vi eftersträvar bygger ju på en dialog om gemensamma problem och vilka uppoffringar vi är beredda att göra för att livet ska bli bättre för oss alla. Att sätta ord på problem och lösningar men också på det som varit bra är ett sätt att fokusera och att kunna få grepp på det som måste ändras. Att irra planlöst i livet med mål att nå någon form av allmän lycka är svårt och i väldigt liten grad något som leder till någon verklig förändring. Om vi inte för oss själva att formulera mål som är lite större men ändå konkreta blir agerandet istället inriktat på det som är nära och konkret ex. mer pengar i plånboken och då blir inte solidariteten, friheten eller jämlikheten så särskilt viktiga om man inte upplever sig tillhöra de som är begränsad i dessa delar.

Vi kan behöva ändra vårt jämlikhets begrepp om vi ska vara ett alternativ

Jag sitter och kollar några av de bloggar jag följer och halkar in på Marika Lindgren-Åsbrinks blogg Storstad. Marika skriver oftast mycket intressant och även denna gång i sitt inlägg Arbetarpartiet utan arbetande.

Jag ser att hon hänvisar till Johan Sjölanders blogg och surfar in där och läser två mycket (1 & 2) intressanta inlägg som på ett intressant sätt analyserar socialdemokratins valförlust.

Bla. resonerar Johan om att Socialdemokratin måste jobba med att öka jämlikheten och jag tror att han har rätt där. Till viss förvåning kan jag dock konstatera att i Socialdemokraternas partiprogram är definitionen av jämlikhet i den inledande texten den definition som används av liberalerna.

"Jämlikhet innebär att alla människor trots olika förutsättningar ges samma möjlighet att forma sitt eget liv och påverka samhället."

Läser man NEs artikel om jämlikhet så framgår det där att socialismens definition av jämlikhet handlar om allas lika möjlighet att ta del av matriella och kulturella värden. Det är också den jämlikhet som för mig är definitionen av jämlikhet den liberala definitionen av jämlikhet tycker jag mer handlar om frihet.

Här uppstår då frågan vad är det för jämlikhet Sjölander vill att Socialdemokratin ska verka för att öka. Jag vet inte och frågan är om det kan vara här som Socialdemokratin har bekymmer. Vi har vridit in oss till ett jämlikhetsbegrepp som är liberalt men många av våra medlemmar och kanske också presumtiva väljare hoppas på ökad jämlikhet a la socialismen. Vi säger ju oss trots allt vara ett parti vilande på den demokratiska socialismen.

Jag tycker att det finns all anledning att bena vidar i denna definitionsfråga för den jämlikhet som vi idag bekänner oss till är på många sätt uppnådd men inte är väl världen så bra som den kunde vara, eller?
Det känns som om Sjölander åtminstone sniffar på socialismens jämlikhetsbegrepp vilket glädjer mig. Men om det är det han menar så kan vi ta varandra i hand och konstatera att vi verkar i ett parti som har en annan jämlikhetssyn än vad vi hoppas på.

Jag undrar om den definition vi använder är känd att den huvudsakligen är liberal? Det kanske är ett beskrivningsfel som bara glidit igenom. I vilket fall som helst tror jag att den politiska kraften inom Socialdemokratin skulle öka om vi faktiskt med jämlikhet menade lika rätt till del av materiella och kulturella värden. Då finns det ett stort utrymme för reformer och social ingenjörskonst att gå loss på och intressanta samhällsförändringar att se fram emot.

Vi behöver nog skriva om den delen av den inledande texten.

Ska verkligen religionsfrihet alltid vara skyddat?

Det har aktualiserats att förbjuda bärandet av Burka. Det känns som ett lite märkligt agerande att förbjuda en religiös/kulturell symbol men låta andra vara kvar.

Borde det inte istället vara rimligare att begränsa diskrimineringslagen till att inte omfatta bärandet och utövandent av religion och religiösa symboler på jobb eller i utbildning.

Jag som djupt övertygad icketroende irriterar mig på att troende personer tillåts manifestera sin tro i sina yken eller i skolan. Särskilt irriterande är det om man innehar en offentlig anställning. Olika religiösa symboler pryder folk som ska i sin tjänst iakta objektivitet och behandla alla lika. Jag som inte tror eller de som inte delar bärarens tro blir ju då tydligt upplysta om tjänstemannens verkliga uppfattning.

Hade det varit politiska symboler hade vi tyckte att det var orimligt men religiös tillhörighet är ett minst lika tydligt ställningstagande. För mig som djupt icketroende är det dessutom irriterande att bli mött av en offentlig tjänsteman som förlitar sig till övernaturliga krafter. I mina ögon sjunker den i trovärdighet när den ska hantera högst påtagliga omständigheter.

I ett fritt samhälle är det rimligt att man får ha vilken tro eller uppfattning som helst men det är lika rimligt att andra ska ha rätt att slippa. Vilka ideér jag tror är bäst för samhället är min ensak men jag ska också ha rätt att torgföra dem under ordnande former för att övertyga andra men den rätten sträcker sig inte till att göra det på jobbet, i skolan eller som programledare i statlig media, om jag inte särskilt har blivit ombedd att göra just detta eller fått tillstånd till det.

Detta förhållningssätt är helt fungerande för politiska åsikter och borde rimligen kunna fungera även för religiösa åsikter. I en demokrati är det dessutom mer rimligt att ge utrymme för politisk diskussion än för religiösa fantasier om omnipotenta envåldshärskare benämnda gud.

Alltför länge har den fria demokratiska världen låtit religiösa uppfattningar få torgföras utan att mötas och ställas till svars. Trots att religiösa uppfattningar dagligen direkt dödar betydligt fler än någon politisk ideologi. Det finns ingen moralisk grund för att religiösa åsikter eller utövanden ska skyddas mer än en politiska. Knäppa åsikter är knäppa oavsett om de är religiöst, politiskt eller kulturellt grundade. Om en religiös åskådning har uppfattningar som går i strid med de grundläggande värderingar vi har i vårt samhälle då förtjänar de inte att skyddas lika lite som andra extrema ideologiska uppfattningar.

Den som har ett diskriminerande agerande ska rimligen inte skyddas av diskrimineringslagen. Att bära Burka är ett uttryck för uppfattningen att män är djur som inte kan tygla sin lustar. Det är i grunden en djupt diskriminerande uppfattning om män. En kvinna eller möjligen en man som har den uppfattningen kan inte påräkna sig rätt att skyddas under flagg att det är en del av hennes eller hans tro. Alternativt lider denna kvinna av ett så djupt trauma att hon behöver ha medicinsk hjälp för att få tillbaka sin tillit till vanliga män.

Varje religiös symbol är laddade med hela uppsättningen av åsikter som den aktuella religionen bär på. Kristendomen är inte utan mängder av ganska vidriga uppfattningar om både männsikor och rättssamhällen dessutom är alla monoteistiska religioner förespråkare av diktaturer då man anser att en varelse kan ha all rätt och dessutom har rätten att avgöra vad som är rätt och fel och göra med människors liv som den vill.

Få politiska ideologier är så historiskt fläckade som religionerna. De enda som kommer nära är extrema diktaturer och våldsideologier och en del av dessa har dessutom använt sig av religion som grund för sitt agerande.

Om man dagligen utför ritualer, ikläder sig särskilda kläder eller smyckar sig med speciella symboler för att hedra och be om hjälp av övernaturliga krafter brukar detta av läkarvetenskapen kallas för tvångstankar och vanföretställningar. Om du byter ut övernaturliga krafter till gud så kallas det religion och skyddas i lag och konventioner runt om i världen.
Det är förunderligt att vi tillmäter en viss form av fantasi sånt enormt värde.

Jag tycker att vi ska skydda indivders rätt att ha åsikter men jag är inte övertygad om att religion ska ha en särställning bland åsikter. Religiösa åsikter är till skillnad från de andra diskrimineringsgrunderna per definition något självvalt. Därmed borde de betraktas som en åsikt och skyddas på samma sätt.